En ny vår för amerikansk fackföreningsrörelse?

Den amerikanska fackföreningsrörelsen är och har alltid varit en brokig samling av organisationer.

Här finns Joe Hills anarko-syndikalistiska IWW, som aldrig har varit särskilt stor men som tack vare många aktivister och organisatörer hade ett relativt stort politiskt inflytande framför allt på 1920-talet. IWW finns fortfarande kvar, men har bara några tusen medlemmar i dag.

Här finns även traditionellt konservativa fackföreningar, särskilt inom vita klassiska arbetarområden som stålverk, gruvor, olje- och kolindustrin. Det är ingen tillfällighet att fyra av sex medlemmar i fackföreningarna röstade på George W Bush 2004. Eller att var tredje stödde John McCain i senaste presidentvalet. Och det är heller ingen tillfällighet att Sarah Palin brukar betona att maken Todd är en "proud member of the United Steelworkers Union"...

I historien har fackföreningsrörelsen även förknippats med korruption, samröre med maffian och med mutor och smutsiga metoder. Namnet Hoffa klingar fortfarande välbekant för många av oss. Jimmy Hoffa var en legendarisk ordförande för Teamsters under många år och dömdes i början av 1970-talet till fängelse för bedrägeri och olaga hot. Några år senare mördades han. Intressant att notera är att Teamsters nuvarande ordförande är James Hoffa - Jimmys son...

Fackföreningsrörelsen i USA har också en lång tradition av interna motsättningar och splittringar. Just nu dominerar två olika centralorganisationer. Den 50 år gamla AFL-CIO är den största, med runt elva miljoner medlemmar. Change to Win heter den andra, en utbrytarorganisation med runt fem miljoner medlemmar som bildades 2005 och som bedriver en mer aktiv, utåtriktad och aggressiv organisering än AFL-CIO. På senare tid har dock Change to Win haft en del interna problem och flera medlemsorganisationer har återvänt eller är på gång att återvända till AFL-CIO.

Omkring tolv procent av arbetskraften är anslutna till en fackförening. Siffran har sjunkit i stort sett oavbrutet sedan 1950-talet, då var tredje anställd i USA var fackansluten. På senare år har ett trendbrott kunnat skönjas, men det är marginellt: Nettoökningen i medlemsantal handlar om några hundra tusen personer.

Starkast är facken bland de offentliganställda. Den enskilt största fackföreningen är National Education Association, lärarnas fackföreningen som står utanför de båda centralorganisationerna. Föreningen har 3,2 miljoner medlemmar.

Och det är just de offentliganställdas fackliga rättigheter som nu utmanas av guvernören Scott Walker och den republikanska majoriteten i Wisconsins delstatskongress. Walker vill bland annat kraftigt minska fackförbundets möjligheter att träffa kollektiva avtal för sina medlemmar - en grundbult i den traditionella fackliga ideologin över hela världen.

Konflikten i Wisconsin har nu snart pågått i två veckor och de demokratiska ledamöterna i delstatssenaten har flytt från Wisconsin för att därmed omöjliggöra en beslut i senaten. I går skickade republikanerna i senaten ut polis för att spåra de demokratiska politikerna. De kom dock tillbaka tomhänta. Enligt uppgift befinner sig de demokratiska ledamöterna i Illinois.

Hur länge de kan hålla sig undan och därmed förhinda det legala beslutet i senaten är i hög grad oklart. De kräver att Scott Walker och den republikanska majoriteten inleder förhandlingar om förändringar i förslaget. Hittills har Walker varit helt kallsinnnig till detta. Han hotar istället att sparka 1 500 offentliganställda om inte de demokraterna delstatssenatorerna kommer tillbaka.

AFL-CIO:s realtivt nyvalde ordförande Richard Trumpka har varit mycket aktiv i Wisconsin. Han har synts i många medier och har enligt gallupundersökningar en stor majoritet av amerikanerna bakom sig i sitt krav på bibehållna fackliga rättigheter. Många fackligt aktiva tror - eller snarare hoppas - att det som nu sker i Wisconisn är ett tecken på en ny vår för den krisdrabbade amerikanska fackföreningsrörelsen.

President Obama har hittills legat lågt när det gäller konflikten i Wisconsin. Han var tidigt ute och fördömde Walkers förslag om att minska rätten att skriva kollektivavtal, annars har det varit rätt tyst från Vita Huset.

Överhuvudtaget har fackföreningsaktiva blivit rätt besvikna på Obamas passivitet när det gäller de anställdas rättigheter att organisera sig. Bland annat hade de hoppats - och näst intill fått ett löfte om - att han skulle se till att driva igenom Employee Free Choise Act. Det är en lagändring som skulle ge facken större och lagskyddad rätt att organisera anställda ute på arbetsplatserna och att träffa avtal.

När jag intervjuade Change to Win:s dåvarande ordförande Anna Burger strax efter valet 2008 var hon tydlig:

"Genomförandet av Employee Free Choice Act är något som Obama definitivt bör prioritera när han tillträder som president. Den har stor betydelse för våra medlemmar och våra möjligheter att organisera nya medlemmar och stärka anställdas ställning på arbetsmarknaden. Och det är något som USA:s arbetare behöver efter åratal av ökade repressalier, minskade reallöner och försämrade villkor. Dessutom har förslaget redan godkänts av kongressen och det kostar ingenting för skattebetalarna att genomföra det. Det här är en mycket viktig fråga för oss", sa hon bland annat.

Sedan dess har ingenting hänt i frågan. För övrigt jobbar Burger numera för Obama...

Läs mer om händelserna i Wisconsin i t ex Washington Post.

Fackföreningarnas tålamod börjar tryta

Det var nog en helt riktig bedömning av Barack Obama att besöka den fackliga federationen AFL-CIO:s stora Labor Day-möte i Cincinnati, Ohio, i dag, måndag.

Den splittrade amerikanska fackföreningsrörelsen var tämligen enig om en sak för ganska exakt ett år sedan: Stödet till demokraternas presidentkandidat Barack Obama. Fackföreningsrörelsen gjorde en kraftsamling förra hösten. Tusentals medlemmar var ute på gator och torg, knackade dörr och slogs för att Obama skulle ta hem presidentvalet. Vilket han ju till slut gjorde.

Två frågor har haft en särskild betydelse för de amerikanska facken de senaste åren: Genomförandet av en vårdreform med en allmän sjukvårdförsäkring samt lagen om "Employee Free Choice" - en förändring som innebär större möjligheter att organisera facklig verksamhet ute på arbetsplatserna.

Optimismen var stor när Obama vann sin jordskredsseger i november. Nu skulle båda dessa nyckelförändringar ske inom kort. Läget var det bästa tänkbara, med en demokratisk president och säker demokratisk majoritet i kongressens båda kamrar.

Men sedan dess har inte så värst mycket hänt. Åtminstone inte konkret. Och redan i våras började det så smått mullra i de bakre fackliga leden. Obama är inte tillräckligt tydlig, pressar inte på tillräckligt mycket och prioriterar fel, menade man bland annat. Det går för långsamt och är för lamt.

AFL-CIO byter ordförande i samband med sin kongress om en vecka. Den timide och 75 år gamle John Sweeney ska då avgå till förmån för den 15 år yngre och betydligt tuffare Richard Trumka (som ibland är nästan läskigt lik min gamle kompis från Oskarshamn, Håkan Juholt, s-märkt riksdagsledamot). Trumka har redan sagt att han inte kommer att stödja de demokratiska kandidater till nästa års mellanårsval till kongressen som inte arbetar för en allmän sjukvårdsförsäkring.

För såväl Barack Obama som för många demokratiska kongressledamöter är stödet från fackföreningsrörelsen viktigt och i vissa fall t o m avgörande. Trots att fackföreningarna försvagats kraftigt de senaste årtiondena, samlar de fortfarande omkring 15 miljoner medlemmar. Och senaste året (2007) ökade faktiskt medlemsskapet med 300 000 personer.

Det kan alltså bli en tuff höst och vinter för den amerikanska presidenten - rejält klämd mellan stenhård kritik från höger och ett trytande tålamod och ökande kritik från fack och amerikansk vänster.