Håkan Juholt och det stora drevet

Uppdaterad

Min gamle klasskompis Håkan Juholt verkar möjligen ha överlevt det två dagar långa VU-internatet i torsdags och fredags. Det ser ut som han stannar kvar som partiordförande för Socialdemokraterna, åtminstone en tid till. Nu har han, enligt uppgift, åkt hem till vår gemensamma barndomsstad Oskarshamn för att vila upp sig.

Jag kan tänka mig att han behöver pusta ut en smula.

Oavsett hur bra eller dåligt Håkan klarar det här, så kan jag inte låta bli att reagera över den besvikelse som anas i kommentarerna från de stora redaktionernas politiska skribenter. Många hade på förhand slagit fast att Juholt var kokt och körd som partiledare och att det bara var en tidsfråga innan VU (verkställande utskottet) skulle uppmana honom att ge sig.

Och visst verkar det finnas intern kritik mot Juholt. Bland annat har minst två partidistrikt offentligt uttalat att han bör avgå. Och visst, det finns uppgifter som indikerar att han kommer att kasta in handduken redan i morgon (lördag). Han har kallat till en presskonferens på lördag eftermiddag, svensk tid. Det återstår att se vad han ska meddela då.

Samtidigt känns det - så här betraktat en aning utifrån - som att väldigt mycket av kritiken snarare emanerar från medielogik och politiska reportrars önskan om att fälla en partiledare än från genuin kritik från partimedlemmar eller aktiva.

Som Göran Greider sa i en kommentar efter VU-mötet: "Håkan Juholts framtid ligger i händerna på medierna. Det är den bistra sanningen. Det har blivit en personfixering som är absurd och gör det omöjligt för honom att prata politik."

Det här handlar om ett drev som mist alla proportioner. Tycker jag.

Det finns dom som reagerar mot det här. Bland annat har det tydligen uppstått någon slags spontan kritik på nätet mot det journalistiska drevet.

Jag har ingen aning om hur det slutar. Men jag skulle inte bli förvånad om det förr eller senare uppstår en rejäl debatt om mediernas roll i den här soppan. Och det är bra. Precis som alla andra maktcentra i samhället behöver medierna granskas och diskuteras kritiskt.

Om Ystads Allehandas utrikeskrönika och svensk utrikesjournalistik

En gång för länge, länge sedan började jag min journalistiska bana på Ystads Allehanda. Redaktionen låg på lämpligt Sladdergatan (jag tror att den fortfarande är kvar där) och tidningen var en mycket dominerande - om än väldigt lokal - avis. Alla i Ystad och på Österlen läste "Ystan".

När jag började på redaktionen som allmänreporter publicerade tidningen fortfarande en utrikeskrönika. På första sidan. Varje dag. Trots sin ytterst lokala prägel.

Fullständigt otänkbart att en mindre tidning - eller vilken svensk dagstidning som helst - skulle göra något sådant i dag.

Utrikeskrönikan var ofta inköpt från den dåtida liberala telegrambyrån FLT, men skrevs rätt ofta av YA:s chefredaktör eller av någon annan knuten till den lilla ledarredaktionen. Så småningom förpassades krönikan - som funnits på förstasidan ända sedan andra världskrigets dagar - till utrikessidorna. Några år senare upphörde den helt.

Jag kom att tänka på det här när jag skrev om den svenska USA-bevakningen här på bloggen häromsistens. I en kommentar konstaterade jag att svensk utrikesjournalistik minskat kraftigt i omfattning under de senaste årtiondena. Antalet redaktionsknutna svenska korrespondenter är bara en bråkdel i dag av det antal de var till exempel i slutet av 1980-talet.

På den tiden hade i stort sett alla större svenska tidningar och redaktioner egna reportrar på plats runt om i världen. När jag jobbade på Arbetet i Malmö i början av 1990-talet hade tidingen utsända i Japan, Storbritannien och på flera andra håll. Konkurrenten Sydsvenskan hade fem, sex utrikeskorrar.

I dag finns knappt någon av dessa kvar. I bästa fall har man kanske en eller ett par stringers - frilansande reportrar boende utomlands med redaktionellt kontrakt med utan formell anställning.

Jag har inte kollat statistiken, men det skulle inte förvåna mig om antalet fasta korrar minst halverats under de senaste 20 åren. Nyhetsbyrån TT har till exempel, om jag är rätt underrättad, bara en enda fast stationerad reporter utanför Sverige just nu - i Bryssel. Och då handlar det ju nästan om svensk inrikespolitik...

Nå. Vad spelar det för roll att inte svenska redaktioner satsar lika mycket på utrikesrapportering som förr - och att de i betydligt större omfattning förlitar sig på hemmavarande utrikesreportrar eller material från de internationella byråerna? Man kan ju oftast följa ett skeende lika bra (eller rentav bättre) på hemmaredaktionen, via TV-sändningar och Internet?

Visst. Så resonerar säkert många. Problemet är bara att rapporteringen blir fattig, utan själ, utan personlighet och utan färger, röster, dofter, närvaro. Det blir alltmer sällsynt i svenska medier att få träffa den ytterst märkvärdiga och samtidigt mycket vanliga människan i Indonesien, i Brasilien eller i Etiopien. Att som tittare, lyssnare eller läsare få vara med om besöka ett torg i Smolensk och höra vad folk egentligt tycker om Putin eller hur det kommer sig att människor i Virginia älskar sina vapen.

Det finns en poäng med att skicka ut svenska journalister runt om i världen för att rapportera hem till svenska nyhetskonsumenter. Skicklig, medryckande och kompetent utrikesjournalistik ökar vår förståelse och intresse för omvärlden och bidrar - om man vill ta till högtidliga ord - till vår förmåga att kommunicera med varandra och att skapa en värld i fred.

Och visst känns det som en paradox att när vår värld blir alltmer globaliserad, gränslös och internationell - då drar svenska medier ner på sin utrikesbevakning.

Dessutom är jag övertygad om att bra svensk utrikesjournalistik många gånger är direkt företagsekonomiskt lönsamt - åtminstone i det långa perspektivet. Samtidigt vet jag ju om att de flesta redaktioner i Sverige kämpar febril med sina budgetar just nu. Det finns nästan alltid en konflikt mellan kort och lång sikt.

Detta om detta.

YA låg alltså på Sladdergatan. Det lokala skattekontoret låg på Misunnavägen. Det är inte bara i Göteborg det finns humor.

Oacceptabel förföljelse av journalister i Egypten

Jag satt uppe till sent i går kväll och tittade MCNBC:s direktsändning från Kairo. Deras reportrar stod på en hotellbalkong precis ovanför händelsernas centrum och vi TV-tittare kunde bland annat se hur ett 20-tal personer slet ut en chaufför från en skåpbil och misshandlade honom svårt med slag och sparkar.

Jag har ingen aning om personen klarade sig, men TV-bilderna var hemska och berörde garanterat alla som såg dem djupt. Här spelades hela dramat upp live framför våra ögon; slagsmålen mellan Mubarak-anhängare och -motståndare, skottlossning, bensinbombskastning. Bilar sattes i brand, militärens stridsvagnar körde fram och tillbaka med rökgas.

Det var ett inbördeskrig som vi TV-tittare kunde bevittna i vår säkerhet och trygghet hemma i TV-sofforna.

Av de skakiga livebilderna att döma så var stämningen på Kairos gator den gångna natten fruktansvärd. Till och med de erfarna NBC-reportrarna högt uppe på balkongen - i relativ säkerhet - såg tagna ut.

Man kan ju alltid diskutera om det är bra eller dåligt, lämpligt eller olämpligt, att visa sådant här i direktsändning. Men i grunden är det tveklöst: Närvaron av reportrar som kan skildra vad som händer i Egypten - och på andra ställen där liknande händelser sker - är oerhört betydelsefull.

Därför är det obehagligt, läskigt och fullständigt hårresande att just journalister verkar ha utsetts till ett specifikt mål bland, vad det verkar, Mubarak-anhängarna (och möjligen även bland militären/polisen). Uppenbarligen behandlas alla reportrar likadant, det spelar ingen roll om de arbetar för den arabiska kanalen Al Jazeera eller amerikanska CNN (Anderson Cooper med team blev överfallen i går).

Det som hänt SvT:s Bert Sundström, han ligger knivskuren och skadad på sjukhus när detta skrivs, är naturligtvis helt oacceptabelt. Lika oacceptabelt är det att många andra reportrar och fotografer överfallits, hotats, gripits och jagats iväg i Kairo under de senaste dagarna.

Man kan fråga sig vad syftet är att utse just journalisterna som mål. Det borde rimligen vara helt kontraproduktivt. Är målet att försöka stoppa nyhetsrapporteringen inifrån Kairo och Egypten, så är det naturligvis dömt att misslyckas. Med dagens teknik så går det inte att stoppa ett nyhetsflöde genom att hota eller jaga bort journalister. Resultatet blir snarare tvärtom, man triggar igång ännu mer kritisk bevakning.

Det är bara att hoppas att förföljelsen av journalister i Egypten och på andra ställen i världen upphör och att de kan fullgöra sitt grundläggande uppdrag: Att berätta för oss vad som händer och sker i världen.

Om presstöd och högerextremism

I dag, torsdag, beslutade presstödsnämnden att bevilja 2,3 miljoner kronor i presstöd till tidningen Nationell Idag, en främlingsfientlig tidning som är knuten till det lilla högerextrema partiet Nationaldemokraterna. Partiet bildades av en grupp som bröt sig ur Sverigedemokraterna 2001.

Tidningen Nationell Idag uppfyller såvitt vad som framkommit alla formella krav för att vara berättigad till presstöd. Nämnden anser sig därmed inte ha något val. Uppfylls villkoren får man stödet, oavsett vilken polititisk färg eller åsikt man framför (förutsatt förstås att de håller sin inom lagens gränser). Så enkelt är det. Å ena sidan. Å andra sidan är det inte alls enkelt.

Nämndens beslut sätter fokus på presstödets funktion och ändamål. Från början skapades stödet för att säkerställa att ett flertal politiska röster skulle kunna komma till tals i den offentliga debatten. Ekonomiskt svaga andra- och tredjetidningar hölls under armarna i yttrandefrihetens och mångfaldens namn. Och systemet fungerade hyfsat i många år, även om det naturligtvis alltid har kritiserats. Främst från borgerligt håll.

Själv har jag jobbat på flera tidningar av olika politiska kulörer som haft presstöd. Socialdemokratiska Arbetet, Centerpartistiska Skånska Dagbladet. Syndikalistiska Arbetaren. Gemensamt för dem är att de är helt beroende av detta stöd (eller var i Arbetets fall). Utan presstöd, ingen tidning.

Så här hamnar flera i den något märkliga situationen att de kritiserar nämndens beslut om att ge Nationell Idag presstöd, samtidigt som de inte ifrågasätter presstödet i sig. Det handlar således om vilka som ska anses vara berättigade till stödet utifrån ett ideologiskt, etiskt eller moraliskt perspektiv. För rent tekniskt är det ju som sagt sannolikt klart som korvspad.

Så vem ska dra gränsen för vad som kan anses vara ideologiskt, etiskt eller moraliskt försvarbart? Vem är villig att ta på sig rollen som åsiktspolis? Ska staten ta sig den rollen, via Presstödsnämnden? Vilka regler ska gälla? Går det att sätta en tydlig gräns eller är det mer eller mindre godtycke i varje enskilt fall som ska gälla? När går man över gränsen? När vet man att man går över gränsen?

Vill vi verkligen ha någon som talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel? Börjar vi inte närma oss en orwellsk mardröm då?

Är tidningen Proletären okej? Den har presstöd och framför åsikter som knappast kan sägas ligga nära vad de flesta kallar demokrati. Den ges ut av Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), vars tidigare partiledare uttalat sitt förakt för homosexuella, som han betraktade som en borgerlig avvikelse. Det vill säga ungefär samma sak som tidskiften Nationell Idag och partiet Nationaldemokraterna påstår.

Är det godkänt att vara homofob på vänsterkanten men inte på högerkanten?

För mig är frågan snarare om vi ska ha kvar presstödet som företeelse överhuvudtaget. Den politiska mångfalden och yttrandefriheten lever och frodas som aldrig förr, tack vare att det aldrig tidigare varit så enkelt och billigt att publicera sig. Se bara på den här anspråkslösa bloggen!

Grunden för presstödet, som garant för det fria ordet, har alltså till stora delar spelat ut sin roll. Även om dagstidningar fortfarande dominerar medieflödet stort, så spelar de inte alls lika stor roll längre som opinionsbildare och debattforum. Dessutom har antalet dagstidningar sjunkit drastiskt i landet de senaste årtiondena, de som finns kvar ägs allt oftare av varandra och det politiska budskapet har alltmer sjunkit undan till förmån för ren och skär kommersialism.

Så jag ser två alternativ. Lägg ner Presstödsnämnden helt och hållet. Eller låt den fortsätta ungefär som i dag. Utan att ha en åsiktspolisiär uppgift.

Och med den logiken bör alltså den osympatiska, högerextrema tidningen Nationell Idag få sina miljoner. Åtminstone så länge Presstödsnämnden finns kvar.

För andra åsikter, läs exempelvis Kurdo Baksi i Journalisten.

Anonym blogg väcker debatt på Socialstyrelsen

Totalstyrelsen.

Så heter en anonym blogg som började publiceras i slutet av förra året och som förde en rätt anonym tillvaro den första tiden. Nu börjar den dock bli rejält uppmärksammad, omdiskuterad och läst.

Bloggen skrivs av en anställd på Socialstyrelsen. Personen, som kallar sig Gullan, är uppenbarligen mycket väl insatt i myndighetens låtanden och göranden och kommenterar friskt allt från patientsäkerhetsutredningar till personaltillsättningar. Kritiken har bitvis varit hård mot "Måns", som är bloggnamnet på Socialstyrelsens generaldirektör.

Socialstyrelsen har nyligen genomgått en stor omorganisering, där bland annat de tidigare sakavdelningarna (hälso- och sjukvård, socialtjänst, etc) upphört och ersatts av "tvärsektoriella" avdelningar ("kunskap", "regler och tillstånd" och liknande). Vid årsskiftet fördes även den sociala tillsynen över från länsstyrelserna till Socialstyrelsen, vilket innebar en rejäl utökning av myndighetens uppdrag och antalet anställda. "Gullan" har även tagit upp detta utifrån olika kritiska vinklar.

Den anonyma bloggen är intressant ur flera perspektiv. Frågan är till exempel om den är en indikation på att det är lågt i tak inom myndigheten och att kritiska röster får ta till bloggpseudonymer som verktyg för att framföra kritik. Bloggen kan också ses som en tydlig indikation på den nya tidens transparens - det har aldrig tidigare varit så enkelt, billigt och gått så snabbt att publicera sig.

Alltmer blir alltmer offentligt - allt snabbare. Och det är något som både myndigheter och andra organisationer måste förhålla sig till. Man kan knappast räkna med att en debatt kan begränsas till den interna sfären längre. Och som källa ("whistleblower") behöver man inte riskera sin anonymitet genom att tvingas prata med en journalist för att sprida sina åsikter eller lägga fram fakta som man anser vara orättfärdigt dolda. Det är bara att publicera sig på nätet - med egna ord och med anonymiteten garanterad...

I detta finns både för- och nackdelar. Fördelen är ökad verklig demokrati; man behöver inte en massa pengar och resurser för att masskommunicera längre. Var och ens åsikter, tankar eller fakta kan fritt publiceras förutsatt att man har tillgång till en dator och ett Internet-abonnemang. Man behöver inte heller gå omvägen via de etablerade medierna. Nackdelen är att anonymiteten och frånvaron av publicistiska regler leder till en brist på trovärdighet och förtroende. Det kan ju vara vilken virrpanna som helst som står bakom en blogg (jag har t ex två stycken...).

Eftersom jag tillbringar många år på Socialstyrelsen är jag naturligtvis extra intresserad av bloggen Totalstyrelsen, vad Gullan skriver och vilka kommentarer som kommer in. Jag kommer sannolikt att fortsätta följa inläggen och debatten.

Jag misstänker att många andra kommer att göra detsamma. Både anställda på Socialstyrelsen, personer som finns ute i professionerna samt journalister som här kan hitta en hel del uppslag att gå vidare på...

Amerikansk journalistik i kris

Den ena lokaltidningen här i DC-området, Washington Times med en upplaga på runt 85 000 ex, ska dra ner på antalet anställda med 40 procent och övergå från att vara en abonnerad tidning till en gratisdistribuerad. Det skriver konkurrenten Washington Post i dag, med en aning skadeglädja kan tänkas. De båda tidningarna har tidvis varit rätt bittra fiender, Times ligger långt ut på högerkanten politiskt medan The Post är en av USA:s klassiska liberala drakar (även om tidningen av många anses ha gått till höger under senare år) - och en av de mest inflytelserika aviserna i landet.

Beslutet innebär att The Post, med drygt 600 000 abonnenter, nu i praktiken är helt solo som morgontidning i ett utgivningsområde med omkring fem miljoner invånare. Ett guldläge, kan tyckas. Men faktum är att även Washington Post har stora problem ekonomiskt. Det är framförallt annonsintäkterna som minskat kraftigt. Även upplagan har gått ner under en följd av år. Följden har blivit att också Washington Post har minskat på sin personalstyrka och exempelvis nyligen lagt ner sin specialla bokbilaga på söndagar för att spara pengar.

Överhuvudtaget är den amerikanska pressen - och journalistiken - i en svår kris. Ett antal tidningar har lagts ner under det senaste året, bland dem The Seattle Post-Intelligencer som gavs ut i nästan 150 år. Och flera nedläggningar är att vänta, enligt analytiker. De tidningar som finns kvar, hankar sig fram genom att skära ner och minska kostnaderna på olika sätt. Många drar ner på antalet journalister, som specialreportrar, utlandskorrespondenter, fotografer och grävande journalister. Istället förlitar man sig i allt större utsträckning på inköpt byråmaterial och så kallade syndikerade texter (material som distribueras till och publiceras i många medier samtidigt).

Även TV- och radiomedier har stora ekonomiska problem, både de kommersiella och de få public service-kanaler som finns.

Sammantaget är bilden mörk för självständig och fristående journalistik i USA. Situationen har blivit så allvarlig att den inom kort kommer upp som en fråga för kongressen. Frågan är bland annat om staten på något sätt ska säkerställa den obundna journalistikens ställning via subventioner eller bidrag, likt det svenska presstödet. I USA kallas medierna för den fjärde statsmakten (efter de lagstiftande, verkställande och dömande statsmakterna) och det finns en bärande idé i det amerikanska samhällssystemet att medierna har en viktig roll som fristående granskare av de tre andra.

I början av mediernas relativt korta historia i USA, fanns det olika offentliga system som gav ekonomiska subventioner för att trygga mediernas publiceringar - just med tanke på den demokratiska insynen. Under många år har dock branschen klarat dessa uppgifter på rent kommersiella intäkter (hur väl de klarat denna uppgift ifrågasätts i och för sig av en del). Men nu verkar det som om massmedierna och den fristående, självständiga och granskande journalistiken inte längre kan stå på egna ben.

Frågan är: Kan USA klara sig utan ifrågasättande medier? Eller ska staten gå in och se till att granskarna överlever?

En komikers granskning av granskarna

Vem granskar granskarna?

Det är en klassisk fråga som handlar om en av de abslut största maktfaktorerna i vår värld - journalisterna och massmediebranschen.

Nu har svaret kommit. Granskarna granskas av - en komiker.

Han heter Jon Stewart och är normalt en vasstungad satiriker i komediprogrammet The Daily Show. Men de senaste veckorna har han förvandlats till en av ekonomijournalistikens argaste kritiker. Och han har blivit väldigt populär på köpet.

Det hela började med att Stewart lät visa klipp och citat från ekonomikanalen CNBC. Klipp där ekonomijorurnalister och programledare gör underdåniga intervjuer med mäktiga direktörer ("Är det kul att vara miljardär?"), råder tittarna att köpa aktier i företag som några veckor visar sin vara bankrutta och totalt undviker att se det som borde varit uppenbart för alla med ekonomisk insikt: Att den finansiella katastrofen närmade sig med stormsteg.

Till en början hade Stewart inga andra ambitioner än att roa sina egna tittare, men efter ett tag blev han allt mer upprörd över klippen han visade. Det hela utvecklade sig till en närmast personlig vendetta mot ekonomijournalistik i allmänhet och mot en av programledarna, Jim Cramer, i synnerhet. Jon Stewart blev allt argare och allt mindre rolig i sina shower och for ut i veritabla anklagelser mot Cramer och hans kollegor. Cramer svarade i sin show ("Mad Money")och kritiserade komikern för att inte veta vad han talade om.

I torsdags kväll rök de båda ihop i The Daily Show. Jag såg det live och de första minuterna var de båda herrarna lite avvaktande, men strax hade Stewart eldat upp sig och öste kritik över Cramer - som uppträdde undanglidande och bad om ursäkt och erkände att han och hans kollegor kunde ha gjort ett bättre jobb.

Jon Stewarts ilska över makthavares och beslutsfattares sätt att bete sig är inte unik. Många amerikaner är i dag förbannade över vad som hänt och känner sig lurade av dom som borde vetat bättre. Det unika med Stewart är att han har en daglig show där han kan verbalisera denna ilska. Han har blivit någon slags kanal för en nationell frustration.

"När ilskan över det elände vi hamnat i rullar över landet, träffar den även dom som bevakar den finansiella sektorn", sa Jeff Jarvis, journalistlärare på ett av universiteten i New York till Washington Post i dag.

Jon Stewart vill egentligen återgå till sitt eget komiska fack. Han säger sig inte ha några ambitioner att bli journalistgranskare på heltid.

"Om ni bara kunde sköta ert jobb ordentligt så kunde jag koncentrera mig på det jag kan bättre än det här - vara rolig."

Debattartikel om massmediernas ansvar

Jag planerar att lägga ut en del texter som jag publicerat i olika sammanhang och börjar med den nedanstående. Den fanns med i tidningen Journalisten för några år sedan. Fortfarande i hög grad aktuell. /Peter

Den senaste tiden har vi sett flera fall av grova journalistiska övergrepp riktade mot anhöriga, brottsoffer, misstänkta och personer som bara råkat stå i vägen när den massmediala ångvälten rullat på.

Journalistiken – och då särskilt vissa delar av nyhetsjournalistiken – befinner sig i en allt djupare förtroende- och trovärdighetskris.

Att bygga upp detta raserade förtroende sker inte över en natt. Det räcker inte heller med en skärpning av de pressetiska reglerna eller en förändring av den organisation som ska övervaka att reglerna följs. Det behövs också en levande massmediekritisk debatt om etik och journalistiska arbetsmetoder, intern självrannsakan och en större medvetenhet om vad jakten på nyheter och publicitet kan leda till för den enskilde.

Därför är reportage som Martin Jönssons ”Vreden mot mediedrevet” i Journalisten 9/04 viktiga. Vi har sett flera exempel på reportage och debattartiklar med samma tema i Journalisten den senaste tiden. Det är bra att förbundets tidning på detta sätt bidrar till nödvändig intern diskussion om pressetik. Det är bara att hoppas att denna aktivitet faktiskt leder till en uppstramning av den publicistiska verksamheten på landets redaktioner.

För det handlar ju inte bara om hur och vad som publiceras. Även arbetssättet – hur information, fakta och nyheter samlas in eller under vilka former och villkor en intervju görs – är väsentligt för massmediernas samlade förtroende och för den enskildes upplevelser av, i värsta fall, hänsynslöshet och integritetskränkningar.

Jag har själv i min bok Möte med massmedier (Liber Förlag) följt upp vilka arbetsmetoder SVTs Uppdrag granskning använde i samband med det så kallade Oskarshamnsfallet. Av en sammanlagt flera timmar lång intervju med en massmedieovan politiker sändes ganska exakt fem minuter. Intervjun genomfördes av två reportrar, av vilka den ena skötte snacket och den andra stödde utfrågaren genom att lämna över lappar med – vad jag antar – information och frågeställningar. Vid publiceringen valdes förstås de klipp ut som förstärkte budskapet av en okunnig, osympatisk och osäker politiker som just berövat två föräldrar deras lilla barn.

Efter intervjun – som hon i boken kallar förhör – kände hon sig helt knäckt. När inslaget sänts blev hon mordhotad, hon vågade inte gå ut på flera veckor, hon tvingades till stödsamtal med teraput. Andra politiker, deras släktingar, bekanta och barn blev också hotade och kände sig utpekade och uthängda som brottslingar.

Uppdrag gransknings reportage om Oskarshamnsfallet är ett exempel på hur hårdvinklad journalistik och närmast hänsynslösa arbetsmetoder skapar nya offer och ytterligare devalverar förtroendet för massmedierna. Kritisk och granskande journalistik måste baseras på korrekt behandling av både folk och fakta. Det är egentligen ganska enkelt.

Peter Andréasson