Varför denna förändringsrädsla?

Resultatet i fyllnadsvalet i Massachusetts verkar nu definitivt leda till stora problem för demokraterna när det gäller vårdreformen. Representanthusets talman, demokraten Nancy Pelosi, har deklarerat att hon inte kommer att få med huset på senatens beslut. Det innebär att senaten, kongressens andra kammare, måste ta ställning till ett nytt reformförlag. Och eftersom demokraterna nu inte längre har den nödvändiga kvalificerade majoriteten, så måste man ha med minst en republikan på sin sida.

Vilket i sin tur innebär att reformarbetet måste tas om från början. Annorlunda uttryckt: Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikansk samhällsstruktur har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts (den delstat som redan genomfört en omfattande sjukvårdsreform på egen hand och där 93 procent av befolkningen redan har sjukvårdsförsäkring).

Ursäkta att jag blir en smula personlig, men det här är ju något fullständigt i hästväg. Jag är djupt bekymrad över framtiden för detta land...

Här sitter man med världens dyraste sjukvårdssystem. Kostnadsökningarna är enorma. Var sjätte amerikan saknar sjukvårdsförsäkring och basal tillgång på preventiva läkarundersökningar eller behandlingar för kroniska sjukdomar. Kvaliteten på genomsnittsvården som tillhandahålls ligger inte ens nära tio i topp, tjugo i topp eller trettio i topp. En mängd indikatorer (förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet, överlevnadstal efter olika sjukdomar etc) visar snarare att landet med världens dyraste sjukvård har ramlat ner på nivåer som är direkt pinsamma.

Det amerikanska sjukvårdssystemet är ineffektivt, extremt resurskrävande, enormt dyrt, omodernt och sällsynt dåligt organiserat. Sjukvårdsförsäkringen är baserad på anställningar och uppemot 50 miljoner amerikaner är oförsäkrade. En kombination av arbetslöshet och en olycka eller sjukdom med sjukhusvård som följd, innebär oftast en total ekonomisk katastrof för en enskild eller för en familj.

Det krävs inte särskilt mycket intelligens för att förstå att det här inte är hållbart. Det här landet håller på att gräva sin egen vårdgrav.

Ändå vägrar folk (ja, inte alla...) att gå med på en förändring. Denna förändringsrädsla verkar vara lika svår att rå på som den är svår att förstå.

Man tager sig för pannan.

Ps. En sannolik förklaring till denna rädsla för vårdreformen är att de flesta (fem av sex) faktiskt har en försäkring och därmed tillgång till en bra sjukvård. Varför ändra på något som fungerar bra för mig personligen bara för att landet håller på att gå i konkurs? Kanske är det här som den egentliga pedagogiska utmaningen finns för Barack Obama - och som han inte lyckats bemästra.

Det osannolika i Massachusetts

För bakgrund, läs gårdagens inlägg.

Det osannolika och närmast otänkbara hände. Demokraterna förlorade i kväll fyllnadsvalet i Massachusetts. Valet handlade om senatsplatsen som Ted Kennedy lämnade efter sig vid sin död i augusti.

Enlig senaste rapporterna vann republikanernas Scott Brown med 52 procent av rösterna mot demokraternas Martha Coakley.

Jag misstänker att Ted Kennedy roterar kraftigt i sin grav just nu. Han hade arbetat för en vårdreform i årtionden och hade han inte avlidit hade demokraterna haft sina säkra 60 röster i senaten - och vårdreformen hade varit i hamn. Nu ändras istället styrkeförhållandena och republikanerna kan effektivt stoppa kommande reformförslag.

Kul present till Barack Obama på sin ettårsdag som president. Och mitt tips att han skulle skriva under vårdbeslutet just i morgon, 20 januari, var ju fel. Det är bara att erkänna. Fast jag hade i alla fall mindre fel än presidenten själv, som tidigare utlovat en reform före årsskiftet. Och så blev det ju inte alls. Frågan är om det blir en före nästa.

Det ska bli väldigt intressant att se vad som nu följer...

För övrigt kan jag rapportera att Sarah Palin just nu medverkar i Fox News. Hon låter uppåt.

Scott Brown kan fälla sjukvårdsreformen

Scott Brown är mannen som kan fälla den amerikanska sjukvårdsreformen.

I morgon, tisdag, är det ett kompletterande senatsval i Massachusetts. Orsaken är att delstatens ena senatsplats stått tom sedan Ted Kennedy avled förra året. Och enligt delstatens egna regler kan inte senatsplatsen ersättas provisoriskt, fram till nästa ordinarie val. Utan en ersättare måste utses genom ett fyllnadsval.

Traditionellt är Massachusetts ett demokratiskt fäste. Det är här klanen Kennedy har sin hemmabas och den nu aktuella senastplatsen har prenumererats av Kennedyfamiljen sedan 1953. Först var John F senator fram till 1960. Därefter övertogs platsen av Ted som sedan behöll den fram till sin död i augusti.

Och nu i morgon ska alltså en ny senator röstas fram. Slaget står mellan demokraten Martha Coakley och republikanen Scott Brown. Enligt gallupundersökningar är det helt jämnt mellan de båda kandidaterna. Det kan bli så att mandatet går republikanerna, vilket i och för sig är en historisk händelse. Men dessutom kan leda till att hela den mödosamt framarbetade sjukvårdsreformen är hotat.

För att reformen ska gå igenom i senasten behövs nämligen kvalificerad majoritet, minst 60 röster (av 100). Så länge Ted Kennedy levde hade demokraterna exakt den majoritet som krävs - 60 platser i senaten med hjälp av två oberoende senatorer. Men om nu Scott Brown vinner i morgon, så ändras styrkeförhållandet, demokraterna (med två oberoende) kommer bara att ha 59 ledamöter. Och republikanerna 41.

Och då kan konsekvensen bli att Barack Obama inte kan få igenom sin sjukvårdsreform. Brown har redan klart deklarerat att han kommer att göra som sina partikamrater, det vill säga rösta nej.

Därför har Obama ägnat en hel del tid och kraft den senaste tiden för att stödja den demokratiska kandidaten Marta Coakley. Vinner hon ligger vägen betydligt mer öppen för en reform.

Men vinner Brown ser det värre ut, även om det inte är helt hopplöst. Senaten har redan sagt jag till ett reformförslag, som dock ser rätt annorlunda ut än det förslag som godkändes i den andra kammaren, representanthuset. Normalt ska nu dessa båda förslag kompromissas ihop och sedan klubbas gemensamt av de båda kamrarna. Vinner Brown lär det inte vara möjligt.

Det leder i så fall att representanthusets ledamöter blir en slags gisslan. För eftersom senaten godkänt ett förslag till reform, skulle huset kunna godkänan exakt samma förslag. Vilket i praktiken innebär att kongressen enats, utan att senaten behöver ta upp frågan mera. Det tidigare beslutet gäller.

Förlorare här är i så fall de demokratiska ledamöter i representanthuset, som tvingas gå med på det rätt mycket försiktigare senatsbeslutet för att det lverhuvudtaget ska bli en reform.

Snacka om ett val under galgen... Det ska bli mycket intressant att se vad som händer i Massachusetts i morgon.

Det ironiska i sammanhanget är att just Massachusetts redan genomfört en rejäl sjukvårdsreform som i många stycken påminner om den som nu kongressen håller på att fila på. Och att omkring 70 procent av invånarna i delstaten stödjer denna reform - även nu flera år efter att reformen genomfördes. Så delstaten har redan ett betydligt bättre fungerande försäkringssystem än i stort sett hela övriga USA - och kan bli den delstat som förhindrar at resten av landet ska få ungefär samma system.

Jag har tidigare skrivit en del om sjukvårdsreformen och om Massachusetts. Läs till exempel i detta inlägg från september förra året. Eller det här från månaden före.

Kan svensk vård lära av USA?

Ser att två representanter från Timbro skrivit på Svenskans debattsida Brännpunkt om att "Svensk vård kan lära av USA". Artikeln är tämligen vinklad, har uppenbarliga politiska förtecken och ger väl långt ifrån en helhetsbild, eller ens en relevant bild, av det amerikanska sjukvårdssystemet. Faktum är att den amerikanska vården är extremt dyr (16 procent av BNP), ineffektiv, leverar en genomsnittlig vårdkvalitet långt under genomsnittet för industriländer samt att nästan var tredje amerikan antingen är oförsäkrade eller har bristfälliga försäkringar (som t ex inte täcker olika former av cancerbehandlingar).

Grundläggande problem som skribenterna inte är så intresserade av att redogöra för i sin artikel.

Men några intressanta saker tar man upp:

• Det faktum att det amerikanska sjukvårdssystemet egentligen inte är ett enda system. Den konservative Robert Moffit, som jag intervjuade i en artkel för Fokus i våras, uttryckte det så här: "Det finns inte ett sjukvårdssystem i USA. Det finns många". Det kan vara bra att hålla i minnet när man diskuterar den amerikanska vården.
• I artikeln nämns delstaten Maine som ett avskräckande exempel på vårdreform á lá Obama. Det finns dock exempel på delstater som lyckats reformera sina vårdsystem betydligt bättre och som byggt på ungefär samma tankar som Obama nu har. Främst Massachusetts, där nämnde Moffit var en av ingenjörerna. I delstaten är numera omkring 98 procent av invånarna försäkrade. Hushåll med låga inkomster subventioneras av allmänna medel. Det finns inget offentligt försäkringsalternativ, däremot en delstatlig myndighet som bl a upphandlar försäkringar och förhandlar med bolagen ("Health Connector"). Beslutet om reformen skrevs för övrigt under av Mitt Romney, som då, 2006, var guvernör i Massachusetts.
• Skribenterna i Svenskan skriver också att "Vad som inte framgår av den svenska rapporteringen är att närmare hälften av de amerikanska sjukvårdsutgifterna idag faktiskt betalas av delstaterna och den federala regeringen, genom de olika offentliga program som redan finns". Struntsnack. I samma Fokusartikel skrev jag: "Omkring hälften av den totala vårdkostnaden i USA betalas med federala medel. Var tredje amerikan är försäkrad i något av de stora statliga försäkringsprogrammen, som Medicaid, Medicare och SCHIP, State Children’s Health Insurance Program." Så det så.
• Slutligen skriver Timbro-killarna att det amerikanska systemet med Health Savings Account ("hälsokonton") är en bra idé. Det råder det milt uttryckt delade meningar om här i USA. Problemet med HSA är bl a att de bara kan användas av dem som har en godkänd försäkring och att det kräver att man faktiskt har några pengar över för att placera i dessa konton. Det innebär således ingen lösning för de många amerikaner som varken har försäkring eller råd att lägga undan pengar på ett hälsokonto. En lösning för de redan försäkrade, rika och friska - om man ska hårddra det.

Däremot finns det en hel del annat som Sverige kan lära av USA när det gäller vård och vårdstrukturer. T ex nivån på den högkvalitativa vården. Eller forskning och utveckling inom många medicinska områden. Eller patienträttigheter. Eller det personliga omhändertagandet, som ofta är väl utvecklat i USA.