Kan svensk vård lära av USA?

Ser att två representanter från Timbro skrivit på Svenskans debattsida Brännpunkt om att "Svensk vård kan lära av USA". Artikeln är tämligen vinklad, har uppenbarliga politiska förtecken och ger väl långt ifrån en helhetsbild, eller ens en relevant bild, av det amerikanska sjukvårdssystemet. Faktum är att den amerikanska vården är extremt dyr (16 procent av BNP), ineffektiv, leverar en genomsnittlig vårdkvalitet långt under genomsnittet för industriländer samt att nästan var tredje amerikan antingen är oförsäkrade eller har bristfälliga försäkringar (som t ex inte täcker olika former av cancerbehandlingar).

Grundläggande problem som skribenterna inte är så intresserade av att redogöra för i sin artikel.

Men några intressanta saker tar man upp:

• Det faktum att det amerikanska sjukvårdssystemet egentligen inte är ett enda system. Den konservative Robert Moffit, som jag intervjuade i en artkel för Fokus i våras, uttryckte det så här: "Det finns inte ett sjukvårdssystem i USA. Det finns många". Det kan vara bra att hålla i minnet när man diskuterar den amerikanska vården.
• I artikeln nämns delstaten Maine som ett avskräckande exempel på vårdreform á lá Obama. Det finns dock exempel på delstater som lyckats reformera sina vårdsystem betydligt bättre och som byggt på ungefär samma tankar som Obama nu har. Främst Massachusetts, där nämnde Moffit var en av ingenjörerna. I delstaten är numera omkring 98 procent av invånarna försäkrade. Hushåll med låga inkomster subventioneras av allmänna medel. Det finns inget offentligt försäkringsalternativ, däremot en delstatlig myndighet som bl a upphandlar försäkringar och förhandlar med bolagen ("Health Connector"). Beslutet om reformen skrevs för övrigt under av Mitt Romney, som då, 2006, var guvernör i Massachusetts.
• Skribenterna i Svenskan skriver också att "Vad som inte framgår av den svenska rapporteringen är att närmare hälften av de amerikanska sjukvårdsutgifterna idag faktiskt betalas av delstaterna och den federala regeringen, genom de olika offentliga program som redan finns". Struntsnack. I samma Fokusartikel skrev jag: "Omkring hälften av den totala vårdkostnaden i USA betalas med federala medel. Var tredje amerikan är försäkrad i något av de stora statliga försäkringsprogrammen, som Medicaid, Medicare och SCHIP, State Children’s Health Insurance Program." Så det så.
• Slutligen skriver Timbro-killarna att det amerikanska systemet med Health Savings Account ("hälsokonton") är en bra idé. Det råder det milt uttryckt delade meningar om här i USA. Problemet med HSA är bl a att de bara kan användas av dem som har en godkänd försäkring och att det kräver att man faktiskt har några pengar över för att placera i dessa konton. Det innebär således ingen lösning för de många amerikaner som varken har försäkring eller råd att lägga undan pengar på ett hälsokonto. En lösning för de redan försäkrade, rika och friska - om man ska hårddra det.

Däremot finns det en hel del annat som Sverige kan lära av USA när det gäller vård och vårdstrukturer. T ex nivån på den högkvalitativa vården. Eller forskning och utveckling inom många medicinska områden. Eller patienträttigheter. Eller det personliga omhändertagandet, som ofta är väl utvecklat i USA.

Om att bygga en nyhet på en enda källa

"USA:s ekonomi vänder i höst" slår Aftonbladet fast med stor rubrikstil på sin webbplats.

Jaha, det var ju intressant. Jag har varken hört eller läst några sådana profetior (åtminstone inte några seriösa). Det har snarare handlat om det motsatta: Den amerikanska ekonomin är fortfarande på väg neråt, alla siffror och indikatorer pekar på det. Och när, var och hur det kommer att vända står ännu skrivet i stjärnorna. Det finns helt enkelt ingenting i dag som visar på att en vändning är i sikte.

Så jag går in på Aftonbladets redaktionella samarbetspartner E24 (som levererar ekonominyheter till Bladet), där själva artikeln finns. Sedan upptäcker jag till min förvåning att även Ekot har haft ett inslag på samma tema: "Ljus framtid för amerikansk ekonomi". Och Svenskan likaså: "Vändning spås för USA i höst". Sannolikt återfinns budskapet i flera medier.

Det svenska scoopet om att USA:s ekonomi vänder i höst visar sig vara baserad på en enda persons uttalande. Ekonomen och lobbyisten Robert Wescott har varit i Stockholm och hållit föredrag. Han var tidigt ute och stödde Barack Obama inför presidentvalet och menar - inte helt oväntat - att det är just presidenten som ska gjuta mod i amerikanerna och få dom att börja konsumera igen. Han hänvisar till stimulanspaketets positiva effekt och det faktum att Barack Obama inte tappat mer än marginellt i popularitet sedan tilllträdet för en dryg månad sedan.

Ja, mer underbyggd än så är egentligen inte denna utsaga. Den bygger på spekulationer och förhoppningar.

Att Wescott, som konsult och lobbyist, har ett egetintresse av att hålla sig väl med och tala gott om Barack Obama nämns inte i de svenska medierna.

Naturligtvis får Robert Wescott, som till vardags driver analysföretaget Keybridge Research här i Washington, tycka och förutspå vad han vill om den ekomiska framtiden i USA och annorstädes. Och att Wescott har erfarenhet som ekonom och analytiker råder det inga tvivel om. Han har bland annat jobbat som biträdande avdelningschef på Valutafonden och varit en av president Clintons ekonomiska rådgivare.

Men att svenska medier kan slå fast att USA:s ekonomi kommer att vända i höst, baserat på att en enda källa spekulerar att så faktiskt kan ske (och det kan det ju), är inte bara dåligt.

Det är riktigt dåligt.

Och som vanligt är det rubriksättarnas fel, alltihop...

Om Claes Ryns inlägg på Brännpunkt

Det är uppenbart att Claes Ryn, svensk professor i statvetenskap vid ett universitet här i Washington DC-området, har något emot Barack Obama. Före, under och efter presidentvalet har han gjort vad han kunnat för att tona ner och förminska Barack Obamas karaktär, kompetens och röstframgångar.

Bland annat hävdar han att Obamas valseger var knapp och inte ens i närheten av Bill Clintons båda segrar under 1990-talet. I själva verket är den helt i paritet med dessa. Det skiljer bara fem respektive 14 elektorsröster (Obama fick 365, Clinton hade 370 respektive 379 vid sina båda val).

Räknat i absoluta tal har aldrig någonsin så många amerikaner röstat på en och samma president som vid det nyss avslutade valet och räknar man proportionella andelen av hela befolkningen så får vi gå tillbaka till Ronald Reagans storvinst 1984 för att hitta något motsvarande.

I gårdagens Brännpunkt (Svenska Dagbladets debattsida), menar Claes Ryn återigen att Barack Obama är överskattad, svagt rustad, en "skapelse för medieåldern", en produkt av en "mäktig politisk maskin i Chicago, som för övrigt är ökänd för sin korruption". I artikeln kallar han Obama för "förment svart" och skriver att Obamas kampanj präglades av brist på entusiasm och att detta "framgick av att amerikanarna i år var påfallande obenägna att sätta upp valplakat på sina gräsmattor och kring vägarna och att klistra namnet på sin presidentkandidat på bilen".

Jag vet inte vad professorn har för belägg för dessa påståenden, De flesta amerikanska politiska bedömare säger precis tvärtom. Just entusiasm och engagemang har karaktäriserat Obamas kampanj. Det här stärks av att det aldrig förr varit så många som stött en presidentkampanj ekonomiskt. Nästan fyra miljoner amerikaner har donerat stora och små summor. Det är breddden som var den ekonomiska basen i Obamas kampanj, inte några få stora donatorer från storfinansen, som Ryn låter ana i sin artikel.

Sedan är det irriterande att Claes Ryn har rena faktafel i sin artikel. Det stämmer exempelvis inte att Hillary Clinton fick fler röster än Barack Obama i samband med primärvalen.

Att Barack Obama har en tuff uppgift när han tillträder som president i januari, mitt i en ekonomisk kris av historiska mått, råder det inga tvivel om. Och visst kan Obama misslyckas med sitt presidentskap eller fatta felaktiga beslut.

Men Claes Ryn har tagit ut Barack Obamas misslyckande i förtid. Och man får en känsla av att han intensivt önskar att Obama gör bort sig. Ordentligt. Och det får han väl önska. Men man önskar sig att han önskade detta baserat på god och evidensbaserad argumentering och inte ett allmänt svepande tyckande och förmedlande av felaktiga fakta. Han är ju trots allt professor. Och lite krav måste man kunna ställa på en sådan. Väl?