Vilket ansvar har medierna för sina webbarkiv?

Ett av de få svenska ord som lånats in och etablerats i engelskspråkiga länder är - som ni säkert känner till - "ombudsman".

Washington Post har en ombudsman, en person som ska ta upp frågor som ligger mellan läsekretsen och de pubicistiskt ansvariga. Han heter Andrew Alexander och han har en egen kolumn varje söndag. Den är ofta både tänkvärd och intressant att följa.

Den senaste kolumnen handlar om vilket ansvar en tidning (eller i princip vilket medium som helst) har för det som en gång publicerats och som senare kanske visade sig vara fel eller åtminstone inte gav hela bilden.

Han exemplifierar med en man som för nästan 23 år sedan greps och åtalades för "indecent exposure" på McDonalds i Woodbridge strax söder om DC. Även om det inte explicit skrivs ut, så framgår det att det gick att se mannen ädlare delar där han satt i sin kortbyxor.

Folk hade reagerat, ringt polisen och det hela blev rättssak. Det är ju USA. Inför domaren förklarade mannen att han varit ute och joggat, att han hade haft ett par gymnastikbyxor på sig och inte haft något under dessa. Så ett eller annat hade väl "tittat ut", helt enkelt. Det var absolut inte meningen, en ren fadäs, försäkrade mannen.

Domaren ogillade åtalet direkt och därmed kunde saken varit utagerad. Om det inte varit för att Washington Post snappat upp storyn. Man skrev om händelsen på hamburgerkrogen och publicerade, som den pressetiska traditionen bjuder här i USA, mannens namn och ålder. Däremot följde man aldrig upp händelsen. Således skrev aldrig tidningen om frikännandet.

Mannen tänkte emellertid inte särskilt mycket på det där utan levde vidare sitt liv utan incidenter. För en tid sedan gick han i pension och för att dryga ut pensionen sökte han ett kompletterande jobb. Men han fick inget. När han undrade varför, visade det sig att arbetsgivarna googlat på hans namn och därmed hittat den drygt 20 år gamla artikeln i Washington Post. Och det är ju ingen som vill anställa en pervers man som blottar sig på McDonalds, det kan man ju förstå.

Nu har mannen vänt sig till tidningen och bett om att artikeln ska strykas från tidiningens webbaserade och sökbara artikelarkiv. Och det är utifrån detta exempel som Andrew Alexander resonerar. Vilket ansvar har egentligen ett massmedium för att det som publiceras är korrekt? Om det i efterhand visar sig vara fel, vilket ansvar har man då att ändra i det som publicerats? Eller ta bort helt? Är det rimligt att en slarvigt ihopskriven artikel med faktafel kan få ligga kvar år efter år och dessutom vara sökbara via allmänna sökverktyg? Och bör man i efterhand gå in och ändra något som redan varit publicerat, är inte det en form av historieförfalskning?

Det finns rätt många ansvarsfrågor och rätt många etiska frågetecken som väcks när man rota i det här.

"Det är förvånande att så få medier har en policy får sådant här", säger en peson som forskat kring det här och som uttalar sig i Th Post.

Washington Post har ingen policy. Man behandlar varje begäran om ändring eller strykning för sig, som unika fall. Huvudinställningen är att inget ska ändras, men att det införs en rättelse eller att den tidigare publiceringen kompletteras med ytterligare en text - förutsatt att originaltexten var felaktig eller icke komplett. Men undantag görs. Bland annat har tidningen tagit bort en artikel från webben som innehöll namn- och adressuppgifter för en kvinna som blev förföljd.

Även om svenska medier är betydligt försiktigare med just namnpubliceringar, kan problematiken ändå sägas vara generell. Att allt fler medier lägger ut hela eller delar av sitt arkiv på webben, samtidigt som sökmotorer blir allt bättre och smartare, innebär till att publicister på ett helt annat sätt än tidigare måste tänka över vilka principer som ska gälla. Och vilket ansvar man bör ta.

Kanske bör det till och med beslutas om ett gemensamt regelverk, likt de pressetiska spelreglerna?

Om The Posts ombudsman namnger mannen även denna gång?

Jodå.

Men nu är han sannolikt något mer nöjd med texten.

Janne Josefssons bidrag för ett öppnare samhälle

Tidskriften Socionomen har i sitt senaste nummer en längre intervju med journalisten och alla socionomers skräck Janne Josefsson. En intressant och tankeväckande artikel, väl värd att läsa för alla som är intresserade av massmedieetik och liknande.

Janne Josefsson är för många symbolen för hårdvinklad och tendensiös journalistik. Jag har själv flera gånger kritiserat hans och hans kollegors arbetsmetoder och de konsekvenser de kan leda till.

Samtidigt har jag alltid varit en förespråkare av granskande och tuff journalistik, förutsatt att den är relevant, korrekt, rättvis och kompetent utförd. Tyvärr är det inte alltid så. Överlag håller svensk journalistik, ärligt talat, en tämligen skral standard. Inte minst ur ett etiskt perspektiv, men också kvalitativt.

Janne Josefsson har flera poänger i Socionomens intervju. Och jag gillar hans inställning när det gäller att aldrig backa för konfrontation - han säger bland annat att han gärna ställer upp och pratar inför 150 socionomer: "Bjud in mig". Det är bra.

Men i grunden tycker jag att han skapat stora problem, inte minst för andra och mer nyanserade journalister med mindre intresse för det överdramatiska. Det finns ju knappt en socionom som vill prata med en journalist numera. Vilket är oerhört tråkigt. Janne Josefsson tycker själv att socionomer är för tysta. Det krävs inte alltför mycket intelligens för att inse att den hårvinklade och undergrävande journalistik han står för har en stor skuld till detta.

Janne Josefssons bidrag för ett öppnare samhälle har lett till det direkt motsatta: Tystare, räddare och ängsligare människor, oroliga för att bli offentligt uthängda som omänskliga, inkompetenta skurkar. Konsekvensen kan bli direkt förödande - ovilja att fatta obekväma eller kontroversiella beslut om t ex omhändertagande av barn som far illa. Och i så fall är det riktigt, riktigt illa.

Den liberala pressens likriktning

Som gammal nattredigerare och dagtidningsmurvel kan jag inte undanhålla er dagens förstasidor från de två liberala östkustdrakarna New York Times och Washington Post. Inte nog med att de i stort sett använder samma typsnitt i huvudet, de lyckas dessutom då och då ha ungefär samma dragning på ettan (slang för förstasidan). Fast dagens upplagor är väl närmast att betrakta som extrema. Exakt samma idé, exakt samma budskap...

De större dagstidningarna i USA har ett välförtjänt gott internationellt rykte. Innehållsmässigt, åtminstone. Journalistiken håller överlag en oerhört god kvalitet, källkontroll, pressetik och stilistik ligger på en hög nivå.

Detsamma gäller dock inte redigering och layout på nyhetsplats. Jag vet att många inte håller med mig, men New York Times utseende tycker jag är horribelt tråkigt och ogenomtänkt. Rubrikstilar saxas och blandas vilt, det är rörigt, bilder används överlag för lite eller fel och som läsare är det svårt att få en överblick eller ens en känsla för vad som är de viktigaste nyheterna i dagens tidning.

Washington Post är något bättre, men lider också av en oförmåga att skapa rena, tydliga, läsarvänliga och aptitliga sidor.

Däremot är det betydligt bättre i många av de specialbilagor som båda tidningarna producerar dagligen. Särskilt helgmagasinen kan vara väldigt snygga och läckert utformade.

Och som sagt, innehållsmässigt är de amerikanska jättarna svårslagna. Där handlar det snarare om att hitta tid för att läsa alla intressanta artiklar.

Debattartikel om massmediernas ansvar

Jag planerar att lägga ut en del texter som jag publicerat i olika sammanhang och börjar med den nedanstående. Den fanns med i tidningen Journalisten för några år sedan. Fortfarande i hög grad aktuell. /Peter

Den senaste tiden har vi sett flera fall av grova journalistiska övergrepp riktade mot anhöriga, brottsoffer, misstänkta och personer som bara råkat stå i vägen när den massmediala ångvälten rullat på.

Journalistiken – och då särskilt vissa delar av nyhetsjournalistiken – befinner sig i en allt djupare förtroende- och trovärdighetskris.

Att bygga upp detta raserade förtroende sker inte över en natt. Det räcker inte heller med en skärpning av de pressetiska reglerna eller en förändring av den organisation som ska övervaka att reglerna följs. Det behövs också en levande massmediekritisk debatt om etik och journalistiska arbetsmetoder, intern självrannsakan och en större medvetenhet om vad jakten på nyheter och publicitet kan leda till för den enskilde.

Därför är reportage som Martin Jönssons ”Vreden mot mediedrevet” i Journalisten 9/04 viktiga. Vi har sett flera exempel på reportage och debattartiklar med samma tema i Journalisten den senaste tiden. Det är bra att förbundets tidning på detta sätt bidrar till nödvändig intern diskussion om pressetik. Det är bara att hoppas att denna aktivitet faktiskt leder till en uppstramning av den publicistiska verksamheten på landets redaktioner.

För det handlar ju inte bara om hur och vad som publiceras. Även arbetssättet – hur information, fakta och nyheter samlas in eller under vilka former och villkor en intervju görs – är väsentligt för massmediernas samlade förtroende och för den enskildes upplevelser av, i värsta fall, hänsynslöshet och integritetskränkningar.

Jag har själv i min bok Möte med massmedier (Liber Förlag) följt upp vilka arbetsmetoder SVTs Uppdrag granskning använde i samband med det så kallade Oskarshamnsfallet. Av en sammanlagt flera timmar lång intervju med en massmedieovan politiker sändes ganska exakt fem minuter. Intervjun genomfördes av två reportrar, av vilka den ena skötte snacket och den andra stödde utfrågaren genom att lämna över lappar med – vad jag antar – information och frågeställningar. Vid publiceringen valdes förstås de klipp ut som förstärkte budskapet av en okunnig, osympatisk och osäker politiker som just berövat två föräldrar deras lilla barn.

Efter intervjun – som hon i boken kallar förhör – kände hon sig helt knäckt. När inslaget sänts blev hon mordhotad, hon vågade inte gå ut på flera veckor, hon tvingades till stödsamtal med teraput. Andra politiker, deras släktingar, bekanta och barn blev också hotade och kände sig utpekade och uthängda som brottslingar.

Uppdrag gransknings reportage om Oskarshamnsfallet är ett exempel på hur hårdvinklad journalistik och närmast hänsynslösa arbetsmetoder skapar nya offer och ytterligare devalverar förtroendet för massmedierna. Kritisk och granskande journalistik måste baseras på korrekt behandling av både folk och fakta. Det är egentligen ganska enkelt.

Peter Andréasson