Långt kvar till politisk jämställdhet i USA

För en vecka sedan dog Geraldine Ferraro. Hon skrev historia genom att bli den första kvinna som funnits med på valbar position i samband med ett amerikanskt presidentval. 1984 var hon demokraten Walter Mondales vicepresident-kandidat. Duon förlorade i och för sig stort mot paret Reagan/Bush den äldre, men historiskt var det likafullt.

Sedan dess har det ju gått några år. Snart 27 närmare bestämt. Och även om jämställdheten generellt gått framåt en del i USA sedan dess, så kan knappast någon hävda att det går särskilt fort. På vissa områden går det till och med bakåt. Det gäller inte minst inom politiken.

Ferraros kandidatur har bara följts av en enda. Sarah Palin fanns ju med som John McCains "runningmate" i förra valet. Hillary Clinton var nära att utses till demokraternas presidentkandidat, men slogs ut av Barack Obama och blev heller inte vice presidentkandidat. Istället erbjöds hon och accepterade positionen som USA:s utrikesminister, en post som faktiskt flera kvinnor haft genom åren - Madeleine Albright och Condaleezza Rice var ju två av föregångarna.

I kongressen minskade andelen kvinnor för första gången på fler decennier i samband med förra årets mellanårsval. Också ute i de 50 delstatskongresser minskade kvinnorepresentationen totalt sett (även om den ökade i några enskilda parlament). Sammantaget är 83 procent av ledamöterna i USA:s kongress män - andelen är nästan exakt lika stor i både senaten som i representanhuset. Endast 6 av de 50 delstatsguvernörerna är kvinnor - vilket således motsvarar tolv procent.

Faktum är att det aldrig någonsin funnits ens 25 procents andel kvinnor i en enda av de tyngre valbara politiska församlingarna i USA.

Snart inleds nästa presidentvalskampanj. Barack Obama kommer självfallet vara demokraternas kandidat. Sannolikt står nuvarande vice president Joe Biden kvar på röstsedeln tillsammans med Obama - varför ändra ett vinnande koncept?

På republikanernas sida har det hittills mest pratats om Mitt Romney, Mick Huckabee, Tim Pawlenty, Newt Gingrich och Mitch Daniels. Två kvinnor finns i debatten: Sarah Palin och den nya politiska stjärnan Michele Bachmann. Båda är Tea Party-favoriter och konkurrerar till stor del om samma potentiella väljare, den republikanska högern.

När det gäller Palin har det alltmer börjat diskuteras om att hon nog inte kommer att ställa upp i valet. Hon har hållit en rätt låg profil den senaste tiden, möjligen något bränd av efterspelet till skottdramat i Tucson i början av året. Bachmann däremot, verkar klart inne på att kandidera. Hennes många resor till de viktigaste delstaterna i det kommande primärvalet tyder på det.

Så det är inte omöjligt att åtminstone en kvinna kommer att finnas med i nästa valrörelse. Men det är bara en av kanske tio potentiella kandidater. Och det är knappast särskilt troligt att varken Palin eller Bachmann hamnar på den slutliga valsedeln som presidentkandidat. Och att Palin på nytt skulle acceptera att kandidera som vice president känns ju inte sannolikt. Möjligen då Michele Bachman.

Men detta förändrar inte den stora bilden. Eller som jag skrev i en krönika i en svensk tidning för flera år sedan: USA är ett u-land på jämställdhet.

Etnicitet eller genus?

Vad är viktigast? Etnicitet eller genus?

Barack Obama har fått mycket beröm för sin första tid i Vita Huset, men på ett område har han knappast lyckats bättre än sin företrädare: Jämställdheten.

Även om ett av hans första beslut var att godkänna en lag som ger formell rätt till lika lön för lika arbete oavsett kön, så kan det inte bortförklaras: 75 procent av hans regering består av män och i hela administrationen är den manliga dominansen påtaglig.

Det här är inte på någpt sätt typiskt för just Obama. Hela det amerikanska samhället präglas av män, män och män. Jag har skrivit en krönika om det här om ni vill ha lite mer fakta och åsikter.

Nu har dock presidenten chans att rätta till fördelningen i en av de absolut mest genus-sneda institutionerna inom USA:s förvaltning, Högsta Domstolen. Av de nio ledamöterna är för närvarande en kvinna, den svårt cancersjuka 76-åriga Ruth Ginsburg. Resten gubbar. David Souter har meddelat sin avgång, vilket innebär att Obama nu kan tillsätta en ny ledamot.

I dag, onsdag, ska han träffa en massa höga jurister och andra betrodda för att diskutera utnämningen, som troligen kommer att offentliggöras senast i sommar. Spekulationerna är redan i full gång. Att det blir en domare med dragning åt det liberala hållet torde vara ställt utom allt tvivel. Hittills har diskussionen mest kretsat kring etnicitet. Är det dags för en första "hispanic"? Eller ytterligare en ledamot med african-american-bakgrund?

Åldern har också pratats om. Domstolen behöver föryngras. Souter är 69 år och betraktas som ung i sammanhanget. Den äldste domaren är 89 år.

Några har även påpekat att det skulle kunna vara bra att tänka på att få in en kvinna till i församligen. Särskilt med tanke på att det sannolikt bara är en tidsfråga innan Ginsburg tvingas avgå.

Det är en intressant avvägning som Obama måste göra inom kort. Kan han hitta en kompetent, ung, kvinna med latinamerikansk bakgrund? I så fall prickar han in rätt många rätt.

Det är intressant att se hur genus och etniticitet rätt ofta hamnar i en slags konkurrenssituation här i USA. Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men min absoluta känsla är att etniciteten nästan alltid sätts före genus. Åtminstone tycker jag mig se betydligt mer offentliga diskussioner om etnisk bakgrund, jämfört med diskussioner om könsfördelning.

Jag är förvånad över hur lite det pratas om genusaspekten här. Visst, det finns stora kvinnoorganisationer som NOW, National Organization for Women. Läs för övrigt deras åsikt om den kommande domarutnämningen här: "One is not enough". Men dessa organisationer verkar ha väldigt svårt att göra sin röster hörda i den allmänna mediekakafonin.

Jämställdheten här i USA står sammanfattningsvis och stampar på ungefär samma fläck.

För den som vill höra en bra krönika i ämnet rekommenderas den här på Sveriges Radio.

Jämställdheten i Obamas nya regering

För några veckor sedan skrev jag en krönika för affärstidningen "Passion for Business". Såvitt jag vet är inte texten publicerad på nätet (förhoppningsvis är den dock i papperstidningen, den har ännu inte nått över Atlanten), så jag kan inte länka till den, men den gick i stort sett ut på att USA är ett jämställdhetens u-land. Jag slängde fram några siffror för att illustrera:

• 90 procent av ledamöterna i amerikanska bolagsstyrelser är män.
• 90 procent av verkställande direktörer i näringslivet är män.
• 93 procent av toppcheferna som tjänar mest i de 500 största företagen är män.
• 98 procent av verkställande direktörer i USA:s 1 000 största företag är män.
• 99 procent av så kallade ”inside directors” (personer som både tillhör koncernledningen och sitter i bolagsstyrelsen) är män.
• 85 procent av ledamöterna i kongressen (senaten och representanthuset) är män. Det innebär att USA ligger på 67:e plats i världsstatistiken över länders kvinnorepresentation i parlamenten, precis före Bangladesh. Sverige ligger på andra plats.
• I den senaste utgåvan av rapporten Gender Gap Index är ligger USA på 31 plats, vilket är ett rejält tapp jämfört med den förra rapporten (23:e plats). USA är det enda landet på den här nivån som uppvisar försämrade siffror när det gäller jämställdhet. Sverige är etta.

I samband med valkampanjen var det många som hoppades på Hillary Clinton. Om en kvinna tar hem USA:s mäktigaste position, då måste väl det där glastaket vara sprängt en gång för alla.

Vi vet ju alla hur det slutade. Barack Obama vann knappt men klart över Clinton, valde en annan man som running mate och utklassade John McCain - som valt en kvinna som VP-kandidat.

Nu har Obama utsett hela sin regering och hur blev det då med jämställdheten?

Jodå, vad ska man säga? Av 15 ministerposter innehas 12 av män. Det innebär runt 80 procent gubbar - 20 procent gummor. Inte så imponerande direkt. I någon liten mån kanske det kan kompenseras genom att den tyngsta posten, som utrikesminister, är vikt för Hillary Clinton. Övriga kvinnliga ministerposter är: arbetsmarknad, Hilda Solis, och Homeland Security ("säkerhetsminister"), Janet Napolitano.

I kabinettet ingår även USA:s FN-ambassadör (kvinna), EPA (Environmental Protection Agency) Adminstrator (kvinna) samt Trade Representative (man). Så totalt är det något mer jämställda siffror - ungefär 73 procent män.

Jämförelsevis kan nämnas att Bill Clintons och George W Bush första respektive regering båda hade fyra kvinnor - en mindre än Barack Obama. Så visst går det framåt med jämställdheten i USA. men rätt långsamt...

När det gäller representation av minoritetsgrupper så har Barack Obama fyra svarta, tre "hispanics" och två med asiatisk bakgrund. Bush hade två svarta, en "hispanic" och två asian-american. Clinton fyra svarta och två "hispanics".

Allt enligt en sammanställning i dagens USA Today.