Visar inlägg med etikett Medicaid. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Medicaid. Visa alla inlägg

torsdag 3 september 2009

Obama ut ur vårdgarberoben

"Barack Obama måste bli tydligare och visa vad han vill. Det fungerar inte längre att låta kongressen leda den här frågan. Obama måste träda fram."

Så sa en god vän - som själv jobbar på ett av de största departementen - till mig när vi för någon vecka sedan pratade om sjukvårdreformen.

Och i går meddelade Vita Huset att presidenten ska hålla ett tal om hälso- och sjukvården till den samlade kongressen, alltså både till senaten och representanthuset, nästa onsdag. Många väntar sig att han då att han kommer att tala ut om bland annat:
  • Om det ska finnas en statlig sjukvårdsförsäkring vid sidan av de privata bolagen
  • Om försäkringen ska vara obligatorisk
  • Om hur subventionerna för hushåll som inte har råd att själva betala sin försäkring ska se ut, hur stora bidragen ska vara, var inkomstgränserna ska dras samt hur allt detta ska organiseras.
  • Om arbetsgivare ska vara skyldiga att erbjuda försäkring till sina anställda och deras familjer
  • Om även små arbetsgivare ska ha detta kravet på sig, alternativs var gränsen ska gå (vid 5 anställda, vid 10, vid 25?)
  • Om hur det ska gå med de stora statliga vårdprogram som redan finns, främst Medicare, Medicaid och SCHIP (statlig sjukvårdförsäkring särskilt riktad till barn i fattiga hushåll)
  • Samt inte minst: Kostnader och finansiering av hela reformen

Obama har länge fått kritik från främst vänster för att han inte tillräckligt tydligt angivit färdriktning och ramar för den planerade reformen. Istället utsåg han i våras Nancy-Anne DeParle till så kallad czar, en slags samordnare, med uppgift att vara Vita Husets representant i de diskussioner och förhandlingar som pågår i kongressens båda kamrar. DeParle har hållit en mycket låg profil utåt och bara ställt upp på ett fåtal intervjuer och utfrågningar.

Det ska bli spännande att höra Obamas tal nästa onsdag. Det känns som om han måste leverera både en och annan nyhet samt gjuta nytt mod i barmarna på alla de som vill ha och kämpar för en rejäl vårdreform i det här landet.

söndag 30 november 2008

Den amerikanska sjukvården är sjuk

Nu verkar alla eninga: Den amerikanska sjukvården är kass. Den kostar mest i världen men levererar långt ifrån den bästa vården. Tvärtom. Vid i stort sett alla internationella jämförelser av mätbara relationer mellan insatser och resultat, placerar sig USA halvtaskigt. I några fall rentav heltaskigt.

I USA är hälso- och sjukvårdens andel av BNP drygt 16 procent, vilket gör sektorn till den enskilt största i amerikansk ekonomi. I Sverige är motsvarande andel ungefär hälften så stor. Något mer, drygt 9 procent, om man räknar in kommunernas äldreomsorg.

Som den framtids- och omvärldsanalytiker jag understundom brukar kalla mig, tycker jag alltid det är intressant att blicka framåt. Skulle kostnaden för den amerikanske hälso- och sjukvården fortsätta öka på samma sätt som den gjort det senaste decenniet, kommer dess andel av BNP vara 25 procent om knappt 20 år. Och ungefär hälften av BNP om 75 år.

Det säger sig självt att detta är en totalt ohållbar utveckling.

De senaste veckorna har det skrivits och debatterats mycket om det här i amerikanska medier. Det verkar som det plötsligt - i och med Barack Obamas valseger - blivit tillåtet att se och säga det som varit uppenbart för de flesta utomstående betraktare under många år: Det är något sjukt med den amerikanska sjukvården.

Tidskriften Time hade i sitt näst senaste nummer vården som tema under rubriken: "The Sorry State of the American Health". Bland annat slår man fast att: 1. USA spenderar mycket mer på sjukvård än någon annan nation; 2. Amerikaner är inte motsvarande mer friska. Kortare levnadslängd, högra spädbarnsdödlighet än jämförbara länder är några indikationer på att något inte stämmer.

Som många andra konstaterar tidskriften att det finns extremt bra sjukvård för den som kan betala för den. Men när det gäller genomsnittlig basvård "the US is starting to fall behind - far behind".

Problemet med amerikansk hälso- och sjukvård handlar i grunden om ineffektivitet. jag har tidigare skrivit att det läcker oerhörda mängder pengar från vården på grund av icke vårdrelaterade kostnader. Främst är det alla försäkringsbolags kostnader för administration, utredningar, jurister etc. Men problemet går djupare än så. Det finns inga incitament i det amerikanska systemet för att spara på kostnaderna. Tvärtom ligger det i sjukvårdens intresse att sälja mer och dyrare tjänster och produkter till oss konsumenter, patienter. Så länge vi betalar, via våra privata sjukvårdsförsäkringar, via Medicaid eller via egen plånbok, så är det bara att fakturera. Ju mer desto bättre.

Två hälso- och sjukvårdsforskare, Shannon Brownlee och Ezekiel Emanuel, skrev nyligen om den amerikanska sjukvårdens många myter. Efter att ha gjort upp med självbilden av världens bästa sjukvård och liknande, kom de in på några intressanta spår. Först och främst myten om att en allmän hälso- och sjukvårdsförsäkring skulle kosta oerhört mycket mer för den genomsnittliga amerikanen. Detta var något som t ex John McCain hävdade när han argumenterade emot Barack Obamas förslag om hälso- och sjukvårdsreform och en mer allmän sjukvårdsförsäkring.

I det korta perspektivet kan en sådan reform innebära merkostnader. Men alla beräkningar som gjorts visar att det på lång sikt kommer att innebära väsentliga besparingar, bättre användade av vårdresurser och mindre slöseri - förutsatt att reformen genomförs på ett vettigt sätt. Brownlee/Emanuel pekar bland annat på Sverige som ett föredöme avseende effektivt användande av begränsade resurser.

Enligt de båda forskarna lever många amerikaner med villfarelsen att de inte har några kostnader för sin sjukvårdsförsäkring, eftersom den betalas av arbetsgivaren. Och att därför innebär en merkostnad om man plötsligt ska betala högre skatt för en allmän försäkring. Men i själva verket är det ju ett löneutrymme som man via en gemensam överenskommelse lagt på en försäkring istället för i lönekuvertet.

En annan myt som Brownlee/Emanuel gör upp med är att det inte finns någon acceptans för att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet. I själva verket visar studier att endast en liten minoritet av amerikanerna tycker att de rådande systemet fungerar bra. Sju av tio anser att det behövs "major changes, if not a complete overhaul".

Washington Post, slutligen, spär på med en stor artikel i dag: "US Not Getting What We Pay For - Many Experts Say Health-Care System Inefficient, Wasteful" lyder rubriken.

Enligt artikeln är allt fler eniga om att den amerikanska sjukvården är på helt fel väg. Den är inte bara ineffektiv och slösar bort stora resurser, den är dessutom rentav hälsofarlig. Uppemot hundra tusen amerikanska patienter beräknas dö i onödan varje år på grund av felbehandlingar, klantighet eller missbedömningar i vården.

torsdag 20 november 2008

När möjligheterna är större än resurserna

Den medicinska forskningen och utvecklingen går fort framåt. Nästan dagligen kan vi läsa om nya läkemedel eller ny medicinteknisk utrustning som förbättrar överlevnaden och/eller förbättrar livskvaliteten för skadade och sjuka människor.

Utvecklingen är dock inte problemfri. Och orsaken är pengar. Eller våra begränsade resurser.

Nya behandlingsmetoder kostar nämligen ofta oerhört mycket. Läkemedel och teknik blir allt dyrare. I dag är det inte ovanligt att en cancerbehandling går på många miljoner kronor för en enskild patient.

Den här i sig positiva utvecklingen - att det går att behandla bättre och rädda flera liv - innebär således ett rätt obehagligt dilemma: vem ska få tillgång till dessa förbättrade möjligheter när resurserna inte räcker för alla?

I Sverige har politiker och myndigheter kretsat kring den här prioriteringsfrågan i många år. Framförallt politiskt är det en rätt hopplös uppgift. För vilken politiker är beredd att säga: "Nej, du kan inte få den här behandlingen", till en person som riskerar att dö om hon eller han inte får den där oerhört kostsamma behandlingen.

Öppna, rättvisa och tydliga prioriteringsbeslut låter bra, men är betydligt svårare att fatta i praktiken än i teorin. Det blir till sist en värdering av kostnad kontra eventuella möjligheter och nytta (antal potentiella överlevnadsår, patientens ålder etc), vilket kan synas cyniskt och byråkratiskt för den som är drabbad - som vet att det finns botemedel men som inte kan få del av det på grund av prioriteringar.

I USA ligger ansvaret på individen istället för på statliga eller landstingspolitiska prioriteringsbeslut. Det vill säga, i praktiken ligger beslutanderätten på individens försäkringsbolag - om man har en sjukvårdsförsäkring.

Jag hörde om en 13-årig tjej här i landet som har diagnosen cystisk fibros. Tack vare sina mediciner kan hon fungera hyfsat normalt. Hittills har hennes familjs försäkringsbolag betalat merparten av medicinkostnaden. Men nu har hennes läkare föreslagit en ny och mer effektiv medicinering, som troligen skulle öka hennes totala livslängd med runt ett tiotal år. Försäkringsbolaget säger nej. Kostnaden hamnar ovanför den övre kostnadsgräns som försäkringen täcker.

Flickans familj vill naturligtvis ha det bästa möjliga för henne. Men de har inte råd med merkostnaden, omkring 50 000 dollar per år. De ser ingen lösning, men funderar på om de kan gå ner i inkomst (!) för att på så sätt bli berättigade till Medicaid, det statliga biståndsprogammet för de som saknar tillräcklig inkomst för att ha en sjukvårdsförsäkring. Men det är högst osäkert om Medicaid skulle betala en sådan här behandling.

De har också diskuterat att skilja sig, eftersom en ensamstående förälder har större möjligheter att få hjälp och stöd.

Men oavsett vilket system ett samhälle har för att finansiera sin sjukvård, via skattsedeln eller via privata försäkringar, så kvarstår frågan:

Hur ska vi hantera dilemmat att gapet mellan de medicinska möjligheterna och tillgången på ekonomiska resurser växer snabbt? Hur ska vi prioritera? Och vem ska fatta prioriteringsbesluten?