Obama retar upp vänstern och flörtar åt höger

Den amerikanska vänstern får allt svårare att stödja Barack Obama.

För några månader sedan retade han gallfeber på miljörörelsen genom att köra över sin egen miljömyndighet (EPA) och säga nej till hårdare krav på utsläpp av luftföroreningar (se tidigare inlägg). Och i går, onsdag, kom nästa bakslag för den spretiga progressiva rörelsen: hälsominister Kathleen Sebelius stoppade helt oväntat ett förslag från Food and Drug Adminstration (FDA, motsvarar ungefär en blandning av Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i Sverige), som skulle innebära frisläppande av ett dagen-efter-piller, kallat Plan B, här i USA.

I dag kan alla kvinnor över 17 år köpa Plan B receptfritt. Tjejer under 17 år kan också ta läkemedlet, men då krävs det förskrivning, vilket i praktiken ofta innebär att de inte kan använda det eftersom själva poängen är att man ska ta pillret så snart som möjligt efter oskyddat samlag. Det kan vara svårt att hinna få tid hos en läkare och få ett recept utskrivet inom ett dygn - särskilt om samlaget skett under en helg. Dessutom vet man att många unga tjejer drar sig från att söka upp en läkare - det är pinsamt och känsligt, föräldrarna måste bli underrättade och dessutom finns ju alltid möjligheten att de inte blivit gravida.

FDA - och läkemedelstillverkaren - har kunnat visa på studier att pillret är säkert att ta och inte innebär någon risk för biverkningar om det använts på rätt sätt (det vill säga inte överdoseras). Åldern spelar ingen roll förutsatt att tjejen är könsmogen och alltså riskerar att bli gravid. Således föreslog FDA för en tid sedan att pillret ska kunna säljas helt receptfritt på amerikanska apotek - utan begränsningar. Det skulle därmed få samma status som till exempel kondomer.

Det här är något som kvinnorörelsen, läkare och andra grupper slagits länge för. Man drev en hård kamp under Bush-adminstrationen, som länge var emot att Plan B skulle säljas receptfritt överhuvudtaget. Så småningom - och tämligen motvilligt - sa man ja, men införde en åldersgräns. Sedan dess har läkemedlet utvecklats, blivit säkrare och numera behöver man bara ta ett piller jämfört med tidigare två. Det har fått FDA att rekommendera ett totalt frisläppande.
Ingen trodde att detta skulle stöta på patrull i adminstrationen. Naturligtvis protesterade rabiata pro life-anhängare, inklusive högerorienterade politiker i kongressen. Men annars är enigheten i det närmaste total både bland profession, forskare och intresseorganisationer att detta är rätt väg att gå.

Det är oerhört ovanligt att en amerikansk regering går emot sin egen myndighet. Det gäller särskilt tyngre myndigheter. Och FDA tillhör definitivt en av de tyngre.

Hälsominister Kathleen Sebelius har hittills haft en stor trovärdighet inom den amerikanska vård- och välfärdssektorn. Hon har varit drivande, engagerad och faktiskt fått en hel del gjort under sina snart tre år på stolen. Hon är en av Barack Obamas mest polulära ministrar och har bemötts med respekt framförallt från vänstern.

Just av dessa ovan nämnda skäl är reaktionen på hennes beslut osedvanligt hård.

“We are outraged that this administration has let politics trump science. This administration is unwilling to stand up to any controversy and do the right thing for women’s health. That’s shameful”, säger till exempel Kirsten Moore of the Reproductive Health Technologies Project i dagens Washington Post.

"There is no rationale that can justify HHS (amerikanska hälsodepartementet) reaching in and overturning the FDA on the decision about this safe and effective contraception. I never thought I’d see this happen again", menar Susan Wood på George Washington University i samma tidning. Hon tillägger att hon är "beyond stunned" över Sebelius beslut.

Hälsoministerns ställningstagande - och det tidigare beslutet att säga nej till de ökade miljökraven - kan knappast tolkas på annat sätt än att Obama-adminstrationen nu allt mer öppet flörtar med högern inför det stundande presidentvalet. Både miljö- och abortfrågor har stor politisk tyngd såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Och Barack Obamas val att gå högern till mötes kommer naturligtvis få konsekvenser.

Vänstern har redan tidigare generellt varit besviken på Obama - han har varit för försiktig, han har skjutit upp eller helt struntat i tidigare utlovade förändringar, han har varit närmast märkligt passiv i till exempel frågor som rört fackliga rättigheter eller satsningar på socialt utsatta grupper. Så låter kritiken.

Det här senaste lär öka frustrationen och besvikelsen på vänsterkanten. Frågan är om detta kan kompenseras med att hans stöd i den mer högerorienterade falangen - bland högerdemokrater och oberoende ("independent") - ökar i motsvarande grad.

För en sak är glasklar: Barack Obama lär behöva entusiasm, glöd, kraft och stort stöd för att få möjlighet att stanna fyra år till i Vita Huset.

Läs mer i dagens Washington Post.

Stor besvikelse bland progressiva över Obama

I samband med presidentvalet 2008 slöt i stort sett alla progressiva krafter upp kring Barack Obamas kandidatur; vänsterdemokrater, fredsrörelsen, fackföreningsrörelsen, miljörörelsen, kulturvänstern och så vidare.

Då fanns det en stor entusiasm i den spretiga amerikanska vänsterrörelsen. Något nytt höll på att hända i USA, efter åtta deprimerande år med Georg W Bush. Valresultatet innebar en triumf för de radikala. Obama svepte in i Vita Huset efter att ha utklassat John McCain. Demokraterna behöll sina kraftiga majoriteter i både representahuset och senaten.

Nu, bara tre år senare, är bilden en helt annan. Istället för engagemang och entusiasm, frågar sig allt fler varför de överhuvudtaget ska bry sig om att stödja president Obamas återvalskampanj.

Fackföreningsrörelsen mumlade länge och var officiellt positivt inställda till Obamas politik. Men nu är den sedan en tid helt öppen med sin kritik mot den sittande presidenten. Hans löften om att stärka de fackliga rättigheterna, främst via den så kallade Free Choice Act (som Obama stödde som senator), har helt runnit ut i sanden och utlovade reformer på arbetsmarknaden räknas nu som politiskt stendöda. Den amerikanska arbetarrörelsen är också besviken över hans kompromissande med republikanerna, särskilt när det gäller skattepolitiken.

Radikala ekonomer har länge varit på Obama när det gäller hans undfallenhet att låta de som orsakat den ekonomiska krisen ta ansvar för vad de ställt till med. De har också kritiserat att det är de fattiga, de utsatta och de arbetslösa som får betala priset för krisen - höginkomsttagare och rika har överlag sluppit mycket lindrigt undan.

När det gäller fredsrörelsen, så kan man ju bara konstatera att Obama inte lyckats med särskilt mycket av det han pratade om inför valet. Under augusti dödades fler amerikanska soldater i Afghanistan än någonsin tidigare. Och Guantanamo-fängelset är fortfarande igång.

Även i miljörörelsen mullrar det. Sedan Obama flyttade in i Vita Huset har han varit närmast märkligt passiv och de relativt ambitiösa miljömål som han pratade om i valrörelsen verkar nu allt mer orealistiska.

Senast i går, fredag, körde han över sin egen miljömyndighet EPA (Environmental Protection Agency) och stoppade förslaget på att sätta hårdare federala gränsvärden på så kallat marknära ozon, luftföroreningar som orsakar stora hälsoproblem och -kostnader.

"Varför ska vi arbeta för att få Obama återvald?" undrar MoveOn.org, en av de största samlande webbsajterna för vänsterrörelsen. Det går inte att ta fel på uppgivenheten i artikeln.

Barack Obama försvarar sig med att han är trängd av den ekonomiska krisen och av den politiska sammansättningen i kongressen och att han i praktiken inte har så mycket val; Han måste kompromissa och söka stöd också från republikanerna.

Problemet är bara att Obama kanske håller på att slå undan fötterna på sig själv. Det var just unga aktiva inom fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen etc, som var hans riktiga kärna i samband med valet. Det var de som var ute på gatorna, som fick många att skänka pengar till hans kampanj, som entusiasmerade och engagerade och som gjorde att folk gick och röstade.

En besviken, bitter och besviken kärntrupp kommer knappast att ställa upp för Obama på samma sätt under det dryga året som återstår fram till nästa val.

Samtidigt är entusiasmen och glöden stor på den andra politiska sidan - om de nu lyckas enas om en kandidat.

Det här valet kan bli betydligt tuffare för Obama än vad många trodde för bara ett halvår sedan. Och fortsätter han att göra sina väljare besvikna genom att svika i deras kärnfrågor, då lär han inte direkt förbättra oddsen.