Olika villkor - en rapport om barns och ungas levnadsförhållanden

Nu är rapporten jag arbetade med i vintras publicerad.

Olika villkor heter den och den handlar om skillnader i levnadsförhållanden, risker och kommunala kostnader för barn och unga runt om i landets kommuner.

En kort-kort sammanfattning: Det finns väldigt stora variationer när det gäller barn och ungas levnadsförhållanden och hur kommunerna prioriterar denna grupp.

Även om jag naturligtvis delvis talar i egen sak, måste jag ändå hävda att studien är viktig och att den borde bli rejält uppmärksammad och diskuterad, särskilt på kommunal nivå. Är det rimligt att den plats du råkar växa upp på ska ha så stor betydelse för om du lyckas i livet eller inte?

Här är ett utdrag ur den debattartikel som tidningen Dagens Samhälle publicerat i dag, torsdag:

I vårt land är i stort sett alla överens om att barn och unga ska vara en prioriterad grupp. Och på många sätt är det så. I de flesta kommuner går ungefär hälften av resurserna till verksamheter för barn och unga.

Det råder också samsyn om att barn och unga ska ha samma möjligheter till goda levnadsförhållanden oavsett var de bor. Men verkligheten är en annan. Vår nya studie visar att problemfyllda levnadsförhållanden bland barn och unga varierar kraftigt mellan kommunerna.

Skillnaderna är så stora att de bör leda till en grundläggande diskussion om hur vi kan stärka och förbättra barns och ungas möjligheter till ett gott liv, oavsett var de råkar bo.

Själva rapporten hittas på Socialstyrelsens webbplats (PDF). Debattartikeln kan läsas via den här länken. Slutligen finns det även en TT-artikel om rapporten.

Dagens Medicin skriver om Totalstyrelsen

Veckotidningen Dagens Medicin, en av de tongivande nyhetsförmedlarna inom svensk hälso- och sjukvård, är på gång med en artikel om Totalstyrelsen (den anonyma bloggen som sannolikt är skriven av någon inom myndigheten och som är starkt kritisk bl a till Socialstyrelsens nuvarande ledning).

Något annat var knappast att vänta. Frågan var inte om utan när DM skulle skriva om bloggen.

Reportern har samlat in kommentarer från flera håll, bland annat från mig. Mitt svar var ungefär i linje med de blogginlägg jag tidigare skrivit i ämnet (se här och här)

När/om artikeln nätpubliceras så lägger jag ut en länk.

Det är onekligen intressant att se hur traditionella medier allt oftare följer upp vad så kallade sociala medier initierar och diskuterar på nätet. Och jag kan även konstatera att "Gullan" (skribenten på Totalstyrelsen) nu börjar närma sig sitt förmodade mål - att väcka bred uppmärksamhet och debatt kring Socialstyrelsens inrikting och ledning.

Förutsatt att DM publicerar artikeln, så visade sig sålunda bloggande vara en effektiv metod för att uppnå det förmodade målet.

Mera om Totalstyrelsen

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om den anonyma bloggaren "Gullan" som står bakom Totalstyrelsen. Bloggen handlar om Socialstyrelsen och om frågor som ligger myndigheten nära och Gullan har stundtals riktad hård kritik mot bland annat myndighetsledningen.

Sedan mitt anspråkslösa inlägg publicerades, har bloggen uppmärksammats i allt vidare kretsar. Det har startat en intressant diskussion om anonym men samtidigt offentlig kritik och hur en myndighet som Socialstyrelsen bör förhålla sig till detta fenomen.

Gullan själv har gått in i denna nätbaserade debatt, liksom bland andra webbstrategen Erik Fors-Andrée och forskaren Jeanette Fors.

Inläggen är värda att läsa.

Egentligen sönderfaller diskussionen i minst två olika delar. Dels handlar det om anonymiteten som sådan:

"Anonymitet kan vara en förutsättning för att en annan verklighetsbild än den etablerade ska kunna uttryckas. Det är en så gammal sanning att det nog alltid funnits former för den. Sånger, sagor, verser och fabler har genom tiderna använts för att häckla dem som har makten. Günter Wallraff skulle inte kunna göra sina reportage om han presenterade sig, inga jämförelser i övrigt. Även i grundlagen förutsätts att anonymitet kan behövas."

Så skriver Gullan i sitt inlägg. Och jag kan bara hålla med. Meddelarfriheten, journalisternas skyldighet att skydda sina källor och myndigheters förbud att efterforska en källa ("whistleblower") är några av de möjligheter som lagstiftningen ger för att garantera den enskilda personen den trygghet som anonymitet innebär. Den bakomliggande tanken är att denna garanti ska kunna få människor också i mer repressiva sammanhang att våga slå larm. Observera dock att detta endast gäller inom offentlig verksamhet.

Den andra delen av diskussionen är mer inriktad på hur en organisation ska möta sådan här kritik: Med ignorans eller med öppenhet? Och vilka konsekvenser får det ena respektive det andra? Erik Fors-Andrée (som tidigare jobbat på Socialstyrelsen) skissar på fyra möjliga handlingsalternativ i sitt inlägg:

"1. Inte göra nånting. Försök inte vidta några motåtgärder mot bloggen och kommentera inte inläggen. Den här typen av avarter ska tigas ihjäl, så länge de inte får någon uppmärksamhet så kommer de inte att överleva. Den här linjen tror jag inte alls på. Men det råkar vara den linje man valt att gå, även om man också gör vissa efterforskningar.

2. Ta reda på vem som ligger bakom och vidta åtgärder på personalnivå. Det här är ett allvarligt avsteg från den lojalitet arbetsgivaren har rätt att kräva från sin anställda. Det här tror jag inte heller på, det bevisar ju att "Gullan" har rätt: Det är lågt i tak och man får inte tycka vad man vill.

3. Låt andra personer gå in i diskussionen på ett ärligt och personligt sätt som gör det lite obekvämt för den som ligger bakom. Den här linjen tror jag kan ha viss framgång. Det är inte lika bekvämt att dölja sig bakom anonymitet och anklaga andra för saker, när någon står rakryggad med sitt namn och säger emot.

4. Visa att bloggen har fel. Publicera till exempel inläggen från bloggen direkt på intranätet (via rss). Bloggen lever ju på att påstå att det är lågt i tak och att man inte får tycka vad man vill på Socialstyrelsen. Publicerar man det direkt på intranätet och tillåter åsikterna där så desarmerar man Gullan fullständigt. Det här tror jag är bästa sättet att ta tag i problemet (det behöver inte vara just på intranätet, men ni förstår poängen). Vad är poängen med att ha en anonym "vi får inte säga vad vi tycker"-blogg om det man skriver publiceras direkt internt? "

Bakom dessa två huvudspår i debatten finns naturligtvis också den mer grundläggande kritik mot Socialstyrelsen i allmänhet och dess ledning i synnerhet som Gullan ger uttryck för.

Som sagt, det ska bli intressant att följa det här. Och jag törs lova att Totalstyrelsen är flitigt läst på Socialstyrelsen...

Anonym blogg väcker debatt på Socialstyrelsen

Totalstyrelsen.

Så heter en anonym blogg som började publiceras i slutet av förra året och som förde en rätt anonym tillvaro den första tiden. Nu börjar den dock bli rejält uppmärksammad, omdiskuterad och läst.

Bloggen skrivs av en anställd på Socialstyrelsen. Personen, som kallar sig Gullan, är uppenbarligen mycket väl insatt i myndighetens låtanden och göranden och kommenterar friskt allt från patientsäkerhetsutredningar till personaltillsättningar. Kritiken har bitvis varit hård mot "Måns", som är bloggnamnet på Socialstyrelsens generaldirektör.

Socialstyrelsen har nyligen genomgått en stor omorganisering, där bland annat de tidigare sakavdelningarna (hälso- och sjukvård, socialtjänst, etc) upphört och ersatts av "tvärsektoriella" avdelningar ("kunskap", "regler och tillstånd" och liknande). Vid årsskiftet fördes även den sociala tillsynen över från länsstyrelserna till Socialstyrelsen, vilket innebar en rejäl utökning av myndighetens uppdrag och antalet anställda. "Gullan" har även tagit upp detta utifrån olika kritiska vinklar.

Den anonyma bloggen är intressant ur flera perspektiv. Frågan är till exempel om den är en indikation på att det är lågt i tak inom myndigheten och att kritiska röster får ta till bloggpseudonymer som verktyg för att framföra kritik. Bloggen kan också ses som en tydlig indikation på den nya tidens transparens - det har aldrig tidigare varit så enkelt, billigt och gått så snabbt att publicera sig.

Alltmer blir alltmer offentligt - allt snabbare. Och det är något som både myndigheter och andra organisationer måste förhålla sig till. Man kan knappast räkna med att en debatt kan begränsas till den interna sfären längre. Och som källa ("whistleblower") behöver man inte riskera sin anonymitet genom att tvingas prata med en journalist för att sprida sina åsikter eller lägga fram fakta som man anser vara orättfärdigt dolda. Det är bara att publicera sig på nätet - med egna ord och med anonymiteten garanterad...

I detta finns både för- och nackdelar. Fördelen är ökad verklig demokrati; man behöver inte en massa pengar och resurser för att masskommunicera längre. Var och ens åsikter, tankar eller fakta kan fritt publiceras förutsatt att man har tillgång till en dator och ett Internet-abonnemang. Man behöver inte heller gå omvägen via de etablerade medierna. Nackdelen är att anonymiteten och frånvaron av publicistiska regler leder till en brist på trovärdighet och förtroende. Det kan ju vara vilken virrpanna som helst som står bakom en blogg (jag har t ex två stycken...).

Eftersom jag tillbringar många år på Socialstyrelsen är jag naturligtvis extra intresserad av bloggen Totalstyrelsen, vad Gullan skriver och vilka kommentarer som kommer in. Jag kommer sannolikt att fortsätta följa inläggen och debatten.

Jag misstänker att många andra kommer att göra detsamma. Både anställda på Socialstyrelsen, personer som finns ute i professionerna samt journalister som här kan hitta en hel del uppslag att gå vidare på...

Bilar, ungar och vikten av prevention

Den 1 oktober lägger DC:s motsvarighet till Bilprovningen ner sin verksamheten. I framtiden ska inga privatbilar kollas av myndigheterna, utom när det gäller avgasutsläpp (som regleras av federala bestämmelser). Det avslöjade Washington Post i dag.

Skälet till slopandet av inspektionen är förstås pengar. Avgifterna som vi bilägare betalar för säkerhetskontrollen vartannat år räcker inte. Varje år måste stan skjuta till motsvarande några miljoner kronor.

Det är en intressant nyhet. Är det en lönsam affär för samhället - och därmed för skattebetalarna - att lägga ner bilprovningen? På kort sikt är svaret säkert ja. På längre sikt är svaret sannolikt nej. Sämre bilsäkerhet - taskiga bromsar, ljus som inte funkar, bilbälten ur funktion och så vidare - leder garanterat till både fler olyckor och till allvarligare konsekvenser vid olyckor. Förutom allt lidande och tragik detta medför, kommer det också att leda till ökade kostnader för både privatpersoner och samhälle. Högre belastning på räddningskårer, mer att göra för polisen, ökat tryck på akuten, högre kostnader för försäkringspremier, större reparationskostnader. Listan kan göras lång.

Kortsiktiga samhälleliga besparingar ger påfallande ofta en direkt motsatt effekt på längre sikt.

Detta kan överföras till andra områden. Det finns för närvarande en omfattande diskussion här i USA om preventiv vård. En orsak till de gigantiska vårdkostnaderna här är nämligen att alltför många säker vård alltför sent. För den majoritet av befolkningen som har sjukvårdsförsäkring fungerar preventiv vård överlag rätt bra. Man går på regelbundna hälsokontroller och får goda råd om livsstilsvanor av sin doktor. Men uppemot var fjärde amerikan antingen saknar försäkring eller är vad som brukar kallas "underförsäkrad". För dessa finns det knappt någon preventiv vård alls. När en sjukdom slår till så har det ofta gått för långt. Det blir akuta - och därmed väldigt dyra - vårdinsatser. Tandvården är ett annat tydligt exempel, där prevention - regelbundna besök hos tandläkare och tandhygienist - innebär mindre långsiktiga kostnader.

Själv sysslar jag för närvarande med ett projekt som handlar om barn och ungdomar och hur preventiva, generella insatser, t ex god kvalitet inom skola och barnomsorg, bra fritidsgårdar etc, kan leda till att färre barn drabbas av olika former av sociala eller psykiska problem. Preventiva insatser för barn och ungdomar kan kosta en del på kort sikt. Men det kan betala sig många gånger om på lång sikt.

Ett av problemen är att samhällets olika offentliga budgetar ofta är baserade på ett eller ett fåtal år och att de är utformade som stuprör. Nedskärningar inom skolan leder till bättre ekonomi för kommunens utbildningsnämnd. Men några år senare får socialnämnden betydligt högre kostnader eftersom Kalle och Stina behöver dyra sociala insatser - kostnader som kanske aldrig hade uppstått om det funnits flera stödjande vuxna runt Kalle och Stina fem år tidigare.

Det här finns utmärkt beskrivet i en rapport, "Tänk långsiktigt", som sammanställdes av Skolverket, Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet för några år sedan. Kan rekommenderas. Ett exempel ur rapporten:

"Om man t.ex. förebygger en enda persons missbruk under vuxenlivet, kan man för samma kostnad ge stödjande utbildning som syftar till att utveckla föräldrarnas kompetens och sätt att bemöta sina barn till ca 3 400 eller 6 900 barns föräldrar beroende på hur kostnaderna diskonteras. Den här typen av utbildningar har visat sig effektiv när det gäller att förebygga utåtriktade psykiska problem hos barn och ungdomar. Det förefaller inte orimligt att man genom en så omfattande utbildningsinsats kan förhindra att minst ett av barnen kommer att leva som missbrukare. Det är vad som krävs för att insatsen ska vara samhällsekonomiskt lönsam på lång sikt."

Rätt talande, eller hur? En missbrukare kan kosta samhället runt 12-15 miljoner kronor i olika former av insatser.

Det är förstås svårt att härleda enskilda fall till att t ex skolan ökade klass-storlekarna i början av 1990-talet. Men aggregerat kan man se ett samband. Vilket ju egentligen är rätt självklart. Sparar man in på prevention eller tidiga insatser, kommer kostnaderna ifatt så småningom. Och inte bara ifatt. De kutar iväg rejält över den nivån som sparades i det tidigare skedet.

Så frågan är om DC bitit sig i svansen när det gäller att lägga ner säkerhetsinspektionen för privatbilar. Den totala kostnaden för samhället kan bli betydligt högre än de miljoner man sparar.

Svininfluensa - allvar eller medieepidemi?

Det har spekulerats om det i flera år nu. När ska nästa pandemi slå till? Var kommer den att börja? Och hur?

Få saker kan skapa sådan rädsla och ångest som en allvarlig epidemi. Fågelinfluensan ledde ju till både stor hysteri och intensiv debatt när den var som mest aktuell för ett par år sedan. Sedan har det varit lugnt i några år. Tills nu, kanske. Svininfluensan i Nordamerika kan möjligen vara början på något som kan utvecklas till en pandemi. Eller åtminstone en medieepidemi. Vilket kan vara nog så allvarligt.

Det började med upptäckten av några rätt få fall i södra USA för omkring en vecka sedan. Inget allvarligt. Sju konstaterade fall - och även om experter kunde se att viruset sannolikt verkade smitta från människa till människa, så utmålades ingen fara på taket. De sju insjuknade blev rätt snabbt friska igen.

Sedan kom då larmet från Mexiko i slutet av veckan. Plötsligt var det inte längre några få fall. Och det var inte heller någon lindrig influensa. Just nu pratas det om runt 1 400 insjuknade och drygt 80 döda. Det finns dock ännu så länge bara 20 verifierade fall i Mexiko. Lika många i USA och dessutom sex bekräftade fall i Kanada. New York Times har en bra uppdatering.

Ännu så länge har man inte sett några spår av influensan utanför Nordamerika, men det är sannolikt bara en tidsfråga innan den även når Europa och resten av världen, åtminstone med enstaka fall.

Jag kollade beredskapen hos Socialstyrelsen och Smittskyddsinstitutet i helgen och båda myndigheterna hade lagt ut samordnad och uppdaterad information under lördagen - och dessutom uppdaterat den på söndagen. Bra! Även UD har lagt ut information med länkar.

Jag har ännu inte sett några personer gå omkring med munskydd här i den amerikanska huvudstaden. Däremot har folk nere i de södra delstaterna börjat använda dem. Och när jag var på grillparty hos grannarna här i eftermiddags så var svininfluensan det stora samtalsämnet.

Det här kan bli hur stort som helst. Och det oavsett om det faktiskt utvecklas till en pandemi eller ej. Det som har sitt epicentrum i eller runt USA brukar nämligen som bekant bli föremål för en enorm medial bevakning och uppmärksamhet.

Jag väntar bara på att få se Anderson Cooper på CNN prata från fältet någonstans i eller nära Mexiko. I direktsänding. I munskydd.

Om vaccinationer och genus

Här i USA finns det sedan några år möjlighet att vaccinera flickor mot HPV, ett virus som kan leda till ökad risk för livmoderhalscancer. När vaccinet introducerades blev det en rejäl debatt i det här landet om huruvida detta kunde leda till att unga tjejer skulle ha mer sex.

Diskussionen känns väldigt amerikansk, om jag säger så (för den som är intresserad av ämnet sex och puritanism kan läsa ett reportage som jag gjorde för tidskriften Ottar för en tid sedan).

Dagens Washington Post har en intressant uppföljning av den tre år gamla debatten. Det är nämligen så att vaccintillverkarna nu ligger på för att få också pojkar - som kan bära på viruset och smitta en tjej de har sex med - att vaccinera sig mot HPV.

Tror någon att det blir samma diskussion nu? Att det finns risk för att unga killar nu ska ha mer sex?

Nej. Diskussionen handlar istället om andra saker. Är det tillräckligt säkert? Är det verkligen värt pengarna? Är vaccinet effektivt?

"We are still more worried about the promiscuity of girls than the promiscuity of boys. There's still that double standard", säger en professor till The Post.

Dessutom finns det en diskussion om det här verkligen är något för killar att ta - det är ju bara tjejer som kan drabbas av livmoderhalscancer. En av de intervjuade ställer sig frågan om vi hade haft samma diskussion om läget varit det omvända: Om insjuknandet i prostatacancer kunde minska tack vare att kvinnor (och män) vaccinerade sig - skulle någon då ifrågasätta om kvinnorna verkligen skulle ta vaccinet?

I sammanhnaget ska väl nämnas att läkemedelsbolagen naturligtvis har ett rent kommersiellt intresse av att också killar ska vaccinera sig - då får de ju sälja mer.

I Sverige har Socialstyrelsen nyligen beslutat att alla flickor i årskurs 5 och 6 ska erbjudas vaccin mot HPV. När det gäller vaccination av pojkar har myndigheten beslutat att inte rekommendera detta tills vidare.

Ljudföroreningar ger ökade hälsorisker

Socialstyrelsen i Sverige har precis publicerat sin nya Miljöhälsorapport, refererad i bland annat Dagens Nyheter. Precis som tidigare rapporter visar den att buller är på väg att bli ett allt större problem för hälsan. Nästan en av tio svenskar upplever att de störs av buller från t ex flyg eller trafik. Och det finns ett klarlagt samband mellan hjärt- och kärlssjukdomar och buller.

Men om många upplever sig störda av buller i Sverige, hur är det då inte här i USA? När man som svensk kommer hit för första gången, slås man av hur mycket det låter överallt. Det är oljud från odämpade gräsklippare, motoriserade lövblåsare, bussar och lastbilar med ljudnivåer betydligt över alla gränsvärden, uttryckningsfordon som ringer i öronen, hög musik i butiker, klimatanläggningar och fläktar som brummar utan ljudisolering och så vidare.

Problemet med ljudföroreningar börjar uppmärksammas så smått här i USA och att det finns ett samband mellan buller och ohälsa är inte alls ett okänt fenomen. Men landet har en lång väg kvar att gå. Här finns t ex inga nationella standarder för bullernivåer i bostadsmiljö. Och det räcker med att gå ut och lyssna med sina egna öron så förstår man att problemet med buller är betydligt större här jämfört med Sverige.

Den allmänt höga ljudnivån gör också att samtalstonen ligger ett antal decibel högre här. Ibland känns det som om hälften av invånarna är hörselskadade - vilket i så fall förklarar varför alla skriker hela tiden. Jag pratar för övrigt inte särskilt tyst själv numera...

Sebelius utsedd till hälsominister

Washington Post hade nyheten redan i går, söndag, och alldeles nyss blev det officiellt: Kathleen Sebelius, guvernör i Kansas, blir hälso- och sjukvårdsminister. Därmed har Barack Obama fyllt den lucka som hans första val, Tom Daschle, lämnade efter sig när han hoppade av på grund av grumliga skatteaffärer.

Posten som hälso- och sjukvårdsminister är en av de absolut tyngsta och viktigaste i presidentens administration. Den utan konkurrens största reformen som Obama planerar att genomföra är ju förändringen av den amerikanska sjukvårdssystemet. I dag saknar omkring 48 miljoner amerikaner sjukvårdsförsäkring.

Valet var inte oväntat. Kathleen Sebelius är ett namn som ofta nämnts när det gällt toppositioner. Bland annat var hon i hög grad en som det spekulerades kring i samband med Obamas val av vice presidentkandidat.

Hon får nu också en speciell sjukvårdssamordnare ("health czar") vid sin sida på Department of Health and Human Services; Nancy-Ann DeParle är hälso- och sjukvårdsexpert med mångårig erfarenhet av vårdpolitik. Det blir nu hon som i praktiken ska organisera vägen mot den stora sjukvårdsreformen.

Barack Obama betonade på dagens presskonferens vikten av att den utlovade reformen kan genomföras. Utan en bättre strukturerad sjukvård kan inte den ekonomiska krisen lösas, var hans budskap. Den amerikanska sjukvården är överlägset dyrast i världen räknat i andel av BNP. Men alla jämförande studier visar att den är långt ifrån den bästa.

Det läcker helt enkelt fruktansvärt mycket pengar ut ur systemet, pengar som går till allt möjligt utom till vård. Kostnadsfrågan är en av Obamas viktigaste argument för att det nu måste inrättas en allmän sjukvårdsförsäkring för alla medborgare.

I sitt tal garanterade Obama att de tre stora myndigheterna som verkar inom hälso- och sjukvårdens område (Food and Drug Administration, FDA; Centers for Disease Control and Prevention, CDC samt National Institutes of Health, NIH) ska få tillräckliga resurser för att kunna fortsätta att utveckla vården och för att kunna arbeta självständigt utan att behöva ta hänsyn till privata eller politiska särintressen.

Det är en intressant parallell till Sverige, där ju Socialstyrelsen, som är den centrala myndigheten för hälso- och sjukvården, fortsätter att få allt fler uppdrag och blir en allt viktigare instans i takt med att vården får en allt tyngre roll i samhällslivet. Detta verkar gälla alldeles oavsett vilken politisk färg regeringen har.

Amerikanerna skapar sin egen Socialstyrelse

Den svenska Socialstyrelsen har en väldigt bred verksamhet inom främst hälso- och sjukvård och socialtjänst. Ska jag sammanfatta myndighetens uppgifter så arbetar den normerande, kunskapsförmedlande samt med tillsyn.

Nu kan USA få sin egen motsvarighet till Socialstyrelsen: The Federal Board of Health (FBH). Tillträdande hälso- och sjukvårdsminister Tom Daschle föreslog i sin bok "Critical: What We Can Do About the Health-Care Crisis" (utkom här i USA för ett knappt år sedan) att en sådan myndighet bör inrättas för att styra upp och organisera den totalt förvirrade och kostnadsskenande hälso- och sjukvården här i USA.

Nu börjar allt mer tala för att Barack Obama kommer att ge Daschle fria tyglar att skapa sin myndighet - och att den amerikanska Socialstyrelsen rentav kommer att få en nyckelroll i den kommande stora sjukvårdsreformen som väntas genomföras under de kommande fyra åren. En reform som fram för allt är inriktad på att skapa en allmän sjukvårdsförsäkring, men som också kommer att innehålla olika medel och styrmekanismer för att effektivisera och avbyråkratisera vården.

USA har världens högsta kostnad för hälso- och sjukvård. Omkring 16 procent av BNP går till vården, vilket är mellan 50 och 100 procent mer än andra jämförbara länder. Samtidigt har man långtifrån den bästa sjukvården. Tvärtom finns det en hel indikatorer som visar att man halkar efter, bland annat när det gäller genomsnittlig livslängd, spädbarnsdödlighet samt genomsnittlig överlevnad när det gäller vissa sjukdomsdiagnoser.

FHB kommer att få mycket makt. Den ska bland annat få till uppgift att skapa standarder, prioriteringsprinciper och riktlinjer för behandlingar, läkemedelsanvändning och liknande. Det vill säga ungefär samma uppgifter som svenska Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsavdelning sysslar med. Enligt Daschle's förslag sak den också styra den federala medicinska forskningen som sker via National Institutes of Health (NIH), världens största och mäktigaste forskningsinstitution inom det medicinska fältet.

Den (eventuellt) kommande myndigheten ska också få en nyckelroll när det gäller vad som bör eller inte bör täckas av en allmän sjukvårdsförsäkring (ungefär som svenska Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket). Detta har redan fått en hel del kritik. Det hotar relationen mellan patienten och läkaren, menar kritikerna bland annat.

"Det blir ett gäng experter i Washington DC och inte din läkare som ska bestämma vilken behandling eller vilka läkemedel du kan få", som en debattör från den konservativa tankesmedjan Heritage uttryckte saken.

Enligt Tom Daschle ska FHB fungera ungefär som en hälso- och sjukvårdens motsvarighet till Federal Reserve, det vill säga stå självständig från politikerna i kongressen med rätt att inom vissa på förhand bestämda ramar kunna fatta sina egna beslut.

Det ska bli väldigt intressant att se hur mycket av Tom Daschles tankar som faktiskt kommer att genomföras. Det lär inte ske utan motstånd. Kritikerna har redan tagit upp den engelska motsvarigheten National Institute for Health and Clinical Excellence (NICE) som ett avskräckande exempel. FHB-förslaget är till delar inspirerat av erfarenheter från England. Men NICE är omdebatterat och dess verksamhet kritiserad främst från konservativt håll.

Glädjespridaren - en smittbärare

Begreppet glädjespridare är inte så dumt. Ny forskning visar nämligen att glädje är starkt smittsamt. Washington Post hade berättade i fredags om en ny studie som visar att ”happiness is contagious” – glädje är smittsamt. Det är forskare vid Harvard som i en stor studie, de har följt nästan 5 000 personer i mer än 20 år, kan konstatera att glädje är ungefär lika smittsamt som influensa.

Glädje smittar främst i närområden och inom familjen, mellan släktingar, grannar, vänner. Däremot är glädje inte alls smittsamt mellan arbetskamrater. Enligt forskarna kan det bero på att vi har en helt annan ”relationsmässig dynamik” på jobbet. Det handlar ofta mer om konkurrens och tävlan än om samarbete och gruppkänsla. Framgångar för en person på jobbet kan ske på bekostnad av någon annan. Och då är det kanske svårt att smittas av glädje.

Intressant är också att ”oglädje” (unhappiness) inte alls är lika smittsamt. Naturligtvis påverkas vi när någon som står oss nära är olycklig, men smittan är inte alls lika stark som den är om personen är glad och lycklig.

Forskarna spekulerar nu i om det här med glädjesmitta ligger i våra gener. Uttryck som skratt, leenden, mjuka ljud (som sång) skapar en positiv känsla och gör att vi känner oss bättre, orkar mer och kan arbeta mer effektivt tillsammans som en grupp.

Plötsligt ser jag helt nya målbeskrivningar för Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsens smittskyddsenhet. Istället för att jobba för att förhindra smittspridning i samhället , borde de arbeta för att öka den. Åtminstone den här.

Keep on smiling!