Slutligen: Lite statistik

Antalet troende amerikaner minskar, enligt statistik publicerad häromdagen i USA Today.

• Andelen amerikaner som tror på Gud: 80 procent (90 procent år 2003)
• Andelen amerikaner som tror på himmelriket: 73 procent (82 procent)
• Andelen amerikaner som tror att djävulen finns: 59 procent (68 procent)
• Andelen amerikaner som tror att halvetet finns: 62 procent (69 procent)

Med tanke på den akonomiska utvecklingen kanske man kunde anta att siffran för Djävulen och helvetet snarare borde gå åt andra hållet...

Hur som helst: Jag skulle vilja tacka de uppdragsgivare jag haft under året samt önska dem och alla läsare av denna blogg och av de reportage och andra texter som jag publicerat i olika sammanhang under 2008 ett riktigt Gott Nytt År!

Baby Tripp is born

Så har då Sarah Palins dotter Bristol nedkommit med en son. Enligt uppgifter i amerikansk skvallerpress mår såväl mor - och då menar jag Bristol alltså - som son bra.

Enligt samma källor ska killen döpas till Tripp Easton Mitchell, vilket fick mig att reagera. Pappan heter Levi Johnston och Levis mamma, 42-åriga Sherry Johnston, delgavs i förra veckan misstanke för drogbrott. Hon ska visst inför skranket den 6 januari.

Så Baby Tripp känns ju som ett rätt passande namn på barnbarnet. Eller inte...

Bobby Fischer RIP

Tidningarna är så här års fyllda av minnesord över personer som avlidit under året. The N Y Times Magazine ägnas denna söndag helt och hållet åt kända personer som gått bort. Bland de många porträtten finns ett av schackspelaren Bobby Fischer, som dog i januari, 64 år gammal.

Fischers levnadsöde är minst sagt märkligt. Precis som många andra hörde jag själv första gången talas om honom i samband med den berömda matchen mot dåvarande världsmästaren från Sovjetunionen, Boris Spasskij, men han hade då varit välkänd och erkänd i schackkretsar i många år.

Jag minns hur min schackspelande farbror var eld och lågor inför mötet mellan den geniförklarade men excentriske Fischer och den äldre, coola och ytterst intelligente Spasskij. Kampen avgjordes i Reykjavik 1972 och följdes av hela världen. En strid mellan en amerikan och en ryss i en tid som fortfarande präglades av ett kallt krig var naturligtvis hett stoff.

Fischer vann matchen efter diverse uppseendeväckande turer och sedan försvann han från schackscenen. Under en tid var han medlem i en sekt i Kalifornien. Sedan flyttade han runt i världen och blev allt mer konstig.

Trots sin egen judiska bakgrund, gav han uttryck för antisemitiska åsikter i ett flertal intervjuer. Bland annat tyckte han att alla judar skulle sättas i fängelse och anklagade dem för att vilja utrota den afrikanska elefanten eftersom dess snabel påminde om en oomskuren snopp...

Han applåderade terrorattacken mot USA 2001 och tog ut sina lagningar ur tänderna eftersom han var övertygad om att USA och Ryssland försökte styra honom genom att skicka radiosignaler via tänderna till hans hjärna. Så småningom förlorade han sin rätt att inneha ett amerikansk pass och sökte politisk asyl på Island eftersom han blivit utslängd från Japan, där han bodde innan.

Det var också på Island han avled den 17 januari. Enligt artikeln i N Y Times Magazine skedde begravningen i hemlighet, med endast fyra personer närvarande.

Onekligen en fascinerande person.

Ingen vill köpa jetplan längre

Så sent som i våras stod köparna i kö. Nu vill plötsligt ingen ha dom längre: De små privata jetplanen, typ Gulfstream. Det är en rätt konjunkturkänslig bransch, det där.

New York Times rapporterade i dag om att det är jetplans-kris. Det har i princip svängt 180 grader. Istället för att ställa sig i kö för att köpa plan, står man nu i kö för att sälja. Problemet är bara att ingen vill köpa. Från att ha varit en ultimat statussymbol - "jag har mitt eget jetplan" - har det nästan blivit tvärtom, en symbol för ohemult slöseri, miljöförstöring och dålig smak.

Dödsstöten för Gulfstream som statussymbol (för den här gången, är bäst att tillägga) kom tidigare i höstas när ledarna för bilindustrin gjorde det fatala misstaget att ta sina respektive företagsplan till Washington för att be om miljardstöd från kongressen. De fick bakläxa den gången, bland annat för sin nonchalanta attityd, lärde sig av sitt misstag och tog hybridbilar till nästa möte. Både GM och Ford har nu gjort sig av med de flesta av sina företagsplan och lagt ner sina respektive flygsektioner med anställda piloter, markpersonal m fl.

Jämställdheten i Obamas nya regering

För några veckor sedan skrev jag en krönika för affärstidningen "Passion for Business". Såvitt jag vet är inte texten publicerad på nätet (förhoppningsvis är den dock i papperstidningen, den har ännu inte nått över Atlanten), så jag kan inte länka till den, men den gick i stort sett ut på att USA är ett jämställdhetens u-land. Jag slängde fram några siffror för att illustrera:

• 90 procent av ledamöterna i amerikanska bolagsstyrelser är män.
• 90 procent av verkställande direktörer i näringslivet är män.
• 93 procent av toppcheferna som tjänar mest i de 500 största företagen är män.
• 98 procent av verkställande direktörer i USA:s 1 000 största företag är män.
• 99 procent av så kallade ”inside directors” (personer som både tillhör koncernledningen och sitter i bolagsstyrelsen) är män.
• 85 procent av ledamöterna i kongressen (senaten och representanthuset) är män. Det innebär att USA ligger på 67:e plats i världsstatistiken över länders kvinnorepresentation i parlamenten, precis före Bangladesh. Sverige ligger på andra plats.
• I den senaste utgåvan av rapporten Gender Gap Index är ligger USA på 31 plats, vilket är ett rejält tapp jämfört med den förra rapporten (23:e plats). USA är det enda landet på den här nivån som uppvisar försämrade siffror när det gäller jämställdhet. Sverige är etta.

I samband med valkampanjen var det många som hoppades på Hillary Clinton. Om en kvinna tar hem USA:s mäktigaste position, då måste väl det där glastaket vara sprängt en gång för alla.

Vi vet ju alla hur det slutade. Barack Obama vann knappt men klart över Clinton, valde en annan man som running mate och utklassade John McCain - som valt en kvinna som VP-kandidat.

Nu har Obama utsett hela sin regering och hur blev det då med jämställdheten?

Jodå, vad ska man säga? Av 15 ministerposter innehas 12 av män. Det innebär runt 80 procent gubbar - 20 procent gummor. Inte så imponerande direkt. I någon liten mån kanske det kan kompenseras genom att den tyngsta posten, som utrikesminister, är vikt för Hillary Clinton. Övriga kvinnliga ministerposter är: arbetsmarknad, Hilda Solis, och Homeland Security ("säkerhetsminister"), Janet Napolitano.

I kabinettet ingår även USA:s FN-ambassadör (kvinna), EPA (Environmental Protection Agency) Adminstrator (kvinna) samt Trade Representative (man). Så totalt är det något mer jämställda siffror - ungefär 73 procent män.

Jämförelsevis kan nämnas att Bill Clintons och George W Bush första respektive regering båda hade fyra kvinnor - en mindre än Barack Obama. Så visst går det framåt med jämställdheten i USA. men rätt långsamt...

När det gäller representation av minoritetsgrupper så har Barack Obama fyra svarta, tre "hispanics" och två med asiatisk bakgrund. Bush hade två svarta, en "hispanic" och två asian-american. Clinton fyra svarta och två "hispanics".

Allt enligt en sammanställning i dagens USA Today.

Om George W Bush och skulden

New York Times har i dag, söndag, en oerhört intressant genomgång av den sittande presidentens roll i och skuld till den rådande ekonomiska krisen. Reportaget, som är mycket detaljerat, initierat och genomarbetat, är en sann njutning att läsa för alla politik- och ekonominördar.

Enligt artikeln har George W Bush en större skuld till situationen än vad många tror eller tycker. Framförallt, menar artikelförfattarna, beror det på två saker som präglat Bush åtta år som president. Nummer ett är inte helt oväntat: Ekonomiska avregleringar av finansmarknaden - inte minst på bolånesidan - och privatiseringar av en mycket stor del av den statliga sektorn. Nummer två var något mer otippat, åtminstone för mig (jag är sannolikt dåligt påläst helt enkelt): Hans oerhört bestämda mål att kraftigt öka andelen amerikaner som äger sitt eget hem. Vid sidan av terrorbekämpningar, krig och skatteminskningar så har just detta med privatägda bostäder blivit något av ett signum för den sittande adminstrationen.

Kombinationen av avregleringar/privatiseringar och ökad andel privatägda bostäder skapade en explosiv massa som blev kritisk och sprängdes i luften för nästan ett år sedan, enligt N Y Times.

George W Bush fick tidigt signaler och informationer om vad som var på gång. Redan 2006 fanns det folk inom hans egen stab som varnade för att man höll på att skapa en enorm bubbla, med ökade bostadspriser, och ökad utlåning till hushåll med knappt några marginaler alls. Och utlåning gick inte bara till att finansiera bostäder. Precis som i Sverige före fastighetsbubblan i början av 1990-talet, lånade man extremt stora belopp med värdestegringar som enda säkerhet. Pengar som gick till konsumtion, bilinköp, aktier, collegeavgifter.

Presidenten var dock mest stolt över att han lyckats få en större andel av invånarna som ägare till sin egen bostad än någonsin tidigare. Något som han såg som ett tydligt tecken på att hans politik varit framgångsrik. Ett mätbart resultat.

Bush och hans närmaste rådgivare verkar ha haft som regel att sparka eller frysa ut den som höjt ett eller flera varningens fingrar över vad som var på gång. Han ville inte tro på att hans fundamentala ekonomisk-politiska verktyg skulle kunna leda till en katastrof. Istället pratade han så sent som i våras om hur god den ekonomiska grunden i USA var och att tillväxttakten möjligen minskat något, men att det inte var någon fara.

Det var inte förrän i september som Bush gick ut och erkände att den amerikanska ekonomin har stora och allvarliga problem.

Och andelen privatpersoner som nu äger sin egen bostad har minskat drastiskt det senaste året, på grund av tvångsförsäljningar och uppsagda bostadslån. Siffran är nu lägre än den var när Bush installerade sig som president.

Så kan det gå.

Watergate 35 år senare

Watergatekomplexet i Washington DC.

För omkring 35 år sedan briserade en av de största politiska skandalerna i modern amerikansk historia; Watergate-affären. En solkig historia som innehöll såväl inbrott som illegala bandinspelningar och omfattande mörkläggningsaktiviteter. Den ledde så småningom till att president Richard Nixon tvingades avgå den 9 augusti 1974.

Jag kom att tänka på den här affären när jag satt i väntrummet till mina barns tandläkare tidigare i dag. Den 12-årige sonen skulle laga ett par små hål och det kändes en aning märkligt att befinna sig här i ett sådant vardagligt ärende som ett tandläkarbesök.

Mottagningen ligger nämligen i Watergate.

För mig var nyhetsrapporteringen kring den här skandalen väldigt stor. Trots att jag inte var särskilt gammal då, så minns jag tydligt hur svenska medier bevakade historien och jag kommer också ihåg när Nixon så småningom höll sitt tal där han meddelade sin avgång. Watergate har i många år symboliserat smutsig och korrumperad politik för mig.

När jag var i Washington för första gången 1998 tog jag en promenad till komplexet. Dels för att med egna ögon se den byggnad som fick ge namn till det som ledde till en presidents avgång. men det fanns även en annan anledning. En annan skandal. Med en annan president.

Monica Lewinsky-affären.

"I did not have sexual relations with that woman, Miss Lewinsky", som Bill Clinton så fint uttryckte det hela i en intervju.

Lewinsky bodde våren -98 i en lägenhet i Watergate och när historien var som hetast var gatan utanför hennes bostad full av TV-team och fotografer. Jag minns hur jag stod och pratade med några TV-fotografer en stund, innan jag långsamt vandrade vidare. Plötsligt kom en bil körande i full fart upp från garaget under byggnaden. Jag skulle precis gå över gatan vid ett övergångsställe och tog för givet att bilen skulle stanna och släppa fram mig. Men det gjorde den inte. Jag fick hejda mig och tittade argt in i bilen. En manlig förare. Och bredvid satt Monica Lewinsky. USA:s mest jagade person. En halvmeter ifrån mig.

Så kan det gå.

Och nu är alltså platsen för några av de mest omtalade politiska affärerna i USA också platsen där mina barn gör sina dental check-ups. Det känns onekligen en aning märkligt.

Extremt intresse för Inauguration Day

Washington DC bävar inför Inauguration Day den 20 januari. Enligt en del bedömare kommer hela fyra miljoner personer att samlas här i DC för att vara med när Barack Obama svärs in som den förste svarta amerikanska presidenten.

Fyra miljoner personer är ungefär tre miljoner för många för huvudstadens infrastruktur. Tunnelbanesystemet fungerar vanligtvis utmärkt, men har en maximal kapacitet på 120 000 passagerare per timme. Detta under förutsättning att alla tåg fungerar och att det inte händer något som stoppar upp. Vilket det naturligtvis kommer att göra med så mycket folk i farten.

Bussar och taxibilar kommer att ha mycket begränsade möjligheter att ta sig fram i centrala Washington, eftersom stora delar av downtown ska vara avstängd av säkerhetsskäl. Att ta sin egen bil i närheten av DC den 20 januari är det knappast någon ens överväger. Det kommer att vara kaos på gatorna.

Ta tunnelbanan tidigt på morgonen och var beredd att stanna i stan hela dagen. Eller cykla eller gå om du har möjlighet. Det är uppmaningen från de lokala myndigheterna.

Flygbolagen har satt in extraflyg. Tågen är i stort sett fullbokade. Det finns endast ett fåtal hotellrum kvar - och priserna är extremt upptrissade. Folk hyr ut sina hus eller lägenheter till skampriser. För några veckor sedan läste jag om att ett hus nära centrala stan hyrts ut för helt obegripliga 60.000 dollar för en vecka.

Själv räknar jag med att vandra den 20 januari. Vi bor omkring en timmes promenad från kongressen, men vi lär inte komma i närheten av själva byggnaden. Istället får vi inrikta oss på att få se en skymt av paraden. Möjligen.

Hur som helst så kommer det bli en väldigt intressant dag i Washington DC den 20 januari 2009.

Historisk utmaning för Tom Daschle

I dag, torsdag, utsåg Barack Obama officiellt den tidigare senatorn Tom Daschle till hälsominister. Han blir också den som kommer att leda arbetet med att reformera den amerikanske sjukvårdsförsäkringen - en av de största förändringarna i välfärdssystemet sedan Lyndon B Johnsons dagar på 1960-talet, då både Medicare och Medicaid infördes.

Det är inte någon liten utmaning Daschle och hans medarbetare har framför sig. Fler än 45 miljoner amerikaner - var sjätte invånare - saknar i dag sjukvårdsförsäkring. Detta samtidigt som sjukvårdskostnaderna skenar i höjden. Allt fler är satta i gigantiska skulder på grund av kostnader för läkemedel och behandlingar. Många har gått i personlig konkurs som en följd.

Det ska bli väldigt intressant att följa Daschles arbete under det närmaste året. Ni lär få läsa mer om det på denna blogg framöver.

Nu kommer dock Amerika-reportage inte uppdateras de närmaste dagarna. Jag är på resande fot och räknar med att återkomma om en knapp vecka.

På återsseende!

Bästa skolan i USA - granne med de sämsta

Det bästa kommunalt drivna gymnasiet (eller egentligen high school) i USA ligger på cykelavstånd från mitt frilanskontor här i Washington DC. Thomas Jefferson High School for Science and Technology i Alexandria, Virginia, rankas som nummer ett i stor riksomfattande studie där man jämfört elevernas testresultat. Studien har enbart tittat på kommunalt drivna high schools. Se listan här.

Det är en smula ironiskt att landets bästa public school ligger granne med landets sämsta public school-system. DC:s kommunala skolor ligger nämligen i botten när det gäller de flesta kriterier: elevernas kunskapsnivåer, olika testresultat, närvaro, lärarkvalitet, nivå på lokaler etc, etc.

Samtidigt tillhör skolsystemet här ett av de dyrare i landet. Det finns flera orsaker till det. En är Distriktets märkliga juridiska status, som innebar att länge var kongressen som fattade beslut om lokala skolfrågor. Ett horribelt system som i praktiken innebar att avståndet mellan beslutsfattare och verksamhet blev väldigt stort. Som en följd frodades en kultur som präglades av slöseri, ineffektivitet, brist på vettig styrning och ledning.

Numera är det Distriktet som själv fattar beslut och till stora delar också bekostar det offentliga skolsystemet. Men det är svårt att ändra på gamla dåliga vanor. Politiker och skolledare har kämpat för att öka kvaliteten på skolorna här. Det har gått trögt. Många ambitiösa lärare, elever och föräldrar har bara blivit alltmer frustrerade. Även stora bidragsgivare till det offentliga skolsystemet i Washington DC, som Bill Gates, har offentligt gått ut och kritiserat skolsystemet.

Nu börjar det dock hända saker. För 1,5 år sedan anställde Adrian Fenty, borgmästaren här i Distriktet, Michelle Rhee. Hon flyttade hit med sina två döttrar som hon placerade i en public elementary school. Strax därpå sprakade hon barnens rektor. Sedan sparkade hon ytterligare mer än 20 rektorer. Därefter la hon ner mer än 20 skolor. Och nu vill hon säga upp lärarnas rätt till fasta anställningar, så att hon kan bli av med alla urusla, omotiverade och lågpresterande lärare.

Snacka om stormvind. Och mycket riktigt har Rhee blivit omtalad - och omdiskuterad - trots sin korta tid som skolchef i DC. I näst senaste Time Magazine pryder hon omslaget. Med oerhört beslutsam min står hon i ett klassrum med en sopkvast. Rubriken är: "How to fix America's schools".

I artikeln utmålas hon som oerhört tuff, målmedveten och som något av hoppet för det offentliga amerikanska skolsystemet.

Det återstår väl att se hur väl hon faktiskt kommer att lyckas. Det har ännu gått för kort tid för att kunna se om elevernas kunskapsnivåer och närvaro stiger - men det är ingen tvekan om att Michelle Rhee rört om i skolgrytan här i DC. Med besked.

Intressant och bra i Förtroendeutredningen

Och så över till svenska nyheter:

Utredarna Sigrid Heuman och Fredrik Bohlin presenterade häromdagen sitt betänkande i den så kallade Förtroendeutredningen på DN Debatt. Hela betänkandet kan läsas här via pressmeddelandet på Justitiedepartementets webbplats.

Jag har inte satt mig in i betänkandet i detalj, men en sak fångade mitt intresse. Detta om domstolarnas oförmåga att kommunicera rent allmänt och i synnerhet genetemot medierna. Det är alldeles utmärkt att Heuman och Bohlin tar upp denna fråga på ett seriöst sätt, för det är ett stort problem. Jag håller inte med om alla deras detaljförslag (bland annat är jag tveksam till att ha en särskilt talesperson), men jag tycker att de är inne på ett mycket viktigt spår.

Jag har länge arbetat med en del yrkesgrupper som överlag närmast skyr massmedier och journalister som pesten. Inte sällan finns det orsaker till detta; de har kanske varit med om att bli felciterade, missförstådda, hårdvinklade eller illa behandlade på annat sätt. Eller sett på när någon kollega blivit det. Janne Josefssons-journalistiken har ytterligare spätt på denna medierädsla och/eller -förakt.

Bränt barn har en tendens att undvika elden, som bekant.

Följden blir alltså att man sticker huvudet i sanden och gör sig så oanträffbara som möjligt när journalister tar kontakt. "Har inte tid". "Måste prioritera jobbet". "Det blir ändå bara fel". "Meningslöst att uttala sig". "De är bara ute efter att få mig att säga något dumt".

Så kan det låta. Under de senaste 15 åren har jag, via föreläsningar, kurser, utbildningar träffat tusentals personer med den här inställningen - och jag kan konstatera att inställningen blir allt vanligare. Det här med medierädsla börjar bli ett påtagligt samhällsproblem.

Journalister vill ofta få det till att denna utveckling beror på ett hårdare samhällsklimat, där den alltmer utbredda tystnaden beror på rädslan för repressalier från chef eller ledning. Och så kan det mycket väl vara - men det är bara en del av förklaringen. Min erfarenhet säger mig att massmedierna också har sig själva att skylla till stor del. Genom tveksamma arbetsmetoder, etiska spelregler som är för svaga och som inte följs, överlag en bristande kvalitet och kvalitetskontroll, brister i transparens, påfallande ofta dåligt ledarskap etc, har massmedierna i Sverige själva bäddat för att förtroendet för dem sjunkit kraftigt under senare år. Jag ska inte bli långrandig, den som är intresserad kan läsa mer i min bok "Möte med massmedier" (Liber).

Men oavsett orsaken, så är det viktigt att bryta olika yrkesgruppers strutsmentalitet. Ytterst är det en fråga om demokrati och insyn för alla medborgare. Därför tycker jag att Heumans och Bohlins förslag om ökad satsning på domstolarnas öppenhet gentemot medierna är superbra. Jurister tillhör en av grupperna i samhället som generellt är väldigt skeptiska till journalister. Många domare skulle aldrig "nedlåta sig" och prata med en reporter efter att domen förkunnats. Konsekvensen blir att risken för fel och missförstånd ökar, journalisten som bara har en dom skriven på ett snirkligt juridiskt språk att basera sin publicering på, får ingen möjlighet att kolla upp eller komma med klargörande följdfrågor.

På mina kurser och föreläsningar brukar jag säga att om nyheten är tillräckligt stor så kommer massmedierna att publicera oavsett om fackkunskapen uttalar sig eller inte. Och då är det väl bättre att fackkunskapen finns där tillgänglig för att förklara, förtydliga och kommentera. Då har man åtminstone gjort vad man kunnat för att se till att den slutliga publiceringen blir så bra och korrekt som möjligt. Och det tjänar alla på.

Är man en struts tar man inte ens vara på den möjligheten, risken för fel ökar och föraktet breder ut sig åt alla håll och kanter.

Notera: Det jag beskriver här gäller generellt. Det finns bättre och sämre redaktioner när det gäller publicistisk kvalitet, precis som det finns bättre och sämre enskilda journalister. En del fungerar hur bra som helst. Man kan inte dra alla över en och samma kam. Det finns också många jurister som har en helt annan och betydligt mer öppen inställning mot medierna än den ovan beskrivna.

Tillägg, 9 december: Ser att det varit tämligen lite uppmärksamhet kring Förtroendeutredningens betänkande i svenska medier. Enligt Maria Abrahamsson i Svenskan så kom det bara två journalister på presskonferensen. Men anledningen till det svaga intresset var sannolikt att de båda utredarna presenterade sitt förslag på DN Debatt samma morgon. Vem är intresserad av en presskonferens vars innehåll redan publicerats i en konkurrerande kanal? Det är enkel medielogik.

Glädjespridaren - en smittbärare

Begreppet glädjespridare är inte så dumt. Ny forskning visar nämligen att glädje är starkt smittsamt. Washington Post hade berättade i fredags om en ny studie som visar att ”happiness is contagious” – glädje är smittsamt. Det är forskare vid Harvard som i en stor studie, de har följt nästan 5 000 personer i mer än 20 år, kan konstatera att glädje är ungefär lika smittsamt som influensa.

Glädje smittar främst i närområden och inom familjen, mellan släktingar, grannar, vänner. Däremot är glädje inte alls smittsamt mellan arbetskamrater. Enligt forskarna kan det bero på att vi har en helt annan ”relationsmässig dynamik” på jobbet. Det handlar ofta mer om konkurrens och tävlan än om samarbete och gruppkänsla. Framgångar för en person på jobbet kan ske på bekostnad av någon annan. Och då är det kanske svårt att smittas av glädje.

Intressant är också att ”oglädje” (unhappiness) inte alls är lika smittsamt. Naturligtvis påverkas vi när någon som står oss nära är olycklig, men smittan är inte alls lika stark som den är om personen är glad och lycklig.

Forskarna spekulerar nu i om det här med glädjesmitta ligger i våra gener. Uttryck som skratt, leenden, mjuka ljud (som sång) skapar en positiv känsla och gör att vi känner oss bättre, orkar mer och kan arbeta mer effektivt tillsammans som en grupp.

Plötsligt ser jag helt nya målbeskrivningar för Smittskyddsinstitutet och Socialstyrelsens smittskyddsenhet. Istället för att jobba för att förhindra smittspridning i samhället , borde de arbeta för att öka den. Åtminstone den här.

Keep on smiling!

Om Claes Ryns inlägg på Brännpunkt

Det är uppenbart att Claes Ryn, svensk professor i statvetenskap vid ett universitet här i Washington DC-området, har något emot Barack Obama. Före, under och efter presidentvalet har han gjort vad han kunnat för att tona ner och förminska Barack Obamas karaktär, kompetens och röstframgångar.

Bland annat hävdar han att Obamas valseger var knapp och inte ens i närheten av Bill Clintons båda segrar under 1990-talet. I själva verket är den helt i paritet med dessa. Det skiljer bara fem respektive 14 elektorsröster (Obama fick 365, Clinton hade 370 respektive 379 vid sina båda val).

Räknat i absoluta tal har aldrig någonsin så många amerikaner röstat på en och samma president som vid det nyss avslutade valet och räknar man proportionella andelen av hela befolkningen så får vi gå tillbaka till Ronald Reagans storvinst 1984 för att hitta något motsvarande.

I gårdagens Brännpunkt (Svenska Dagbladets debattsida), menar Claes Ryn återigen att Barack Obama är överskattad, svagt rustad, en "skapelse för medieåldern", en produkt av en "mäktig politisk maskin i Chicago, som för övrigt är ökänd för sin korruption". I artikeln kallar han Obama för "förment svart" och skriver att Obamas kampanj präglades av brist på entusiasm och att detta "framgick av att amerikanarna i år var påfallande obenägna att sätta upp valplakat på sina gräsmattor och kring vägarna och att klistra namnet på sin presidentkandidat på bilen".

Jag vet inte vad professorn har för belägg för dessa påståenden, De flesta amerikanska politiska bedömare säger precis tvärtom. Just entusiasm och engagemang har karaktäriserat Obamas kampanj. Det här stärks av att det aldrig förr varit så många som stött en presidentkampanj ekonomiskt. Nästan fyra miljoner amerikaner har donerat stora och små summor. Det är breddden som var den ekonomiska basen i Obamas kampanj, inte några få stora donatorer från storfinansen, som Ryn låter ana i sin artikel.

Sedan är det irriterande att Claes Ryn har rena faktafel i sin artikel. Det stämmer exempelvis inte att Hillary Clinton fick fler röster än Barack Obama i samband med primärvalen.

Att Barack Obama har en tuff uppgift när han tillträder som president i januari, mitt i en ekonomisk kris av historiska mått, råder det inga tvivel om. Och visst kan Obama misslyckas med sitt presidentskap eller fatta felaktiga beslut.

Men Claes Ryn har tagit ut Barack Obamas misslyckande i förtid. Och man får en känsla av att han intensivt önskar att Obama gör bort sig. Ordentligt. Och det får han väl önska. Men man önskar sig att han önskade detta baserat på god och evidensbaserad argumentering och inte ett allmänt svepande tyckande och förmedlande av felaktiga fakta. Han är ju trots allt professor. Och lite krav måste man kunna ställa på en sådan. Väl?

Ingen samåkning - men hybridbilar

Nej, ryktet som att de tre VD:arna för Big Three (Ford, GM och Chrysler) skulle samåka från Detroit till Washington var för bra för att vara sant.

Däremot har Fords VD Alan Mulally kört ner i en Ford Escape hybrid. Rick Wagoner på GM körde likaså ner i en miljöbil; Chevy Maliby hybrid. Hur Chryslers VD tog sig hit är oklart - företaget vill inte avslöja det av säkerhetskäl. Och visst, det är ett känt faktum att Chrylsers växellådor är urusla, så det kändes väl för osäkert att köra ner i en av företagets egna bilmodeller.

Förutom denna symbolhandling kommer de stora denna gång med en hel del mer i säcken. Tanken är att blidka politikerna så att företagen kan få totalt uppemot 25 miljarder dollar i stöd. Bland annat har Fords VD lovat att gå ner i lön till 1 dollar/år om företaget behöver använda stödpengarna. Man få hoppas att han har lite pengar undanstoppade, vilket han med största sannolikhet har eftersom hans lön förra året var drygt 21 miljoner dollar.

Det blir inga chefsbonusar nästa år i något av företagen. Dessutom minskade löner för toppcheferna, ingen löneökning för anställda och sedan ska ett antal dyra företagsflygplan säljas.

Det verkar som om de tre företagens ledningar lärde sig något när de besökte Washington förra gången. Nu kommer de med all sannolikhet få sina pengar.

Fakta här ovan är mestadels hämtade från nyhetsbyrån AP.

Big Three samåker till stan

Så är det då åter dags för den amerikanska bilindustrin - Big Three - att komma till Washington DC och be om skattepengar. Sannolikt sköter de sig bättre den här gången. Förra gången de var här så lyckades de reta upp kongressledamöterna genom att komma uppenbart illa förberedda och folket genom att flyga ner från Detroit i varsitt dyrt jetplan.

Nonchalant, klantigt och häpnadsväckande dumt, tyckte både politiker och folk. Ni anar inte vad upprörda många av vännerna här är över direktörernas uppenbara brist på fotfäste i den amerikanska vardagen.

Nu ryktas det om att de tre ska samåka ner i en bil... Frågan är om de i så fall väljer en GM, Ford eller Chrysler.

Ford överväger att försöka sälja Volvo, vilket var ganska väntat. Biltillverkarna måste nu visa att de är beredda att ta till rejäla åtgärder för att försöka lösa den akuta krisen. Av det tre stora så är Ford det företag som är mest välskött och har störst framtidspotential enligt bedömare - så det är är ingen tillfällighet att det är just Ford som ser till att åtminstone skapa en illusion av att något är på gång.

Både GM och Chrysler har stora strukturella och strategiska problem. Produktionen kostar stora pengar och flera av de bilmodeller man satsat på och lanserat under senare år har varit illa tajmade eller visat sig vara näst intill osäljbara.

Nu ska det bli intressant att se vad som händer med Saab...