Långt kvar till politisk jämställdhet i USA

För en vecka sedan dog Geraldine Ferraro. Hon skrev historia genom att bli den första kvinna som funnits med på valbar position i samband med ett amerikanskt presidentval. 1984 var hon demokraten Walter Mondales vicepresident-kandidat. Duon förlorade i och för sig stort mot paret Reagan/Bush den äldre, men historiskt var det likafullt.

Sedan dess har det ju gått några år. Snart 27 närmare bestämt. Och även om jämställdheten generellt gått framåt en del i USA sedan dess, så kan knappast någon hävda att det går särskilt fort. På vissa områden går det till och med bakåt. Det gäller inte minst inom politiken.

Ferraros kandidatur har bara följts av en enda. Sarah Palin fanns ju med som John McCains "runningmate" i förra valet. Hillary Clinton var nära att utses till demokraternas presidentkandidat, men slogs ut av Barack Obama och blev heller inte vice presidentkandidat. Istället erbjöds hon och accepterade positionen som USA:s utrikesminister, en post som faktiskt flera kvinnor haft genom åren - Madeleine Albright och Condaleezza Rice var ju två av föregångarna.

I kongressen minskade andelen kvinnor för första gången på fler decennier i samband med förra årets mellanårsval. Också ute i de 50 delstatskongresser minskade kvinnorepresentationen totalt sett (även om den ökade i några enskilda parlament). Sammantaget är 83 procent av ledamöterna i USA:s kongress män - andelen är nästan exakt lika stor i både senaten som i representanhuset. Endast 6 av de 50 delstatsguvernörerna är kvinnor - vilket således motsvarar tolv procent.

Faktum är att det aldrig någonsin funnits ens 25 procents andel kvinnor i en enda av de tyngre valbara politiska församlingarna i USA.

Snart inleds nästa presidentvalskampanj. Barack Obama kommer självfallet vara demokraternas kandidat. Sannolikt står nuvarande vice president Joe Biden kvar på röstsedeln tillsammans med Obama - varför ändra ett vinnande koncept?

På republikanernas sida har det hittills mest pratats om Mitt Romney, Mick Huckabee, Tim Pawlenty, Newt Gingrich och Mitch Daniels. Två kvinnor finns i debatten: Sarah Palin och den nya politiska stjärnan Michele Bachmann. Båda är Tea Party-favoriter och konkurrerar till stor del om samma potentiella väljare, den republikanska högern.

När det gäller Palin har det alltmer börjat diskuteras om att hon nog inte kommer att ställa upp i valet. Hon har hållit en rätt låg profil den senaste tiden, möjligen något bränd av efterspelet till skottdramat i Tucson i början av året. Bachmann däremot, verkar klart inne på att kandidera. Hennes många resor till de viktigaste delstaterna i det kommande primärvalet tyder på det.

Så det är inte omöjligt att åtminstone en kvinna kommer att finnas med i nästa valrörelse. Men det är bara en av kanske tio potentiella kandidater. Och det är knappast särskilt troligt att varken Palin eller Bachmann hamnar på den slutliga valsedeln som presidentkandidat. Och att Palin på nytt skulle acceptera att kandidera som vice president känns ju inte sannolikt. Möjligen då Michele Bachman.

Men detta förändrar inte den stora bilden. Eller som jag skrev i en krönika i en svensk tidning för flera år sedan: USA är ett u-land på jämställdhet.

Håll koll på presidenten

Washington Post lanserade i dag en innovation på sin webbplats. Potus-tracker är ett webb-baserat analysverktyg som i detalj skärskådar Barack Obamas prioriteringar som president - utifrån hur mycket tid han använder för att diskutera olika ämnen eller för att träffa olika personer.

Ett rätt kul verktyg för den som är politikernörd med särskilt intresse för amerikansk politik på toppnivå.

Via Potus-trackern - Potus är en förkortning av "President of the United States" - kan den hågade se att presidenten hittills ägnat mest tid åt utrikespolitik, tätt följt av ekonomi. Den nu så omdebatterade hälso- och sjukvården intar en förvånansvärt blygsam placering i Obamas almanacka. För att inte tala om hans aktiviteter kring ämnet nationell säkerhet. Det är knappt mätbart i trackern. Jag misstänker att föregångarens prioriteringar var en aning annorlunda...

Vice presidenten Joe Biden är den som Obama träffats flest gånger sedan han tillträdde som president. 117 möten har de båda haft sedan i januari. Hustrun Michelle Obama kommer på andra plats, rejält distanserad av Biden. Drygt 50 sammanträffen har makarna haft - i officiella sammanhang kanske är bäst att tillägga. Jag hoppas att de hinner träffas mer i verkligheten. På tredje plats kommer utrikesminister Hillary Clinton, som träffat presidenten 36 gånger.

Även Obama-barnen finns med i denna lista. Malia har träffat pappa presidenten 17 gånger. Sasha 15 gånger. Jag kan också konstatera att Anna Burger, ordförande i den fackliga federationen Change to Win, finns med bland dem som träffat presidenten ett flertal gånger. Lite kul, eftersom jag intervjuade henne förra hösten. Det känns som jag var rätt nära Obama där...

I övrigt kan den nyfikne exempelvis se hur många gånger Obama spelat golf eller basket och att han åt glass i Alexandria den 20 juni. I maj var han tre gånger och tittade på när ena dottern spelade fotboll. Vid ett av dessa tillfällen var även min gode vän Raymond där med sin fotbollsspelande dotter Emma - båda skakade hand med presidenten.

Som ni märker håller jag sakta men säkert på att etablera kontakt med USA:s president.

Potus-trackern kan helt klart rekommenderas!

Den sista färden in i rasistfästet

New York Times i går. Ni ser var "rasistbältet" går, ju rödare desto mer. Till höger skymtar en typisk invånare i södra Appalacherna.

Nästa vecka har jag planer på att åka på en tvådagars kombinerad arbets- och vandringsresa till Appalacherna. Bergskedjan löper i princip längs hela den östra sidan av USA och når så småningom ända upp över gränsen till Kanada.

Denna begskedja består inte enbart av vackra skogar, dalar och toppar på runt 2 000 meter. Här bor också folk. Delar av Appalacherna är rentav kända för sina invånare.

Har ni sett filmen "Den sista färden" (Deliverance) förstår ni vad jag menar. Den utspelar sig i södra Appalacherna, närmare bestämt i delstaten Georgia. Och folket här är väl lite, vad ska jag säga... speciellt? En av de mer berömda scenerna från denna tämligen obehagliga men mycket sevärda film är "Duelling Banjos".

Nåväl. I gårdagens New York Times fick jag en del av mina fördomar om invånarna i Appalacherna bekräftade. Tidningen hade gjort en genomgång över hur befolkningen i alla amerikanska kommuner ("counties") har röstat i detta presidentval jämfört med 2004. Kartan domineras kraftigt av blå färg, vilket innebär att demokraterna ökat sin väljarandel.

Med ett tydligt undantag. Appalacherna. Där lyser det rött. Och särskilt rött lyser det i södra Appalacherna. Här har alltså republikanerna ökat sin röstandel jämfört med fyra år sedan. Detta trots den totala jordskredsseger som Obama/Biden tog hem.

Förklaring? Rasism.

I dessa ofta isolerade trakter dominerar vit, fattig befolkning med dålig skolunderbyggnad. Alla som tillhör denna grupp behöver naturligtvis inte vara rasister, men det är ett faktum att främlingsfientlighet är mer utbredd här. Och Barack Obama står för något främmande och för många också skrämmande:

"Jag är bekymrad över att ha en svart man över mig" sa en kvinna som N Y Times pratat med. En annan kunde inte tänka sig att rösta på en kandidat som har ett muslimskt namn (Obama har ju "Hussein" som mellannamn). Flera är oroliga över vad resultatet i presidentvalet kommer att leda till. "De (svarta) kommer att bli mer aggressiva". "Det kommer att bli upplopp".

Enligt N Y Times anger ungefär hälften av de som röstade på McCain i vissa kommuner rasfrågan som direkt avgörande. Det är till dessa trakter jag ska resa nästa vecka.

Hör jag inte redan lite svag banjomusik därborta i fjärran...

Storseger för historisk Obama

Valet är långt ifrån färdigräknat när detta skrivs, men som väntat kommer det att bli en storseger för Barack Obama och hans VP Joe Biden.

Således skrivs nu amerikansk historia. För första gången kommer en person som inte är helvit att ta plats i Vita Huset. Barack Obama är ju hälften av varje - mamman var vit och pappan svart.

Vad det definitiva slutresultatet kommer att bli är alltså oklart, men det är inte otänbart att Obama når upp till drömgränsen 300 elektorsröster. Fast det räcker med 270.

72-åringen John McCain avrundar nu sannolikt sin långa politik-karriär. Han har kvar sin plats i senaten fram till 2011, men han lär inte ställa upp till omval. Kanske skulle han istället satsa på en karriär som komiker? Han var riktigt kul i senaste Saturday Night Live.

Sarah Palin kommer säkert att återkomma i rampljuset. Det spekuleras redan för fullt att hon har planer inför presidentvalet 2012. Och den gången lär hon inte nöja sig med VP-kandidaturen.

Den omvända Bradley-effekten

Det är tio dagar kvar och ingenting talar för att John McCain/Sarah Palin kan vända på det här. Opinionsmätning efter opinionsmätning visar att Barack Obama/Joe Biden leder övertygande både nationellt och i de viktigaste "swingstaterna".

Det enda som möjligen skulle kunna tala emot Obama är den så kallade Bradley-effekten. Den kallas så efter Tom Bradley, en svart polititiker i Kalifornien som ställde upp i guvernörsvalet 1982. Bradley ledde klart i alla undersökningar inför valet men förlorade ändå. Vad man säger i en opinionsundersökning är en sak. Särskilt om man blir intervjuad eller inte kan garantera sin anonymitet. Svaren blir då ofta politiskt korrekta.

När man sedan står där för sig själv i röstbåset så är anonymiteten garanterad och då kastar man bort korrektheten. Man uppger en sak men handlar på ett annat. Ett välkänt fenomen i samband med enkäter och olika former av studier.

Således ska inte Obama/Biden vara alltför säkra på deras till synes stora ledning.

Å andra sidan har man här i USA börjat prata om den omvända Bradley-effekten. Det handlar om vita konservativa personer med arbetarbakgrund, som av tradition har haft svårt att acceptera african-americans som likvärdiga. När de pratar med varandra så är de troligen oerhört fördömande mot Obama, som ju dessutom har Hussein som mellannamn...

Men när de står där i valbåset så tänker de på hur hårt de drabbats av den finansiella krisen, på hur stor risken är att de kan bli arbetslösa och att de och deras barn sannolikt behöver hjälp och stöd från samhället. Och då blir det ändå en röst på Obama/Biden. Det är ju ingen som ser...

Populisten Palin

Det var två helt olika möten. Ett präglades av en intellektuell och närmast akademisk karaktär. Det andra av en populism som fick mig att minnas ny demokratis valmöten under början av 1990-talet.

Jag har varit i Virginia, en swing state där både demokrater och republikaner nu satsar för fullt. I söndags kväll talade Bill Clinton inför 5 000 personer vid universitetet i Richmond. Dagen efter, på Columbus Day, var det dags för Sarah Palin som drog runt 10 000 personer till den stora motorstadion utanför Richmond.

Ni kan ju gissa vem som var intellektuell respektive populist.

Skillnaden var faktiskt slående. Bill Clinton, som talade utan manus, framstod nästan som en folkbildare i sitt tal. Han redogjorde för hur det ekonomiska systemet fungerar, vilka konsekvenser den finsiella krisen kan föra med sig och vilka tänkbara motåtgärder som finns. Han tog upp hälso- och sjukvården och la fram fakta om hur mycket den egentlig kostar, hur (lite) effektiv den är i internationella jämförelser och varför en allmän sjukvårdsförsäkring i själva verket är en samhällsekonomiskt lönsam affär eftersom en sådan minskar de enorma ekonomiska läckor som finns i dagens system. En stor del av de 16 procent av BNP som sjukvården kostar i USA, går åt till kringkostnader. Jurister, försäkringsbolag, utredare, byråkrater. Ungefär tre procent går till de rena vårdinsatserna.

Sarah Palins tal var hårt manusbundet och innehåll väldigt få konkreta sakpolitiska redovisningar. Däremot en mängd klyschor och slagord staplade på varann. Det handlade om "drill, baby, drill" (om att utvinna mer olja i USA), om att John McCain är den enda presidentkandidaten som "verkligen kämpat för dig" (om McCains tid som marinsoldat) och om att "USA behöver en president som vet vad det betyder att leda" (om McCains ledaregenskaper). Och så vidare. Palins tal bemöttes av enormt bifall och stämningen var stundtals extatisk.

Det får mig att minnas Ians och Berts framfart med Vivianne Franzén som torped sommaren 1991. Ni vet, den där sommarturnén med drickarbackar. Jag var på några av deras möten i egenskap av reporter och upplevde samma blandning av ren populism, stämningshöjande grepp, förenklade och hårdvinklade budskap och i nästan ingenting alls av sakpolitik, folkbildning eller resonerande.

Då räckte den stämningen ända in i riksdagen.

Det ska bli intressant att se om den polulistiska Palin kan lyfta den tröge McCain - som mer och mer framstår som en tämligen förvirrad och trött gammal man - och om hon, tillsammans med ett något lugnare finansiellt läge, kan få kampanjen att jämna ut sig något. Just nu leder Barack Obama/Joe Biden stort i alla opinionsundersökningar.

Var ska McCain titta i kväll?

Det lär inte slås några tittarrekord i samband med kvällens debatt, den andra i ordningen mellan presidentkandidaterna John McCain och Barack Obama. Trots att McCain-lägret gjord vad det kunnat för att elda på stämningen (se förra inlägget), så är stämningen inför debatten ganska avslagen. Fokus här är istället den finansiella krisen.

Det ska dock bli intressant om John McCain fortsätter med sin smutskastning när han nu ska stå öga mot öga med sin motståndare. Sannolikt blir tonläget något mildare...

Dessutom spekulerar i amerikanska medier i om McCain kommer att titta på Obama den här gången. Under förra debatten bevärdigade McCain inte Obama med en blick, samtidigt som Obama vände sig direkt till McCain med både tal och ögonkast vid ett flertal tillfällen.

I går på TV-kanalen NBC jämförde man kroppspråk, gester, ansiktsuttryck med mera mellan de fyra kandidaterna. Jämförelsen utföll inte till McCains fördel om man säger så. Palin däremot beskrevs som levande och uttrycksfull. Både hon och Biden skrattade eller log ofta med varandra under sin debatt. Inte bara mot varandra. Om ni fattar skillnaden.

McCain goes dirty

Vita Husets 700 miljarder stora räddningsplan (bail out) verkar inte lugna finans- och börsmarknaderna och i takt med att aktier och banker faller runt om i världen så ökar republikanernas desperation.

McCain/Palin är på väg att förlora. Stort. Varje dag med förvärrad finanskris leder till bättre opinionssiffror för Obama/Biden. Just nu verkar den genomsnittliga skillnaden mellan de båda presidentkandidaterna vara uppemot tio procentenheter sett över hela landet.

"Who is Barack Obama?" är temat på republikanernas kampanj sedan den gångna helgen. Och deras svar är att han är skum, han umgås med terrorister, han är vänsterradikal och att han är allmänt opålitlig. "Kitchen Sink Strategy" kallar man det här. Att man kastar in allt man har i striden, allt som på något sätt går att använda mot motståndaren. Termen användes för övrigt av Obama i våras och handlade då om att Hillary Clinton tog till alla till buds stående medel för att racka ner på sin motskandidat.

John McCains valkampanj verkar helt och hållet gått över till osakligheter, personangrepp och smutskastning. Det gäller såväl TV-annonser som tal de senaste dagarna av både McCain och av Sarah Palin. Tråkigt att se, men intressant. Det sägs att negativt kampanjande lönar sig, men jag vete 17. Nog har väl folk större intelligens än så? Eller som vår gode vän Fred sa i helgen: "I would be embarassed if people buy this".

Palin klarade sig bra - men det räcker inte

Nå, vem vann gårdagens debatt? Enligt de flesta opinionsundersökningar som gjordes direkt efteråt, så tyckte de flesta att Joe Biden klarade sig bättre än Sarah Palin. Men Palin klarade sig bra, inga magplask eller pinsamma kunskapsluckor.

Själv tyckte jag dock att Biden vann debatten tämligen komfortabelt. Palin hade egentligen inte särskilt mycket konkret att komma med. Det var mest klyschor och slagord utan något egentligt innehåll.

Så även om Sarah Palin lyckades förhållandevis bra, så kommer inte enbart detta att räcka för att vända motvinden som John McCain och republikanerna har just nu.

Om ett par timmar ska representanthuset återigen rösta om räddningsplanen (enligt devisen: "Vi röstar tills den går igenom"). Sannolikt godkänns den och frågan är hur detta kommer att påverka opinionen. Kanske kan det, tillsammans med gårdagens hyfade insatsen av Palin, ändå leda till att McCain kan se lite plussiffror.

Samtidigt meddelar New York Times att McCain-staben nu bestämt sig för att lägga ner kampanjen i swing-staten Michigan. Obamas ledning i opinionsundersökningarna anses vara för stor. Man satsar istället på övriga delstater där det står och väger. Åtta miljoner dollar har man kampanjat för i Michigan. Money down the drain...

En indikation på viss uppgivenhet?

National Public Radio (NPR) hade i morse ett längre inslag om den svenska bankkrisen i början av 1990-talet. Dåvarande skatteminister Bo Lundgren med flera intervjuades. Intressant att få ett amerikanskt perspektiv på denna makalösa tid av fast växelkurs, skyhöga räntor, bolånekollaps, drastiskt höjd arbetslöshet, sänkta ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa och människor som fick gå från hus och hem.

Obama vinner valet

De senaste dagarna har republikanerna i representanthuset intensivt ägnat sig åt att spika igen kistlocket på John McCains valkampanj. Genom att en majoritet av hans partivänner röstade nej till Vita Husets räddningsplan, är senatorns misslyckande ett faktum. han avbröt ju sin kampanj för att åka till DC för att sy ihop "the bail out". Han misslyckades tämligen kapitalt och att varken han eller presidenten har sina egna kongressledamöter bakom sig visar hur splittrat partiet är.

John McCain lär inte ha en chans i höstens val.

Överhuvudtaget har John McCains kanmpanj de senaste veckorna präglats av desperation och förvirring. De republikanska bortföklaringarna efter omröstningen i representanthuset i måndags var patetiska. Att försöka skylla på talmannen, demokraten Nancy Pelosi, och att hennes tal inför omröstningen skulle ha lett till att flera republikanska ledamöter bestämde sig för att rösta emot förslaget, tyder bara på dåligt omdöme, pinsam analys och dessutom idiotförklarar man sina egna ledamöter.

Allt medan Barack Obama i princip kan sitta bakåtlutad och se hur republikanerna och John McCain gör bort sig gång på gång.

Det enda som möjligen kan ändra på den till synes givna utgången är om Sarah Palin gör underverk mot Joe Biden i torsdagens vice president-debatt. Det är dock inte mycket som talar för det. Tvärtom. Palins senaste offentliga insatser har varit nästan lika pinsamma som McCains desperats försök att komma åt Obama.

Det finns ytterligare en sak som kan förändra alla förutsättningar och öka stödet för McCain; En plötslig terrorattack av större format på amerikanskt territorium.

Stieg Larsson på boktoppen

Jodå, Stieg Larssons "The Girl with the Dragon Tattoo", som jag skrev lite om här tidigare på bloggen, kastade sig rakt in på femte plats i Washington Posts lista över mest sålda böcker förra veckan. Lanseringen och de goda recensionerna resulterar uppenbarligen också i hög försäljning.

Den norske författaren Per Pettersons "Out Stealing Horses" kom ut här i USA för ett drygt år sedan och blev en stor framgång. N Y Times bokupplaga utsåg den till en av de tio bästa böckerna förra året och den sålde i stor upplaga. Nu ges även hans "To Siberia" ut här i USA, den släpps i oktober. Redan nu har jag sett flera artiklar om den kommande boken. Petterson har blivit något av en kritikerfavorit här, åtminstone bland de större tidningarna.

I övrigt kan konstateras att de flesta verkar tycka att Barack Obama vann fredagens debatt över John McCain. I de tre olika opinionsundersökningar som jag har sett och som gjordes direkt efter debattens slut, ansåg majoriteten (mellan fyra och tio procentenheter fler) att Obama gjorde bättre ifrån sig än McCain.

På torsdag väntar nästa debatt, mellan vice presidentkandidaterna Sarah Palin och Joe Biden.

Finanskrisen och politisk kaos

Banken Washington Mutual (baserad i Seattle, inte är i DC) gick omkull i går, vilket ledde till att debatten om djupet i den finansiella krisen nlev ännu mer intensiv. Samtidigt är det närmast ett kaosartat drama som utspelar sig runt Vita Huset och Capitol Hill här i DC.

Gårdagens möte mellan Obama, McCain, Bush och framträdande ledamöter i kongressen blev uppenbarligen en rejäl flopp. Bråk inför öppen ridå, "finger pointing" och oerhört irriterad stämning präglade sittningen.

Barack Obama har formulerat fyra tydliga krav för att gå med på en räddningsplan, en bail out. var John McCain står är alltmer oklart och lika oklart är det om han kommer att dyka upp på kvällens sedan länge inplanerade debatt med Obama i Mississippi. Han har tidigare sagt att han inte kommer att delta om det inte finns en uppgörelse. Och händer det inget konkret under de närmaste timmarna lär det knappast bli någon i dag...

Alltmer talar för att John McCain håller på att gräva sin egen grav när det gäller den här presidentkampanjen. Inte ens Sarah Palin går succé längre. Och nu ryktas det om att republikanerna vill ställa in vice president-debatten mellan henne och demokraternas Joe Biden. Denna debatt ska hållas nästa torsdag.

Detta artar sig till att bli ett riktigt historiskt presidentval. Nu ska jag cykla ner till kongressen och kolla in läget.

McCains val överraskade alla

Visst har hon nämnts här och där i förhandssnacket, men det var knappast någon av de politiska experterna och kommentatorerna som på allvar trodde att hon skulle bli John McCains running mate. När namnet tillkännagavs för några timmar sedan: Sarah Palin, 44årig guvenör från Alaska, togs alla med överraskning.

Det är uppenbart att McCain valde en vice presidentkandidat som står för mycket av det som han kritiserats för att sakna: ungdomlighet, entusiasm, förändringsvilja. Att han dessutom väljer att kandidera tillsammans med en kvinna, gör att republikanerna nu effektivt kan bemöta kritik om att man skulle vara ett kvinnofientligt parti.

Barack Obama gjorde egentligen samma sak å sin sida; VP-kandidaten Joe Biden bidrar med erfarenhet, utrikespolitiskt kunnande och stabilitet till demokraternas kampanj - något som motståndarna hävdat är svaga punkter hos Barack Obama.

John McCains val måste ändå betraktas som betydligt mer vågat jämfört med Obamas. Biden är en mycket välkänd politiker som suttit i evighet i kongressen (sedan 1972). Palin är ett helt oprövat kort på den nationella arenan och har som främsta punkter på sin meritlista att hon varit borgmästare för en liten stad i Alaska och från 2006 guvenör i samma delstat - en av USA:s minsta.