Att vara först är den viktigaste drivkraften för en journalist och för en redaktion - särskilt om man jobbar med nyheter. Men att ständigt sträva efter att vara först - eller åtminstone vara snabb - har sina uppenbara risker.
I takt med nya tekniska möjligheter, flera aktörer, mindre styrning och större konkurrens blir nyheter alltmer momentana. Det som för hundra år sedan handlade om dagar, hade krympt till timmar för 15 år sedan. Nu pratar vi minuter eller rentav sekunder.
Alla förmedlar nyheter, inte bara etermedier eller tryckta tidningar. I dag kan det lika gärna vara privatpersoner som bloggar eller twittrar som etablerade nyhetskanaler. Men det kan även vara journalister som skriver på Facebook på sin fritid, utanför redaktionen och ofta utan redaktionsledningens vetskap.
Allt det får naturligtvis konsekvenser. Bland annat är tidspressen närmast exceptionell på redaktioner numera. Någon annan kan alltid komma före. Det finns mindre tid att granska och dubbelkolla fakta eller källor. Vidareförmedling av en nyhet sker okritiskt och utan egen källkontroll.
Följden blir en betydligt ökad risk för felaktig nyhetsförmedling.
Washington Post tar i dag upp ett belysande exempel. I går morse (söndags) dog den berömda amerikanska fotbollscoachen Joe Paterno. Men ett antal medier och enskilda reportrar (via bloggar och Twitter) rapporterade att Paterno avlidit redan på lördagskvällen - omkring 14 timmar innan han faktiskt gjorde det.
En av dem som berättade det var ironiskt nog Howard Kurtz, en av de mest kunniga och mest initierade reportrarna inom amerikansk journalistik. Han har ett speciellt bevakningsområde: mediefrågor. Bland annat leder han CNN:s program Reliable Sources "which turns a critical lens on the media". I ett twitterinlägg skrev han om Paternos död - trots att tränaren allså fortfarande var vid liv.
"I tweeted thats this was sad news without cehcking that it had been based on a CBS Sports blog that turned out to be wrong (...) I was busy working with a story on the South Carolina primary, but no excuse. It was a dumb move and a reminder that always check before tweeting", sa Kurtz i en kommentar till the Post.
Historien om Joe Paternos förtidiga död började på den studentdrivna webb-sajten Onward State. En av deras reportrar fick nys om att det hade skickats ut en e-post till fotbollslaget som berättade att deras före detta tränare avlidit. Reportern la ut nyheten på Onward States Twitterkonto.
Det tog bara några minuter innan andra twittrare, bloggare - och flera redaktioner - hade lagt ut samma information. Bland annat gick CBS och Huffington Post ut med uppgiften att Paterno avlidit.
Problemet var bara att det där e-postmeddelande var en bluff.
Efter bara en kort stund hade tusentals personer nåtts av beskedet om tränarens död. Nyheten hade vidareförmedlats via oerhört många sociala medier och kanaler.
Och ingen hade kommit på tanken att dubbelkolla fakta. Eller som Washington Posts reporter Paul Fahri skriver:
"The premature reporting suggests the “me-too” nature of the news media in a digital age, with one outlet quickly parroting another’s reporting without doing its own checking. It also says much about the power of Twitter, a favorite tool of journalists for quickly spreading commentary and news — including, it turns out, the inaccurate kind."
Läs hela den här intressanta storyn i dagens Washington Post.
Visar inlägg med etikett Washington Post. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Washington Post. Visa alla inlägg
måndag 23 januari 2012
fredag 16 september 2011
Problemfylld amerikansk satsning på alternativ energi
För några veckor sedan gick det Kalifornienbaserade företaget Solyndra Inc. i konkurs. Uppemot elvahundra personer miste jobbet.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
torsdag 3 mars 2011
Yttrandefrihet - var går gränsen?
Westboro Baptist Church. Bild från Wikipedia "Jag delar inte dina åsikten, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem".
Enligt sägnen är det ett citat av Voltaire, men det var sannolikt författaren Evelyn Beatrice Hall som formulerade den världberömda meningen.
Yttrandefriheten är djupt rotad bland de flesta av oss. Rätten att fritt få hävda sina åsikter borde vara självklar, åtminstone vid en första anblick. Men begreppet är inte helt problemfritt. Bör det finnas någon gräns för vad som ska vara tillåtet att yttra?
Och i så fall, var ska denna gräns dras? Och av vem?
Rätt snart kommer man in på subjektiva tyckanden och tassar i utmarkerna av offentlig eller statlig åsiktskontroll.
Jag har tidigare skrivit om den här frågan under rubriken "Om presstöd och högerextremism". Inlägget handlade om huruvida det är rätt eller fel att ge tidningen Nationell Idag presstöd och om presstödsnämndens uppgift är att vara åsiktpolis eller strikt utgå ifrån det regelverk som finns.
I går kom ytterligare ett exempel på dilemmat. Den amerikanska högsta domstolen, Supreme Court, avgjorde i går ett ärende som handlar om en extrem kristen rörelses rätt att demonstrera och yttra sina åsikter offentligt. Westboro Baptist Church i Kansas har fullständigt makabra åsikter och rörelsen (som består av runt 100 församlingsmedlemmar) är övertygade om att homosexualitet är något naturvidrigt och att Gud nu straffar mänskligheten för att vi tillåter homosexuella män och kvinnor att leva öppet.
Kyrkan blev omskriven i Sverige för några år sedan när man gick ut och tackade Gud för tsunamikatastrofen. Att så många svenskar dog såg man som ett straff för den svenska inställningen till homosexuelitet i allmänhet och det faktum att pastor Åke Green åtalades efter en homofobisk predikan (han friades av hovrätten så småningom) i synnerhet.
Guds straff ska bland annat yttra sig i att amerikanska soldater dödas i krig. Alltså samlar den här rörelsen ihop anhängare och demonstrerar - torgför sina åsikter - i samband med begravningar av soldater. Och det här upprör förstås i stort sett varenda amerikan. "Support our troops" är något fundamentalt här i USA (oavsett vad man tycker om krigen) och att uttrycka förakt och hat i samband med begravningen av en man eller kvinna som offrat sitt liv för landet är oerhört provocerande och anses kränkande av de flesta.
Kyrkan har demonstrerat i samband med minst 600 militära begravningar. En pappa anmälde rörelsen för domstol för fem år sedan och det är nu det fallet som avgjorts av högsta instans.
Domstolen, som i stort sett var enig, bara en ledamot gick emot utslaget, menar att yttrandefriheten är central för nationen och att rätten att uttala sig fritt måste värnas även om det är obehagliga och osympatiska åsikter som framförs.
Domstolen skriver bland annat: att en dödad soldats begravning "is certainly hurtful and its contribution to public discourse may be negligible." Men att tysta ner den som talar är ingen framkomlig väg: "(...) As a nation we have chosen a different course - to protect even hurtful speech on public issues to ensure that we do not stifle public debate."
Enligt sägnen är det ett citat av Voltaire, men det var sannolikt författaren Evelyn Beatrice Hall som formulerade den världberömda meningen.
Yttrandefriheten är djupt rotad bland de flesta av oss. Rätten att fritt få hävda sina åsikter borde vara självklar, åtminstone vid en första anblick. Men begreppet är inte helt problemfritt. Bör det finnas någon gräns för vad som ska vara tillåtet att yttra?
Och i så fall, var ska denna gräns dras? Och av vem?
Rätt snart kommer man in på subjektiva tyckanden och tassar i utmarkerna av offentlig eller statlig åsiktskontroll.
Jag har tidigare skrivit om den här frågan under rubriken "Om presstöd och högerextremism". Inlägget handlade om huruvida det är rätt eller fel att ge tidningen Nationell Idag presstöd och om presstödsnämndens uppgift är att vara åsiktpolis eller strikt utgå ifrån det regelverk som finns.
I går kom ytterligare ett exempel på dilemmat. Den amerikanska högsta domstolen, Supreme Court, avgjorde i går ett ärende som handlar om en extrem kristen rörelses rätt att demonstrera och yttra sina åsikter offentligt. Westboro Baptist Church i Kansas har fullständigt makabra åsikter och rörelsen (som består av runt 100 församlingsmedlemmar) är övertygade om att homosexualitet är något naturvidrigt och att Gud nu straffar mänskligheten för att vi tillåter homosexuella män och kvinnor att leva öppet.
Kyrkan blev omskriven i Sverige för några år sedan när man gick ut och tackade Gud för tsunamikatastrofen. Att så många svenskar dog såg man som ett straff för den svenska inställningen till homosexuelitet i allmänhet och det faktum att pastor Åke Green åtalades efter en homofobisk predikan (han friades av hovrätten så småningom) i synnerhet.
Guds straff ska bland annat yttra sig i att amerikanska soldater dödas i krig. Alltså samlar den här rörelsen ihop anhängare och demonstrerar - torgför sina åsikter - i samband med begravningar av soldater. Och det här upprör förstås i stort sett varenda amerikan. "Support our troops" är något fundamentalt här i USA (oavsett vad man tycker om krigen) och att uttrycka förakt och hat i samband med begravningen av en man eller kvinna som offrat sitt liv för landet är oerhört provocerande och anses kränkande av de flesta.
Kyrkan har demonstrerat i samband med minst 600 militära begravningar. En pappa anmälde rörelsen för domstol för fem år sedan och det är nu det fallet som avgjorts av högsta instans.
Domstolen, som i stort sett var enig, bara en ledamot gick emot utslaget, menar att yttrandefriheten är central för nationen och att rätten att uttala sig fritt måste värnas även om det är obehagliga och osympatiska åsikter som framförs.
Domstolen skriver bland annat: att en dödad soldats begravning "is certainly hurtful and its contribution to public discourse may be negligible." Men att tysta ner den som talar är ingen framkomlig väg: "(...) As a nation we have chosen a different course - to protect even hurtful speech on public issues to ensure that we do not stifle public debate."
Den lilla extrema församlingen har naturligtvis tagit emot HD:s dom med största glädje och ska nu trappa upp sina protester ännu mer. Samtidigt har militärveteranernas mc-klubbar - och det finns ett stort antal sådana - sagt att de ska bli mer aktiva för att "skydda" militära begravningar framöver. Risk för rejäla konflikter, alltså. I yttrandefrihetens namn...
Läs mer om Högsta domstolens beslut i t ex Washington Post.
Läs mer om Högsta domstolens beslut i t ex Washington Post.
lördag 26 februari 2011
Svågerpolitik och korruption på väg tillbaka i DC
Washington DC är den amerikanska huvudstaden och världens absoluta maktcentrum. Dess juridiska status är - och har alltid varit - rätt märklig. Sta'n tillhör ingen delstat och har därför ingen representant med rösträtt i den federala kongressen - som ironiskt nog ligger mitt i DC. Historiskt har många av de lokala besluten fattats av den ferala kongressen - det var t ex inte mer än några decennier sedan som alla större beslut om sta'ns kommunala skolor fattades av nationens parlament. Vilket ju kan tyckas vara en smula "over the top".
Under senare tid har alltmer av de kommunala angelägenheterna förts över till kommunala nämnder och styrelser. Lokala beslut har börjat fattas lokalt. Och det är naturligtvis en helt rimlig utveckling. Washington DC börjar därmed alltmer likna alla andra tusentals städer i USA - med borgmästare, politiskt vald "kommunstyrelse" (City Council), kommunala tjänstemän osv.
DC:s lokala politiska historia är alltså realtivt kort. Den första borgmästaren, som för övrigt lämpligt nog hette Washington i efternamn, tillsattes till exempel inte förrän 1975. Och politiken har i stort sett alltid varit kantad av större eller mindre skandaler, mutbrott, korruption, nepotism, inkompetens och annat skojigt.
Jag har tidigare skrivit om Marion Barry, som varit borgmästare i sammanlagt 16 år och som sedemera dömdes till fängelse för bland annat narkotikabrott - brott som inträffat under hans tid som borgmästare. Barry återvaldes fantastiskt nog till borgmästare några år senare.
Han är bara ett av många exempel på kommunala förtroendevalda och högre chefer som gjort sig skyldiga till diverse brott eller tveksamheter i samband med sina uppdrag eller anställningar.
I slutet av 1980-talet utsågs DC till den kommun som hade "the worst city government i America". Men i slutet av 1990-talet och framförallt under 200-talet började det hända saker. Det kom in nytt folk i de politiska församlingarna, en mängd kommunala chefer, rektorer och andra högre tjänstemän byttes ut och när Adrian Fenty valdes till borgmästare 2006 hade sta'ns rykte börjat förbättrats avsevärt.
Fenty fortsatte reformeringen och moderniseringen av förvaltningen och tog bland annat krafttag för att förbättra de kommunala skolorna - både avseende utbildningens kvalitet och de nedslitna byggnaderna; mängder av renoveringar inleddes.
Fenty var dock inte särskilt populär i alla läger, han kritiserades främst för sin ledarstil men hade även han en del småskandaler under sina fyra år. Bland annat åkte han på något som inte gärna kunde ses som annat än rena semesterresor med familjen, på skattebetalarnas bekostnad... Men överlag var Fentys mandatperiod relativt fri från korruptionsanklagelser och andra tveksamheter.
I höstas förlorade han valet och Vincent Gray tillträdde. Och Gray kunde ha fått en bättre start.
Efter bara knappt två månader som borgmästare har han lyckats med en hel del som han säkert ångrar:
Eller som Washington Post avslutar sin ledare:
Neither Mr. Gray nor the city can afford a return to the sad days of city governance when whom you knew mattered more than what you knew or what you could accomplish.
Under senare tid har alltmer av de kommunala angelägenheterna förts över till kommunala nämnder och styrelser. Lokala beslut har börjat fattas lokalt. Och det är naturligtvis en helt rimlig utveckling. Washington DC börjar därmed alltmer likna alla andra tusentals städer i USA - med borgmästare, politiskt vald "kommunstyrelse" (City Council), kommunala tjänstemän osv.
DC:s lokala politiska historia är alltså realtivt kort. Den första borgmästaren, som för övrigt lämpligt nog hette Washington i efternamn, tillsattes till exempel inte förrän 1975. Och politiken har i stort sett alltid varit kantad av större eller mindre skandaler, mutbrott, korruption, nepotism, inkompetens och annat skojigt.
Jag har tidigare skrivit om Marion Barry, som varit borgmästare i sammanlagt 16 år och som sedemera dömdes till fängelse för bland annat narkotikabrott - brott som inträffat under hans tid som borgmästare. Barry återvaldes fantastiskt nog till borgmästare några år senare.
Han är bara ett av många exempel på kommunala förtroendevalda och högre chefer som gjort sig skyldiga till diverse brott eller tveksamheter i samband med sina uppdrag eller anställningar.
I slutet av 1980-talet utsågs DC till den kommun som hade "the worst city government i America". Men i slutet av 1990-talet och framförallt under 200-talet började det hända saker. Det kom in nytt folk i de politiska församlingarna, en mängd kommunala chefer, rektorer och andra högre tjänstemän byttes ut och när Adrian Fenty valdes till borgmästare 2006 hade sta'ns rykte börjat förbättrats avsevärt.
Fenty fortsatte reformeringen och moderniseringen av förvaltningen och tog bland annat krafttag för att förbättra de kommunala skolorna - både avseende utbildningens kvalitet och de nedslitna byggnaderna; mängder av renoveringar inleddes.
Fenty var dock inte särskilt populär i alla läger, han kritiserades främst för sin ledarstil men hade även han en del småskandaler under sina fyra år. Bland annat åkte han på något som inte gärna kunde ses som annat än rena semesterresor med familjen, på skattebetalarnas bekostnad... Men överlag var Fentys mandatperiod relativt fri från korruptionsanklagelser och andra tveksamheter.
I höstas förlorade han valet och Vincent Gray tillträdde. Och Gray kunde ha fått en bättre start.
Efter bara knappt två månader som borgmästare har han lyckats med en hel del som han säkert ångrar:
- Han har godkänt de dyra och bensinslukande SUV:arna som tjänstebilar för sig själv och för andra ledamöter i kommunstyrelsen. Bland annat har styrelsens ordförande Kwame Brown numera två leasade monstertruckar till en total kostnad på omkring 4 000 dollar per månad för skattebetalarna.
- Han har anställt ett flertal nya höga chefstjänstemän på löner som vida överstiger de löner som Fenty godkände - och som dessutom ligger över de kommunala lönetak som finns.
- Och i dagens Washington Post (läs ledaren "Mayor Gray's bad start on hiring") får Gray kritik för ytterligare en rekrytering - han hade anställt Sulaimon Brown, uppenbart inkompetent och en pajaskandidat i samband med det senaste borgmästarvalet, på en kommunal tjänst och med en årsinkomst på drygt 700 000 kronor. Dagen efter anställningen, fick han sparken. Det är inte otänkbart att han nu kommer att stämma sta'n för löftesbrott.
Eller som Washington Post avslutar sin ledare:
Neither Mr. Gray nor the city can afford a return to the sad days of city governance when whom you knew mattered more than what you knew or what you could accomplish.
söndag 30 januari 2011
Treåring avstängd från förskola efter att ha kissat på sig
Här i USA riskerar barn att stängas av från sin förskola om de råkar kissa på sig.
Jo, det är faktiskt sant.
Den treåriga tjejen Zoe, som går - eller snarare gick - på en Montessoriförskola i Arlington, Virginia, blev avstängd från skolan för att hon inte hunnit till toaletten i tid. Den häpnadsväckande historien berättas i dagens Washington Post ("Three-year-old suspended from Arlington preschool for too many potty accidents").
Zoe hade pottränat och var rätt okej med att gå på toaletten på egen hand. Men precis som för många andra barn i den här åldern så går det lite fram och tillbaka med förmågan att ta sig torr genom en dag. Och när hon hade kissat på sig några gånger under en vecka fick föreståndaren nog. Zoe blev anstängd från skolan och fick en månad på sig att förbättra sig.
Detta skapade förstås bara ytterligare press och stress hos de lilla barnet och även om hon klarade månaden hemma bra, så återkom problemen när hon återvände till skolan.
Vem hade inte kissat på sig av skräck om man var på en sådan förskola.
Föreståndaren uppmanade föräldrarna till Zoe att ta kontakt med en läkare. Och det gjorde de. Och läkaren förklarade - förstås - att det är helt normalt för et treåring att kissa på sig då och då. Men detta innebar inte att föreståndaren gav med sig. Hon hänvisade till att det finns ett regelverk för Arlington County som säger att hon har rätt att stänga av elever som har tre "olyckor" på en vecka eller en "olycka" per vecka, tre veckor i rad.
Det är knappt att man tror att det är sant, men det finns faktiskt en sådan regel...
Nu har Zoe bytt förskola och är på ett ställe där man accepterar att barn är barn och att det faktiskt kan vara lite svårt att klara av det där med toalettbesök när man bara är tre år.
Och föga förvånansvärt har tjejen knappt kissat på sig alls sedan bytet av skola.
Jo, det är faktiskt sant.
Den treåriga tjejen Zoe, som går - eller snarare gick - på en Montessoriförskola i Arlington, Virginia, blev avstängd från skolan för att hon inte hunnit till toaletten i tid. Den häpnadsväckande historien berättas i dagens Washington Post ("Three-year-old suspended from Arlington preschool for too many potty accidents").
Zoe hade pottränat och var rätt okej med att gå på toaletten på egen hand. Men precis som för många andra barn i den här åldern så går det lite fram och tillbaka med förmågan att ta sig torr genom en dag. Och när hon hade kissat på sig några gånger under en vecka fick föreståndaren nog. Zoe blev anstängd från skolan och fick en månad på sig att förbättra sig.
Detta skapade förstås bara ytterligare press och stress hos de lilla barnet och även om hon klarade månaden hemma bra, så återkom problemen när hon återvände till skolan.
Vem hade inte kissat på sig av skräck om man var på en sådan förskola.
Föreståndaren uppmanade föräldrarna till Zoe att ta kontakt med en läkare. Och det gjorde de. Och läkaren förklarade - förstås - att det är helt normalt för et treåring att kissa på sig då och då. Men detta innebar inte att föreståndaren gav med sig. Hon hänvisade till att det finns ett regelverk för Arlington County som säger att hon har rätt att stänga av elever som har tre "olyckor" på en vecka eller en "olycka" per vecka, tre veckor i rad.
Det är knappt att man tror att det är sant, men det finns faktiskt en sådan regel...
Nu har Zoe bytt förskola och är på ett ställe där man accepterar att barn är barn och att det faktiskt kan vara lite svårt att klara av det där med toalettbesök när man bara är tre år.
Och föga förvånansvärt har tjejen knappt kissat på sig alls sedan bytet av skola.
söndag 23 januari 2011
Helsida om det svenska musikundret
Det är inte så värst ofta som Sverige får en helsida i en störrre amerikansk dagstidning. Men i dag hände det. Washington Post har ett rejält reportage i sin resesektion om "When the sun goes down in Stockholm, the music winds up".
Texten, skriven av The Posts journalist Chris Richards, är en veritabel hyllning till det svenska (främst stockholmska) musik- och kroglivet. Richards skriver om allt från Robyn som ger en konsert i den lokal som gav namn till August Strindbergs roman "The Red Room" till alla de "incredibly cozy bars that dot the island of Sodermalm - or Soder".
Läs hela repet på Washington Posts webbplats.
Mera svensknyheter: Peter Forsbergs eventuella comeback i NHL-laget Colorado Avalanche väckte stor uppmärksamhet här den gångna helgen. Till och med medier i områden som normalt inte är särskilt intresserade av hockey hade med det som en nyhet. Det är uppenbart att Forsberg är stor här över. Hans presskonferens i går, lördag, sändes live på många håll och kan bland annat beskådas under rubriken "Forsberg Speaks" på Colorado Avalanche's webbplats.
Texten, skriven av The Posts journalist Chris Richards, är en veritabel hyllning till det svenska (främst stockholmska) musik- och kroglivet. Richards skriver om allt från Robyn som ger en konsert i den lokal som gav namn till August Strindbergs roman "The Red Room" till alla de "incredibly cozy bars that dot the island of Sodermalm - or Soder".
Läs hela repet på Washington Posts webbplats.
Mera svensknyheter: Peter Forsbergs eventuella comeback i NHL-laget Colorado Avalanche väckte stor uppmärksamhet här den gångna helgen. Till och med medier i områden som normalt inte är särskilt intresserade av hockey hade med det som en nyhet. Det är uppenbart att Forsberg är stor här över. Hans presskonferens i går, lördag, sändes live på många håll och kan bland annat beskådas under rubriken "Forsberg Speaks" på Colorado Avalanche's webbplats.
onsdag 12 januari 2011
Yrvaken diskussion om de amerikanska vapenlagarna
Min blygsamhet förhindrar mig från att ta åt mig äran, men faktum är att det nu kommit igång en rätt rejäl debatt här om landets vapenlagar.
Efter mitt blogginlägg för några dagar sedan...
Ett antal av de stora redaktionerna (se t ex Washington Post eller NPR) har tagit upp frågan ur olika vinklar. Några av de liberala dagstidningarnas ledarsidor har lite yrvaket dammat av sina gamla paroller och kräver nu en generell skärpning av lagarna. Flera forskare har gått ut och presenterat fakta som talar för att en mer restriktiv inställning till "allas rätt att bära vapen" faktiskt leder till färre våldsbrott - och att de våldsbrott som trots allt sker leder till lindrigare skador och färre dödsfall.
Vapenlobbyns viktigaste företrädare, den mäktiga National Rifle Association (NRA), ligger däremot lågt just nu. På sin webbplats har man lagt ut en kort kommentar på temat "our thoughts and prayers are with the victims of this senseless tragedy (...)".
Enligt Josh Horwitz, förespråkare för inskränkningar i vapenlagarna och gäst i förmiddagens The Diane Rehm Show, så är detta en vanlig taktik från NRA. Just när en tragisk skottlossning eller vansinnesdåd har skett, går man inte ut aktivt med sina ofta väldigt drastiska och hårdföra budskap. Istället tonar man ner röstläget, bidar sin tid och kommer tillbaka när annat hamnat i mediefokus.
Sarah Palin, som anklagats för att ha piskat upp hatstämningen i landet bland annat genom att publicera en bild med "kikarsikten" riktade mot vissa demokratiska kandidaters delstater (däribland den skadade kongressledamoten Gabrielle Giffords), har i dag kommit med ett kommentar som väckt rätt stor uppmärksamhet här i USA, bland annat för att hon använder begreppet "blood libel" (blodslögn) för att kritisera liberaler.
Det hela är tämligen förvirrat, eftersom begreppet normalt använts för att beskriva något annat. Blodslögnen kallas den historiska myt som går ut på att judar ska ha använt kristna barns blod i någon slags religiös ceremoni. Eftersom Giffords är av judisk börd ökar dessutom förvirringen kring Palins ordval...
Läs hela hennes uttalandet här. Där finns också en länk till en video där Sarah Palin läser upp sin kommentar.
Kommer då den något yrvakna diskussionen om "gun control" och mer restriktiva vapenlagar att leda till några konkreta förändringar?
Tveksamt. President Obama hade med frågan i sitt program inför valet 2008, men har närmast aktivt låtit bli att diskutera den efteråt. Det är inte särskilt mycket som talar för att han kommer att ta några initiativ i frågan framöver.
Representanthuset lär definitivt inte göra det, med den nyvala republikanska majoriteten. Och i senaten är också vapenanhängarna många.
Troligen inga förändringar, alltså. Åtminstone inte på kort sikt. Det enda som möjligen skulle kunna förändra läget är om det inträffar en ny tragisk händelse av större format inom kort. Men det får man ju hoppas att det inte gör.
Efter mitt blogginlägg för några dagar sedan...
Ett antal av de stora redaktionerna (se t ex Washington Post eller NPR) har tagit upp frågan ur olika vinklar. Några av de liberala dagstidningarnas ledarsidor har lite yrvaket dammat av sina gamla paroller och kräver nu en generell skärpning av lagarna. Flera forskare har gått ut och presenterat fakta som talar för att en mer restriktiv inställning till "allas rätt att bära vapen" faktiskt leder till färre våldsbrott - och att de våldsbrott som trots allt sker leder till lindrigare skador och färre dödsfall.
Vapenlobbyns viktigaste företrädare, den mäktiga National Rifle Association (NRA), ligger däremot lågt just nu. På sin webbplats har man lagt ut en kort kommentar på temat "our thoughts and prayers are with the victims of this senseless tragedy (...)".
Enligt Josh Horwitz, förespråkare för inskränkningar i vapenlagarna och gäst i förmiddagens The Diane Rehm Show, så är detta en vanlig taktik från NRA. Just när en tragisk skottlossning eller vansinnesdåd har skett, går man inte ut aktivt med sina ofta väldigt drastiska och hårdföra budskap. Istället tonar man ner röstläget, bidar sin tid och kommer tillbaka när annat hamnat i mediefokus.
Sarah Palin, som anklagats för att ha piskat upp hatstämningen i landet bland annat genom att publicera en bild med "kikarsikten" riktade mot vissa demokratiska kandidaters delstater (däribland den skadade kongressledamoten Gabrielle Giffords), har i dag kommit med ett kommentar som väckt rätt stor uppmärksamhet här i USA, bland annat för att hon använder begreppet "blood libel" (blodslögn) för att kritisera liberaler.
Det hela är tämligen förvirrat, eftersom begreppet normalt använts för att beskriva något annat. Blodslögnen kallas den historiska myt som går ut på att judar ska ha använt kristna barns blod i någon slags religiös ceremoni. Eftersom Giffords är av judisk börd ökar dessutom förvirringen kring Palins ordval...
Läs hela hennes uttalandet här. Där finns också en länk till en video där Sarah Palin läser upp sin kommentar.
Kommer då den något yrvakna diskussionen om "gun control" och mer restriktiva vapenlagar att leda till några konkreta förändringar?
Tveksamt. President Obama hade med frågan i sitt program inför valet 2008, men har närmast aktivt låtit bli att diskutera den efteråt. Det är inte särskilt mycket som talar för att han kommer att ta några initiativ i frågan framöver.
Representanthuset lär definitivt inte göra det, med den nyvala republikanska majoriteten. Och i senaten är också vapenanhängarna många.
Troligen inga förändringar, alltså. Åtminstone inte på kort sikt. Det enda som möjligen skulle kunna förändra läget är om det inträffar en ny tragisk händelse av större format inom kort. Men det får man ju hoppas att det inte gör.
tisdag 26 oktober 2010
Sverige uppmärksammas för antimuslimsk våg
Det är verkligen inte särskilt ofta som Sverige uppmärksammas på nästan en helsida i Washington Post. Men i dag skedde det. Tyvärr är väl inte uppmärksamheten av det mer sympatiska slaget . Reportaget handlar om att även Sverige nu anslutit sig till den stora europeiska vågen av antimuslimska och främlingsfientliga politiska partier.
"Anti-Muslim feelings propel right wing - Political rise across Europe - Even in liberal Sweden resentments grow" lyder rubriken (eller rättare sagt huvudrubriken med två nedryckare som det kallades på den tiden jag jobbade som redigerare).
Texten är en ambitiös (möjligen med ett minus för att riksdag kallas "Rikstag" i artikeln)genomgång av den anti-muslimska rörelsen i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. Utgångspunkten är naturligtvis den nyligen genomförda valet och Sverigedemokraternas framgångar där.
Väl värd att läsa för den som vill ha ett utanförperspektiv på sitt eget land. Reportaget kan du hitta här.
Ett annat reportagetips: I senaste numret av Fokus har jag skrivit om det kommande mellanårsvalet. Här är webbversionen.
"Anti-Muslim feelings propel right wing - Political rise across Europe - Even in liberal Sweden resentments grow" lyder rubriken (eller rättare sagt huvudrubriken med två nedryckare som det kallades på den tiden jag jobbade som redigerare).
Texten är en ambitiös (möjligen med ett minus för att riksdag kallas "Rikstag" i artikeln)genomgång av den anti-muslimska rörelsen i Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet. Utgångspunkten är naturligtvis den nyligen genomförda valet och Sverigedemokraternas framgångar där.
Väl värd att läsa för den som vill ha ett utanförperspektiv på sitt eget land. Reportaget kan du hitta här.
Ett annat reportagetips: I senaste numret av Fokus har jag skrivit om det kommande mellanårsvalet. Här är webbversionen.
söndag 8 augusti 2010
Vilket ansvar har medierna för sina webbarkiv?
Ett av de få svenska ord som lånats in och etablerats i engelskspråkiga länder är - som ni säkert känner till - "ombudsman".
Washington Post har en ombudsman, en person som ska ta upp frågor som ligger mellan läsekretsen och de pubicistiskt ansvariga. Han heter Andrew Alexander och han har en egen kolumn varje söndag. Den är ofta både tänkvärd och intressant att följa.
Den senaste kolumnen handlar om vilket ansvar en tidning (eller i princip vilket medium som helst) har för det som en gång publicerats och som senare kanske visade sig vara fel eller åtminstone inte gav hela bilden.
Han exemplifierar med en man som för nästan 23 år sedan greps och åtalades för "indecent exposure" på McDonalds i Woodbridge strax söder om DC. Även om det inte explicit skrivs ut, så framgår det att det gick att se mannen ädlare delar där han satt i sin kortbyxor.
Folk hade reagerat, ringt polisen och det hela blev rättssak. Det är ju USA. Inför domaren förklarade mannen att han varit ute och joggat, att han hade haft ett par gymnastikbyxor på sig och inte haft något under dessa. Så ett eller annat hade väl "tittat ut", helt enkelt. Det var absolut inte meningen, en ren fadäs, försäkrade mannen.
Domaren ogillade åtalet direkt och därmed kunde saken varit utagerad. Om det inte varit för att Washington Post snappat upp storyn. Man skrev om händelsen på hamburgerkrogen och publicerade, som den pressetiska traditionen bjuder här i USA, mannens namn och ålder. Däremot följde man aldrig upp händelsen. Således skrev aldrig tidningen om frikännandet.
Mannen tänkte emellertid inte särskilt mycket på det där utan levde vidare sitt liv utan incidenter. För en tid sedan gick han i pension och för att dryga ut pensionen sökte han ett kompletterande jobb. Men han fick inget. När han undrade varför, visade det sig att arbetsgivarna googlat på hans namn och därmed hittat den drygt 20 år gamla artikeln i Washington Post. Och det är ju ingen som vill anställa en pervers man som blottar sig på McDonalds, det kan man ju förstå.
Nu har mannen vänt sig till tidningen och bett om att artikeln ska strykas från tidiningens webbaserade och sökbara artikelarkiv. Och det är utifrån detta exempel som Andrew Alexander resonerar. Vilket ansvar har egentligen ett massmedium för att det som publiceras är korrekt? Om det i efterhand visar sig vara fel, vilket ansvar har man då att ändra i det som publicerats? Eller ta bort helt? Är det rimligt att en slarvigt ihopskriven artikel med faktafel kan få ligga kvar år efter år och dessutom vara sökbara via allmänna sökverktyg? Och bör man i efterhand gå in och ändra något som redan varit publicerat, är inte det en form av historieförfalskning?
Det finns rätt många ansvarsfrågor och rätt många etiska frågetecken som väcks när man rota i det här.
"Det är förvånande att så få medier har en policy får sådant här", säger en peson som forskat kring det här och som uttalar sig i Th Post.
Washington Post har ingen policy. Man behandlar varje begäran om ändring eller strykning för sig, som unika fall. Huvudinställningen är att inget ska ändras, men att det införs en rättelse eller att den tidigare publiceringen kompletteras med ytterligare en text - förutsatt att originaltexten var felaktig eller icke komplett. Men undantag görs. Bland annat har tidningen tagit bort en artikel från webben som innehöll namn- och adressuppgifter för en kvinna som blev förföljd.
Även om svenska medier är betydligt försiktigare med just namnpubliceringar, kan problematiken ändå sägas vara generell. Att allt fler medier lägger ut hela eller delar av sitt arkiv på webben, samtidigt som sökmotorer blir allt bättre och smartare, innebär till att publicister på ett helt annat sätt än tidigare måste tänka över vilka principer som ska gälla. Och vilket ansvar man bör ta.
Kanske bör det till och med beslutas om ett gemensamt regelverk, likt de pressetiska spelreglerna?
Om The Posts ombudsman namnger mannen även denna gång?
Jodå.
Men nu är han sannolikt något mer nöjd med texten.
Washington Post har en ombudsman, en person som ska ta upp frågor som ligger mellan läsekretsen och de pubicistiskt ansvariga. Han heter Andrew Alexander och han har en egen kolumn varje söndag. Den är ofta både tänkvärd och intressant att följa.
Den senaste kolumnen handlar om vilket ansvar en tidning (eller i princip vilket medium som helst) har för det som en gång publicerats och som senare kanske visade sig vara fel eller åtminstone inte gav hela bilden.
Han exemplifierar med en man som för nästan 23 år sedan greps och åtalades för "indecent exposure" på McDonalds i Woodbridge strax söder om DC. Även om det inte explicit skrivs ut, så framgår det att det gick att se mannen ädlare delar där han satt i sin kortbyxor.
Folk hade reagerat, ringt polisen och det hela blev rättssak. Det är ju USA. Inför domaren förklarade mannen att han varit ute och joggat, att han hade haft ett par gymnastikbyxor på sig och inte haft något under dessa. Så ett eller annat hade väl "tittat ut", helt enkelt. Det var absolut inte meningen, en ren fadäs, försäkrade mannen.
Domaren ogillade åtalet direkt och därmed kunde saken varit utagerad. Om det inte varit för att Washington Post snappat upp storyn. Man skrev om händelsen på hamburgerkrogen och publicerade, som den pressetiska traditionen bjuder här i USA, mannens namn och ålder. Däremot följde man aldrig upp händelsen. Således skrev aldrig tidningen om frikännandet.
Mannen tänkte emellertid inte särskilt mycket på det där utan levde vidare sitt liv utan incidenter. För en tid sedan gick han i pension och för att dryga ut pensionen sökte han ett kompletterande jobb. Men han fick inget. När han undrade varför, visade det sig att arbetsgivarna googlat på hans namn och därmed hittat den drygt 20 år gamla artikeln i Washington Post. Och det är ju ingen som vill anställa en pervers man som blottar sig på McDonalds, det kan man ju förstå.
Nu har mannen vänt sig till tidningen och bett om att artikeln ska strykas från tidiningens webbaserade och sökbara artikelarkiv. Och det är utifrån detta exempel som Andrew Alexander resonerar. Vilket ansvar har egentligen ett massmedium för att det som publiceras är korrekt? Om det i efterhand visar sig vara fel, vilket ansvar har man då att ändra i det som publicerats? Eller ta bort helt? Är det rimligt att en slarvigt ihopskriven artikel med faktafel kan få ligga kvar år efter år och dessutom vara sökbara via allmänna sökverktyg? Och bör man i efterhand gå in och ändra något som redan varit publicerat, är inte det en form av historieförfalskning?
Det finns rätt många ansvarsfrågor och rätt många etiska frågetecken som väcks när man rota i det här.
"Det är förvånande att så få medier har en policy får sådant här", säger en peson som forskat kring det här och som uttalar sig i Th Post.
Washington Post har ingen policy. Man behandlar varje begäran om ändring eller strykning för sig, som unika fall. Huvudinställningen är att inget ska ändras, men att det införs en rättelse eller att den tidigare publiceringen kompletteras med ytterligare en text - förutsatt att originaltexten var felaktig eller icke komplett. Men undantag görs. Bland annat har tidningen tagit bort en artikel från webben som innehöll namn- och adressuppgifter för en kvinna som blev förföljd.
Även om svenska medier är betydligt försiktigare med just namnpubliceringar, kan problematiken ändå sägas vara generell. Att allt fler medier lägger ut hela eller delar av sitt arkiv på webben, samtidigt som sökmotorer blir allt bättre och smartare, innebär till att publicister på ett helt annat sätt än tidigare måste tänka över vilka principer som ska gälla. Och vilket ansvar man bör ta.
Kanske bör det till och med beslutas om ett gemensamt regelverk, likt de pressetiska spelreglerna?
Om The Posts ombudsman namnger mannen även denna gång?
Jodå.
Men nu är han sannolikt något mer nöjd med texten.
fredag 14 maj 2010
Radikaliserad amerikansk huvudstad
Washington DC är en märklig stad. Den är på samma gång den formella huvudstaden i världens mäktigaste land - och samtidigt en pulserande, levande och frustande stad som lever sitt eget liv under eller bakom presidenten, kongressen och högsta domstolen.
Vi som lever i stan ser ett annat DC än det som präglas av ministerier, förvaltningar, monument, pengar och makt. Och just nu händer det intressanta grejer här i vår stad.
Washington DC håller sakta på att förvandlas till den mest progressiva staden i landet. Den är till och med på väg att slå ställen som Berkely, en av de få kommunerna i USA som haft en kommunistiskt borgmästare i modern tid.
Dagens Washington Post tar upp en hel rad av enskilda företeelser som visar att Distriktet är på väg att radikaliseras. Det handlar om allt ifrån uttänkta ekologiska strategier till liberalisering av droganvändning.
Listan är lång. Några exempel:
Vi som lever i stan ser ett annat DC än det som präglas av ministerier, förvaltningar, monument, pengar och makt. Och just nu händer det intressanta grejer här i vår stad.
Washington DC håller sakta på att förvandlas till den mest progressiva staden i landet. Den är till och med på väg att slå ställen som Berkely, en av de få kommunerna i USA som haft en kommunistiskt borgmästare i modern tid.
Dagens Washington Post tar upp en hel rad av enskilda företeelser som visar att Distriktet är på väg att radikaliseras. Det handlar om allt ifrån uttänkta ekologiska strategier till liberalisering av droganvändning.
Listan är lång. Några exempel:
- Det är sedan några månader okej att gifta sig med en person av samma kön.
- Cykelleder byggs ut i rasande fart, bland annat på självaste Pennsylvania Avenue där Vita Huset ligger.
- Planer finns för att återinföra spårvagnar.
- Sedan ett drygt år finns det ett utbyggt system för lånecyklar i de centrala delarna.
- Särskild lokal skatt på plastpåsar har redan införts.
- Särskild lokal skatt på söta drycker diskuteras.
- Legalisering av marijuana för medicinskt bruk är på gång.
- Införande av bättre skolmat, bland annat ska organisk ("krav-märkt") och lokalt producerad mat prioriteras.
En av de styrande politikerna i Distriktets motsvarighet till kommunstyrelse, Tommy Wells, säger till the Post att "People are looking for a fresh approach and a progressiv approach (...) We are making the progressiv agenda the priority".
Wells åker själv till Europa varje vår för att låta sig inspireras av radikala idéer som kan föras över till den amerikanska huvudstaden.
Washington DC håller långsamt även på att förändras demografiskt, vilket kan spela in i radikaliseringen. Sta'n har traditionellt dominerats av en svart majoritet, som - vilket kan tyckas en aning märklig - haft en rätt konservativ politisk grundsyn. Eller rättare sagt kanske, de har haft andra fokus än saker som miljöfrågor, genusperspektiv och hälsosam mat.
Men de senaste åren har befolkninge blandats upp kraftigt. Dels har nya och mer radikala afro-amerikaner flytta hit. Och de har påverkat den "gamla" svarta befolkningen och fått dem att bli mer intresserade av livstilsfrågor som t ex bra mat eller miljöfrågor. Och dels har det kommit hit många fler yngre och liberala personer via universiteten och de många progressiva organisationer som finns samlade i DC. Även de har påverkat den lokala politikens inrikting.
Fortfarande är det dock enorma sociala skillnader mellan olika grupper i Washington DC. Och klyftorna har ökat under den senaste tioårsperioden.
Och som tidigare bor de fattigaste i sta'ns sydöstra del. Där är det långt mellan butiker som säljer organiska grönsaker. Där är det långt mellan butiker som säljer grönsaker överhuvudtaget...
söndag 14 februari 2010
Palin måste välja väg
Washington Post har i dag ett längre reportage om Sarah Palin och hennes möjligheter att bli det samlande namnet för republikanerna inför presidentvalet 2012.
Att Palin har presidentambitioner framstår som alltmer uppenbart. Likaså att hon vill ha en ledande roll i den alltmer högljudda och starkare oppositionen mot Barack Obama. En roll som hon utan tvekan redan har. Det finns egentligen ingen som har sådan lyskraft som den förra vicepresident-kandidaten just nu.
Problemet är bara att hon knappast kan vara ledare för den populistiska rörelse som symboliseras av "the teaparty movement" och samtidigt framstå som en trovärdig presidentkandidat. För även om den populistiska högerkanten just nu seglar i medvind, så har den fortfarande en rätt en begränsad framgång hos den breda allmänheten i USA. Den är helt enkelt för extrem för de flesta - det gäller också för många konservativa.
Republikanska partiet har inte en homogen grupp sympatisörer eller potentiella väljare. Partiet samlar allt från regelrätta virrpannor på yttersta högerkanten, via libertarianer till sansade konservativa med socialt engagemang. Att samla och entusiasmera denna spretiga väljarbas lär inte bli lätt. Särskilt inte om man ses som en stark symbol för en specifik falang i partiet. Och det är just Vad Palin riskerar att ses som. Eller som den republikanske strategen Alex Castellanos säger i the Post-artikeln:
"Sarah Palin will have to choose to be either the leader of a movement or the leader of a nation. She can't be both".
Samma tiding publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att det nationella stödet för Sarah Palin är tämligen svagt och att hon inte skulle ha en chans mot Obama om det varit presidentval i dag. Trots den sittande presidentens alla problem.
Men det är kanske bäst att tillägga: det där kan ju ändra sig med tiden...
Att Palin har presidentambitioner framstår som alltmer uppenbart. Likaså att hon vill ha en ledande roll i den alltmer högljudda och starkare oppositionen mot Barack Obama. En roll som hon utan tvekan redan har. Det finns egentligen ingen som har sådan lyskraft som den förra vicepresident-kandidaten just nu.
Problemet är bara att hon knappast kan vara ledare för den populistiska rörelse som symboliseras av "the teaparty movement" och samtidigt framstå som en trovärdig presidentkandidat. För även om den populistiska högerkanten just nu seglar i medvind, så har den fortfarande en rätt en begränsad framgång hos den breda allmänheten i USA. Den är helt enkelt för extrem för de flesta - det gäller också för många konservativa.
Republikanska partiet har inte en homogen grupp sympatisörer eller potentiella väljare. Partiet samlar allt från regelrätta virrpannor på yttersta högerkanten, via libertarianer till sansade konservativa med socialt engagemang. Att samla och entusiasmera denna spretiga väljarbas lär inte bli lätt. Särskilt inte om man ses som en stark symbol för en specifik falang i partiet. Och det är just Vad Palin riskerar att ses som. Eller som den republikanske strategen Alex Castellanos säger i the Post-artikeln:
"Sarah Palin will have to choose to be either the leader of a movement or the leader of a nation. She can't be both".
Samma tiding publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att det nationella stödet för Sarah Palin är tämligen svagt och att hon inte skulle ha en chans mot Obama om det varit presidentval i dag. Trots den sittande presidentens alla problem.
Men det är kanske bäst att tillägga: det där kan ju ändra sig med tiden...
fredag 12 februari 2010
Frisbeens fader död
Fred Morrison, pilot, snickare och uppfinnare av frisbeen, har avlidit 90 år gammal. Det rapporterar Washington Post i dag.
Morrison upptäckte det som han senare utvecklade till frisbee när han och dåvarande fästmön på skoj kastade ett lock till en popcorn-förpackning till varandra. Det var 1937. Och resten är historia, som det brukar heta.
När han senare kastade en något mer förfinad version av locket på den kaliforniska stranden, kom det någon förbi och erbjöd sig köpa den där roliga leksaken.
Fred Morrison insåg att han kommit på något som skulle kunna bli kommersiellt intressant. Så han satte igång och jobbade mer seriöst med material och form. Efter kriget försökte han slå igenom med sin Pluto Platter - namnet frisbee kom först senare - genom att åka runt på marknader i USA, bland annat iförd en rymddräkt för att öka intresset. Det gick väl sådär.
Han stod ut i något årtionde och tillverkade bland annat de första plast-tallrikarna. 1957 upptäckte företaget Wham-O, dittills mest kända för sina rockringar, hans "platter" och tecknade ett avtal med honom. De fick rätten till hans idé. Och Fred Morrison fick en livslång provision på försäljningen.
Wham-O bytte namn på Pluto Plattern och vips var frisbeen född. Sedan dröjde det inte länge förrän den började sälja ordentligt i USA. Först mest som en billig leksak, men rätt snart började det utvecklas olika mer eller mindre seriösa sporter kring frisbeen.
Det gick så bra att Fred Morrison kunde sluta arbeta som snickare och dra sig tillbaka som en rik man 1967. Han försökte lansera några andra uppfinningar, men ingen gjorde något större väsen av sig. Men det räckte ju gått med frisbeen, som enligt företaget sålt i 200 miljoner exemplar sedan slutet av 1950-talet.
Som vanligt när det gäller försäljningssuccéer är det flera som gör anspråk på att vara upphovsman/kvinna. Idet här fallet hävdar t ex en anställd på Wham-O att han borde vara den rättmätiga fadern till frisbeen, eftersom han såg till att ta bort det löjliga rymdtemat, tog fram en ny och mycket mer stabil design och dessutom ansökte och fick patent på sin version. Men Fred Morrison, som aldrig gillade namnet frisbee, är nog trots allt den rättmätiga frisbee-pappan.
För övrigt har en svensk, Christian Sandström, rekordet i längdkastning med frisbee, 820 feet (250 meter), berättar the Post.
Morrison upptäckte det som han senare utvecklade till frisbee när han och dåvarande fästmön på skoj kastade ett lock till en popcorn-förpackning till varandra. Det var 1937. Och resten är historia, som det brukar heta.
När han senare kastade en något mer förfinad version av locket på den kaliforniska stranden, kom det någon förbi och erbjöd sig köpa den där roliga leksaken.
Fred Morrison insåg att han kommit på något som skulle kunna bli kommersiellt intressant. Så han satte igång och jobbade mer seriöst med material och form. Efter kriget försökte han slå igenom med sin Pluto Platter - namnet frisbee kom först senare - genom att åka runt på marknader i USA, bland annat iförd en rymddräkt för att öka intresset. Det gick väl sådär.
Han stod ut i något årtionde och tillverkade bland annat de första plast-tallrikarna. 1957 upptäckte företaget Wham-O, dittills mest kända för sina rockringar, hans "platter" och tecknade ett avtal med honom. De fick rätten till hans idé. Och Fred Morrison fick en livslång provision på försäljningen.
Wham-O bytte namn på Pluto Plattern och vips var frisbeen född. Sedan dröjde det inte länge förrän den började sälja ordentligt i USA. Först mest som en billig leksak, men rätt snart började det utvecklas olika mer eller mindre seriösa sporter kring frisbeen.
Det gick så bra att Fred Morrison kunde sluta arbeta som snickare och dra sig tillbaka som en rik man 1967. Han försökte lansera några andra uppfinningar, men ingen gjorde något större väsen av sig. Men det räckte ju gått med frisbeen, som enligt företaget sålt i 200 miljoner exemplar sedan slutet av 1950-talet.
Som vanligt när det gäller försäljningssuccéer är det flera som gör anspråk på att vara upphovsman/kvinna. Idet här fallet hävdar t ex en anställd på Wham-O att han borde vara den rättmätiga fadern till frisbeen, eftersom han såg till att ta bort det löjliga rymdtemat, tog fram en ny och mycket mer stabil design och dessutom ansökte och fick patent på sin version. Men Fred Morrison, som aldrig gillade namnet frisbee, är nog trots allt den rättmätiga frisbee-pappan.
För övrigt har en svensk, Christian Sandström, rekordet i längdkastning med frisbee, 820 feet (250 meter), berättar the Post.
tisdag 2 februari 2010
Borgmästarens paradox
Adrian Fenty heter den demokratiska borgmästaren här i Distriktet. Han tillträdde något halvår innan vi flyttade hit, i januari 2007. Jag minns att stämningen kring den nyvalde och unge Fenty (född 1970) var entusiastisk då, för snart tre år sedan. Han sågs som en frisk fläkt, en man som äntligen skulle göra upp med det gamla och korrupta, som skulle fixa det urusla kommunala skolsystemet och se till att DC-borna fick samma levnadsförhållanden som genomsnittsamerikanen.
Och det började bra. Han anställde en ny skolchef, Michelle Rhee, som omedelbart började röja i skolorna. han beslutade om omorganiseringar och effektiviseringar av stans omfattande byråkrati. Han såg till att inleda välbehövliga upprustningsprojekt av skolor, vägnät och rekreationsanläggningar.
Adrian Fenty blev dessutom den första borgmästaren som öppet stödde Barack Obama, de blev snabbt vänner och inte långt senare prydde Michelle Rhee omslaget till Time Magazine. Det spekulerades i om hon skulle bli Obamas utbildningsminister.
Det hände saker i Washington DC, the nations capital. Stan var på gång. Fenty var på gång. Borgmästarjobbet i DC var bara en mellanlandning mot högre mål på federal nivå, sas det.
I september är det dags att välja borgmästare igen. Och nu är stämningen kring Adrian Fenty en helt annan.
Washington Post publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att hans "approval rating" har sjunkit drastiskt på bara ett år. Paradoxalt nog upplever samtidigt allt fler att DC är på väg åt rätt håll, med mindre kriminalitet, tryggare bostadsområden, bättre skolor... Således: Borgmästaren gör ett bra jobb men blir allt mindre populär. Och minst populär är han hos de omkring 50 procent av invånarna som är svarta.
Också för Rhee har populariteten sjunkit, trots att eleverna gör bättre resultat i skolorna och att föräldarna upplever förbättringar på sina barns skolor.
Undersökningen kommenterades på tidningens ledarsida under rubriken "D.C.'s Fenty paradox".
En förklaring som The Posts kommentator Petula Dvorak är inne på att denna paradox kan bero på Adrian Fentys attityd. Han ger ett överlägset, känslokallt och arrogant intryck. Samma sak gäller för Michelle Rhee.
Dessutom har borgmästaren lyckats reta upp befolkningen genom en mängd småskandaler under de år som gått. Det har handlat om att fixa jobb till vänner och släktingar, han har tagit med familjen på "arbetsresor" till semesterorter på skattebetalarnas bekostnad och han lät sätta in en värmeanläggning i den kommunala utomhuspool där han själv tränar inför sina triathlon-lopp (de flesta kommunala utomhisbaden är bara uppvärmda av solen).
Om Fenty förlorar borgmästarvalet i höst, kommer garanterat även Michelle Rhee att ryka all världens väg. Och hur det då ska gå med den helt nödvändiga reformeringen av DC ruttna skolsystem står skrivet i stjärnorna.
Det kommer att bli ett mycket intressant lokalval här i september.
Och det började bra. Han anställde en ny skolchef, Michelle Rhee, som omedelbart började röja i skolorna. han beslutade om omorganiseringar och effektiviseringar av stans omfattande byråkrati. Han såg till att inleda välbehövliga upprustningsprojekt av skolor, vägnät och rekreationsanläggningar.
Adrian Fenty blev dessutom den första borgmästaren som öppet stödde Barack Obama, de blev snabbt vänner och inte långt senare prydde Michelle Rhee omslaget till Time Magazine. Det spekulerades i om hon skulle bli Obamas utbildningsminister.
Det hände saker i Washington DC, the nations capital. Stan var på gång. Fenty var på gång. Borgmästarjobbet i DC var bara en mellanlandning mot högre mål på federal nivå, sas det.
I september är det dags att välja borgmästare igen. Och nu är stämningen kring Adrian Fenty en helt annan.
Washington Post publicerade i helgen en opinionsundersökning som visade att hans "approval rating" har sjunkit drastiskt på bara ett år. Paradoxalt nog upplever samtidigt allt fler att DC är på väg åt rätt håll, med mindre kriminalitet, tryggare bostadsområden, bättre skolor... Således: Borgmästaren gör ett bra jobb men blir allt mindre populär. Och minst populär är han hos de omkring 50 procent av invånarna som är svarta.
Också för Rhee har populariteten sjunkit, trots att eleverna gör bättre resultat i skolorna och att föräldarna upplever förbättringar på sina barns skolor.
Undersökningen kommenterades på tidningens ledarsida under rubriken "D.C.'s Fenty paradox".
En förklaring som The Posts kommentator Petula Dvorak är inne på att denna paradox kan bero på Adrian Fentys attityd. Han ger ett överlägset, känslokallt och arrogant intryck. Samma sak gäller för Michelle Rhee.
Dessutom har borgmästaren lyckats reta upp befolkningen genom en mängd småskandaler under de år som gått. Det har handlat om att fixa jobb till vänner och släktingar, han har tagit med familjen på "arbetsresor" till semesterorter på skattebetalarnas bekostnad och han lät sätta in en värmeanläggning i den kommunala utomhuspool där han själv tränar inför sina triathlon-lopp (de flesta kommunala utomhisbaden är bara uppvärmda av solen).
Om Fenty förlorar borgmästarvalet i höst, kommer garanterat även Michelle Rhee att ryka all världens väg. Och hur det då ska gå med den helt nödvändiga reformeringen av DC ruttna skolsystem står skrivet i stjärnorna.
Det kommer att bli ett mycket intressant lokalval här i september.
lördag 2 januari 2010
Maud Olofsson i The Post
Lite oväntat är den svenska näringsminsitern, tillika Centerpartiets ordförande, Maud Olofsson något av en huvudnyhet i dagens Washington Post.
Under rubriken "Beyond recyckling and lightbulbs" (The Post har äntligen slutat använda versaler för samtliga ord i rubriken, vilket vi alla - eller åtminstone de flesta - är tacksamma för), berättar tidningen att fyra familjer i Virginia nu är försökspiloter för att skapa en livsstil som minimerar koldioxisutläpp och klimatpåverkan.
Och hela projektet är initierat av Sverige och den svenska "deputy prime minister, Maud Olofsson.
Artikeln redogör för de svenska ambitionerna när det gäller ekologiskt boende och miljövänliga livsvanor och slår bland annat fast att Sverige arbetat intensivt med dessa frågor under lång tid - och att USA har mycket att lära av de framsynta svenskarna. Texten illustreras av en glatt leende näringsminister på besök hos familjen Stoke i Falls Church, omkring 25 kilometer nordväst om där jag just nu sitter och skriver detta. Bilden är tagen i samband med Olfssons besök i DC tidigare i höstas.
Det är bara att konstatera att Sveriges redan grundmurade ställning som ett av världens mest miljömedvetna länder, inte blir direkt mindre grundmurat efter hyllningsartiklar likt den här...
Läs gärna ett tidigare inlägg om Maud Olofsson och miljöfrågor, publicerad på Amerika-reportage i våras.
Under rubriken "Beyond recyckling and lightbulbs" (The Post har äntligen slutat använda versaler för samtliga ord i rubriken, vilket vi alla - eller åtminstone de flesta - är tacksamma för), berättar tidningen att fyra familjer i Virginia nu är försökspiloter för att skapa en livsstil som minimerar koldioxisutläpp och klimatpåverkan.
Och hela projektet är initierat av Sverige och den svenska "deputy prime minister, Maud Olofsson.
Artikeln redogör för de svenska ambitionerna när det gäller ekologiskt boende och miljövänliga livsvanor och slår bland annat fast att Sverige arbetat intensivt med dessa frågor under lång tid - och att USA har mycket att lära av de framsynta svenskarna. Texten illustreras av en glatt leende näringsminister på besök hos familjen Stoke i Falls Church, omkring 25 kilometer nordväst om där jag just nu sitter och skriver detta. Bilden är tagen i samband med Olfssons besök i DC tidigare i höstas.
Det är bara att konstatera att Sveriges redan grundmurade ställning som ett av världens mest miljömedvetna länder, inte blir direkt mindre grundmurat efter hyllningsartiklar likt den här...
Läs gärna ett tidigare inlägg om Maud Olofsson och miljöfrågor, publicerad på Amerika-reportage i våras.
söndag 20 december 2009
Adjö till Saab på svenska i The Post
"Adjö Saab". Så - ordagrant - skrev Washington Post som ingress i en artikel häromdagen om GM:s förmodat definitiva beslut om att lägga ner Saab. Även om det holländska företaget Spyker enligt ett pressmeddelande har planer på att lägga ett nytt bud, så talar det mesta för att det anrika bilmärket snart är ett minne blott.
Nyheten om den förestående nedläggningen har närmast pliktskyldigt rapporterats om i amerikanska medier. Saab är en mycket liten del av GM och det är få amerikaner som berörs oavsett vad beslutet blir. Så uppmärksamheten blir därefter.
Här är istället medierna för närvarande fyllda av snöovädret längs östkusten och omröstningen av vårdreformen i senaten - som väntas bli av på självaste julafton. Just nu ser det ut som om demokraterna ska kunna säkra de 60 röster som behövs för att förslaget ska gå igenom. Men det är ett urvattnat förslag och det är bara ännu ett steg av flera mot att en reform verkligen kan genomföras. Ett av problemen är att senatens och representanthusets respektive förslag ser rätt olika ut. En kompromiss måste alltså arbetas fram för att kongressen ska kunna enas om en reform - som sedan Barack Obama kan skriva under.
Det kommer sannolikt ta tid. Mitt tips om att presidenten ska kunna sätta sin signatur under reformen på årsdagen av tillträdandet - den 20 januari - ser allt mindre troligt ut. Men den som lever får se...
Nyheten om den förestående nedläggningen har närmast pliktskyldigt rapporterats om i amerikanska medier. Saab är en mycket liten del av GM och det är få amerikaner som berörs oavsett vad beslutet blir. Så uppmärksamheten blir därefter.
Här är istället medierna för närvarande fyllda av snöovädret längs östkusten och omröstningen av vårdreformen i senaten - som väntas bli av på självaste julafton. Just nu ser det ut som om demokraterna ska kunna säkra de 60 röster som behövs för att förslaget ska gå igenom. Men det är ett urvattnat förslag och det är bara ännu ett steg av flera mot att en reform verkligen kan genomföras. Ett av problemen är att senatens och representanthusets respektive förslag ser rätt olika ut. En kompromiss måste alltså arbetas fram för att kongressen ska kunna enas om en reform - som sedan Barack Obama kan skriva under.
Det kommer sannolikt ta tid. Mitt tips om att presidenten ska kunna sätta sin signatur under reformen på årsdagen av tillträdandet - den 20 januari - ser allt mindre troligt ut. Men den som lever får se...
torsdag 3 december 2009
Amerikansk journalistik i kris
Den ena lokaltidningen här i DC-området, Washington Times med en upplaga på runt 85 000 ex, ska dra ner på antalet anställda med 40 procent och övergå från att vara en abonnerad tidning till en gratisdistribuerad. Det skriver konkurrenten Washington Post i dag, med en aning skadeglädja kan tänkas. De båda tidningarna har tidvis varit rätt bittra fiender, Times ligger långt ut på högerkanten politiskt medan The Post är en av USA:s klassiska liberala drakar (även om tidningen av många anses ha gått till höger under senare år) - och en av de mest inflytelserika aviserna i landet.
Beslutet innebär att The Post, med drygt 600 000 abonnenter, nu i praktiken är helt solo som morgontidning i ett utgivningsområde med omkring fem miljoner invånare. Ett guldläge, kan tyckas. Men faktum är att även Washington Post har stora problem ekonomiskt. Det är framförallt annonsintäkterna som minskat kraftigt. Även upplagan har gått ner under en följd av år. Följden har blivit att också Washington Post har minskat på sin personalstyrka och exempelvis nyligen lagt ner sin specialla bokbilaga på söndagar för att spara pengar.
Överhuvudtaget är den amerikanska pressen - och journalistiken - i en svår kris. Ett antal tidningar har lagts ner under det senaste året, bland dem The Seattle Post-Intelligencer som gavs ut i nästan 150 år. Och flera nedläggningar är att vänta, enligt analytiker. De tidningar som finns kvar, hankar sig fram genom att skära ner och minska kostnaderna på olika sätt. Många drar ner på antalet journalister, som specialreportrar, utlandskorrespondenter, fotografer och grävande journalister. Istället förlitar man sig i allt större utsträckning på inköpt byråmaterial och så kallade syndikerade texter (material som distribueras till och publiceras i många medier samtidigt).
Även TV- och radiomedier har stora ekonomiska problem, både de kommersiella och de få public service-kanaler som finns.
Sammantaget är bilden mörk för självständig och fristående journalistik i USA. Situationen har blivit så allvarlig att den inom kort kommer upp som en fråga för kongressen. Frågan är bland annat om staten på något sätt ska säkerställa den obundna journalistikens ställning via subventioner eller bidrag, likt det svenska presstödet. I USA kallas medierna för den fjärde statsmakten (efter de lagstiftande, verkställande och dömande statsmakterna) och det finns en bärande idé i det amerikanska samhällssystemet att medierna har en viktig roll som fristående granskare av de tre andra.
I början av mediernas relativt korta historia i USA, fanns det olika offentliga system som gav ekonomiska subventioner för att trygga mediernas publiceringar - just med tanke på den demokratiska insynen. Under många år har dock branschen klarat dessa uppgifter på rent kommersiella intäkter (hur väl de klarat denna uppgift ifrågasätts i och för sig av en del). Men nu verkar det som om massmedierna och den fristående, självständiga och granskande journalistiken inte längre kan stå på egna ben.
Frågan är: Kan USA klara sig utan ifrågasättande medier? Eller ska staten gå in och se till att granskarna överlever?
Beslutet innebär att The Post, med drygt 600 000 abonnenter, nu i praktiken är helt solo som morgontidning i ett utgivningsområde med omkring fem miljoner invånare. Ett guldläge, kan tyckas. Men faktum är att även Washington Post har stora problem ekonomiskt. Det är framförallt annonsintäkterna som minskat kraftigt. Även upplagan har gått ner under en följd av år. Följden har blivit att också Washington Post har minskat på sin personalstyrka och exempelvis nyligen lagt ner sin specialla bokbilaga på söndagar för att spara pengar.
Överhuvudtaget är den amerikanska pressen - och journalistiken - i en svår kris. Ett antal tidningar har lagts ner under det senaste året, bland dem The Seattle Post-Intelligencer som gavs ut i nästan 150 år. Och flera nedläggningar är att vänta, enligt analytiker. De tidningar som finns kvar, hankar sig fram genom att skära ner och minska kostnaderna på olika sätt. Många drar ner på antalet journalister, som specialreportrar, utlandskorrespondenter, fotografer och grävande journalister. Istället förlitar man sig i allt större utsträckning på inköpt byråmaterial och så kallade syndikerade texter (material som distribueras till och publiceras i många medier samtidigt).
Även TV- och radiomedier har stora ekonomiska problem, både de kommersiella och de få public service-kanaler som finns.
Sammantaget är bilden mörk för självständig och fristående journalistik i USA. Situationen har blivit så allvarlig att den inom kort kommer upp som en fråga för kongressen. Frågan är bland annat om staten på något sätt ska säkerställa den obundna journalistikens ställning via subventioner eller bidrag, likt det svenska presstödet. I USA kallas medierna för den fjärde statsmakten (efter de lagstiftande, verkställande och dömande statsmakterna) och det finns en bärande idé i det amerikanska samhällssystemet att medierna har en viktig roll som fristående granskare av de tre andra.
I början av mediernas relativt korta historia i USA, fanns det olika offentliga system som gav ekonomiska subventioner för att trygga mediernas publiceringar - just med tanke på den demokratiska insynen. Under många år har dock branschen klarat dessa uppgifter på rent kommersiella intäkter (hur väl de klarat denna uppgift ifrågasätts i och för sig av en del). Men nu verkar det som om massmedierna och den fristående, självständiga och granskande journalistiken inte längre kan stå på egna ben.
Frågan är: Kan USA klara sig utan ifrågasättande medier? Eller ska staten gå in och se till att granskarna överlever?
måndag 26 oktober 2009
Nakenchocken i köket fortsätter
I dag följer Washington Post upp historien om mannen som var naken i sitt eget kök. Inga större avslöjanden, men det finns tydligen ett par liknande fall i den intressanta amerikanska rättshistorien. Dessutom analyserar The Post vad man kan riskera om man går ut och hämtar tidningen endast iklädd sin morgonrock - och vinden tar tag i i rocken och avslöjar ett och annat.
Read all about it...
Read all about it...
tisdag 20 oktober 2009
Washington Post om mediernas snabbhet
Washington Posts kolumnist Dana Millbank tar i dagens tidning (tisdag) upp frågan om mediernas behandling av sanningen och relevansen. Under rubriken "The news is broken" tar Millbank upp flera fall där de stora mediebolagen medvetet eller omedvetet blivit förda bakom ljuset den senaste tiden. Det senaste från i går, då en grupp radikala aktivister mycket skickligt lyckades lura stora delar av den amerikanska medievärlden. De fixade en snygg webbplats, skickade ut ett pressmeddelande och anordnade en presskonferens - allt under namnet US Chamber of Commerce, den amerikanska handelskammaren.
Budskapet var att handelskammaren, en konservativ företagsorganisation som årligen lägger ner mycket lobbypengar på att påverka politiken i Washington, nu plötsligt gjort helt om i klimatfrågan. Fråna att ha varit stenhårda motståndare till alla former av begränsningar av koldioxidutsläpp, ställer man sig nu bakom det förslag till hårdare lagstiftning som just nu behandlas i kongressen. Läs hela storyn via länken ovan. Den är värd att läsa...
"Handelskammarens" utspel blev "Breaking News" på ett flertal av de tunga mediekanalerna - inklusive Washington Post - konstaterar Millbank. Han skriver bland annat:
In the current media environment, where it's more important to have it first than to get it right, it won't be long until the next mix-up.
Han tar även upp exemplet med ballongpojken samt den gången för en dryg månad sedan, då alla medier gick totalt i spinn för vad man trodde var en terrorhandling mitt på Potomac River. Efter total upphetsning, livebilder och inkallade experter, visade sig så småningom bara vara en övning. En sådan som polis och räddningskår håller flera gånger i månaden. Grejen var bara att detta råkade vara den 11 september...
Det finns fler exempel. Jag skrev om ett för ett knappt år sedan, under rubriken "Blåsta medier". En never ending story, det här.
Budskapet var att handelskammaren, en konservativ företagsorganisation som årligen lägger ner mycket lobbypengar på att påverka politiken i Washington, nu plötsligt gjort helt om i klimatfrågan. Fråna att ha varit stenhårda motståndare till alla former av begränsningar av koldioxidutsläpp, ställer man sig nu bakom det förslag till hårdare lagstiftning som just nu behandlas i kongressen. Läs hela storyn via länken ovan. Den är värd att läsa...
"Handelskammarens" utspel blev "Breaking News" på ett flertal av de tunga mediekanalerna - inklusive Washington Post - konstaterar Millbank. Han skriver bland annat:
In the current media environment, where it's more important to have it first than to get it right, it won't be long until the next mix-up.
Han tar även upp exemplet med ballongpojken samt den gången för en dryg månad sedan, då alla medier gick totalt i spinn för vad man trodde var en terrorhandling mitt på Potomac River. Efter total upphetsning, livebilder och inkallade experter, visade sig så småningom bara vara en övning. En sådan som polis och räddningskår håller flera gånger i månaden. Grejen var bara att detta råkade vara den 11 september...
Det finns fler exempel. Jag skrev om ett för ett knappt år sedan, under rubriken "Blåsta medier". En never ending story, det här.
tisdag 15 september 2009
Bilar, ungar och vikten av prevention
Den 1 oktober lägger DC:s motsvarighet till Bilprovningen ner sin verksamheten. I framtiden ska inga privatbilar kollas av myndigheterna, utom när det gäller avgasutsläpp (som regleras av federala bestämmelser). Det avslöjade Washington Post i dag.
Skälet till slopandet av inspektionen är förstås pengar. Avgifterna som vi bilägare betalar för säkerhetskontrollen vartannat år räcker inte. Varje år måste stan skjuta till motsvarande några miljoner kronor.
Det är en intressant nyhet. Är det en lönsam affär för samhället - och därmed för skattebetalarna - att lägga ner bilprovningen? På kort sikt är svaret säkert ja. På längre sikt är svaret sannolikt nej. Sämre bilsäkerhet - taskiga bromsar, ljus som inte funkar, bilbälten ur funktion och så vidare - leder garanterat till både fler olyckor och till allvarligare konsekvenser vid olyckor. Förutom allt lidande och tragik detta medför, kommer det också att leda till ökade kostnader för både privatpersoner och samhälle. Högre belastning på räddningskårer, mer att göra för polisen, ökat tryck på akuten, högre kostnader för försäkringspremier, större reparationskostnader. Listan kan göras lång.
Kortsiktiga samhälleliga besparingar ger påfallande ofta en direkt motsatt effekt på längre sikt.
Detta kan överföras till andra områden. Det finns för närvarande en omfattande diskussion här i USA om preventiv vård. En orsak till de gigantiska vårdkostnaderna här är nämligen att alltför många säker vård alltför sent. För den majoritet av befolkningen som har sjukvårdsförsäkring fungerar preventiv vård överlag rätt bra. Man går på regelbundna hälsokontroller och får goda råd om livsstilsvanor av sin doktor. Men uppemot var fjärde amerikan antingen saknar försäkring eller är vad som brukar kallas "underförsäkrad". För dessa finns det knappt någon preventiv vård alls. När en sjukdom slår till så har det ofta gått för långt. Det blir akuta - och därmed väldigt dyra - vårdinsatser. Tandvården är ett annat tydligt exempel, där prevention - regelbundna besök hos tandläkare och tandhygienist - innebär mindre långsiktiga kostnader.
Själv sysslar jag för närvarande med ett projekt som handlar om barn och ungdomar och hur preventiva, generella insatser, t ex god kvalitet inom skola och barnomsorg, bra fritidsgårdar etc, kan leda till att färre barn drabbas av olika former av sociala eller psykiska problem. Preventiva insatser för barn och ungdomar kan kosta en del på kort sikt. Men det kan betala sig många gånger om på lång sikt.
Ett av problemen är att samhällets olika offentliga budgetar ofta är baserade på ett eller ett fåtal år och att de är utformade som stuprör. Nedskärningar inom skolan leder till bättre ekonomi för kommunens utbildningsnämnd. Men några år senare får socialnämnden betydligt högre kostnader eftersom Kalle och Stina behöver dyra sociala insatser - kostnader som kanske aldrig hade uppstått om det funnits flera stödjande vuxna runt Kalle och Stina fem år tidigare.
Det här finns utmärkt beskrivet i en rapport, "Tänk långsiktigt", som sammanställdes av Skolverket, Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet för några år sedan. Kan rekommenderas. Ett exempel ur rapporten:
"Om man t.ex. förebygger en enda persons missbruk under vuxenlivet, kan man för samma kostnad ge stödjande utbildning som syftar till att utveckla föräldrarnas kompetens och sätt att bemöta sina barn till ca 3 400 eller 6 900 barns föräldrar beroende på hur kostnaderna diskonteras. Den här typen av utbildningar har visat sig effektiv när det gäller att förebygga utåtriktade psykiska problem hos barn och ungdomar. Det förefaller inte orimligt att man genom en så omfattande utbildningsinsats kan förhindra att minst ett av barnen kommer att leva som missbrukare. Det är vad som krävs för att insatsen ska vara samhällsekonomiskt lönsam på lång sikt."
Rätt talande, eller hur? En missbrukare kan kosta samhället runt 12-15 miljoner kronor i olika former av insatser.
Det är förstås svårt att härleda enskilda fall till att t ex skolan ökade klass-storlekarna i början av 1990-talet. Men aggregerat kan man se ett samband. Vilket ju egentligen är rätt självklart. Sparar man in på prevention eller tidiga insatser, kommer kostnaderna ifatt så småningom. Och inte bara ifatt. De kutar iväg rejält över den nivån som sparades i det tidigare skedet.
Så frågan är om DC bitit sig i svansen när det gäller att lägga ner säkerhetsinspektionen för privatbilar. Den totala kostnaden för samhället kan bli betydligt högre än de miljoner man sparar.
Skälet till slopandet av inspektionen är förstås pengar. Avgifterna som vi bilägare betalar för säkerhetskontrollen vartannat år räcker inte. Varje år måste stan skjuta till motsvarande några miljoner kronor.
Det är en intressant nyhet. Är det en lönsam affär för samhället - och därmed för skattebetalarna - att lägga ner bilprovningen? På kort sikt är svaret säkert ja. På längre sikt är svaret sannolikt nej. Sämre bilsäkerhet - taskiga bromsar, ljus som inte funkar, bilbälten ur funktion och så vidare - leder garanterat till både fler olyckor och till allvarligare konsekvenser vid olyckor. Förutom allt lidande och tragik detta medför, kommer det också att leda till ökade kostnader för både privatpersoner och samhälle. Högre belastning på räddningskårer, mer att göra för polisen, ökat tryck på akuten, högre kostnader för försäkringspremier, större reparationskostnader. Listan kan göras lång.
Kortsiktiga samhälleliga besparingar ger påfallande ofta en direkt motsatt effekt på längre sikt.
Detta kan överföras till andra områden. Det finns för närvarande en omfattande diskussion här i USA om preventiv vård. En orsak till de gigantiska vårdkostnaderna här är nämligen att alltför många säker vård alltför sent. För den majoritet av befolkningen som har sjukvårdsförsäkring fungerar preventiv vård överlag rätt bra. Man går på regelbundna hälsokontroller och får goda råd om livsstilsvanor av sin doktor. Men uppemot var fjärde amerikan antingen saknar försäkring eller är vad som brukar kallas "underförsäkrad". För dessa finns det knappt någon preventiv vård alls. När en sjukdom slår till så har det ofta gått för långt. Det blir akuta - och därmed väldigt dyra - vårdinsatser. Tandvården är ett annat tydligt exempel, där prevention - regelbundna besök hos tandläkare och tandhygienist - innebär mindre långsiktiga kostnader.
Själv sysslar jag för närvarande med ett projekt som handlar om barn och ungdomar och hur preventiva, generella insatser, t ex god kvalitet inom skola och barnomsorg, bra fritidsgårdar etc, kan leda till att färre barn drabbas av olika former av sociala eller psykiska problem. Preventiva insatser för barn och ungdomar kan kosta en del på kort sikt. Men det kan betala sig många gånger om på lång sikt.
Ett av problemen är att samhällets olika offentliga budgetar ofta är baserade på ett eller ett fåtal år och att de är utformade som stuprör. Nedskärningar inom skolan leder till bättre ekonomi för kommunens utbildningsnämnd. Men några år senare får socialnämnden betydligt högre kostnader eftersom Kalle och Stina behöver dyra sociala insatser - kostnader som kanske aldrig hade uppstått om det funnits flera stödjande vuxna runt Kalle och Stina fem år tidigare.
Det här finns utmärkt beskrivet i en rapport, "Tänk långsiktigt", som sammanställdes av Skolverket, Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet för några år sedan. Kan rekommenderas. Ett exempel ur rapporten:
"Om man t.ex. förebygger en enda persons missbruk under vuxenlivet, kan man för samma kostnad ge stödjande utbildning som syftar till att utveckla föräldrarnas kompetens och sätt att bemöta sina barn till ca 3 400 eller 6 900 barns föräldrar beroende på hur kostnaderna diskonteras. Den här typen av utbildningar har visat sig effektiv när det gäller att förebygga utåtriktade psykiska problem hos barn och ungdomar. Det förefaller inte orimligt att man genom en så omfattande utbildningsinsats kan förhindra att minst ett av barnen kommer att leva som missbrukare. Det är vad som krävs för att insatsen ska vara samhällsekonomiskt lönsam på lång sikt."
Rätt talande, eller hur? En missbrukare kan kosta samhället runt 12-15 miljoner kronor i olika former av insatser.
Det är förstås svårt att härleda enskilda fall till att t ex skolan ökade klass-storlekarna i början av 1990-talet. Men aggregerat kan man se ett samband. Vilket ju egentligen är rätt självklart. Sparar man in på prevention eller tidiga insatser, kommer kostnaderna ifatt så småningom. Och inte bara ifatt. De kutar iväg rejält över den nivån som sparades i det tidigare skedet.
Så frågan är om DC bitit sig i svansen när det gäller att lägga ner säkerhetsinspektionen för privatbilar. Den totala kostnaden för samhället kan bli betydligt högre än de miljoner man sparar.
söndag 19 april 2009
Lägg ner Nobelpriset i litteratur
Svenska Akademien i allmänhet och Horace Engdahl i synnerhet får sig en rejäl känga i dagens Washington Post. Det är Marie Arana, tidigare redaktör för the Posts's Book World, som helt dömer ut Nobelpriset i litteratur. Under vinjetten "Spring Cleaning" menar Arana bland annat att Horace Engdahl är en skitförnäm europeisk kulturfjant som hatar USA (min sammanfattande tolkning), att Akademien är en vänstervriden klubb som premierar politiska budskap före litterär kvalitet samt att endast 15 av de totalt 105 pristagarna faktiskt varit värda priset.
Bland dem om inte borde fått det, enligt Marie Arana, finns Elfriede Jelinek, som mest skrivit urusel pornografi; Eyvind Johnson/Harry Martinsson, som ju själva var ledamöter och amerikanerna John Steinbeck och Pearl Buck, båda mediokra och halvkassa som premierades för sina politiska värderingar.
"It's time to throw out the Nobel Prize in literature", skriver Marie Arana.
Bland dem om inte borde fått det, enligt Marie Arana, finns Elfriede Jelinek, som mest skrivit urusel pornografi; Eyvind Johnson/Harry Martinsson, som ju själva var ledamöter och amerikanerna John Steinbeck och Pearl Buck, båda mediokra och halvkassa som premierades för sina politiska värderingar.
"It's time to throw out the Nobel Prize in literature", skriver Marie Arana.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)