Uppmärksamheten kring Wikileaks har ju varit enorm de senaste veckorna - trots att de publicerade dokumenten hittills egentligen inte innehållit några avgörande avslöjanden. Det har mest handlat om pikanta detaljer, pinsamma beskrivningar, allmänna tyckanden och rätt mycket skvaller.
Det är uppenbart att det är själva fenomenet Wikileaks som väcker sådan uppståndelse. Det är intressant och man kan fråga sig varför.
Tidigare har läckor - eller källor som de kallas i journalistiska sammanhang - i stort varit hänvisade till enbart medier och/eller polis och åklagare. (Om man inte jobbat som spion, då har ju Sovjetunionen alltid varit ett alternativ...)
Men numera har arenorna för läckor förändrat form. Och det är möjligen det som skapar, eller åtminstone bidrar till, den hysteri som finns kring Wikileaks.
För Wikileaks är ju egentligen inget annat än en publiceringsplattform för dokument som på ett eller annat sätt läckt ut från institutioner, organisationer eller företag.
Istället för att gå omvägen via medier, kan nu en "whistleblower" vända sig direkt till denna publiceringsplattform. Och uppfylls bara de två grundkriterierna: att dokumenten inte ska vara producerade av den som läcker samt att det ska vara originalhandlingar, så talar mycket för att uppgifterna publiceras.
Detta ger en helt annan sprängkraft än de tidigare väldigt omständliga sätten att läcka. Sedan kompliceras det här med en del juridiska oklarheter. Med vissa undantag (rikets säkerhet) så är källan skyddad i svensk lagstiftning, förutsatt att man läckt till en journalist. Journalisten/redaktionen har skyldighet att skydda sin källa. Inom offentlig förvaltning kommer dessutom regelverket kring meddelarfriheten in. Motsvarande lagstiftning finns i många andra länder.
Men dessa lagar om källskydd, meddelarfriheten, förbudet att efterforska källa och liknande gäller knappast för läckor till publiceringsplattformar som Wikileaks, eftersom den kan troligen inte kan anses vara en journalistisk produkt. Däremot så gäller lagstiftingen förstås när medierna publicerar uppgifter från Wikileaks...
Hur som helst. Det här handlar ytterst om transparens och hur öppet ett samhälle ska tillåtas vara. Konsekvenserna av Wikileaks kommer att leda till en diskussion kring just detta. Och jag tror att den diskussionen kommer att bli viktigare än avslöjandena i sig.
Det kommer också leda till en diskussion om mediernas roll som granskare. För på sätt och vis är ju Wikileaks ett underbetyg åt journalisterna. Det finns ett uppenbart behov av att dela med sig av handlingar och dokument som man av olika skäl vill offentliggöra. Men man är inte villig att gå omvägen via medierna.
Detta får mig att tänka på en annan företeelse som kanske egentligen bara är en annan sida av samma mynt: De "hemliga bloggarna". I Sverige finns det ett flertal personer som anonymt och ofta kritiskt beskriver sin arbetsplats - ett företag eller en myndighet eller vad det nu är.
Jag har självt tidigare skrivit om Totalstyrelsen, där bloggaren Gullan mer eller mindre regelbundet (mindre frekvent på senare tid) publicerat inlägg som bitvis varit mycket kritiska till myndighetsledningen. Bloggen har väckt stor uppmärksamhet också utanför bloggvärlden. I flera av sina texter har Gullan varit milt uttryckt skeptisk till just massmedierna och såvitt jag förstår har hon valt bloggformen just för att hon menar att medierna inte klarar av sin kritiskt granskande roll.
Såväl Wikipedia som de anonyma bloggarna är exempel på att ny och enkel publiceringsteknik kan leda till ett mer öppet och transparent samhället vid sidan av de etablerade mediekanalerna (även om Wikileaks samarbeter med flera stora redaktioner). Och det tycker jag är bra, även om det inte är alldeles problemfritt. För plötsligt finns det ju inte heller någon som ansvarar för publiceringen - eller som kan ställas till svars för publiceringsskador...
Men det är delvis en annan diskussion. Låt mig ta den en annan gång.
Visar inlägg med etikett Totalstyrelsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Totalstyrelsen. Visa alla inlägg
måndag 6 december 2010
onsdag 3 mars 2010
Obamas vårdförslag samt artikel om Totalstyrelsen
President Barack Obama presenterar i skrivande stund sitt definitiva (?) förslag till en samlad amerikansk hälso- och sjukvårdsreform. I sitt tal i Vita Husets östra rum har han precis läxat upp republikanerna och deras ovilja att överhuvudtaget vilja vara med i en bred uppgörelse.
Republikanerna kräver att hela arbetet med vårdreformen ska göras om från början, vilket i praktiken innebär att de nödvändiga strukturella förändringarna av den amerikanska vården kommer att dröja ytterligare några år.
Nu räknar Obama med att få igenom sitt förslag "inom några veckor". Det handlar om politiskt rävspel på hög strategisk nivå. Förslaget bygger på det beslut som redan är taget i senaten. Således räknar man med att det inte behövs någott nytt beslut med så kallad supermajoritet (minst 60 röster av 100). I den andra kammaren i kongressen, representanthuset, räcker det med enkel majoritet.
I sitt tal riktade också Barack Obama ovanligt hårda ord mot den privata försäkringssektorn.
Debatten om vårdreformen lär vara mycket affekterad under våren.
Slutligen: Jag är skyldig er en länk till den artikel som jag skrev om i förra inlägget. Ni kan hitta texten här.
Republikanerna kräver att hela arbetet med vårdreformen ska göras om från början, vilket i praktiken innebär att de nödvändiga strukturella förändringarna av den amerikanska vården kommer att dröja ytterligare några år.
Nu räknar Obama med att få igenom sitt förslag "inom några veckor". Det handlar om politiskt rävspel på hög strategisk nivå. Förslaget bygger på det beslut som redan är taget i senaten. Således räknar man med att det inte behövs någott nytt beslut med så kallad supermajoritet (minst 60 röster av 100). I den andra kammaren i kongressen, representanthuset, räcker det med enkel majoritet.
I sitt tal riktade också Barack Obama ovanligt hårda ord mot den privata försäkringssektorn.
Debatten om vårdreformen lär vara mycket affekterad under våren.
Slutligen: Jag är skyldig er en länk till den artikel som jag skrev om i förra inlägget. Ni kan hitta texten här.
torsdag 25 februari 2010
Dagens Medicin skriver om Totalstyrelsen
Veckotidningen Dagens Medicin, en av de tongivande nyhetsförmedlarna inom svensk hälso- och sjukvård, är på gång med en artikel om Totalstyrelsen (den anonyma bloggen som sannolikt är skriven av någon inom myndigheten och som är starkt kritisk bl a till Socialstyrelsens nuvarande ledning).
Något annat var knappast att vänta. Frågan var inte om utan när DM skulle skriva om bloggen.
Reportern har samlat in kommentarer från flera håll, bland annat från mig. Mitt svar var ungefär i linje med de blogginlägg jag tidigare skrivit i ämnet (se här och här)
När/om artikeln nätpubliceras så lägger jag ut en länk.
Det är onekligen intressant att se hur traditionella medier allt oftare följer upp vad så kallade sociala medier initierar och diskuterar på nätet. Och jag kan även konstatera att "Gullan" (skribenten på Totalstyrelsen) nu börjar närma sig sitt förmodade mål - att väcka bred uppmärksamhet och debatt kring Socialstyrelsens inrikting och ledning.
Förutsatt att DM publicerar artikeln, så visade sig sålunda bloggande vara en effektiv metod för att uppnå det förmodade målet.
Något annat var knappast att vänta. Frågan var inte om utan när DM skulle skriva om bloggen.
Reportern har samlat in kommentarer från flera håll, bland annat från mig. Mitt svar var ungefär i linje med de blogginlägg jag tidigare skrivit i ämnet (se här och här)
När/om artikeln nätpubliceras så lägger jag ut en länk.
Det är onekligen intressant att se hur traditionella medier allt oftare följer upp vad så kallade sociala medier initierar och diskuterar på nätet. Och jag kan även konstatera att "Gullan" (skribenten på Totalstyrelsen) nu börjar närma sig sitt förmodade mål - att väcka bred uppmärksamhet och debatt kring Socialstyrelsens inrikting och ledning.
Förutsatt att DM publicerar artikeln, så visade sig sålunda bloggande vara en effektiv metod för att uppnå det förmodade målet.
tisdag 16 februari 2010
Mera om Totalstyrelsen
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om den anonyma bloggaren "Gullan" som står bakom Totalstyrelsen. Bloggen handlar om Socialstyrelsen och om frågor som ligger myndigheten nära och Gullan har stundtals riktad hård kritik mot bland annat myndighetsledningen.
Sedan mitt anspråkslösa inlägg publicerades, har bloggen uppmärksammats i allt vidare kretsar. Det har startat en intressant diskussion om anonym men samtidigt offentlig kritik och hur en myndighet som Socialstyrelsen bör förhålla sig till detta fenomen.
Gullan själv har gått in i denna nätbaserade debatt, liksom bland andra webbstrategen Erik Fors-Andrée och forskaren Jeanette Fors.
Inläggen är värda att läsa.
Egentligen sönderfaller diskussionen i minst två olika delar. Dels handlar det om anonymiteten som sådan:
"Anonymitet kan vara en förutsättning för att en annan verklighetsbild än den etablerade ska kunna uttryckas. Det är en så gammal sanning att det nog alltid funnits former för den. Sånger, sagor, verser och fabler har genom tiderna använts för att häckla dem som har makten. Günter Wallraff skulle inte kunna göra sina reportage om han presenterade sig, inga jämförelser i övrigt. Även i grundlagen förutsätts att anonymitet kan behövas."
Så skriver Gullan i sitt inlägg. Och jag kan bara hålla med. Meddelarfriheten, journalisternas skyldighet att skydda sina källor och myndigheters förbud att efterforska en källa ("whistleblower") är några av de möjligheter som lagstiftningen ger för att garantera den enskilda personen den trygghet som anonymitet innebär. Den bakomliggande tanken är att denna garanti ska kunna få människor också i mer repressiva sammanhang att våga slå larm. Observera dock att detta endast gäller inom offentlig verksamhet.
Den andra delen av diskussionen är mer inriktad på hur en organisation ska möta sådan här kritik: Med ignorans eller med öppenhet? Och vilka konsekvenser får det ena respektive det andra? Erik Fors-Andrée (som tidigare jobbat på Socialstyrelsen) skissar på fyra möjliga handlingsalternativ i sitt inlägg:
"1. Inte göra nånting. Försök inte vidta några motåtgärder mot bloggen och kommentera inte inläggen. Den här typen av avarter ska tigas ihjäl, så länge de inte får någon uppmärksamhet så kommer de inte att överleva. Den här linjen tror jag inte alls på. Men det råkar vara den linje man valt att gå, även om man också gör vissa efterforskningar.
2. Ta reda på vem som ligger bakom och vidta åtgärder på personalnivå. Det här är ett allvarligt avsteg från den lojalitet arbetsgivaren har rätt att kräva från sin anställda. Det här tror jag inte heller på, det bevisar ju att "Gullan" har rätt: Det är lågt i tak och man får inte tycka vad man vill.
3. Låt andra personer gå in i diskussionen på ett ärligt och personligt sätt som gör det lite obekvämt för den som ligger bakom. Den här linjen tror jag kan ha viss framgång. Det är inte lika bekvämt att dölja sig bakom anonymitet och anklaga andra för saker, när någon står rakryggad med sitt namn och säger emot.
4. Visa att bloggen har fel. Publicera till exempel inläggen från bloggen direkt på intranätet (via rss). Bloggen lever ju på att påstå att det är lågt i tak och att man inte får tycka vad man vill på Socialstyrelsen. Publicerar man det direkt på intranätet och tillåter åsikterna där så desarmerar man Gullan fullständigt. Det här tror jag är bästa sättet att ta tag i problemet (det behöver inte vara just på intranätet, men ni förstår poängen). Vad är poängen med att ha en anonym "vi får inte säga vad vi tycker"-blogg om det man skriver publiceras direkt internt? "
Bakom dessa två huvudspår i debatten finns naturligtvis också den mer grundläggande kritik mot Socialstyrelsen i allmänhet och dess ledning i synnerhet som Gullan ger uttryck för.
Som sagt, det ska bli intressant att följa det här. Och jag törs lova att Totalstyrelsen är flitigt läst på Socialstyrelsen...
Sedan mitt anspråkslösa inlägg publicerades, har bloggen uppmärksammats i allt vidare kretsar. Det har startat en intressant diskussion om anonym men samtidigt offentlig kritik och hur en myndighet som Socialstyrelsen bör förhålla sig till detta fenomen.
Gullan själv har gått in i denna nätbaserade debatt, liksom bland andra webbstrategen Erik Fors-Andrée och forskaren Jeanette Fors.
Inläggen är värda att läsa.
Egentligen sönderfaller diskussionen i minst två olika delar. Dels handlar det om anonymiteten som sådan:
"Anonymitet kan vara en förutsättning för att en annan verklighetsbild än den etablerade ska kunna uttryckas. Det är en så gammal sanning att det nog alltid funnits former för den. Sånger, sagor, verser och fabler har genom tiderna använts för att häckla dem som har makten. Günter Wallraff skulle inte kunna göra sina reportage om han presenterade sig, inga jämförelser i övrigt. Även i grundlagen förutsätts att anonymitet kan behövas."
Så skriver Gullan i sitt inlägg. Och jag kan bara hålla med. Meddelarfriheten, journalisternas skyldighet att skydda sina källor och myndigheters förbud att efterforska en källa ("whistleblower") är några av de möjligheter som lagstiftningen ger för att garantera den enskilda personen den trygghet som anonymitet innebär. Den bakomliggande tanken är att denna garanti ska kunna få människor också i mer repressiva sammanhang att våga slå larm. Observera dock att detta endast gäller inom offentlig verksamhet.
Den andra delen av diskussionen är mer inriktad på hur en organisation ska möta sådan här kritik: Med ignorans eller med öppenhet? Och vilka konsekvenser får det ena respektive det andra? Erik Fors-Andrée (som tidigare jobbat på Socialstyrelsen) skissar på fyra möjliga handlingsalternativ i sitt inlägg:
"1. Inte göra nånting. Försök inte vidta några motåtgärder mot bloggen och kommentera inte inläggen. Den här typen av avarter ska tigas ihjäl, så länge de inte får någon uppmärksamhet så kommer de inte att överleva. Den här linjen tror jag inte alls på. Men det råkar vara den linje man valt att gå, även om man också gör vissa efterforskningar.
2. Ta reda på vem som ligger bakom och vidta åtgärder på personalnivå. Det här är ett allvarligt avsteg från den lojalitet arbetsgivaren har rätt att kräva från sin anställda. Det här tror jag inte heller på, det bevisar ju att "Gullan" har rätt: Det är lågt i tak och man får inte tycka vad man vill.
3. Låt andra personer gå in i diskussionen på ett ärligt och personligt sätt som gör det lite obekvämt för den som ligger bakom. Den här linjen tror jag kan ha viss framgång. Det är inte lika bekvämt att dölja sig bakom anonymitet och anklaga andra för saker, när någon står rakryggad med sitt namn och säger emot.
4. Visa att bloggen har fel. Publicera till exempel inläggen från bloggen direkt på intranätet (via rss). Bloggen lever ju på att påstå att det är lågt i tak och att man inte får tycka vad man vill på Socialstyrelsen. Publicerar man det direkt på intranätet och tillåter åsikterna där så desarmerar man Gullan fullständigt. Det här tror jag är bästa sättet att ta tag i problemet (det behöver inte vara just på intranätet, men ni förstår poängen). Vad är poängen med att ha en anonym "vi får inte säga vad vi tycker"-blogg om det man skriver publiceras direkt internt? "
Bakom dessa två huvudspår i debatten finns naturligtvis också den mer grundläggande kritik mot Socialstyrelsen i allmänhet och dess ledning i synnerhet som Gullan ger uttryck för.
Som sagt, det ska bli intressant att följa det här. Och jag törs lova att Totalstyrelsen är flitigt läst på Socialstyrelsen...
måndag 8 februari 2010
Anonym blogg väcker debatt på Socialstyrelsen
Totalstyrelsen.
Så heter en anonym blogg som började publiceras i slutet av förra året och som förde en rätt anonym tillvaro den första tiden. Nu börjar den dock bli rejält uppmärksammad, omdiskuterad och läst.
Bloggen skrivs av en anställd på Socialstyrelsen. Personen, som kallar sig Gullan, är uppenbarligen mycket väl insatt i myndighetens låtanden och göranden och kommenterar friskt allt från patientsäkerhetsutredningar till personaltillsättningar. Kritiken har bitvis varit hård mot "Måns", som är bloggnamnet på Socialstyrelsens generaldirektör.
Socialstyrelsen har nyligen genomgått en stor omorganisering, där bland annat de tidigare sakavdelningarna (hälso- och sjukvård, socialtjänst, etc) upphört och ersatts av "tvärsektoriella" avdelningar ("kunskap", "regler och tillstånd" och liknande). Vid årsskiftet fördes även den sociala tillsynen över från länsstyrelserna till Socialstyrelsen, vilket innebar en rejäl utökning av myndighetens uppdrag och antalet anställda. "Gullan" har även tagit upp detta utifrån olika kritiska vinklar.
Den anonyma bloggen är intressant ur flera perspektiv. Frågan är till exempel om den är en indikation på att det är lågt i tak inom myndigheten och att kritiska röster får ta till bloggpseudonymer som verktyg för att framföra kritik. Bloggen kan också ses som en tydlig indikation på den nya tidens transparens - det har aldrig tidigare varit så enkelt, billigt och gått så snabbt att publicera sig.
Alltmer blir alltmer offentligt - allt snabbare. Och det är något som både myndigheter och andra organisationer måste förhålla sig till. Man kan knappast räkna med att en debatt kan begränsas till den interna sfären längre. Och som källa ("whistleblower") behöver man inte riskera sin anonymitet genom att tvingas prata med en journalist för att sprida sina åsikter eller lägga fram fakta som man anser vara orättfärdigt dolda. Det är bara att publicera sig på nätet - med egna ord och med anonymiteten garanterad...
I detta finns både för- och nackdelar. Fördelen är ökad verklig demokrati; man behöver inte en massa pengar och resurser för att masskommunicera längre. Var och ens åsikter, tankar eller fakta kan fritt publiceras förutsatt att man har tillgång till en dator och ett Internet-abonnemang. Man behöver inte heller gå omvägen via de etablerade medierna. Nackdelen är att anonymiteten och frånvaron av publicistiska regler leder till en brist på trovärdighet och förtroende. Det kan ju vara vilken virrpanna som helst som står bakom en blogg (jag har t ex två stycken...).
Eftersom jag tillbringar många år på Socialstyrelsen är jag naturligtvis extra intresserad av bloggen Totalstyrelsen, vad Gullan skriver och vilka kommentarer som kommer in. Jag kommer sannolikt att fortsätta följa inläggen och debatten.
Jag misstänker att många andra kommer att göra detsamma. Både anställda på Socialstyrelsen, personer som finns ute i professionerna samt journalister som här kan hitta en hel del uppslag att gå vidare på...
Så heter en anonym blogg som började publiceras i slutet av förra året och som förde en rätt anonym tillvaro den första tiden. Nu börjar den dock bli rejält uppmärksammad, omdiskuterad och läst.
Bloggen skrivs av en anställd på Socialstyrelsen. Personen, som kallar sig Gullan, är uppenbarligen mycket väl insatt i myndighetens låtanden och göranden och kommenterar friskt allt från patientsäkerhetsutredningar till personaltillsättningar. Kritiken har bitvis varit hård mot "Måns", som är bloggnamnet på Socialstyrelsens generaldirektör.
Socialstyrelsen har nyligen genomgått en stor omorganisering, där bland annat de tidigare sakavdelningarna (hälso- och sjukvård, socialtjänst, etc) upphört och ersatts av "tvärsektoriella" avdelningar ("kunskap", "regler och tillstånd" och liknande). Vid årsskiftet fördes även den sociala tillsynen över från länsstyrelserna till Socialstyrelsen, vilket innebar en rejäl utökning av myndighetens uppdrag och antalet anställda. "Gullan" har även tagit upp detta utifrån olika kritiska vinklar.
Den anonyma bloggen är intressant ur flera perspektiv. Frågan är till exempel om den är en indikation på att det är lågt i tak inom myndigheten och att kritiska röster får ta till bloggpseudonymer som verktyg för att framföra kritik. Bloggen kan också ses som en tydlig indikation på den nya tidens transparens - det har aldrig tidigare varit så enkelt, billigt och gått så snabbt att publicera sig.
Alltmer blir alltmer offentligt - allt snabbare. Och det är något som både myndigheter och andra organisationer måste förhålla sig till. Man kan knappast räkna med att en debatt kan begränsas till den interna sfären längre. Och som källa ("whistleblower") behöver man inte riskera sin anonymitet genom att tvingas prata med en journalist för att sprida sina åsikter eller lägga fram fakta som man anser vara orättfärdigt dolda. Det är bara att publicera sig på nätet - med egna ord och med anonymiteten garanterad...
I detta finns både för- och nackdelar. Fördelen är ökad verklig demokrati; man behöver inte en massa pengar och resurser för att masskommunicera längre. Var och ens åsikter, tankar eller fakta kan fritt publiceras förutsatt att man har tillgång till en dator och ett Internet-abonnemang. Man behöver inte heller gå omvägen via de etablerade medierna. Nackdelen är att anonymiteten och frånvaron av publicistiska regler leder till en brist på trovärdighet och förtroende. Det kan ju vara vilken virrpanna som helst som står bakom en blogg (jag har t ex två stycken...).
Eftersom jag tillbringar många år på Socialstyrelsen är jag naturligtvis extra intresserad av bloggen Totalstyrelsen, vad Gullan skriver och vilka kommentarer som kommer in. Jag kommer sannolikt att fortsätta följa inläggen och debatten.
Jag misstänker att många andra kommer att göra detsamma. Både anställda på Socialstyrelsen, personer som finns ute i professionerna samt journalister som här kan hitta en hel del uppslag att gå vidare på...
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)