Presidenten blir gråhårig

Jag skrev på min privata blogg häromdagen om att jag håller på att bli gråhårig. Jag är inte ensam. I dag rapporterar nämligen New York Times att Barack Obama är på väg att bli gråhårig efter bara 44 dagar som president.

Det är ett faktum att presidentjobbet är krävande. Både Bill Clinton och George W Bush blev snabbt gråhåriga efter sina respektive tillträden. Clinton fick dessutom genomgå en hjärtoperation när han avträdde.

Men Obamas hastighet när det gäller gråhårighet verkar slå alla rekord. Det har gått så fort så att det till och med finns rykten på nätet som hävdar att Obama färgar tinningarna gråa för att ge ett tyngre intryck i dessa orostider. Men Obamas egen frisör, intervjuad i N Y Times, förnekar detta bestämt. Presidentens hår är till 100 procent naturligt, försäkrar han.

Det är helt enkelt den extrema arbetssituationen som ger gråa hår. Två krig, ekonomisk kräftgång och mängder av andra svårigheter och utmaningar kräver sin tribut. Och till och med jag kan konstatera att Obama och hans adminsitration håller ett enormt tempo. Häromdagen satte man igång det gigantiska arbetet med att reformera hela det amerikanska sjukvårdssystemet. Samtidigt står de stora bolagen på kö för att få ytterligare statligt stöd. Senast i dag gick GM ut och varnade för att konkursen nu är ett konkret hot mot koncernen.

Och frågan är om det nu börjar märkas att Obama är alltmer pressad också på andra sätt än de ökade antalet gråa hår. I går gick han nämligen ut i medierna och sa att det är "köpläge på börsen". Onekligen ett ovanligt grepp av en president att fuska som värdepappersrådgivare... Börsen gick faktiskt upp ett par procent i går efter uttalandet. Men den sjönk som en sten i dag, drygt 4 procent. Nu är Dow Jones index på den lägsta nivån på tolv år.

Det blir nog fler gråa hår i huvudet på presidenten...

Jämställdheten i Obamas nya regering

För några veckor sedan skrev jag en krönika för affärstidningen "Passion for Business". Såvitt jag vet är inte texten publicerad på nätet (förhoppningsvis är den dock i papperstidningen, den har ännu inte nått över Atlanten), så jag kan inte länka till den, men den gick i stort sett ut på att USA är ett jämställdhetens u-land. Jag slängde fram några siffror för att illustrera:

• 90 procent av ledamöterna i amerikanska bolagsstyrelser är män.
• 90 procent av verkställande direktörer i näringslivet är män.
• 93 procent av toppcheferna som tjänar mest i de 500 största företagen är män.
• 98 procent av verkställande direktörer i USA:s 1 000 största företag är män.
• 99 procent av så kallade ”inside directors” (personer som både tillhör koncernledningen och sitter i bolagsstyrelsen) är män.
• 85 procent av ledamöterna i kongressen (senaten och representanthuset) är män. Det innebär att USA ligger på 67:e plats i världsstatistiken över länders kvinnorepresentation i parlamenten, precis före Bangladesh. Sverige ligger på andra plats.
• I den senaste utgåvan av rapporten Gender Gap Index är ligger USA på 31 plats, vilket är ett rejält tapp jämfört med den förra rapporten (23:e plats). USA är det enda landet på den här nivån som uppvisar försämrade siffror när det gäller jämställdhet. Sverige är etta.

I samband med valkampanjen var det många som hoppades på Hillary Clinton. Om en kvinna tar hem USA:s mäktigaste position, då måste väl det där glastaket vara sprängt en gång för alla.

Vi vet ju alla hur det slutade. Barack Obama vann knappt men klart över Clinton, valde en annan man som running mate och utklassade John McCain - som valt en kvinna som VP-kandidat.

Nu har Obama utsett hela sin regering och hur blev det då med jämställdheten?

Jodå, vad ska man säga? Av 15 ministerposter innehas 12 av män. Det innebär runt 80 procent gubbar - 20 procent gummor. Inte så imponerande direkt. I någon liten mån kanske det kan kompenseras genom att den tyngsta posten, som utrikesminister, är vikt för Hillary Clinton. Övriga kvinnliga ministerposter är: arbetsmarknad, Hilda Solis, och Homeland Security ("säkerhetsminister"), Janet Napolitano.

I kabinettet ingår även USA:s FN-ambassadör (kvinna), EPA (Environmental Protection Agency) Adminstrator (kvinna) samt Trade Representative (man). Så totalt är det något mer jämställda siffror - ungefär 73 procent män.

Jämförelsevis kan nämnas att Bill Clintons och George W Bush första respektive regering båda hade fyra kvinnor - en mindre än Barack Obama. Så visst går det framåt med jämställdheten i USA. men rätt långsamt...

När det gäller representation av minoritetsgrupper så har Barack Obama fyra svarta, tre "hispanics" och två med asiatisk bakgrund. Bush hade två svarta, en "hispanic" och två asian-american. Clinton fyra svarta och två "hispanics".

Allt enligt en sammanställning i dagens USA Today.

Watergate 35 år senare

Watergatekomplexet i Washington DC.

För omkring 35 år sedan briserade en av de största politiska skandalerna i modern amerikansk historia; Watergate-affären. En solkig historia som innehöll såväl inbrott som illegala bandinspelningar och omfattande mörkläggningsaktiviteter. Den ledde så småningom till att president Richard Nixon tvingades avgå den 9 augusti 1974.

Jag kom att tänka på den här affären när jag satt i väntrummet till mina barns tandläkare tidigare i dag. Den 12-årige sonen skulle laga ett par små hål och det kändes en aning märkligt att befinna sig här i ett sådant vardagligt ärende som ett tandläkarbesök.

Mottagningen ligger nämligen i Watergate.

För mig var nyhetsrapporteringen kring den här skandalen väldigt stor. Trots att jag inte var särskilt gammal då, så minns jag tydligt hur svenska medier bevakade historien och jag kommer också ihåg när Nixon så småningom höll sitt tal där han meddelade sin avgång. Watergate har i många år symboliserat smutsig och korrumperad politik för mig.

När jag var i Washington för första gången 1998 tog jag en promenad till komplexet. Dels för att med egna ögon se den byggnad som fick ge namn till det som ledde till en presidents avgång. men det fanns även en annan anledning. En annan skandal. Med en annan president.

Monica Lewinsky-affären.

"I did not have sexual relations with that woman, Miss Lewinsky", som Bill Clinton så fint uttryckte det hela i en intervju.

Lewinsky bodde våren -98 i en lägenhet i Watergate och när historien var som hetast var gatan utanför hennes bostad full av TV-team och fotografer. Jag minns hur jag stod och pratade med några TV-fotografer en stund, innan jag långsamt vandrade vidare. Plötsligt kom en bil körande i full fart upp från garaget under byggnaden. Jag skulle precis gå över gatan vid ett övergångsställe och tog för givet att bilen skulle stanna och släppa fram mig. Men det gjorde den inte. Jag fick hejda mig och tittade argt in i bilen. En manlig förare. Och bredvid satt Monica Lewinsky. USA:s mest jagade person. En halvmeter ifrån mig.

Så kan det gå.

Och nu är alltså platsen för några av de mest omtalade politiska affärerna i USA också platsen där mina barn gör sina dental check-ups. Det känns onekligen en aning märkligt.

Populisten Palin

Det var två helt olika möten. Ett präglades av en intellektuell och närmast akademisk karaktär. Det andra av en populism som fick mig att minnas ny demokratis valmöten under början av 1990-talet.

Jag har varit i Virginia, en swing state där både demokrater och republikaner nu satsar för fullt. I söndags kväll talade Bill Clinton inför 5 000 personer vid universitetet i Richmond. Dagen efter, på Columbus Day, var det dags för Sarah Palin som drog runt 10 000 personer till den stora motorstadion utanför Richmond.

Ni kan ju gissa vem som var intellektuell respektive populist.

Skillnaden var faktiskt slående. Bill Clinton, som talade utan manus, framstod nästan som en folkbildare i sitt tal. Han redogjorde för hur det ekonomiska systemet fungerar, vilka konsekvenser den finsiella krisen kan föra med sig och vilka tänkbara motåtgärder som finns. Han tog upp hälso- och sjukvården och la fram fakta om hur mycket den egentlig kostar, hur (lite) effektiv den är i internationella jämförelser och varför en allmän sjukvårdsförsäkring i själva verket är en samhällsekonomiskt lönsam affär eftersom en sådan minskar de enorma ekonomiska läckor som finns i dagens system. En stor del av de 16 procent av BNP som sjukvården kostar i USA, går åt till kringkostnader. Jurister, försäkringsbolag, utredare, byråkrater. Ungefär tre procent går till de rena vårdinsatserna.

Sarah Palins tal var hårt manusbundet och innehåll väldigt få konkreta sakpolitiska redovisningar. Däremot en mängd klyschor och slagord staplade på varann. Det handlade om "drill, baby, drill" (om att utvinna mer olja i USA), om att John McCain är den enda presidentkandidaten som "verkligen kämpat för dig" (om McCains tid som marinsoldat) och om att "USA behöver en president som vet vad det betyder att leda" (om McCains ledaregenskaper). Och så vidare. Palins tal bemöttes av enormt bifall och stämningen var stundtals extatisk.

Det får mig att minnas Ians och Berts framfart med Vivianne Franzén som torped sommaren 1991. Ni vet, den där sommarturnén med drickarbackar. Jag var på några av deras möten i egenskap av reporter och upplevde samma blandning av ren populism, stämningshöjande grepp, förenklade och hårdvinklade budskap och i nästan ingenting alls av sakpolitik, folkbildning eller resonerande.

Då räckte den stämningen ända in i riksdagen.

Det ska bli intressant att se om den polulistiska Palin kan lyfta den tröge McCain - som mer och mer framstår som en tämligen förvirrad och trött gammal man - och om hon, tillsammans med ett något lugnare finansiellt läge, kan få kampanjen att jämna ut sig något. Just nu leder Barack Obama/Joe Biden stort i alla opinionsundersökningar.