Svanberg i strålkastarljuset

Den stora oljeläckan utanför Louisianas kust fortsätter att dominera nyhetsflödet här i USA. President Barack Obama har tillbringat två dagar nere längs delstatens kuster. Det är hans fjärde besök sedan katastrofen inträffade för snart två månader sedan. Han ska hålla en presskonferens på temat i kväll, amerikansk tid. De flesta tror att han ytterligare kommer att skärpa tonläget mot BP.

I morgon, onsdag, kommer BP:s svenska styrelseordförande Carl-Henric Svanberg, till Vita Huset för ett möte där även presidenten kommer att delta under en stund. Mötet har väckt stor uppmärksamhet här och kommer att bevakas av alla de stora medierna.

Hittills har Svanberg undvikit att hamna i strålkastarljuset. Det är mest BP:s VD Tony Hayward som uttalat sig. Och flera av hans uttalanden har väl varit mindre lyckade, om man säger så. Kändast är när han beklagade sig över sin egen privata situation med de famösa orden: "I want my life back".

Det dröjde inte länge förrän släktingar och vänner till de elva oljearbetare som dog i samband med katastrofen reagerade och sa att de nog också ville ha sina bröders, söners, makars etc liv tillbaka...

Det återstår att se hur Svanberg kommer att klara det mediela tryck han garanterat kommer att utsättas för i och med morgondagens möte. Och vilket budskap han kommer att försöka framföra till administrationen och till det amerikanska folket.

Jag och min blogg Amerikareportage tar nu sommarledigt efter ett intensivt nyhetsår med många frilansuppdrag och andra uppgifter. Jag återkommer i augusti.

Trevlig sommar!

I oljekatastrofens spår

Oljekatastrofen utanför Louisianas kust präglar hela den amerikanska delen av gulfkusten, mer eller mindre. Vi har just kommit tillbaka till DC efter en veckas resa i oljans spår. Här är några snabba reflektioner.

Det sprutar ut minst 800 000 liter råolja från den havererade oljeriggen. Varje dygn. Och detta har snart pågått i 50 dagar. Det innebär i runda slängar 40 miljoner liter olja.

Och ingenting talar för att läckan ska kunna tätas den närmaste tiden. Oljebolaget BP har försökt med olika metoder, men alla har misslyckats och försöken blir nu alltmer desperata. Under tiden drabbas de olika biotoperna runt gulfen allt hårdare.

Värst är det kanske för de omfattande och extremt känsliga våtmarkerna (wetlands) i Mississppiflodens gigantiska deltaområde. Här formligen sjuder det av liv och den här delen av den Mexikanska golfen spelar en viktig roll i den komplicerade ekologiska näringskedjan för hela området.

En del av våtmarkerna har redan drabbats av oljan, med lokalt förödande konsekvenser för häckande fåglar, kräldjur, fiskar och växtlighet. Nu fruktar experter att orkansäsongen, som precis inletts, ska leda till att mycket större mängder olja pressas in mot stränder och våtmarker. Och då blir katastrofen än värre.

Hittills har de oljebälten som bildats hållits sig ganska stabilt ute runt den havererade riggen. Vädret har varit gynnsamt och strömmarna har inte tagit tag i oljan i någon större omfattning. Stränderna väster om Mississippideltat är förorenade och avstängda. Man har även börjat se olja komma in till stränderna i deltaterna Mississippi, Alabama och Florida. Men ännu så länge i liten omfattning.

Det är inte bara djur och natur som drabbas. Näringslivet i den här delen av USA är baserat på tre saker. Fiske, turism och oljeindustri. Alla är länkade till varandra på ett raffinerat och komplicerat sätt. Därför är det svårt att hitta någon som är riktigt förbannad på oljeindustrin i allmänhet och BP i synnerhet - trots katastrofen. Oljan ger jobb och många är oroliga över att det nu blir svårare att få tillstånd för att borra efter olja utanför kusten. Den oron är större än ilskan över försvunna turister och ninskat fiske.

Fisket är i det närmaste utslaget i Louisiana. Såväl räkfisket som annat fiske går på sparlåga, eftersom det råder fiskeförbud i stora delar av de normala fiskevattnen.

Också turismen drabbas. De amerikanska delstaterna som drabbats hårdast rapporterar om uppemot 25 procent färre bokningar än normalt. Och i vissa delar, som Grand Isle i södra Louisiana är det i princip inga turister alls.

"Vi brukar ha omkring 8 000 personer här på stranden under Memorial weekend", sa en kommunalanställd som jag träffade. Han blickade ut över stranden, som var helt tom förutom på ett tiotal TV-bolag som ställt upp sändarbussar och kameror - och på mängder av olja som flutit i land i form av klumpar; olja blandat med sand och grus.

Den lokala stormarknaden på Grand Isle ekade tyst och öde. Restaurangerna var tomma. Däremot var de lokala motellen fullbokade - av saneringspersonal och folk som kallats in extra av den amerikanska kustbevakningen.

"Vi har ju precis hämtat oss från orkanen Katrina, som drabbade oss väldigt hårt. Så kommer det här nu", sa en annan person som jag pratade med. Hon har sommarbott på ön i 30 år och fick sitt hus förstört av Katrina.

"Och nu det här..." sa hon sorgset och gjorde en svepande gest över stranden från sin veranda.

På det lokala Community Center hade BP satt upp ett katastrofkontor, där fiskare och ortsbefolkning kunde ställa frågor eller ge kommentarer. Så länge vi var där såg jag knappt en enda människa gå fram till personalen.

Det finns väl inte så mycket att fråga om längre, antar jag.

Det råder en allmän uppgivenhet i södra Louisiana. Det är nästan som om folk gett upp. Och man kan förstå dom.

Oljekatastrofen smutsar ner del av av miljörörelsen

Det brittiska oljeföretaget BP har jobbat intensivt de senaste åren på att skapa sig en miljöprofil. Det har handlat om allt från byte av logotype till marknadsaktiviteter inriktade på nyckelord som "ansvar", "förnyelsebar energi" och "grön energi".

I denna strategi har också ingått både direkt och indirekt stöd till olika miljö- och naturorganisationer. Sammantaget har företaget sponsrat organisationer med ett antal miljoner dollar.

Att ta emot sponsorpengar från företag är alltid riskabelt för rörelser som vill hävda sin självständighet och oberoende.

Att som miljöorganisation ta emot pengar från ett företag som BP - vars absoluta lejonpart av vinsten kommer från produktion och försäljning av oljebaserade, fossila produkter - kan tyckas vara på gränsen till ett ideologiskt självmord. Och många miljöorganisationer har också dragit den slutsatsen och säger nej tack till sponsring från företag med verksamhet som påverkar miljön negativt.

Men alla gör det inte. Washington Post skriver i dag om the Nature Conservancy, en av världens största miljöorganisationer med över en miljon medlemmar. De har bland annat tagit emot kontanter och gåvor för omkring tio miljoner dollar under senare år. Dessutom har organisationen gett företaget en plats i styrelsen för sin internationella gren.

The Post tar även upp andra miljöorganisationer som tar emot stöd från BP, dock i indre omfattning. Företaget är även med i olika former av paraplyorganisationer tillsammans med ett stort antal miljöföreningar, till exempel Partnership for Climate Action och American Wind and Wildlife Institute.

Reaktionerna från medlemmar och andra miljövänner har varit omfattande. På forum och communities på nätet diskuteras nu om det är etiskt försvarbart att ta emot pengar och stöd från företag som bedriver verksamhet som är konkret eller potentiellt hotande för miljön. Ett antal medlemmar har deklarerat att de gått ur föreningar som accepterar stöd från till exempel oljeindustrin. Och många har också beslutat sig för att sälja sina privata aktieinnehav i sådana företag. Vilket kan vara ett klokt beslut också privatekonomiskt, BP:s värde lär väl vara sjunkande ett tag framöver...

Diskussionen om sponsring av miljöorganisationer är inte ny. Vi har även haft den i Sverige. Med debatten lär ta ny fart nu på grund av den stora - och fortfarande pågående - oljekatastrofen i den Mexikanska golfen.