Statistiken vinner valet för Obama

Underskatta aldrig statistiken makt.

Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.

När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.

I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.

Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).

Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.

De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.

Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.

Arbetslösheten sjunker i USA - men varför?

Arbetslösheten i USA sjönk relativt kraftigt i december visar nya siffror som publicerades av det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet i dag, fredag.

I november var siffran 9,8 procent. I december sjönk den till 9,4. Det är den lägsta officiella arbetslösheten sedan maj 2009 och ett glädjebesked för president Obama, som för övrigt just nu håller på att förändra hela sin organisation som en förberedelse inför nästa val.

Men statistik är en sak och verklighet en annan.

Enligt en annan studie så var nämligen antalet nytillkomna jobb relativt litet i december, omkring 113 000 bara. Det är betydligt färre än vad de flesta anaytiker hade väntat sig.

Så att fler fått jobb förklarar troligen bara en del av den minskade arbetslösheten. Det finns också en annan, och inte lika positiv, orsak: Att allt fler inte bryr sig om att anmäla sig som arbetslösa och därmed försvinner ut ur statistiken. Det handlar främst om långtidsarbetslösa, som gett upp alla förhoppningar om att få ett jobb.

Denna långtidsarbetslöshet, personer som varit utan jobb ett år eller längre, börjar torna upp som ett allt större problem på. Tidigare har den amerikanska arbetsmarknaden överlag varit väldigt flexibel, med relativt gott om kortare eller längre jobb, många utan några större kompetenskrav och ofta säsongsbetonade. Blev man arbetslös dök det upp något förr eller senare om än bara tillfälligt.

I och med den senaste ekonomiska krisen har arbetsmarknadsstrukturen börjat förändras. De snabba, tillfälliga jobben har blivit färre. Det har blivit mycket lättare att fastna i en långvarig arbetslöshet.

Och precis som i Sverige och i övriga västvärlden, så är det i USA betydligt lättare att fastna i utanförskap ju längre man går utan jobb.

I krisens spår: Minskad ökningstakt av befolkningen i USA

308 745 538. Så många är amerikanerna enligt den senaste folkräkningen, som genomfördes under 2010. Räkningen genomförs vart tionde år och slukar massor av resurser. Här saknas ju såväl personnummer som en mängd av de centrala register vi har i Sverige. Så den stora undersökningen genomförs mycket konkret: Via brev hem till hushållen, dörrknackning och andra former av praktiska aktiviteter.

För en person som kommer från ett centraliserat och genomrationaliserat land som Sverige är det en uppvisning i ineffektivitet. Men många amerikaner är måna om sin integritet och att införa personnummer och olika centrala register anses vara politiskt omöjligt. Om det inte handlar om nationell säkerhet, är kanske bäst att tillägga. Då är man beredd att gå rätt långt också när det gäller den personliga integriteten...

Hur som helst. US Census Bureau, som motsvarar den svenska Statistiska Centralbyrån, har precis släppt de första siffrorna från den stora räkningen. Statistiken visar bland att USA nu har 308,7 miljoner invånare. Det är en ökning med knappt tio procent sedan den förra räkningen för tio år sedan och ökningstakten är den lägsta sedan 1930-talet.

Minskad invandring på grund av det kärva ekonomiska läget är sannolikt den viktigaste förklaringen (precis som 30-talet med andra ord), tillsammans med låga födelsetal.

Census beskriver också befolkningsutvecklingen i de 50 delstaterna. Generellt minskar invånarantalet i landets nordöstra delstater, med "solstaterna" i väst och syd ökar.

Lokalt här i den amerikanska huvudstaden, som ju har en egen juridisk status och inte räknas som en delstat, ökar befolkningen relativt kraftigt efter många års minskning. Som mest hade Distriktet drygt 800 000 invånare år 1950. Därefter minskade invånarantalet stadigt varje decennium. Botten nåddes - av allt att döma - vid den förra mätningen, då befolkningen bestod av 572 000 personer.

Nu har antalet stigit till 602 000, en ökning med fem procent. Och enligt Census håller också huvudstadens befolkningssammansättning på att förändras. Huvuddelen av de personer som flyttar hit är vita eller "hispanics" (latinamerikaner) och den svarta andelen av befolkningen minskar stadigt. För 20 år sedan var 70 procent av DC:s invånare svarta. Förra mätningen hade den siffran sjunkit till 60 procent. Och nu ligger den på 53 procent. Det innebär att det bara är en tidsfråga innan de svarta inte längre är en majoritet i Washington DC - en historisk händelse i en stad som alltid dominerats av svarta.

Den lilla amerikanska huvudstaden

Från min egen tid som nyhetsreporter minns jag perioden kring nyår som statistikens förlovade tid. Året skulle summeras och det mesta går att mäta i siffror, kvoter, diagram eller tabeller - om det så handlade om arbetslöshet eller de popäraste hundraserna.

Intet är särskilt nytt under solen. För ett år sedan refererade jag en massa statistik (kolla länken här) och dagens nyhetsrapportering från "riktiga" medier präglas också av siffror av varjehanda slag. Washington Post har valt att fokusera sin statistiktext på utvecklingen av antalet invånare i District of Columbia, denna märkliga juridiska bildning som varken är en delstat, en kommun (county) eller en stad utan helt enkelt ett distrikt - eller möjligen en "huvudstad".

Som de flesta av er antagligen känner till är den amerikanska huvudstaden, Washington DC, inte direkt imponerande när det gäller invånarantal. Befolkningen var som störst direkt efter andra världskriget. Då trängdes drygt 800.000 personer inom distriktets gräns. Sedan följde en rad år av minskande befolkningsmängd. Bottennoteringen - i modern tid - kom 1998, då invånarantalet var nere på 565.000 personer. Sedan har befolkningskurvan vänt uppåt igen och nu tangerar den 600.000 personer.

Däremot är själva distriktet bara en relativt liten del av det storstadsområde som i praktiken är helt ihopbyggt. Räknar man in hela det urbana Washingtonområdet bor det 5,4 miljoner personer här. Och lägger man dessutom till Baltimore med omgivningar (ett längre stenkast från DC) ramlar befolkningsmängden upp i drygt 8 miljoner personer.

Så även om själva DC är relativt litet, så är det rätt gott om folk i närområdet...

Med dessa statistiska funderingar vill jag önska alla ett riktigt gott nytt år!