En ny vår för amerikansk fackföreningsrörelse?

Den amerikanska fackföreningsrörelsen är och har alltid varit en brokig samling av organisationer.

Här finns Joe Hills anarko-syndikalistiska IWW, som aldrig har varit särskilt stor men som tack vare många aktivister och organisatörer hade ett relativt stort politiskt inflytande framför allt på 1920-talet. IWW finns fortfarande kvar, men har bara några tusen medlemmar i dag.

Här finns även traditionellt konservativa fackföreningar, särskilt inom vita klassiska arbetarområden som stålverk, gruvor, olje- och kolindustrin. Det är ingen tillfällighet att fyra av sex medlemmar i fackföreningarna röstade på George W Bush 2004. Eller att var tredje stödde John McCain i senaste presidentvalet. Och det är heller ingen tillfällighet att Sarah Palin brukar betona att maken Todd är en "proud member of the United Steelworkers Union"...

I historien har fackföreningsrörelsen även förknippats med korruption, samröre med maffian och med mutor och smutsiga metoder. Namnet Hoffa klingar fortfarande välbekant för många av oss. Jimmy Hoffa var en legendarisk ordförande för Teamsters under många år och dömdes i början av 1970-talet till fängelse för bedrägeri och olaga hot. Några år senare mördades han. Intressant att notera är att Teamsters nuvarande ordförande är James Hoffa - Jimmys son...

Fackföreningsrörelsen i USA har också en lång tradition av interna motsättningar och splittringar. Just nu dominerar två olika centralorganisationer. Den 50 år gamla AFL-CIO är den största, med runt elva miljoner medlemmar. Change to Win heter den andra, en utbrytarorganisation med runt fem miljoner medlemmar som bildades 2005 och som bedriver en mer aktiv, utåtriktad och aggressiv organisering än AFL-CIO. På senare tid har dock Change to Win haft en del interna problem och flera medlemsorganisationer har återvänt eller är på gång att återvända till AFL-CIO.

Omkring tolv procent av arbetskraften är anslutna till en fackförening. Siffran har sjunkit i stort sett oavbrutet sedan 1950-talet, då var tredje anställd i USA var fackansluten. På senare år har ett trendbrott kunnat skönjas, men det är marginellt: Nettoökningen i medlemsantal handlar om några hundra tusen personer.

Starkast är facken bland de offentliganställda. Den enskilt största fackföreningen är National Education Association, lärarnas fackföreningen som står utanför de båda centralorganisationerna. Föreningen har 3,2 miljoner medlemmar.

Och det är just de offentliganställdas fackliga rättigheter som nu utmanas av guvernören Scott Walker och den republikanska majoriteten i Wisconsins delstatskongress. Walker vill bland annat kraftigt minska fackförbundets möjligheter att träffa kollektiva avtal för sina medlemmar - en grundbult i den traditionella fackliga ideologin över hela världen.

Konflikten i Wisconsin har nu snart pågått i två veckor och de demokratiska ledamöterna i delstatssenaten har flytt från Wisconsin för att därmed omöjliggöra en beslut i senaten. I går skickade republikanerna i senaten ut polis för att spåra de demokratiska politikerna. De kom dock tillbaka tomhänta. Enligt uppgift befinner sig de demokratiska ledamöterna i Illinois.

Hur länge de kan hålla sig undan och därmed förhinda det legala beslutet i senaten är i hög grad oklart. De kräver att Scott Walker och den republikanska majoriteten inleder förhandlingar om förändringar i förslaget. Hittills har Walker varit helt kallsinnnig till detta. Han hotar istället att sparka 1 500 offentliganställda om inte de demokraterna delstatssenatorerna kommer tillbaka.

AFL-CIO:s realtivt nyvalde ordförande Richard Trumpka har varit mycket aktiv i Wisconsin. Han har synts i många medier och har enligt gallupundersökningar en stor majoritet av amerikanerna bakom sig i sitt krav på bibehållna fackliga rättigheter. Många fackligt aktiva tror - eller snarare hoppas - att det som nu sker i Wisconisn är ett tecken på en ny vår för den krisdrabbade amerikanska fackföreningsrörelsen.

President Obama har hittills legat lågt när det gäller konflikten i Wisconsin. Han var tidigt ute och fördömde Walkers förslag om att minska rätten att skriva kollektivavtal, annars har det varit rätt tyst från Vita Huset.

Överhuvudtaget har fackföreningsaktiva blivit rätt besvikna på Obamas passivitet när det gäller de anställdas rättigheter att organisera sig. Bland annat hade de hoppats - och näst intill fått ett löfte om - att han skulle se till att driva igenom Employee Free Choise Act. Det är en lagändring som skulle ge facken större och lagskyddad rätt att organisera anställda ute på arbetsplatserna och att träffa avtal.

När jag intervjuade Change to Win:s dåvarande ordförande Anna Burger strax efter valet 2008 var hon tydlig:

"Genomförandet av Employee Free Choice Act är något som Obama definitivt bör prioritera när han tillträder som president. Den har stor betydelse för våra medlemmar och våra möjligheter att organisera nya medlemmar och stärka anställdas ställning på arbetsmarknaden. Och det är något som USA:s arbetare behöver efter åratal av ökade repressalier, minskade reallöner och försämrade villkor. Dessutom har förslaget redan godkänts av kongressen och det kostar ingenting för skattebetalarna att genomföra det. Det här är en mycket viktig fråga för oss", sa hon bland annat.

Sedan dess har ingenting hänt i frågan. För övrigt jobbar Burger numera för Obama...

Läs mer om händelserna i Wisconsin i t ex Washington Post.

Håll koll på presidenten

Washington Post lanserade i dag en innovation på sin webbplats. Potus-tracker är ett webb-baserat analysverktyg som i detalj skärskådar Barack Obamas prioriteringar som president - utifrån hur mycket tid han använder för att diskutera olika ämnen eller för att träffa olika personer.

Ett rätt kul verktyg för den som är politikernörd med särskilt intresse för amerikansk politik på toppnivå.

Via Potus-trackern - Potus är en förkortning av "President of the United States" - kan den hågade se att presidenten hittills ägnat mest tid åt utrikespolitik, tätt följt av ekonomi. Den nu så omdebatterade hälso- och sjukvården intar en förvånansvärt blygsam placering i Obamas almanacka. För att inte tala om hans aktiviteter kring ämnet nationell säkerhet. Det är knappt mätbart i trackern. Jag misstänker att föregångarens prioriteringar var en aning annorlunda...

Vice presidenten Joe Biden är den som Obama träffats flest gånger sedan han tillträdde som president. 117 möten har de båda haft sedan i januari. Hustrun Michelle Obama kommer på andra plats, rejält distanserad av Biden. Drygt 50 sammanträffen har makarna haft - i officiella sammanhang kanske är bäst att tillägga. Jag hoppas att de hinner träffas mer i verkligheten. På tredje plats kommer utrikesminister Hillary Clinton, som träffat presidenten 36 gånger.

Även Obama-barnen finns med i denna lista. Malia har träffat pappa presidenten 17 gånger. Sasha 15 gånger. Jag kan också konstatera att Anna Burger, ordförande i den fackliga federationen Change to Win, finns med bland dem som träffat presidenten ett flertal gånger. Lite kul, eftersom jag intervjuade henne förra hösten. Det känns som jag var rätt nära Obama där...

I övrigt kan den nyfikne exempelvis se hur många gånger Obama spelat golf eller basket och att han åt glass i Alexandria den 20 juni. I maj var han tre gånger och tittade på när ena dottern spelade fotboll. Vid ett av dessa tillfällen var även min gode vän Raymond där med sin fotbollsspelande dotter Emma - båda skakade hand med presidenten.

Som ni märker håller jag sakta men säkert på att etablera kontakt med USA:s president.

Potus-trackern kan helt klart rekommenderas!