Nytt år och nya politiska vindar i USA

Nytt år innebär att de nyvalda ledamöterna tar plats i de tusentals olika politiska församlingar som finns på olika nivåer runt om i USA.

Nationellt är det ju maktskifte i representanthuset, som från och med nu behärskas av republikanerna efter den stora valsegern i höstas. Partiet tog 63 mandat från demokraterna och har nu 242 av de totalt 435 platserna.

Talmannen sedan fyra år, demokraten Nancy Pelosi, tvingas nu avgå och kommer att ersättas av republikanen John Boehner. Han tillträder formellt på onsdag, i samband med att den 112:e kongressen öppnas.

Även i senaten gick republikanerna framåt, men där behåller demokraterna majoriteten. Men det var på håret. Partiet har nu 51 senatorer av de totalt 100 platserna. Dessutom brukar man räkna in de två oberoende ledamöterna till dem demokratiska senatsgruppen, så republikanerna har totalt 47 platser. Att demoktratena inte förlorade majoriteten beror enbart på att bara en dryg tredjedel av mandaten i senaten var uppe för omval - eftersom mandatperioden för varje ledamot är sex år, så är respektive plats valbar endast vart tredje val.

Den nya sammansättningen i kongressens båda kamrar lär inte underlätta för Barack Obama. Bland annat har republikanerna i representanthuset sagt sig vilja riva upp den historiska hälso- och sjukvårdsreformen.

När det gäller delstaterna, så är nu 29 av de 50 guvernörerna republikaner, jämfört med 24 före nyår. Även i delstatsparlementen har republikanerna skördat stora framgångar överlag.

Här i Washington DC tillträdde den nya borgmästaren formellt i samband med en stor ceremoni i går, söndag. Mer än 3 500 personer deltog i festligheterna när Vincent Gray tog över efter Adrian Fenty. Och Gray gick redan dag ett ut och kritiserade sin företrädare för att ha misskött sta'ns finanser. Underskottet på 440 miljoner dollar ska reduceras främst via besparingar, men det kan också bli skattehöjningar. De satsningar som Fenty initierade, som renoveringar av stadens skolor och parker, utbyggnad av cykelleder och liknande, kommer att prioriteras ner.

Det har kommit en ny tid till Washington..

Komplicerat konstitutionellt lapptäcke

Ju längre jag bor här och ju mer jag studerar amerikansk politik på nära håll, desto mer förstår jag... inte.

Det amerikanska politiska systemet vilar på "the founding fathers" tankar, som sattes på pränt 1766 i det dokument som kallas "Declaration of Independence".

Sedan dess har mycket vatten runnit genom Potomac River och det ursprungliga konstitutionella dokumentet har kompletterats. Och kompletterats. Och kompletterats...

Numera är den amerikanska konstitutionen är veritabelt lapptäcke, med mängder av tillägg, speciallösningar, undantag och andra märkligheter. Att det är svåröverblickbart och närmast omöjligt att förstå samt öppnar för allehanda tolkningar så fort en konflikt är i sikte - råder det ingen större tvekan om.

Det skulle vara intressant att se en siffra på hur mycket pengar, tid och andra resurser som lagts på domstolsförhandlingar genom tiderna på grund av den grumliga konstitutionen. Snacka om resursslöseri.

Den senaste diskussionen om förändringen av den amerikanska vårdsektorn är en utmärkt illustration på detta lapptäcke. Låt mig förenkla kraftigt:

Den federala politiska strukturen bygger på maktdelning mellan kongressens två kamrar, presidenten och högsta domstolen. Den sympatiska tanken är att de tre makterna ska kontrollera varandra och allt bygger på ett komplicerat samspel, där en del grundläggande villkor måste uppfyllas för att ett lagförslag ska antas.

I kongressen finns det en mängd olika regler för hur representanthuset respektive senaten kan fatta beslut. I senaten krävs till exempel kvalificerad majoritet, minst 60 av 100 röster, för att vissa lagförslag ska gå igenom. Det gäller dock inte alla förslag. Ofta räcker det med enkel majoritet (om jag inte minns fel gäller dessutom ytterligare andra regler vid grundlagsförändringar). I huset krävs normalt enkel majoritet, men inte alltid.

För att en president ska kunna skriva under och därmed giltigförklara ett lagförslag, måste kongressens båda kamrar först enas. Normalt. Men inte alltid.

Just nu jobbar man intensivt på hälso- och sjukvårdsförslaget. Det finns två beslut, ett taget av huset och ett av senaten. På grund av ändrade majoritetsförhållanden i senaten kan demokraterna troligen inte få igenom ett förändrat beslut. Alltså måste huset ändra sig - och anta senatens förslag.

Men det kommer inte huset att göra. Det finns några saker i senatsbeslutet som inte många demokrater i huset kan gå med på. Alltså kommer man inte att få majoritet för senatsbeslutet i huset.

Hänger ni med?

Då kommer vi in på de mer komplicerade konstitutionella trollkonsterna. Och i detta sammanhang är begreppet reconciliation avgörande. Genom att representanthuset i princip antar senatsbeslutet, men gör några tillägg och ändringar i det, kan sedan senaten anta dessa förändringar via reconciliation, vilket i praktiken innebär att det räcker med enkel majoritet. Den här typen av beslut infördes 1974 för att undvika låsningar mellan kamrarna, så kallad filibuster och har använts flitigt av båda partierna sedan dess. Kontentan är att senatsbeslutet ligger fast, men att det görs vissa mindre förändringar eller tillägg.

Som om inte detta vore tillräckligt komplicerat, så funderar nu den demokratiska talmannen i representanthuset Nancy Pelosi att undvika en omröstning om senatens förslag till vårdreform. Det finns nämligen en sådan möjlighet. Den kallas "self-executing rule" eller "deem and pass" och innebär mycket förenklat att om huset säger ja till de tillägg och ändringar som senaten ska ta ställning till enligt "reconciliation", så förutsätts huset också stå bakom senatens ursprungsförslag.

Alltså behövs ingen omröstning i representanthuset och vips så är båda kamrarna eniga om ett lagförslag som kan skrivas under av presidenten...

Detta politiska rävspel har naturligtvis fått republikanerna att flyga i taket - vilket man kan förstå. Samtidigt kan det vara bra att ha i minnet att även det partiet använs av exakt samma taktiska manövrar för att få igenom sina egna förslag tidigare. Och då har demokraterna flugit i taket.

Det är lätt att förstå att politikerföraktet riskerar att breda ut sig. Och att vanligt folk fattar allt mindre av vad de förtroendevalda sysslar med.

Samtidigt är det här ett tecken på att det finns svåra, strukturella och grundläggande problem i den ofta så hyllade amerikanska konstitutionen. Detta lapptäcke av märkliga lösningar för att komma undan olika former av begränsningar och låsningar gör sannolikt ingen glad. Mer än möjligen statsvetare.

Om nu demokraterna får igenom sin vårdreform i hela kongressen, så väntar nästa process: Republikanerna kommer med all sannolikhet hävda att beslutet tagits på ett okonstitutionellt sätt och det blir därmed ett ärende för högsta domstolen...

Läs gärna Dana Milbanks kolumn i dagens Washington Post.

Varför denna förändringsrädsla?

Resultatet i fyllnadsvalet i Massachusetts verkar nu definitivt leda till stora problem för demokraterna när det gäller vårdreformen. Representanthusets talman, demokraten Nancy Pelosi, har deklarerat att hon inte kommer att få med huset på senatens beslut. Det innebär att senaten, kongressens andra kammare, måste ta ställning till ett nytt reformförlag. Och eftersom demokraterna nu inte längre har den nödvändiga kvalificerade majoriteten, så måste man ha med minst en republikan på sin sida.

Vilket i sin tur innebär att reformarbetet måste tas om från början. Annorlunda uttryckt: Ett års arbete med den sannolikt mest angelägna förändringen av amerikansk samhällsstruktur har spolats ner i toaletten av väljarna i Massachusetts (den delstat som redan genomfört en omfattande sjukvårdsreform på egen hand och där 93 procent av befolkningen redan har sjukvårdsförsäkring).

Ursäkta att jag blir en smula personlig, men det här är ju något fullständigt i hästväg. Jag är djupt bekymrad över framtiden för detta land...

Här sitter man med världens dyraste sjukvårdssystem. Kostnadsökningarna är enorma. Var sjätte amerikan saknar sjukvårdsförsäkring och basal tillgång på preventiva läkarundersökningar eller behandlingar för kroniska sjukdomar. Kvaliteten på genomsnittsvården som tillhandahålls ligger inte ens nära tio i topp, tjugo i topp eller trettio i topp. En mängd indikatorer (förväntad livslängd, spädbarnsdödlighet, överlevnadstal efter olika sjukdomar etc) visar snarare att landet med världens dyraste sjukvård har ramlat ner på nivåer som är direkt pinsamma.

Det amerikanska sjukvårdssystemet är ineffektivt, extremt resurskrävande, enormt dyrt, omodernt och sällsynt dåligt organiserat. Sjukvårdsförsäkringen är baserad på anställningar och uppemot 50 miljoner amerikaner är oförsäkrade. En kombination av arbetslöshet och en olycka eller sjukdom med sjukhusvård som följd, innebär oftast en total ekonomisk katastrof för en enskild eller för en familj.

Det krävs inte särskilt mycket intelligens för att förstå att det här inte är hållbart. Det här landet håller på att gräva sin egen vårdgrav.

Ändå vägrar folk (ja, inte alla...) att gå med på en förändring. Denna förändringsrädsla verkar vara lika svår att rå på som den är svår att förstå.

Man tager sig för pannan.

Ps. En sannolik förklaring till denna rädsla för vårdreformen är att de flesta (fem av sex) faktiskt har en försäkring och därmed tillgång till en bra sjukvård. Varför ändra på något som fungerar bra för mig personligen bara för att landet håller på att gå i konkurs? Kanske är det här som den egentliga pedagogiska utmaningen finns för Barack Obama - och som han inte lyckats bemästra.

Obama vinner valet

De senaste dagarna har republikanerna i representanthuset intensivt ägnat sig åt att spika igen kistlocket på John McCains valkampanj. Genom att en majoritet av hans partivänner röstade nej till Vita Husets räddningsplan, är senatorns misslyckande ett faktum. han avbröt ju sin kampanj för att åka till DC för att sy ihop "the bail out". Han misslyckades tämligen kapitalt och att varken han eller presidenten har sina egna kongressledamöter bakom sig visar hur splittrat partiet är.

John McCain lär inte ha en chans i höstens val.

Överhuvudtaget har John McCains kanmpanj de senaste veckorna präglats av desperation och förvirring. De republikanska bortföklaringarna efter omröstningen i representanthuset i måndags var patetiska. Att försöka skylla på talmannen, demokraten Nancy Pelosi, och att hennes tal inför omröstningen skulle ha lett till att flera republikanska ledamöter bestämde sig för att rösta emot förslaget, tyder bara på dåligt omdöme, pinsam analys och dessutom idiotförklarar man sina egna ledamöter.

Allt medan Barack Obama i princip kan sitta bakåtlutad och se hur republikanerna och John McCain gör bort sig gång på gång.

Det enda som möjligen kan ändra på den till synes givna utgången är om Sarah Palin gör underverk mot Joe Biden i torsdagens vice president-debatt. Det är dock inte mycket som talar för det. Tvärtom. Palins senaste offentliga insatser har varit nästan lika pinsamma som McCains desperats försök att komma åt Obama.

Det finns ytterligare en sak som kan förändra alla förutsättningar och öka stödet för McCain; En plötslig terrorattack av större format på amerikanskt territorium.