Min gamle far, salig i åtanke, brukade ofta referera tillbaka till sin tid som boxare. Sporten har därför alltid betytt något särskilt för mig, en mycket märklig blandning av rent logiskt och intellektuellt avståndstagande och en mer känslofylld kärlek till the noble art of self defence (som boxningen brukar kallas lite hycklande - det hela går ju ytterst ut på att slå ner sin motståndare).
Boxningen innehåller ofta all tänkbar mänsklig dramatik, både inom och utom ringen. Historierna blir påfallande ofta rent episka - det kan handla om hjältesagor, historiska matcher, djup tragedi. Sportens tradition, kultur och begrepp ses ofta som en symbol för något mycket större än bara två personer som försöker skada varandra så gott det går.
Dessa tankar slog mig när jag tittade på den första titelmatchen i boxning som genomförts i Washington DC på nästan 20 år: Regerande mästaren Amir Khan mötte i lördags hemmasonen Lamont Peterson. Och när jag läser referaten och kommentaterna efter matchen blir det än tydligare: Lördagens kamp handlade om mycket mer än om några mästerbälten.
Peterson är 27 år och uppvuxen i den fattiga sydöstra delen av DC. Han och hans bror var hemlösa i unga år och enligt legenden togs de båda omhand om en boxningstränare som såg till att ge dom en stabil social grund i livet. Istället för att försvinna ut i en värld av kriminalitet och droger - som så många killar gör just i dessa stadsdelar - började de träna boxning.
Lamont Peterson sågs tidigt som en talang och han har kämpat sig igenom alla stadier inom sporten: ungdomsåren, amatöråren, de första stapplande stegen ut i proffslivet. I lördags stod han så vid sina drömmars mål: En match om världsmästartiteln.
Det hela påminner inte så lite om den helamerikanska Rocky-sagan. Den fattiga killen utan förutsättningar som mot alla odds och med stenhårt arbete lyckas. Flera skribenter drar för övrigt parallellen just till Rocky när de nu kommenterar fighten i efterhand.
Förutsättningarna var givna: britten Khan (född i England av pakistanska föräldrar), en erkänt mycket skicklig och dessutom elegant boxare, var skyhög favorit. Gatubarnet Peterson skulle vara nöjd med att ha nått fram till en titelmatch. Att han faktiskt skulle kunna vinna titeln var i det närmaste otänkbart.
Och matchen inleddes precis som de flesta trodde. Peterson åkte ner i golvet efter en knock down. Han var snabbt uppe, utan att direkt se skakad ut. Men det här var ju bara början. Utan tvekan skulle det bli en enkel vinst för Khan.
Sedan hände det något. Lamont Peterson trummade envetet på. Utan någon större finess, förvisso, men effektivt, envist och aggresivt. Han drev Khan bakåt med bestämda rörelser och mängder av kroppslag. Ju längre matchen led, destor mer frustrerad blev Amir Khan. Särskilt efter att ringdomaren tagit bort poäng från honom för att han knuffat bort Peterson - två gånger dessutom.
Matchen gick tiden ut. Och den osannolika drömmen blev sann: Den fattiga pojken från DC:s sydöstra gator tilldömdes segern.
Khan och hans team var naturligtvis bestörta och klargjorde genast att de blivit bestulna på segern genom en enögd hemmadomare.
"Nu förstår jag varför inte Washington DC har fått arrangera några titelmatcher på 20 år", kommenterade Amir Khan efteråt.
Men faktum kvarstår: Lamont Peterson är numera världsmästare i boxning. Och det är stort, oerhört stort, i en stad som är totalt svältfödd på framgångar både inom sport och inom i stort sett alla andra områden som tänkas kan.
För så här är det: Den amerikanska huvudstaden har det tungt just nu. Efter några år med relativa framgångar - som minskad kriminalitet, mindre social utsatthet, bättre skolor, färre fall av korruption - har det mesta gått åt fel håll de senaste åren.
Sta'n är, för att tala boxningsspråk, hårt pressad mot repen igen och det är en tidsfråga innan den är nere för räkning. Skandalerna för borgmästaren som tillträdde för två år sedan, Vincent Gray, har duggat tätt. Representanter i hans kommunstyrelse anklagas för att ha lurat till sig stora belopp eller andra slags fördelar, några är föremål för polisutredningar och har sannolikt åtal att vänta. Flera av hans centralt anställda har likaså blivit misstänkta för olika former av mutbrott och andra former av regelbrott.
Arbetslösheten i de fattiga områdena är rekordhög, klyftorna mellan de välbärgade och de utsatta statdselarna har aldrig i modern tid varit så stora, skolresultaten går åt fel håll igen efter flera års positiv trend. Exemplen är många och hopplösheten breder ut sig. Inte ens idrottslagen skänker någon tröst i bedrövelsen: Nationals (baseball) tillhör ligans sämsta lag och var inte nära slutspel. Redskins (american football) förlorar match efter match. Wizards (basket) får inte spela på grund av lock out. DC United (fotboll) nådde inte heller slutspel.
Inte ens hockeylaget Capitals spelar bra just nu och ligger för närvarande och balanserar på gränsen till att kvalificera sig till play off (även om det fortfarande är många matcher kvar).
Därför är Lamont Petersons insats i lördags så viktig här i Distriktet. Inte så mycket i de vita stadsdelarna där jag bor. Men i nordöst och sydöst och i Anacostia och i Prince George's County. Där har det garanterats sträckts på en och annan krökt rygg de senaste dagarna.
Det går att nå framgång. Mot alla odds. Det är budskapet.
Boxningen har fått ytterligare en hjältehistoria av episka mått. Jag tror inte det skulle kunna ha skett i någon annan sport. Rätta mig om jag har fel.
Visar inlägg med etikett Washington DC. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Washington DC. Visa alla inlägg
måndag 12 december 2011
måndag 11 april 2011
Don't tread on DC!
Det jäser i Washington DC. I går kväll greps borgmästare Vincent Gray sedan han helt sonika satt sig ner på Constitution Avenue i protest mot den nationella kongressens behandling av Washington DC:s självbestämmande.
Det är i och för sig inget ovanligt med protester här. Det jäser rätt ofta i DC. Framförallt är folk förbaskade över att de är de enda av USA:s medborgare som saknar representation i det nationella parlamentet. De drygt 600.000 invånarna i landets huvudstad har inga ledamöter i vare sig representhuset eller i senaten. Det finns en slags observatör med yttranderätt i representanthuset, men hon saknar rösträtt.
Den här lätt absurda situationen har retat Washingtonborna i omkring 200 år, men det verkar inte som om det kommer att bli någon representation inom överskådlig tid.
Därav världens sannolikt mest spridda demonstrationsplakat: I stort sett samtliga bilar i DC åker nämligen omkring med texten "Taxation Without Representation" på sina registreringsskyltar.
Överhuvudtaget har DC:s möjligheter att själv som stad bestämma över sina egna angelägenheter alltid varit kraftigt beskurna. Det var bara några årtionden sedan som den nationella kongressen satt och beslutade i detalj över DC:s offentliga skolor. Det handlade om allt från övergripande budget till detaljerade frågor om byte av en värmepanna.
Och det var först 1975 som Washington fick en egen borgmästare.
På senare tid har kongressen alltmer börjat lämna över beslutanderätten till lokala politiker och folkvalda församlingar. Men fortfarande finns det en hel del märkligheter kvar. Och några av dessa märkligheter fick vi se i samband med den nyligen genomförda budgetuppgörelsen i kongressen.
Som en konsekvens av denna uppgörelse tillåts t ex nu inte längre DC att subventionera aborter för kvinnor som saknar egna medel - eller försäkring - som kan bekosta den. Tills nu har alltså också fattiga kvinnor i Washington haft möjlighet att genomgå en abort eftersom de kunnat få ekonomiskt stöd av staden för detta. Detta är ett beslut som tagits av det som motsvarar kommunfullmäktige här och pengarna kommer från skattemedel som invånare i DC själva betalat in. Men nu är det slut med det. Inga skattepengar får långre användas till aborter i den amerikanska huvudstaden. Det har kongressen bestämt.
Två dagar efter uppgörelsen var sta'n tapetserad med skyltar: "Don't Tread on DC!" (Trampa inte på DC) var budskapet. Och borgmästare Vincent Gray gick ut i ett osedvanligt hätskt angrepp mot den nationella kongressen och bristen på självstyre och beslutanderätt i egna angelägenheter som fortfarande präglar den lokala politiken i DC.
"Det är horribelt att vi inte får bestämma om hur vi vill använda våra egna pengar", var hans budskap.
I måndags kväll samlades några hundra personer utanför kongressen för att protestera mot hur Washington DC behandlas. Ett 40-tal personer greps, bland dem borgmästaren själv, när de helt sonika satte sig ner på Constitution Avenue och högljutt krävde att också DC-borna ska åtnjuta samma konstitutionella rättigheter som resten av medborgarna i USA.
Enligt uppgift ska president Obama ha "gett" ett stopp för skattefinansierade DC-aborter till republikanerna i förhandlingen i utbyte att de skulle dra tillbaka sitt krav på ett stopp för statliga pengar till organisationen och vårdgivaren Planned Parenthood.
Kongressens budgetuppgörelse har således satt ny fart och större fokus på diskussionen om den amerikanska huvudstadens minst sagt märkliga juridiska ställning och det faktum att dess invånare saknar formellt inflytande i ett flertal viktiga områden och dessutom inte har några representanter alls i landets högsta politiska församling.
lördag 26 februari 2011
Svågerpolitik och korruption på väg tillbaka i DC
Washington DC är den amerikanska huvudstaden och världens absoluta maktcentrum. Dess juridiska status är - och har alltid varit - rätt märklig. Sta'n tillhör ingen delstat och har därför ingen representant med rösträtt i den federala kongressen - som ironiskt nog ligger mitt i DC. Historiskt har många av de lokala besluten fattats av den ferala kongressen - det var t ex inte mer än några decennier sedan som alla större beslut om sta'ns kommunala skolor fattades av nationens parlament. Vilket ju kan tyckas vara en smula "over the top".
Under senare tid har alltmer av de kommunala angelägenheterna förts över till kommunala nämnder och styrelser. Lokala beslut har börjat fattas lokalt. Och det är naturligtvis en helt rimlig utveckling. Washington DC börjar därmed alltmer likna alla andra tusentals städer i USA - med borgmästare, politiskt vald "kommunstyrelse" (City Council), kommunala tjänstemän osv.
DC:s lokala politiska historia är alltså realtivt kort. Den första borgmästaren, som för övrigt lämpligt nog hette Washington i efternamn, tillsattes till exempel inte förrän 1975. Och politiken har i stort sett alltid varit kantad av större eller mindre skandaler, mutbrott, korruption, nepotism, inkompetens och annat skojigt.
Jag har tidigare skrivit om Marion Barry, som varit borgmästare i sammanlagt 16 år och som sedemera dömdes till fängelse för bland annat narkotikabrott - brott som inträffat under hans tid som borgmästare. Barry återvaldes fantastiskt nog till borgmästare några år senare.
Han är bara ett av många exempel på kommunala förtroendevalda och högre chefer som gjort sig skyldiga till diverse brott eller tveksamheter i samband med sina uppdrag eller anställningar.
I slutet av 1980-talet utsågs DC till den kommun som hade "the worst city government i America". Men i slutet av 1990-talet och framförallt under 200-talet började det hända saker. Det kom in nytt folk i de politiska församlingarna, en mängd kommunala chefer, rektorer och andra högre tjänstemän byttes ut och när Adrian Fenty valdes till borgmästare 2006 hade sta'ns rykte börjat förbättrats avsevärt.
Fenty fortsatte reformeringen och moderniseringen av förvaltningen och tog bland annat krafttag för att förbättra de kommunala skolorna - både avseende utbildningens kvalitet och de nedslitna byggnaderna; mängder av renoveringar inleddes.
Fenty var dock inte särskilt populär i alla läger, han kritiserades främst för sin ledarstil men hade även han en del småskandaler under sina fyra år. Bland annat åkte han på något som inte gärna kunde ses som annat än rena semesterresor med familjen, på skattebetalarnas bekostnad... Men överlag var Fentys mandatperiod relativt fri från korruptionsanklagelser och andra tveksamheter.
I höstas förlorade han valet och Vincent Gray tillträdde. Och Gray kunde ha fått en bättre start.
Efter bara knappt två månader som borgmästare har han lyckats med en hel del som han säkert ångrar:
Eller som Washington Post avslutar sin ledare:
Neither Mr. Gray nor the city can afford a return to the sad days of city governance when whom you knew mattered more than what you knew or what you could accomplish.
Under senare tid har alltmer av de kommunala angelägenheterna förts över till kommunala nämnder och styrelser. Lokala beslut har börjat fattas lokalt. Och det är naturligtvis en helt rimlig utveckling. Washington DC börjar därmed alltmer likna alla andra tusentals städer i USA - med borgmästare, politiskt vald "kommunstyrelse" (City Council), kommunala tjänstemän osv.
DC:s lokala politiska historia är alltså realtivt kort. Den första borgmästaren, som för övrigt lämpligt nog hette Washington i efternamn, tillsattes till exempel inte förrän 1975. Och politiken har i stort sett alltid varit kantad av större eller mindre skandaler, mutbrott, korruption, nepotism, inkompetens och annat skojigt.
Jag har tidigare skrivit om Marion Barry, som varit borgmästare i sammanlagt 16 år och som sedemera dömdes till fängelse för bland annat narkotikabrott - brott som inträffat under hans tid som borgmästare. Barry återvaldes fantastiskt nog till borgmästare några år senare.
Han är bara ett av många exempel på kommunala förtroendevalda och högre chefer som gjort sig skyldiga till diverse brott eller tveksamheter i samband med sina uppdrag eller anställningar.
I slutet av 1980-talet utsågs DC till den kommun som hade "the worst city government i America". Men i slutet av 1990-talet och framförallt under 200-talet började det hända saker. Det kom in nytt folk i de politiska församlingarna, en mängd kommunala chefer, rektorer och andra högre tjänstemän byttes ut och när Adrian Fenty valdes till borgmästare 2006 hade sta'ns rykte börjat förbättrats avsevärt.
Fenty fortsatte reformeringen och moderniseringen av förvaltningen och tog bland annat krafttag för att förbättra de kommunala skolorna - både avseende utbildningens kvalitet och de nedslitna byggnaderna; mängder av renoveringar inleddes.
Fenty var dock inte särskilt populär i alla läger, han kritiserades främst för sin ledarstil men hade även han en del småskandaler under sina fyra år. Bland annat åkte han på något som inte gärna kunde ses som annat än rena semesterresor med familjen, på skattebetalarnas bekostnad... Men överlag var Fentys mandatperiod relativt fri från korruptionsanklagelser och andra tveksamheter.
I höstas förlorade han valet och Vincent Gray tillträdde. Och Gray kunde ha fått en bättre start.
Efter bara knappt två månader som borgmästare har han lyckats med en hel del som han säkert ångrar:
- Han har godkänt de dyra och bensinslukande SUV:arna som tjänstebilar för sig själv och för andra ledamöter i kommunstyrelsen. Bland annat har styrelsens ordförande Kwame Brown numera två leasade monstertruckar till en total kostnad på omkring 4 000 dollar per månad för skattebetalarna.
- Han har anställt ett flertal nya höga chefstjänstemän på löner som vida överstiger de löner som Fenty godkände - och som dessutom ligger över de kommunala lönetak som finns.
- Och i dagens Washington Post (läs ledaren "Mayor Gray's bad start on hiring") får Gray kritik för ytterligare en rekrytering - han hade anställt Sulaimon Brown, uppenbart inkompetent och en pajaskandidat i samband med det senaste borgmästarvalet, på en kommunal tjänst och med en årsinkomst på drygt 700 000 kronor. Dagen efter anställningen, fick han sparken. Det är inte otänkbart att han nu kommer att stämma sta'n för löftesbrott.
Eller som Washington Post avslutar sin ledare:
Neither Mr. Gray nor the city can afford a return to the sad days of city governance when whom you knew mattered more than what you knew or what you could accomplish.
onsdag 22 december 2010
I krisens spår: Minskad ökningstakt av befolkningen i USA
308 745 538. Så många är amerikanerna enligt den senaste folkräkningen, som genomfördes under 2010. Räkningen genomförs vart tionde år och slukar massor av resurser. Här saknas ju såväl personnummer som en mängd av de centrala register vi har i Sverige. Så den stora undersökningen genomförs mycket konkret: Via brev hem till hushållen, dörrknackning och andra former av praktiska aktiviteter.
För en person som kommer från ett centraliserat och genomrationaliserat land som Sverige är det en uppvisning i ineffektivitet. Men många amerikaner är måna om sin integritet och att införa personnummer och olika centrala register anses vara politiskt omöjligt. Om det inte handlar om nationell säkerhet, är kanske bäst att tillägga. Då är man beredd att gå rätt långt också när det gäller den personliga integriteten...
Hur som helst. US Census Bureau, som motsvarar den svenska Statistiska Centralbyrån, har precis släppt de första siffrorna från den stora räkningen. Statistiken visar bland att USA nu har 308,7 miljoner invånare. Det är en ökning med knappt tio procent sedan den förra räkningen för tio år sedan och ökningstakten är den lägsta sedan 1930-talet.
Minskad invandring på grund av det kärva ekonomiska läget är sannolikt den viktigaste förklaringen (precis som 30-talet med andra ord), tillsammans med låga födelsetal.
Census beskriver också befolkningsutvecklingen i de 50 delstaterna. Generellt minskar invånarantalet i landets nordöstra delstater, med "solstaterna" i väst och syd ökar.
Lokalt här i den amerikanska huvudstaden, som ju har en egen juridisk status och inte räknas som en delstat, ökar befolkningen relativt kraftigt efter många års minskning. Som mest hade Distriktet drygt 800 000 invånare år 1950. Därefter minskade invånarantalet stadigt varje decennium. Botten nåddes - av allt att döma - vid den förra mätningen, då befolkningen bestod av 572 000 personer.
Nu har antalet stigit till 602 000, en ökning med fem procent. Och enligt Census håller också huvudstadens befolkningssammansättning på att förändras. Huvuddelen av de personer som flyttar hit är vita eller "hispanics" (latinamerikaner) och den svarta andelen av befolkningen minskar stadigt. För 20 år sedan var 70 procent av DC:s invånare svarta. Förra mätningen hade den siffran sjunkit till 60 procent. Och nu ligger den på 53 procent. Det innebär att det bara är en tidsfråga innan de svarta inte längre är en majoritet i Washington DC - en historisk händelse i en stad som alltid dominerats av svarta.
För en person som kommer från ett centraliserat och genomrationaliserat land som Sverige är det en uppvisning i ineffektivitet. Men många amerikaner är måna om sin integritet och att införa personnummer och olika centrala register anses vara politiskt omöjligt. Om det inte handlar om nationell säkerhet, är kanske bäst att tillägga. Då är man beredd att gå rätt långt också när det gäller den personliga integriteten...
Hur som helst. US Census Bureau, som motsvarar den svenska Statistiska Centralbyrån, har precis släppt de första siffrorna från den stora räkningen. Statistiken visar bland att USA nu har 308,7 miljoner invånare. Det är en ökning med knappt tio procent sedan den förra räkningen för tio år sedan och ökningstakten är den lägsta sedan 1930-talet.
Minskad invandring på grund av det kärva ekonomiska läget är sannolikt den viktigaste förklaringen (precis som 30-talet med andra ord), tillsammans med låga födelsetal.
Census beskriver också befolkningsutvecklingen i de 50 delstaterna. Generellt minskar invånarantalet i landets nordöstra delstater, med "solstaterna" i väst och syd ökar.
Lokalt här i den amerikanska huvudstaden, som ju har en egen juridisk status och inte räknas som en delstat, ökar befolkningen relativt kraftigt efter många års minskning. Som mest hade Distriktet drygt 800 000 invånare år 1950. Därefter minskade invånarantalet stadigt varje decennium. Botten nåddes - av allt att döma - vid den förra mätningen, då befolkningen bestod av 572 000 personer.
Nu har antalet stigit till 602 000, en ökning med fem procent. Och enligt Census håller också huvudstadens befolkningssammansättning på att förändras. Huvuddelen av de personer som flyttar hit är vita eller "hispanics" (latinamerikaner) och den svarta andelen av befolkningen minskar stadigt. För 20 år sedan var 70 procent av DC:s invånare svarta. Förra mätningen hade den siffran sjunkit till 60 procent. Och nu ligger den på 53 procent. Det innebär att det bara är en tidsfråga innan de svarta inte längre är en majoritet i Washington DC - en historisk händelse i en stad som alltid dominerats av svarta.
måndag 13 september 2010
Förvånansvärt spännande borgmästarval i DC
Trots att det egentligen är sju veckor kvar till valet, så avgörs det vem som blir borgmästare här i Washington DC redan i morgon, tisdag.
Anledningen är att den amerikanska huvudstaden i praktiken leds och styrs av ett parti, demokraterna, som normalt brukar få mellan 70 och 90 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2008 fick t ex Barack Obama 93 procent...
I morgon är det alltså dags för demokraterna att hålla lokalt primärval. Man ska utse sin borgmästarkandidat. Och den som utses kommer sedan att vinna valet i överlägsen stil.
Så det är nu spänningen infinner sig, inte i det riktiga valet den 2 november.
Kampen står mellan sittande borgmästaren Adrian Fenty och utmanaren Vincent Gray, nuvarande ordförande i motsvarigheten till kommunstyrelsen. Med tanke på hur de här fyra åren varit för DC, borde Fenty vinna enkelt och klart:
Anledningen är att den amerikanska huvudstaden i praktiken leds och styrs av ett parti, demokraterna, som normalt brukar få mellan 70 och 90 procent av rösterna. Vid presidentvalet 2008 fick t ex Barack Obama 93 procent...
I morgon är det alltså dags för demokraterna att hålla lokalt primärval. Man ska utse sin borgmästarkandidat. Och den som utses kommer sedan att vinna valet i överlägsen stil.
Så det är nu spänningen infinner sig, inte i det riktiga valet den 2 november.
Kampen står mellan sittande borgmästaren Adrian Fenty och utmanaren Vincent Gray, nuvarande ordförande i motsvarigheten till kommunstyrelsen. Med tanke på hur de här fyra åren varit för DC, borde Fenty vinna enkelt och klart:
- De kommunala skolorna har äntligen börjat bli bättre. Eleverna i alla stadsdelar och i alla årskurser har förbättrat sina testresultat jämfört med övriga landet, i några fall kraftigt.
- Ett antal kommunala skolor, parker, lekplatser, idrottsanläggningar och liknande har genomgått omfattande och mycket välbehövliga renoveringar under Fentys mandatperiod.
- Standard, skötsel och underhåll av vägar har förbättrats kraftigt.
- Snösvängen fungerade jämförelsevis mycket bra under det stora snöovädret i vintras.
- Staden har byggt ett antal tillfälliga och mer permanenta bostäder för hemlösa.
- Kriminaliteten har minskat, särskilt i de socialt mest utsatta områdena i nordöstra och sydöstra DC.
- Den allmänna servicenivån för de kommunala verksamheterna har förbättrats rejält. Inkompetenta och halvkorrupta chefer har rensats bort och flera större omorganiseringar har gjorts.
Men trots alla påtagliga förbättringar lutar det åt att Adrian Fenty kommer att förlora i morgon. Och det är främst den svarta majoriteten i DC - drygt 50 procent av invånarna har afro-amerikanskt ursprung - som vänt sig mot honom.
Man är irriterad över hans attityd och menar att han inte lyssnat på de svarta, särskild de som bor i de fattigare stadsdelarna. Hans intresse för denna stora väljargrupp försvann dagen efter det förra valet, menar kritikerna.
Att Fenty själv är svart spelar ingen roll - eller gör till och med hans svek ännu värre. Han är uppvuxen i det mer välbärgade nordvästra DC, umgås gärna med sina vänner i de rikare stadsdelarna och saknar helt förankring i det verkliga DC, tycker många.
Vincent Gray, däremot, bor och har sina rötter i ward 7, den fattigaste och mest utsatta delen av Distriktet. Något han ofta framhåller på möten och debatter. Han hyser stort förtroende bland de svarta ledarna i DC (kyrkliga ledare, community organizers och liknande), som i princip alla gått ut och aktivt stött Gray.
Han är nästan 30 år äldre än Adrian Fenty, är lugn och sansad och har enligt många en betydligt bättre förmåga att få folk att hålla ihop och gemensamt gå mot samma håll. Kanske kan man säga att Fenty är en klassisk "doer" med mindre bra förmåga att lyssna på vad andra säger. Och att Gray är ungefär tvärtom: Kompromissinriktad och öppen för diskussion och intryck.
Och tydligen är det en Gray-typ som Washingtonborna föredrar. Åtminstone just nu.
Valet är dock inte avgjort ännu. Enligt opinionssiffrorna leder Gray med runt 5-10 procentenheter. Men ett primärval är svårt att förutse. Det handlar bland annat om hur många av dem som registrerat sig som demokrater som faktiskt kommer att gå och rösta i morgon.
Det lär bli en spännande valvaka i Distriktet.
torsdag 5 augusti 2010
Stort behov av "free clinics"
Barack Obamas sjukvårdsreform är beslutad och på gång, men ännu saknar miljontals ekonomiskt utsatta amerikaner en grundläggande sjukvårdsförsäkring och därmed också all tillgång till annan vård än den rent akuta.
Att efterfrågan är stor visar inte minst de "free clinics" som regelbundet anordnas av frivillig sjukvårdspersonal runt om i USA. I går, onsdag, var det dags för en sådan i Washington DC, den första i den här storleken någonsin här. Den stora mässhallen, Convention Center, hade förvandlats till en gigantisk läkarmottagning. Uppemot 2 000 personer dök upp. Nästan dubbelt så många som man trott på förhand.
Sådana här "free clinics" visar vilket stort behov det finns av basal sjukvård i det här landet. Nästan alltid dyker det upp betydligt fler vårdsökande än vad det finns möjlighet att ta emot.
Det finns mängder av människor som aldrig haft en chans att komma in i försäkringssystemet - eller som ramlat ur det på grund av att de blivit av med sitt jobb. På sikt kommer sjukvårdsreformen att slussa in dessa personer i försäkringar, men det sker inte över en natt och vårdbehoven finns där redan nu.
De fria mottagningarna är naturligtvis en god sak, men bara en droppe i havet. De flesta som behandlas här får bara en tillfällig lindring av sina besvär. Det finns ingen möjlighet till uppföljande läkarbesök, begränsade ekonomiska möjligheter att köpa mediciner och dessutom återvänder patienten till sin gamla boendemiljö och sociala vardag, som ofta innebär att sjukdomstillståndet åter förvärras.
Det räcker således inte särskilt långt med "free clinics". Inte ens allmän sjukvård är tillräckligt om man vill gå till roten med problemen. Vård för alla måste också kombineras med olika former av sociala insatser.
USA har fortfarande en lång väg att gå om man vill att välfärden ska omfattas av alla.
Läs mer om onsdagens clinic i Washington Post, Diagnosis: A Great Need.
Att efterfrågan är stor visar inte minst de "free clinics" som regelbundet anordnas av frivillig sjukvårdspersonal runt om i USA. I går, onsdag, var det dags för en sådan i Washington DC, den första i den här storleken någonsin här. Den stora mässhallen, Convention Center, hade förvandlats till en gigantisk läkarmottagning. Uppemot 2 000 personer dök upp. Nästan dubbelt så många som man trott på förhand.
Sådana här "free clinics" visar vilket stort behov det finns av basal sjukvård i det här landet. Nästan alltid dyker det upp betydligt fler vårdsökande än vad det finns möjlighet att ta emot.
Det finns mängder av människor som aldrig haft en chans att komma in i försäkringssystemet - eller som ramlat ur det på grund av att de blivit av med sitt jobb. På sikt kommer sjukvårdsreformen att slussa in dessa personer i försäkringar, men det sker inte över en natt och vårdbehoven finns där redan nu.
De fria mottagningarna är naturligtvis en god sak, men bara en droppe i havet. De flesta som behandlas här får bara en tillfällig lindring av sina besvär. Det finns ingen möjlighet till uppföljande läkarbesök, begränsade ekonomiska möjligheter att köpa mediciner och dessutom återvänder patienten till sin gamla boendemiljö och sociala vardag, som ofta innebär att sjukdomstillståndet åter förvärras.
Det räcker således inte särskilt långt med "free clinics". Inte ens allmän sjukvård är tillräckligt om man vill gå till roten med problemen. Vård för alla måste också kombineras med olika former av sociala insatser.
USA har fortfarande en lång väg att gå om man vill att välfärden ska omfattas av alla.
Läs mer om onsdagens clinic i Washington Post, Diagnosis: A Great Need.
söndag 6 juni 2010
Watergate byter ägare
Watergate har förfallit under många år. Nu ska en ny ägare renovera komplexet.
Ända sedan skandalen med inbrottet i demokraternas partikontor 1972, har Watergate stått som symbol för räv- och rackarspel i den högre politiska skolan. Inbrottet ledde så småningom att Richard Nixon tvingades avgå som president för att undvika att hamna inför riksrätt.
Watergate ligger ett längre stenkast från där jag nu sitter och byggdes som ett lyxigt bostads-, hotell- och kontorskomplex under 1960-talet.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under Potomacs broar och Watergate är numera varken något politiskt centrum eller en lyxig adress.
Tvärtom. Det är ett kvarter i förfall. Byggnaderna är slitna, många av kontoren står tomma och hotellet har varit stängt i flera år. Butiker och restauranger håller klart tveksam kvalitet och delar av komplexet är till och med avstängt på grund av rasrisk.
Men nu ska det bli ändring på det. Ett europeiskt byggföretag, specialiserat på att lyxrenovera gamla hotell, har nu köpt Watergate och räknar med att inleda ombyggnaden inom något år. Det är främst hotelldelen som ska renoveras och återöppnas, men även resten av komplexet ska få sig en ansiktslyftning om alla planer går i lås.
Det kan alltså bli så att Watergate kommer att återta sin position som ett av den amerikanska huvudtadens verkliga maktcentrum.
torsdag 20 maj 2010
Bike To Work Day
Den tredje fredagen i maj är det Bike To Work Day här i USA och i Kanada och jag förväntar mig att se en massa vingliga cyklister när jag som vanligt tar bilen (!) och kör sonen till skolan vid halv åtta-tiden i morgon bitti.
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
fredag 14 maj 2010
Radikaliserad amerikansk huvudstad
Washington DC är en märklig stad. Den är på samma gång den formella huvudstaden i världens mäktigaste land - och samtidigt en pulserande, levande och frustande stad som lever sitt eget liv under eller bakom presidenten, kongressen och högsta domstolen.
Vi som lever i stan ser ett annat DC än det som präglas av ministerier, förvaltningar, monument, pengar och makt. Och just nu händer det intressanta grejer här i vår stad.
Washington DC håller sakta på att förvandlas till den mest progressiva staden i landet. Den är till och med på väg att slå ställen som Berkely, en av de få kommunerna i USA som haft en kommunistiskt borgmästare i modern tid.
Dagens Washington Post tar upp en hel rad av enskilda företeelser som visar att Distriktet är på väg att radikaliseras. Det handlar om allt ifrån uttänkta ekologiska strategier till liberalisering av droganvändning.
Listan är lång. Några exempel:
Vi som lever i stan ser ett annat DC än det som präglas av ministerier, förvaltningar, monument, pengar och makt. Och just nu händer det intressanta grejer här i vår stad.
Washington DC håller sakta på att förvandlas till den mest progressiva staden i landet. Den är till och med på väg att slå ställen som Berkely, en av de få kommunerna i USA som haft en kommunistiskt borgmästare i modern tid.
Dagens Washington Post tar upp en hel rad av enskilda företeelser som visar att Distriktet är på väg att radikaliseras. Det handlar om allt ifrån uttänkta ekologiska strategier till liberalisering av droganvändning.
Listan är lång. Några exempel:
- Det är sedan några månader okej att gifta sig med en person av samma kön.
- Cykelleder byggs ut i rasande fart, bland annat på självaste Pennsylvania Avenue där Vita Huset ligger.
- Planer finns för att återinföra spårvagnar.
- Sedan ett drygt år finns det ett utbyggt system för lånecyklar i de centrala delarna.
- Särskild lokal skatt på plastpåsar har redan införts.
- Särskild lokal skatt på söta drycker diskuteras.
- Legalisering av marijuana för medicinskt bruk är på gång.
- Införande av bättre skolmat, bland annat ska organisk ("krav-märkt") och lokalt producerad mat prioriteras.
En av de styrande politikerna i Distriktets motsvarighet till kommunstyrelse, Tommy Wells, säger till the Post att "People are looking for a fresh approach and a progressiv approach (...) We are making the progressiv agenda the priority".
Wells åker själv till Europa varje vår för att låta sig inspireras av radikala idéer som kan föras över till den amerikanska huvudstaden.
Washington DC håller långsamt även på att förändras demografiskt, vilket kan spela in i radikaliseringen. Sta'n har traditionellt dominerats av en svart majoritet, som - vilket kan tyckas en aning märklig - haft en rätt konservativ politisk grundsyn. Eller rättare sagt kanske, de har haft andra fokus än saker som miljöfrågor, genusperspektiv och hälsosam mat.
Men de senaste åren har befolkninge blandats upp kraftigt. Dels har nya och mer radikala afro-amerikaner flytta hit. Och de har påverkat den "gamla" svarta befolkningen och fått dem att bli mer intresserade av livstilsfrågor som t ex bra mat eller miljöfrågor. Och dels har det kommit hit många fler yngre och liberala personer via universiteten och de många progressiva organisationer som finns samlade i DC. Även de har påverkat den lokala politikens inrikting.
Fortfarande är det dock enorma sociala skillnader mellan olika grupper i Washington DC. Och klyftorna har ökat under den senaste tioårsperioden.
Och som tidigare bor de fattigaste i sta'ns sydöstra del. Där är det långt mellan butiker som säljer organiska grönsaker. Där är det långt mellan butiker som säljer grönsaker överhuvudtaget...
onsdag 5 maj 2010
Skolfrågan i DC - en politisk krutdurk
Det drar ihop sig till en rejäl skolstrid här i Washington DC. I fokus är nuvarande borgmästaren Adrian Fenty och hans handplockade skolchef Michelle Rhee.
I november är det borgmästarval i DC, men valet avgörs i praktiken redan i september. Då håller nämligen demokraterna sitt primärval för att utse sin kandidat till borgmästare. Och eftersom demokraterna i senaste valet tog hem ganska exakt 93 procent av rösterna, så kan man i praktiken betrakta den amerikanska huvudstaden som en enparti-kommun...
Kampanjen inför primärvalet är redan i full gång. Fenty är framförallt utmanad av kommunstyrelsens ("City Council") nuvarande ordförande, Vincent Gray.
Och i spelet inför valet ligger skolfrågan och sjuder. Det är en veritabel krutdurk som när som helst kan explodera.
Bakgrunden i korthet: Skolchef Rhee tillträdde strax efter att Fenty blev vald 2006 och hon jobbar direkt på hans uppdrag och inte, som brukligt är, under skolstyrelsen. Rhee har satt igång en oerhört intensiv förändringsprocess i det ytterst nedgångna, misskötta och i vissa fall korrupta skolsystemet i DC. Lärare har sparkats, skolor har lagts ner, ett stort antal rektorer har bytts ut, skolbyggnader har renoverats, skolmaten har förbättrats och mer beslutanderätt har centraliserats och lagts direkt i skolchefens kansli. Och förändringarna har gett resultat. Förra årets testresultat visade att eleverna i DC: kommunala skolor tillhör dom som förbättrar sig mest i hela landet. Visserligen från en pinsamt låg nivå, men i alla fall.
Men under resans gång har Rhee retat många och skaffat sig ett antal fiender. Paradoxalt nog är det främst invånare i de fattigaste stadsdelarna som är mest kritiska till skolchefen, trots att de sannolikt är de största vinnarna när det gäller förändringarna. Det är framförallt Rhees tuffa attityd mot lärare, lärarfack och skolledningar som väckt ilska, men hon har även anklagats för att vara rasist och för att ensidigt arbeta för att vita ska placera sina barn i kommunala skolor istället för i privata - och på så sätt konkurrera ut barn med afro-amerikansk bakgrund. Många av dem bussas i dag till skolor i "vita" områden, eftersom dessa skolor annars skulle stå halvtomma. Skulle flera närboende placera sina barn i de här skolorna, hänvisas de inbussade barnen till sämre skolor i deras ofta fattiga och socialt utsatta bostadsområden. Närboende har alltid garanterad plats på "sin" skola.
Borgmästarvalet kan sluta hur som helt. Gray leder något i opinionsmätningarna. Och skulle han vinna är det i hög grad oklart om Michelle Rhee får fortsätta som skolchef. Hon anses vara för lierad med den sittande borgmästaren. Och försvinner Rhee, försvinner sannolikt också de förändringarnas vindar som blåser över Distriktets skolvärld.
Men det är värre än så. En del av huvudstadens skolbudget bygger på donationer. Och ett antal av de större donatorerna har villkorat sina gåvor; "Försvinner Rhee försvinner våra pengar" är budskapet. De är inte villiga att donera medel om Distriktet återgår till sitt gamla skolsystem med en skolchef som arbetar under skolstyrelsen, där makten decentraliseras och där rektorerna återigen kommer att bli som kungar i sina egna små kungariken.
Sammanlagt handlar det om åtskilliga miljoner som på detta sättet riskerar att försvinna ur skolbudgeten nästa år. Något som direkt och konkret kommer att påverka utbildningskvalitet och barnens möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.
Detta visar också på svagheten i ett system som delvis finansieras av donationer. Donatorerna kan således styra den politiska processen på ett inte särskilt demokratiskt sätt. För vad ska Gray välja? Vill han följa folkopinionen som vänt sig mot Rhee och Fenty? Och är han därmed beredd att mista ett antal miljoner i skolbudgeten, samtidigt som stadens skolor formligen skriker efter mer resurser bara för att klara av den dagliga verksamheten?
Och hur tungt väger egentligen det faktum att skolorna uppenbarligen fungerar allt bättre under skolchefens hårda nypor - åtminstone om man utgår från elevernas testresultat?
I november är det borgmästarval i DC, men valet avgörs i praktiken redan i september. Då håller nämligen demokraterna sitt primärval för att utse sin kandidat till borgmästare. Och eftersom demokraterna i senaste valet tog hem ganska exakt 93 procent av rösterna, så kan man i praktiken betrakta den amerikanska huvudstaden som en enparti-kommun...
Kampanjen inför primärvalet är redan i full gång. Fenty är framförallt utmanad av kommunstyrelsens ("City Council") nuvarande ordförande, Vincent Gray.
Och i spelet inför valet ligger skolfrågan och sjuder. Det är en veritabel krutdurk som när som helst kan explodera.
Bakgrunden i korthet: Skolchef Rhee tillträdde strax efter att Fenty blev vald 2006 och hon jobbar direkt på hans uppdrag och inte, som brukligt är, under skolstyrelsen. Rhee har satt igång en oerhört intensiv förändringsprocess i det ytterst nedgångna, misskötta och i vissa fall korrupta skolsystemet i DC. Lärare har sparkats, skolor har lagts ner, ett stort antal rektorer har bytts ut, skolbyggnader har renoverats, skolmaten har förbättrats och mer beslutanderätt har centraliserats och lagts direkt i skolchefens kansli. Och förändringarna har gett resultat. Förra årets testresultat visade att eleverna i DC: kommunala skolor tillhör dom som förbättrar sig mest i hela landet. Visserligen från en pinsamt låg nivå, men i alla fall.
Men under resans gång har Rhee retat många och skaffat sig ett antal fiender. Paradoxalt nog är det främst invånare i de fattigaste stadsdelarna som är mest kritiska till skolchefen, trots att de sannolikt är de största vinnarna när det gäller förändringarna. Det är framförallt Rhees tuffa attityd mot lärare, lärarfack och skolledningar som väckt ilska, men hon har även anklagats för att vara rasist och för att ensidigt arbeta för att vita ska placera sina barn i kommunala skolor istället för i privata - och på så sätt konkurrera ut barn med afro-amerikansk bakgrund. Många av dem bussas i dag till skolor i "vita" områden, eftersom dessa skolor annars skulle stå halvtomma. Skulle flera närboende placera sina barn i de här skolorna, hänvisas de inbussade barnen till sämre skolor i deras ofta fattiga och socialt utsatta bostadsområden. Närboende har alltid garanterad plats på "sin" skola.
Borgmästarvalet kan sluta hur som helt. Gray leder något i opinionsmätningarna. Och skulle han vinna är det i hög grad oklart om Michelle Rhee får fortsätta som skolchef. Hon anses vara för lierad med den sittande borgmästaren. Och försvinner Rhee, försvinner sannolikt också de förändringarnas vindar som blåser över Distriktets skolvärld.
Men det är värre än så. En del av huvudstadens skolbudget bygger på donationer. Och ett antal av de större donatorerna har villkorat sina gåvor; "Försvinner Rhee försvinner våra pengar" är budskapet. De är inte villiga att donera medel om Distriktet återgår till sitt gamla skolsystem med en skolchef som arbetar under skolstyrelsen, där makten decentraliseras och där rektorerna återigen kommer att bli som kungar i sina egna små kungariken.
Sammanlagt handlar det om åtskilliga miljoner som på detta sättet riskerar att försvinna ur skolbudgeten nästa år. Något som direkt och konkret kommer att påverka utbildningskvalitet och barnens möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.
Detta visar också på svagheten i ett system som delvis finansieras av donationer. Donatorerna kan således styra den politiska processen på ett inte särskilt demokratiskt sätt. För vad ska Gray välja? Vill han följa folkopinionen som vänt sig mot Rhee och Fenty? Och är han därmed beredd att mista ett antal miljoner i skolbudgeten, samtidigt som stadens skolor formligen skriker efter mer resurser bara för att klara av den dagliga verksamheten?
Och hur tungt väger egentligen det faktum att skolorna uppenbarligen fungerar allt bättre under skolchefens hårda nypor - åtminstone om man utgår från elevernas testresultat?
måndag 22 februari 2010
Borgmästaren som hamnade i fängelse
Washington DC är en märklig skapelse. Det är USA:s huvudstad, men det är en stad som inte tillhör någon delstat. Det innebär bland annat att invånarna i DC inte har någon respresentation i kongressen. Därav den text på registreringsskylten som vi alla Distriktsbor kör omkring med på våra bilar:
"Taxation without representation". En av de mer uppmärksammade demonstrationsplakaten, skulle jag tro...
Men det var inte om detta jag skulle berätta, utan om DC politiska ledning i allmänhet och den tidigare borgmästaren Marion Barry i synnerhet.
Staden lyder direkt under kongressen. Förr bestämdes en massa lokala saker i DC av det nationella parlamentet, allt från skolfrågor till parkskötsel. En smula opraktiskt kan tyckas. Och dessutom föga demokratiskt. Så i långsam takt har de federala beslutsfattarna i allt större utsträckning släppt ner mer och mer makt till det lokala samhället. Detta ledde till att man 1975 ändrade den politiska organiseringen i Distriktet. Sedan dess har den politsiak ledningen bestått av en borgmästare och en "city council" - som ungefär motsvarar en kommunstyrelse i Sverige - med den skillnaden att ledamöterna här är direktvalda av de röstberättigade.
Den som varit borgmästare längst i DC är Marion Barry. Han satt sammanlagt 16 år, först mellan 1979 och 1991 och därefter mellan 1995 och 1999. Naturligtvis är han demokrat. DC är ett demoktaiskt fäste utan like. I senaste presidentvalet fick Obama 93 procent av rösterna...
Även om Marion Barry inte är borgmästare numera, så är han fortfarande synnerligen politisk aktiv och sitter bland annat som ledamat i "city council", där han representerar ett av de fattigaste områdena i staden. Han fyller 74 år i mars och verkar inte ha några planer på att trappa ner.
Men han kanske tvingas. Barry har nämligen en gedigen kriminell lista med i bagaget. Och nu börjar till och med hans mest fanatiska anhängare fundera på vad han håller på med.
Han har en bakgrund som medborgarrättsaktivist från 1960-talet och under årens lopp har han byggt upp ett stort förtroende bland framförallt den stora svarta - och fattiga - befolkningen i DC. Hans brottningsmatcher med rättvisan har folk haft överseende med. De har i honom sett en talesperson, någon som förstår deras vardag och livssituation.
Listan är lång. Några exempel:
Sedan mitten av 1980-talet har han varit inblandad i diverse kokainaffärer. 1990, då han fortfarande var borgmästare, dömdes han till sex månaders fängelse för narkotikabrott. Samma höst förlorade han knappt borgmästarvalet och året efter avtjänade han straffet.
I början av 2000-talet hittade polisen marijuana och crack i hans Jaguar, som dessutom stod felparkerad i sydöstra Washington.
2005 erkände han sig skyldigt till att ha struntat i att lämna in skattedeklaration under sex år. Året efter stoppades han av polisen, uppenbart påverkad och dessutom körande en bil som saknade körtillstånd och som inte hade registreringsskylt.
Sedan åkte han fast med marijuana och kokain i blodet. Därefter stoppades han återigen när han körde utan giltigt körkort. Förra sommaren åtalades han för att ha förföljt en före detta flickvän. Och nu i februari kom en intern rapport fån "city council" fram till att Barry gjort personliga vinster på ett avtal som kommunen träffat med en annan flickvän till honom.
Marion Barry sitter fortfarande kvar i DC:s högsta politiska ledning, men nu höjs allt fler röster för att han bör avgå - eller avsättas. Och även om hans bakgrund som medborgarrättsaktivist ger honom en särskild ställning, så är det onekligen en smula märkligt att han lyckats hålla sig kvar i stadens politiska topp i över 35 år - med den meritlistan. Det hade garanterat varit en politisk omöjlighet på de flesta andra städer och delstater i det här landet.
Möjligen illustrerar detta även Washington DC:s problem. Det är svårt att bygga upp en trovärdighet och ett vettigt fungerande och stabilt politiskt system, när den tongivande politikern döms till fängelse för brott som utförts under hans tid som borgmästare.
Fakta i detta inlägg är hämtat från en sammanställning i Washington Post.
"Taxation without representation". En av de mer uppmärksammade demonstrationsplakaten, skulle jag tro...
Men det var inte om detta jag skulle berätta, utan om DC politiska ledning i allmänhet och den tidigare borgmästaren Marion Barry i synnerhet.
Staden lyder direkt under kongressen. Förr bestämdes en massa lokala saker i DC av det nationella parlamentet, allt från skolfrågor till parkskötsel. En smula opraktiskt kan tyckas. Och dessutom föga demokratiskt. Så i långsam takt har de federala beslutsfattarna i allt större utsträckning släppt ner mer och mer makt till det lokala samhället. Detta ledde till att man 1975 ändrade den politiska organiseringen i Distriktet. Sedan dess har den politsiak ledningen bestått av en borgmästare och en "city council" - som ungefär motsvarar en kommunstyrelse i Sverige - med den skillnaden att ledamöterna här är direktvalda av de röstberättigade.
Den som varit borgmästare längst i DC är Marion Barry. Han satt sammanlagt 16 år, först mellan 1979 och 1991 och därefter mellan 1995 och 1999. Naturligtvis är han demokrat. DC är ett demoktaiskt fäste utan like. I senaste presidentvalet fick Obama 93 procent av rösterna...
Även om Marion Barry inte är borgmästare numera, så är han fortfarande synnerligen politisk aktiv och sitter bland annat som ledamat i "city council", där han representerar ett av de fattigaste områdena i staden. Han fyller 74 år i mars och verkar inte ha några planer på att trappa ner.
Men han kanske tvingas. Barry har nämligen en gedigen kriminell lista med i bagaget. Och nu börjar till och med hans mest fanatiska anhängare fundera på vad han håller på med.
Han har en bakgrund som medborgarrättsaktivist från 1960-talet och under årens lopp har han byggt upp ett stort förtroende bland framförallt den stora svarta - och fattiga - befolkningen i DC. Hans brottningsmatcher med rättvisan har folk haft överseende med. De har i honom sett en talesperson, någon som förstår deras vardag och livssituation.
Listan är lång. Några exempel:
Sedan mitten av 1980-talet har han varit inblandad i diverse kokainaffärer. 1990, då han fortfarande var borgmästare, dömdes han till sex månaders fängelse för narkotikabrott. Samma höst förlorade han knappt borgmästarvalet och året efter avtjänade han straffet.
I början av 2000-talet hittade polisen marijuana och crack i hans Jaguar, som dessutom stod felparkerad i sydöstra Washington.
2005 erkände han sig skyldigt till att ha struntat i att lämna in skattedeklaration under sex år. Året efter stoppades han av polisen, uppenbart påverkad och dessutom körande en bil som saknade körtillstånd och som inte hade registreringsskylt.
Sedan åkte han fast med marijuana och kokain i blodet. Därefter stoppades han återigen när han körde utan giltigt körkort. Förra sommaren åtalades han för att ha förföljt en före detta flickvän. Och nu i februari kom en intern rapport fån "city council" fram till att Barry gjort personliga vinster på ett avtal som kommunen träffat med en annan flickvän till honom.
Marion Barry sitter fortfarande kvar i DC:s högsta politiska ledning, men nu höjs allt fler röster för att han bör avgå - eller avsättas. Och även om hans bakgrund som medborgarrättsaktivist ger honom en särskild ställning, så är det onekligen en smula märkligt att han lyckats hålla sig kvar i stadens politiska topp i över 35 år - med den meritlistan. Det hade garanterat varit en politisk omöjlighet på de flesta andra städer och delstater i det här landet.
Möjligen illustrerar detta även Washington DC:s problem. Det är svårt att bygga upp en trovärdighet och ett vettigt fungerande och stabilt politiskt system, när den tongivande politikern döms till fängelse för brott som utförts under hans tid som borgmästare.
Fakta i detta inlägg är hämtat från en sammanställning i Washington Post.
torsdag 31 december 2009
Den lilla amerikanska huvudstaden
Från min egen tid som nyhetsreporter minns jag perioden kring nyår som statistikens förlovade tid. Året skulle summeras och det mesta går att mäta i siffror, kvoter, diagram eller tabeller - om det så handlade om arbetslöshet eller de popäraste hundraserna.
Intet är särskilt nytt under solen. För ett år sedan refererade jag en massa statistik (kolla länken här) och dagens nyhetsrapportering från "riktiga" medier präglas också av siffror av varjehanda slag. Washington Post har valt att fokusera sin statistiktext på utvecklingen av antalet invånare i District of Columbia, denna märkliga juridiska bildning som varken är en delstat, en kommun (county) eller en stad utan helt enkelt ett distrikt - eller möjligen en "huvudstad".
Som de flesta av er antagligen känner till är den amerikanska huvudstaden, Washington DC, inte direkt imponerande när det gäller invånarantal. Befolkningen var som störst direkt efter andra världskriget. Då trängdes drygt 800.000 personer inom distriktets gräns. Sedan följde en rad år av minskande befolkningsmängd. Bottennoteringen - i modern tid - kom 1998, då invånarantalet var nere på 565.000 personer. Sedan har befolkningskurvan vänt uppåt igen och nu tangerar den 600.000 personer.
Däremot är själva distriktet bara en relativt liten del av det storstadsområde som i praktiken är helt ihopbyggt. Räknar man in hela det urbana Washingtonområdet bor det 5,4 miljoner personer här. Och lägger man dessutom till Baltimore med omgivningar (ett längre stenkast från DC) ramlar befolkningsmängden upp i drygt 8 miljoner personer.
Så även om själva DC är relativt litet, så är det rätt gott om folk i närområdet...
Med dessa statistiska funderingar vill jag önska alla ett riktigt gott nytt år!
Intet är särskilt nytt under solen. För ett år sedan refererade jag en massa statistik (kolla länken här) och dagens nyhetsrapportering från "riktiga" medier präglas också av siffror av varjehanda slag. Washington Post har valt att fokusera sin statistiktext på utvecklingen av antalet invånare i District of Columbia, denna märkliga juridiska bildning som varken är en delstat, en kommun (county) eller en stad utan helt enkelt ett distrikt - eller möjligen en "huvudstad".
Som de flesta av er antagligen känner till är den amerikanska huvudstaden, Washington DC, inte direkt imponerande när det gäller invånarantal. Befolkningen var som störst direkt efter andra världskriget. Då trängdes drygt 800.000 personer inom distriktets gräns. Sedan följde en rad år av minskande befolkningsmängd. Bottennoteringen - i modern tid - kom 1998, då invånarantalet var nere på 565.000 personer. Sedan har befolkningskurvan vänt uppåt igen och nu tangerar den 600.000 personer.
Däremot är själva distriktet bara en relativt liten del av det storstadsområde som i praktiken är helt ihopbyggt. Räknar man in hela det urbana Washingtonområdet bor det 5,4 miljoner personer här. Och lägger man dessutom till Baltimore med omgivningar (ett längre stenkast från DC) ramlar befolkningsmängden upp i drygt 8 miljoner personer.
Så även om själva DC är relativt litet, så är det rätt gott om folk i närområdet...
Med dessa statistiska funderingar vill jag önska alla ett riktigt gott nytt år!
torsdag 24 september 2009
Kvinnoöverskott i DC
Män i Washington DC är lyckligt lottade om de är ute efter att hitta en kvinnlig partner. DC är nämligen den delstat (eller motsvarande) som har störst kvinnoöverskott i hela USA. Exakt 52,7 procent av invånarna här är kvinnor. Grannstaten Maryland kommer på andra plats i "kvinnoligan", med 51,6 procent.
Flest män finns det i Alaska. Jag vet inte om det är Sarah Palin eller isbjörnarna som lockar... 52,1 procent av befolkningen i detta kalla isparadis är män. Ökenstaten Nevada är god tvåa, med 50,9 procent män.
Statistken, som är hämtad från den amerikanska motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån, Census Bureau, får mig att reflektera en smula. Det verkar som om killar är inne på det extrema: iskyla eller ökenhetta. Medan kvinnor är mer tempererade och gillar långa och vackra höstar.
Men det finns säkert andra och mer adekvata förklaringar.
Flest män finns det i Alaska. Jag vet inte om det är Sarah Palin eller isbjörnarna som lockar... 52,1 procent av befolkningen i detta kalla isparadis är män. Ökenstaten Nevada är god tvåa, med 50,9 procent män.
Statistken, som är hämtad från den amerikanska motsvarigheten till Statistiska Centralbyrån, Census Bureau, får mig att reflektera en smula. Det verkar som om killar är inne på det extrema: iskyla eller ökenhetta. Medan kvinnor är mer tempererade och gillar långa och vackra höstar.
Men det finns säkert andra och mer adekvata förklaringar.
måndag 24 augusti 2009
Mayor Fenty goes public
Washington DC:s borgmästare, Adrian Fenty, spås av många vara ett framtidsnamn inom det demokratiska partiet. Han är ung, han är svart, han är energisk och han är taktisk. Dessutom har han faktiskt fått ett och annat gjort under de snart tre år han suttit som borgmästare. Han har särskilt satsat på stadens undermåliga och underpresterande skolsystem. Genom att anställa den mycket tuffa skolchefen Michelle Rhee och ge henne i stort sett fria händer och tillika rätt bra med resurser, har det så sakta börjat hända saker i Distriktets skolor.
Men på en punkt har borgmästare Fenty fått en hel del kritik: han har inte satt sina egna barn i sitt eget offentliga skolsystem. Hans tvillingpojkar har istället gått i en privat Montessoriskola med mycket hög skolavgift.
Nu är det dock slut med det. I måndags började de båda pojkarna i fjärde klass i Lafayette Elementary School, en helt vanlig kommunal skola som ligger i norra DC, på gränsen till Maryland.
En viktig symbol, menar många. Att borgmästaren sätter sina egna barn i en offentlig, skattefinansierad skola måste rimligen innebära att han nu, äntligen, har tilltro till det skolsystem som han är ansvarig för.
Men på en punkt har borgmästare Fenty fått en hel del kritik: han har inte satt sina egna barn i sitt eget offentliga skolsystem. Hans tvillingpojkar har istället gått i en privat Montessoriskola med mycket hög skolavgift.
Nu är det dock slut med det. I måndags började de båda pojkarna i fjärde klass i Lafayette Elementary School, en helt vanlig kommunal skola som ligger i norra DC, på gränsen till Maryland.
En viktig symbol, menar många. Att borgmästaren sätter sina egna barn i en offentlig, skattefinansierad skola måste rimligen innebära att han nu, äntligen, har tilltro till det skolsystem som han är ansvarig för.
onsdag 10 juni 2009
Tjocka poliser som skjuter ihjäl folk
Bilden av den tjocka och snälla poliskonstapeln är sann åtminstone till hälften här i Washington DC.
Poliserna är nämligen tjocka.
Den ökade fetman i kåren har börjat bli ett problem och nu har polisledningen dragit igång en tävling som ska leda till viktminskning och ökad kunskap om kost och motion. "Biggest Loser" är namnet på tävlingen.
Biggest loser är annars oftast de fattigaste invånarna i de fattigaste stadsdelerna i DC. I går sköts två personer ihjäl av polisen i Distriktet. I det ena fallet dog en person av skottskador i samband med tumult vid en begravning. I det andra var det en 25-årig kille som, enligt vittnen, försökt fly från polisen in i en gränd. Han blev skjuten bakifrån och avled.
I går kväll samlades många personer vid platsen i nordöstra delen av stan och enligt Washington Post är missnöjet över polisens agerande stort främst bland den svarta befolkningen.
Polisen i Distriktet har ett grundmurat dåligt rykte bland de svarta, ett rykte som kan förklaras historiskt. Kåren var länge helvit och ägnade förr en stor del av sin tid till att se till att slå ner alla tänkbara medborgarrättsliga aktiviteter. Det var först i slutet av 1960-talet som de första svarta poliserna anställdes. I samma veva kom de välkända kravallerna, när stora delar av centrala Washington liknade en krigszon.
Misstänksamheten mot polisen bland african-americans är alltjämnt hög, även om det numera finns gott om svarta poliser.
Och situationen blir inte direkt bättre av att polisen fortsätter skjuta ihjäl personer till synes utan att vara tvingade till det. För något år sedan inträffade det ett uppmärksammat fall där en ung pojke, jag tror han var runt 14 år, blev ihjälskjuten av en polis från en bil. Pojken var helt obeväpnad och uppträdde inte hotfullt på något sätt. Polisen trodde att han stulit en moped, vilket visade sig vara fel.
"En ren avrättning" beskrev 25-åringens pappa dödsskottet i går. Han var intervjuad i Washington Post.
Det är händelser som dessa som gör att förtroendet för polisen i de mest utsatta stadsdelarna fortsätter vara uruselt.
Ett grundproblem är att den amerikanska polisen överlag är dåligt utbildad. Jag träffade en professor i kriminologi på en middag häromveckan och han berättade att poliskåren i USA sällan har mer än en kort introduktionsutbildning, kanske på ett par månader. I många fall knappt ens det (det ser olika ut i olka delar av landet). Det gäller särskilt fotfolket, uniformerad personal som är ute på stan och som oftast åker på larm av akut karaktär.
Poliserna är nämligen tjocka.
Den ökade fetman i kåren har börjat bli ett problem och nu har polisledningen dragit igång en tävling som ska leda till viktminskning och ökad kunskap om kost och motion. "Biggest Loser" är namnet på tävlingen.
Biggest loser är annars oftast de fattigaste invånarna i de fattigaste stadsdelerna i DC. I går sköts två personer ihjäl av polisen i Distriktet. I det ena fallet dog en person av skottskador i samband med tumult vid en begravning. I det andra var det en 25-årig kille som, enligt vittnen, försökt fly från polisen in i en gränd. Han blev skjuten bakifrån och avled.
I går kväll samlades många personer vid platsen i nordöstra delen av stan och enligt Washington Post är missnöjet över polisens agerande stort främst bland den svarta befolkningen.
Polisen i Distriktet har ett grundmurat dåligt rykte bland de svarta, ett rykte som kan förklaras historiskt. Kåren var länge helvit och ägnade förr en stor del av sin tid till att se till att slå ner alla tänkbara medborgarrättsliga aktiviteter. Det var först i slutet av 1960-talet som de första svarta poliserna anställdes. I samma veva kom de välkända kravallerna, när stora delar av centrala Washington liknade en krigszon.
Misstänksamheten mot polisen bland african-americans är alltjämnt hög, även om det numera finns gott om svarta poliser.
Och situationen blir inte direkt bättre av att polisen fortsätter skjuta ihjäl personer till synes utan att vara tvingade till det. För något år sedan inträffade det ett uppmärksammat fall där en ung pojke, jag tror han var runt 14 år, blev ihjälskjuten av en polis från en bil. Pojken var helt obeväpnad och uppträdde inte hotfullt på något sätt. Polisen trodde att han stulit en moped, vilket visade sig vara fel.
"En ren avrättning" beskrev 25-åringens pappa dödsskottet i går. Han var intervjuad i Washington Post.
Det är händelser som dessa som gör att förtroendet för polisen i de mest utsatta stadsdelarna fortsätter vara uruselt.
Ett grundproblem är att den amerikanska polisen överlag är dåligt utbildad. Jag träffade en professor i kriminologi på en middag häromveckan och han berättade att poliskåren i USA sällan har mer än en kort introduktionsutbildning, kanske på ett par månader. I många fall knappt ens det (det ser olika ut i olka delar av landet). Det gäller särskilt fotfolket, uniformerad personal som är ute på stan och som oftast åker på larm av akut karaktär.
måndag 16 mars 2009
Sorglig HIV-statistisk i den amerikanska huvudstaden
Var 14:e man av afrikansk-amerikansk etnicitet i Washington är smittad av HIV. Det motsvarar ungefär sju procent. Totalt av hela DC:s befolkning är omkring tre procent HIV-smittade eller har utvecklat AIDS.
Det är en ökning med en femtedel på bara två år.
Det visar ny statistik som Washington Post rapporterade om häromdagen.
"Our rates are higher than West Africa. They're on par with Uganda and some parts of Kenya.", sa Shannon L Hader, chef för DC:s HIV/AIDS-myndighet till The Post.
Smittan i DC är mycket ojämnt fördelad. Svarta män bosatta i de fattiga och socialt mest utsatta nord- och sydöstra stadsdelarna uppvisar den största andelen HIV-positiva.
Minst andel smittade finns i de rika och nästan helt vita nordvästra stadsdelarna. Här bär omkring 0,3 procent av befolkningen på HIV.
Fortfarande är sex mellan män den vanligaste spridningsvägen, men även spridning via missbruk ökar.
Det är en ökning med en femtedel på bara två år.
Det visar ny statistik som Washington Post rapporterade om häromdagen.
"Our rates are higher than West Africa. They're on par with Uganda and some parts of Kenya.", sa Shannon L Hader, chef för DC:s HIV/AIDS-myndighet till The Post.
Smittan i DC är mycket ojämnt fördelad. Svarta män bosatta i de fattiga och socialt mest utsatta nord- och sydöstra stadsdelarna uppvisar den största andelen HIV-positiva.
Minst andel smittade finns i de rika och nästan helt vita nordvästra stadsdelarna. Här bär omkring 0,3 procent av befolkningen på HIV.
Fortfarande är sex mellan män den vanligaste spridningsvägen, men även spridning via missbruk ökar.
onsdag 28 januari 2009
Om dödsstraffets vara eller inte vara
Här i Washington DC, som formellt inte är någon delstat, kan ingen dömas till döden. Detsamma gäller 14 andra delstater i USA. I övriga 36 finns det möjlighet för en domstol att skicka en människa till avrättning.
Sedan dödsstraffet återinfördes i USA 1976 har 34 av de 36 delstaterna tagit livet av totalt 1 138 personer (varken Kansas eller New Hampshire har avrättat någon trots legal möjlighet). För närvarande sitter ytterligare 3 308 personer i amerikanska fänglser i väntan på att deras dödsdomar ska verkställas.
Diskussionen om denna medeltida bestraffningsmetod är inte särskilt stor här i USA. Det är snarare en icke-fråga. Barack Obama är till exempel ingen uttalad motståndare till avrättningar. Tvärtom har han i olika sammanhang sagt sig stödja möjligheten att döma brottslingar till dödsstraff. Han har dock också uttalat att han vill ha en högre rättsäkerhet i samband med dödsdomar. Det är ju alltid lite synd om fel gubbe dödas (det är nästan bara män som dömd till döden).
De två grannstaterna till DC, Virginia och Maryland, har båda dödsstraff. Virginia, som utmärker sig i de flesta osympatiska sammanhang, ligger tvåa i antalet avrättade sedan 1976, efter Texas. 102 personer har lagligt bragts om livet därborta på andra sidan bron. I Maryland är mostvarande siffra fem. Förra året avrättades fyra människor i Virginia, ingen i Maryland.
Och skillnaderna kommer sannolikt bli ännu större. För nu är grannarna på väg att gå åt rakt motsatta håll. Virginia utreder möjligheten att utöka möjligheten för domstolarna att utdöma dödsstraff. Tanken är att det inte bara är den som mördat en annan person som skickas till bödeln utan även den som planerat mordet, beställt det eller hjälpt till att utföra det. Inte helt oväntat är det Virginias starka republikaner som driver förslaget.
I Maryland däremot, några kilometer norrut, pratar man om att helt avskaffa dödsstraffet. Det är guvernören där, Martin O'Malley, som länge varit emot det ultimata straffet och som nu planerar att lägga fram ett konkret lagförslag som skulle förbjuda avrättningar i delstaten. Eftersom delstatsparlamentet sedan det senaste valet domineras kraftigt av demokrater, är det inte helt osannolikt att lagen går igenom - även om långt ifrån alla demokrater är motståndare till dödsstraff.
För övrigt kan jag meddela att Kaliforniens domstolar är flitigast med att utdöma dödsstraff. För närvarande sitter 667 personer i "death row" där. Däremot har delstaten "bara" avrättat 13 människor sedan 1976.
Lite mer morbida fakta: Förra året dödades totalt 37 personer i USA genom avrättningar. Året innan, 2007, var antalet 42. Sammanlagt 111 dödsdomar dömdes ut under 2008.
De flesta avrättningarna i USA sedan 1976 har skett genom giftinjektion. 155 har dött i den elektriska stolen, 11 i gaskammare, tre genom hängning och två har skjutits ihjäl.
Detta och en hel del annat intressant går det att läsa i en nyutkommen rapport från Death Penalty Information Center.
Sedan dödsstraffet återinfördes i USA 1976 har 34 av de 36 delstaterna tagit livet av totalt 1 138 personer (varken Kansas eller New Hampshire har avrättat någon trots legal möjlighet). För närvarande sitter ytterligare 3 308 personer i amerikanska fänglser i väntan på att deras dödsdomar ska verkställas.
Diskussionen om denna medeltida bestraffningsmetod är inte särskilt stor här i USA. Det är snarare en icke-fråga. Barack Obama är till exempel ingen uttalad motståndare till avrättningar. Tvärtom har han i olika sammanhang sagt sig stödja möjligheten att döma brottslingar till dödsstraff. Han har dock också uttalat att han vill ha en högre rättsäkerhet i samband med dödsdomar. Det är ju alltid lite synd om fel gubbe dödas (det är nästan bara män som dömd till döden).
De två grannstaterna till DC, Virginia och Maryland, har båda dödsstraff. Virginia, som utmärker sig i de flesta osympatiska sammanhang, ligger tvåa i antalet avrättade sedan 1976, efter Texas. 102 personer har lagligt bragts om livet därborta på andra sidan bron. I Maryland är mostvarande siffra fem. Förra året avrättades fyra människor i Virginia, ingen i Maryland.
Och skillnaderna kommer sannolikt bli ännu större. För nu är grannarna på väg att gå åt rakt motsatta håll. Virginia utreder möjligheten att utöka möjligheten för domstolarna att utdöma dödsstraff. Tanken är att det inte bara är den som mördat en annan person som skickas till bödeln utan även den som planerat mordet, beställt det eller hjälpt till att utföra det. Inte helt oväntat är det Virginias starka republikaner som driver förslaget.
I Maryland däremot, några kilometer norrut, pratar man om att helt avskaffa dödsstraffet. Det är guvernören där, Martin O'Malley, som länge varit emot det ultimata straffet och som nu planerar att lägga fram ett konkret lagförslag som skulle förbjuda avrättningar i delstaten. Eftersom delstatsparlamentet sedan det senaste valet domineras kraftigt av demokrater, är det inte helt osannolikt att lagen går igenom - även om långt ifrån alla demokrater är motståndare till dödsstraff.
För övrigt kan jag meddela att Kaliforniens domstolar är flitigast med att utdöma dödsstraff. För närvarande sitter 667 personer i "death row" där. Däremot har delstaten "bara" avrättat 13 människor sedan 1976.
Lite mer morbida fakta: Förra året dödades totalt 37 personer i USA genom avrättningar. Året innan, 2007, var antalet 42. Sammanlagt 111 dödsdomar dömdes ut under 2008.
De flesta avrättningarna i USA sedan 1976 har skett genom giftinjektion. 155 har dött i den elektriska stolen, 11 i gaskammare, tre genom hängning och två har skjutits ihjäl.
Detta och en hel del annat intressant går det att läsa i en nyutkommen rapport från Death Penalty Information Center.
onsdag 10 december 2008
Bästa skolan i USA - granne med de sämsta
Det bästa kommunalt drivna gymnasiet (eller egentligen high school) i USA ligger på cykelavstånd från mitt frilanskontor här i Washington DC. Thomas Jefferson High School for Science and Technology i Alexandria, Virginia, rankas som nummer ett i stor riksomfattande studie där man jämfört elevernas testresultat. Studien har enbart tittat på kommunalt drivna high schools. Se listan här.
Det är en smula ironiskt att landets bästa public school ligger granne med landets sämsta public school-system. DC:s kommunala skolor ligger nämligen i botten när det gäller de flesta kriterier: elevernas kunskapsnivåer, olika testresultat, närvaro, lärarkvalitet, nivå på lokaler etc, etc.
Samtidigt tillhör skolsystemet här ett av de dyrare i landet. Det finns flera orsaker till det. En är Distriktets märkliga juridiska status, som innebar att länge var kongressen som fattade beslut om lokala skolfrågor. Ett horribelt system som i praktiken innebar att avståndet mellan beslutsfattare och verksamhet blev väldigt stort. Som en följd frodades en kultur som präglades av slöseri, ineffektivitet, brist på vettig styrning och ledning.
Numera är det Distriktet som själv fattar beslut och till stora delar också bekostar det offentliga skolsystemet. Men det är svårt att ändra på gamla dåliga vanor. Politiker och skolledare har kämpat för att öka kvaliteten på skolorna här. Det har gått trögt. Många ambitiösa lärare, elever och föräldrar har bara blivit alltmer frustrerade. Även stora bidragsgivare till det offentliga skolsystemet i Washington DC, som Bill Gates, har offentligt gått ut och kritiserat skolsystemet.
Nu börjar det dock hända saker. För 1,5 år sedan anställde Adrian Fenty, borgmästaren här i Distriktet, Michelle Rhee. Hon flyttade hit med sina två döttrar som hon placerade i en public elementary school. Strax därpå sprakade hon barnens rektor. Sedan sparkade hon ytterligare mer än 20 rektorer. Därefter la hon ner mer än 20 skolor. Och nu vill hon säga upp lärarnas rätt till fasta anställningar, så att hon kan bli av med alla urusla, omotiverade och lågpresterande lärare.
Snacka om stormvind. Och mycket riktigt har Rhee blivit omtalad - och omdiskuterad - trots sin korta tid som skolchef i DC. I näst senaste Time Magazine pryder hon omslaget. Med oerhört beslutsam min står hon i ett klassrum med en sopkvast. Rubriken är: "How to fix America's schools".
I artikeln utmålas hon som oerhört tuff, målmedveten och som något av hoppet för det offentliga amerikanska skolsystemet.
Det återstår väl att se hur väl hon faktiskt kommer att lyckas. Det har ännu gått för kort tid för att kunna se om elevernas kunskapsnivåer och närvaro stiger - men det är ingen tvekan om att Michelle Rhee rört om i skolgrytan här i DC. Med besked.
Det är en smula ironiskt att landets bästa public school ligger granne med landets sämsta public school-system. DC:s kommunala skolor ligger nämligen i botten när det gäller de flesta kriterier: elevernas kunskapsnivåer, olika testresultat, närvaro, lärarkvalitet, nivå på lokaler etc, etc.
Samtidigt tillhör skolsystemet här ett av de dyrare i landet. Det finns flera orsaker till det. En är Distriktets märkliga juridiska status, som innebar att länge var kongressen som fattade beslut om lokala skolfrågor. Ett horribelt system som i praktiken innebar att avståndet mellan beslutsfattare och verksamhet blev väldigt stort. Som en följd frodades en kultur som präglades av slöseri, ineffektivitet, brist på vettig styrning och ledning.
Numera är det Distriktet som själv fattar beslut och till stora delar också bekostar det offentliga skolsystemet. Men det är svårt att ändra på gamla dåliga vanor. Politiker och skolledare har kämpat för att öka kvaliteten på skolorna här. Det har gått trögt. Många ambitiösa lärare, elever och föräldrar har bara blivit alltmer frustrerade. Även stora bidragsgivare till det offentliga skolsystemet i Washington DC, som Bill Gates, har offentligt gått ut och kritiserat skolsystemet.
Nu börjar det dock hända saker. För 1,5 år sedan anställde Adrian Fenty, borgmästaren här i Distriktet, Michelle Rhee. Hon flyttade hit med sina två döttrar som hon placerade i en public elementary school. Strax därpå sprakade hon barnens rektor. Sedan sparkade hon ytterligare mer än 20 rektorer. Därefter la hon ner mer än 20 skolor. Och nu vill hon säga upp lärarnas rätt till fasta anställningar, så att hon kan bli av med alla urusla, omotiverade och lågpresterande lärare.
Snacka om stormvind. Och mycket riktigt har Rhee blivit omtalad - och omdiskuterad - trots sin korta tid som skolchef i DC. I näst senaste Time Magazine pryder hon omslaget. Med oerhört beslutsam min står hon i ett klassrum med en sopkvast. Rubriken är: "How to fix America's schools".
I artikeln utmålas hon som oerhört tuff, målmedveten och som något av hoppet för det offentliga amerikanska skolsystemet.
Det återstår väl att se hur väl hon faktiskt kommer att lyckas. Det har ännu gått för kort tid för att kunna se om elevernas kunskapsnivåer och närvaro stiger - men det är ingen tvekan om att Michelle Rhee rört om i skolgrytan här i DC. Med besked.
onsdag 1 oktober 2008
Socialtjänsten och mördade fosterbarn i USA
Boende längs en gata i Calvert County, strax väster om Washington DC, reagerade i fredags när de såg en liten 7-årig flicka komma gående i pyjamas och med kroppen full av blåmärken och skador. De kontaktade sheriffkontoret som tog hand om barnet. Hon berättade var hon bodde och några poliser åkte dit för att kolla läget.
Där hittade de två andra flickor. Döda. I frysen. De skulle varit 9 och 11 år om de levt.
De tre flickorna hade flera år tidigare placerats som fosterbarn hos nu 43-årig kvinna, som varje månad kunnat lyfta totalt 2 400 dollar per månad (ungefär 17 000 kr) i bidrag för att ta hand om de tre barnen. Sannolikt var det pengarna som gjorde att kvinnan anmälde sig som fosterförälder. Och hon godkändes av myndigheterna, trots att hon några år tidigare hade gjort personlig konkurs och också dömts för ringa fall av misshandel.
Hur länge de båda barnen varit döda är oklart. Polisen tror att det kan handla om minst ett år. Däremot är det klart att socialtjänsten i USA inte fungerar särskilt bra. Det gäller generellt och det gäller inte minst barnavården. Varje år far tusentals barn illa i det här landet på grund av de sociala myndigheternas inkompetens, ovilja att agera, brist på resurser eller för att lagstiftningen lägger hinder i vägen.
I våras gjorde jag ett par längre reportage om sociala frågor inför höstens presidentval för en tidning i Sverige. Jag kunde snabbt konstatera att de sociala frågorna har en helt annan ställning här i USA jämfört med i Sverige.
Det finns egentligen ingen motsvarighet till vad vi kallar socialtjänst. Mycket av det som kommunernas socialtjänster ansvarar för i Sverige, sker här via frivilliga insatser genom organisationer eller församlingar. Tidiga insatser, prevention, existerar knappt alls inom de många områden. Det offentliga åtagandet när det gäller missbruksfrågor är minimalt. Uppföljningar och utvärderingar av sociala insatser görs sällan eller aldrig. Och så vidare.
En del säger lakoniskt att socialtjänsten i USA består av poliser, domstolar och fängelser.
Det ligger en del i det.
Enligt en artikel i dagens Washington Post saknar nästan alla delstater i USA ett uppföljningsprogram för fosterhemsplaceringar. Eller, med andra ord: Man slänger iväg barnen utan någon större kontroll och hoppas sedan på det bästa.
När det gäller fallet med de döda flickorna i frysen är fostermamman häktad, misstänkt för mord. 7-åringen är omhändertagen och vårdas för närvarande på sjukhus. En ny fosterhemsplacering är redan beslutad för henne.
Det är bara att hoppas att hon får det bättre nu.
Där hittade de två andra flickor. Döda. I frysen. De skulle varit 9 och 11 år om de levt.
De tre flickorna hade flera år tidigare placerats som fosterbarn hos nu 43-årig kvinna, som varje månad kunnat lyfta totalt 2 400 dollar per månad (ungefär 17 000 kr) i bidrag för att ta hand om de tre barnen. Sannolikt var det pengarna som gjorde att kvinnan anmälde sig som fosterförälder. Och hon godkändes av myndigheterna, trots att hon några år tidigare hade gjort personlig konkurs och också dömts för ringa fall av misshandel.
Hur länge de båda barnen varit döda är oklart. Polisen tror att det kan handla om minst ett år. Däremot är det klart att socialtjänsten i USA inte fungerar särskilt bra. Det gäller generellt och det gäller inte minst barnavården. Varje år far tusentals barn illa i det här landet på grund av de sociala myndigheternas inkompetens, ovilja att agera, brist på resurser eller för att lagstiftningen lägger hinder i vägen.
I våras gjorde jag ett par längre reportage om sociala frågor inför höstens presidentval för en tidning i Sverige. Jag kunde snabbt konstatera att de sociala frågorna har en helt annan ställning här i USA jämfört med i Sverige.
Det finns egentligen ingen motsvarighet till vad vi kallar socialtjänst. Mycket av det som kommunernas socialtjänster ansvarar för i Sverige, sker här via frivilliga insatser genom organisationer eller församlingar. Tidiga insatser, prevention, existerar knappt alls inom de många områden. Det offentliga åtagandet när det gäller missbruksfrågor är minimalt. Uppföljningar och utvärderingar av sociala insatser görs sällan eller aldrig. Och så vidare.
En del säger lakoniskt att socialtjänsten i USA består av poliser, domstolar och fängelser.
Det ligger en del i det.
Enligt en artikel i dagens Washington Post saknar nästan alla delstater i USA ett uppföljningsprogram för fosterhemsplaceringar. Eller, med andra ord: Man slänger iväg barnen utan någon större kontroll och hoppas sedan på det bästa.
När det gäller fallet med de döda flickorna i frysen är fostermamman häktad, misstänkt för mord. 7-åringen är omhändertagen och vårdas för närvarande på sjukhus. En ny fosterhemsplacering är redan beslutad för henne.
Det är bara att hoppas att hon får det bättre nu.
tisdag 23 september 2008
Vilken är nästa krisbransch?
Medierna här i USA domineras totalt av den ekonomiska krisen. Banker, försäkringsbolag och finansinstitut är i fokus när kongressen, presidenten och den amerikanska centralbanken Federal Reserve försöker komma överens om en räddningsplan.
Men redan nu börjar man ana en diskussion om vad som ska hända härnäst. Är fordonsbranschen nästa krisbransch? Kommer GM, Ford och de andra biljättarna stå på kö utanför Vita Huset och kongressen nästa vecka för att be om samma stöd och räddningsaktion som finansbolagen fått?
Och vilket parti skulle i så fall våga säga nej till ett sådant krav med knappt sex veckor kvar till presidentvalet?
Det här kan komma att bli dyrt för de amerikanska skattebetalarna...
McCain och Obama slåss nu om att racka ner mest på "Wall Street och Washington". Båda lovar att om de får flytta in i Vita Huset nästa år, så kommer det minsann bli ändring. Change. I detta sammanhang har McCain definitivt det största trovärdighetsproblemet - och rimligen bör Obama gynnas av det som händer i den amerikanska ekonomin. Det börjar också visa sig i opinionsundersökningarna, där Obama nu har börjat öka kraftigt igen efter några veckors tillbakagång.
Valet kommer att avgöras i omkring 15 så kallade swing states - delstater där det står och väger mellan republikaner och demokrater. En sådan är Virginia, som ligger någon kilometer härifrån. Här har inte demokraterna vunnit presidentvalet sedan 1964, men många tror att det nu kan vara dags. Och följdaktligen satsar både republikanerna och demokraterna stort på att kampanja i denna delstat.
Washington DC, där jag bor, domineras fullständigt av demokraterna. Tre av fyra kommer att rösta på Barack Obama den 4 november. Minst. Detta får några intressanta konsekvenser.
Först och främst ser vi inte alls till någon valkampanj här i distriktet. Inget av partierna tycker att det känns meningsfullt att satsa pengar här. Valet är ju redan avgjort. Dessutom leder det till ett lägre röstdeltagande. Jag har redan träffat flera politiskt oerhört intresserade och engagerade människor som inte kommer att rösta alls den 4 november eftersom deras röst inte kommer att betyda ett dugg.
Det är också en delförklaring till varför röstdeltagandet är så lågt som runt 50 procent sett över hela landet. Många delstater domineras så kraftigt av den ena eller andra partiet så valet helt enkelt är helt avgjort på förhand.
Men redan nu börjar man ana en diskussion om vad som ska hända härnäst. Är fordonsbranschen nästa krisbransch? Kommer GM, Ford och de andra biljättarna stå på kö utanför Vita Huset och kongressen nästa vecka för att be om samma stöd och räddningsaktion som finansbolagen fått?
Och vilket parti skulle i så fall våga säga nej till ett sådant krav med knappt sex veckor kvar till presidentvalet?
Det här kan komma att bli dyrt för de amerikanska skattebetalarna...
McCain och Obama slåss nu om att racka ner mest på "Wall Street och Washington". Båda lovar att om de får flytta in i Vita Huset nästa år, så kommer det minsann bli ändring. Change. I detta sammanhang har McCain definitivt det största trovärdighetsproblemet - och rimligen bör Obama gynnas av det som händer i den amerikanska ekonomin. Det börjar också visa sig i opinionsundersökningarna, där Obama nu har börjat öka kraftigt igen efter några veckors tillbakagång.
Valet kommer att avgöras i omkring 15 så kallade swing states - delstater där det står och väger mellan republikaner och demokrater. En sådan är Virginia, som ligger någon kilometer härifrån. Här har inte demokraterna vunnit presidentvalet sedan 1964, men många tror att det nu kan vara dags. Och följdaktligen satsar både republikanerna och demokraterna stort på att kampanja i denna delstat.
Washington DC, där jag bor, domineras fullständigt av demokraterna. Tre av fyra kommer att rösta på Barack Obama den 4 november. Minst. Detta får några intressanta konsekvenser.
Först och främst ser vi inte alls till någon valkampanj här i distriktet. Inget av partierna tycker att det känns meningsfullt att satsa pengar här. Valet är ju redan avgjort. Dessutom leder det till ett lägre röstdeltagande. Jag har redan träffat flera politiskt oerhört intresserade och engagerade människor som inte kommer att rösta alls den 4 november eftersom deras röst inte kommer att betyda ett dugg.
Det är också en delförklaring till varför röstdeltagandet är så lågt som runt 50 procent sett över hela landet. Många delstater domineras så kraftigt av den ena eller andra partiet så valet helt enkelt är helt avgjort på förhand.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)