Den här bloggen har varit vilande ett bra tag nu, men så här på kvällen för det amerikanska valet vore det naturligvis tjänstefel att inte komma med åtminstone någon liten kommentar.
Läget kan väl sammanfattas enligt följande: det är oerhört jämnt.
Men Obama vinner sannolikt. Det finns ett antal sena indikationer som tyder på det. Bland annat verkar det vara fler som röstar än vad man tidigare trodde, vilket gynnar Obama. Dessutom har den sittande presidenten avslutat oerhört starkt, hållit en mängd ytterst inspirerande möten och hans insatser i samband med stormen Sandy har också påverkat opinionsläget positivt.
Jag tippar att han tar både Florida och Ohio, de två viktigaste vågmästardelstaterna. Och därmed skulle det vara klart. Han kommer att att ta hem det här med rätt god marginal, kanske rentav komma över 300 elektorsröster - det krävs minst 270 för att vinna presidentvalet.
Vi får snart se om jag får rätt... Florida är oerhört jämnt när detta skrivs. Just i detta nu tog Romney en liten ledning, med drygt 70 procent av rösterna räknade.
När det gäller det minst lika viktiga, men inte lika uppmärksammade, kongressvalet så verkar det gå ungefär enligt ritningarna. Det innebär att republikanerna förlorar en del platser i representanthuset, men trots allt behåller sin majoritet där. I senaten talar allt för att demokraterna behåller sin majoritet. I senaten står en tredjedel av mandaten på spel, i representanthuset handlar det om alla.
Visar inlägg med etikett USA-valet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett USA-valet. Visa alla inlägg
tisdag 6 november 2012
torsdag 7 juni 2012
Riskerar Obama att förlora höstens val?
Hade ni frågat mig för ett par veckor sedan, hade jag varit stensäker: Barack Obama kommer att vinna höstens val och sitta kvar i Vita Huset i fyra år till.
Men nu är jag inte längre lika övertygad. Det är flera saker som gjort mig tveksam.
För det första: Arbetslösheten sjunker inte längre. Månad efter månad har statistiken varit tydlig: Allt fler får jobb. Den mätbara arbetslösheten har sjunkit sakta men säker från runt tio procent till omkring åtta procent under mandatperioden. Likaså har antalet nya jobb ökat stadigt. Detta var en sanning fram till för två månader sedan. För första gången på länge visade då nya siffror att arbetslösheten still - den hade slutat sjunka. Och för ett par veckor sedan visade ny statistik att arbetslösheten börjat öka igen - samtidigt som antalet nyskapade jobb är rekordlågt.
Ytterst bekymmersamt för Obama. Det är inte ens ett halvår kvar till valet. Mitt Romney kommer naturligtvis peka på de svaga sysselsättningssiffrorna och förklara dem med att Obama inte vet hur man skapar jobb. Och han onekligen en poäng.
Särskilt allvarligt är det om trenden med ökande arbetslöshet fortsätter över sommaren och tidig höst. Ekonomin och sysselsättningen är utan tvekan valets viktigaste fråga.
För det andra: Den republikanske guvernören Scott Walkers vinst i "recall"-valet i Wisconsin häromdagen över den demokratiske utmanaren Tom Barrett. Som ni kanske kommer ihåg så var det stora protester i Wisconsin för ett drygt år sedan, med bland annat en fredlig ockupation av delstatsparlamentet. Folk var förbaskade över den då nyvalde guvernörens hårda besparingsprogram, som bland annat innebar drastiskt försämrade fackliga rättigheter för offentligt anställda.
Protesterna i Wisconsin spred sig över landet och inspirerade bland annat den så kallade occupy-rörelsen, som drog igång efter sommaren förra året. I Wisconsin påbörjades en kampanj för att få Walker avsatt som guvernör. Enligt delstatsreglerna behövs drygt en halv miljon namnunderskrifter för att få till stånd en så kallad recall election. Man fick in en miljon underskrifter rekordsnabbt och de flesta var övertygade om att Scott Walkers dagar som guvernör var räknade.
I tisdags gick delstaten till val. Och Scott Walker vann tämligen komfortabelt med drygt 53 procent av rösterna. Ett klart bakslag för demokraterna i en delstat som vanns klart av Barack Obama i presidentvalet 2008. Till och med John Kerry vann här 2004. Rimligen är Wisconsin en av de delstater som Obama måste vinna i höstens val. Och den segern kanske inte är helt klar på förhand...
För det tredje: Den amerikanska vänstern är fortfarande överlag besviken över stora delar av Barack Obamas politik. Det handlar om progressiva kärnfrågor som fattigdomsbekämpning, fackliga rättigheter, miljöfrågor och fredssträvanden. Inom dessa områden har Obamas adminstration knappast gjort någon radikal amerikan glad.
Hans sociala program har knappast genomförts alls - kanske man kan säga att det drunknade i den ekonomiska krisen som sköljde in som en tsunami ungefär samtidigt som han vann valet 2008. Han lyckades inte ens ta tillbaka George W Bushs tillfälliga skattelättnader för de allra rikaste, något som kanske inte betyder särskilt mycket för det federala budgetunderskottet men som har ett stort symbolvärde.
I samband med valet så lovade han att genomföra den så kallade Employee Free Choise Act, en reform som skulle ge de fackliga organisationerna större möjligheter att organisera anställda på arbetsplatserna, saker som är helt självklara i Europa. Ett färdigt reformförslag låg redan klart när han tillträdde och hade också godkänts av representanthuset. Obama hade en gyllene chans att genomföra reformen under sin första tid som president, med supermajoriteter i kongressens båda kamrar. Men den hamnade i långbänk. Och där ligger den kvar. Den fackliga besvikelsen är stor och Barack Obama kan knappast räkna med samma entusiasm från det hållet i höstens val.
Också när det gäller presidentens insatser inom miljö- och fredsfrågorna är besvikelsen stor. Miljöfrågan har hamnat helt i bakvatten och han har retat upp miljörörelsen genom att gå med på utökad oljeborrning till havs och en relativt kraftig utbyggnad av kärnkraften. Och hans krigsaktiviteter - upptrappning av de militära insatserna i både Afghanistan och Pakistan bland annat - bemöts ständigt av kraftig kritik från den amerikanska vänstern. Likaså hans brutna löfte om att stänga Guatanamo-fängelset på Kuba.
För att summera: Den sittande presidenten har inga bra sysselsättningssiffror att peka på längre. Hans parti har precis förlorat ett viktigt val som de flesta trodde skulle bli en promenadseger för dem. Och han kan knappast räkna med någon större entusiasm från den amerikanska vänstern.
Ändå tror jag fortfarande han vinner valet.Varför?
För att alternativet är så mycket sämre.
Men jag är inte längre lika övertygad.
Men nu är jag inte längre lika övertygad. Det är flera saker som gjort mig tveksam.
För det första: Arbetslösheten sjunker inte längre. Månad efter månad har statistiken varit tydlig: Allt fler får jobb. Den mätbara arbetslösheten har sjunkit sakta men säker från runt tio procent till omkring åtta procent under mandatperioden. Likaså har antalet nya jobb ökat stadigt. Detta var en sanning fram till för två månader sedan. För första gången på länge visade då nya siffror att arbetslösheten still - den hade slutat sjunka. Och för ett par veckor sedan visade ny statistik att arbetslösheten börjat öka igen - samtidigt som antalet nyskapade jobb är rekordlågt.
Ytterst bekymmersamt för Obama. Det är inte ens ett halvår kvar till valet. Mitt Romney kommer naturligtvis peka på de svaga sysselsättningssiffrorna och förklara dem med att Obama inte vet hur man skapar jobb. Och han onekligen en poäng.
Särskilt allvarligt är det om trenden med ökande arbetslöshet fortsätter över sommaren och tidig höst. Ekonomin och sysselsättningen är utan tvekan valets viktigaste fråga.
För det andra: Den republikanske guvernören Scott Walkers vinst i "recall"-valet i Wisconsin häromdagen över den demokratiske utmanaren Tom Barrett. Som ni kanske kommer ihåg så var det stora protester i Wisconsin för ett drygt år sedan, med bland annat en fredlig ockupation av delstatsparlamentet. Folk var förbaskade över den då nyvalde guvernörens hårda besparingsprogram, som bland annat innebar drastiskt försämrade fackliga rättigheter för offentligt anställda.
Protesterna i Wisconsin spred sig över landet och inspirerade bland annat den så kallade occupy-rörelsen, som drog igång efter sommaren förra året. I Wisconsin påbörjades en kampanj för att få Walker avsatt som guvernör. Enligt delstatsreglerna behövs drygt en halv miljon namnunderskrifter för att få till stånd en så kallad recall election. Man fick in en miljon underskrifter rekordsnabbt och de flesta var övertygade om att Scott Walkers dagar som guvernör var räknade.
I tisdags gick delstaten till val. Och Scott Walker vann tämligen komfortabelt med drygt 53 procent av rösterna. Ett klart bakslag för demokraterna i en delstat som vanns klart av Barack Obama i presidentvalet 2008. Till och med John Kerry vann här 2004. Rimligen är Wisconsin en av de delstater som Obama måste vinna i höstens val. Och den segern kanske inte är helt klar på förhand...
För det tredje: Den amerikanska vänstern är fortfarande överlag besviken över stora delar av Barack Obamas politik. Det handlar om progressiva kärnfrågor som fattigdomsbekämpning, fackliga rättigheter, miljöfrågor och fredssträvanden. Inom dessa områden har Obamas adminstration knappast gjort någon radikal amerikan glad.
Hans sociala program har knappast genomförts alls - kanske man kan säga att det drunknade i den ekonomiska krisen som sköljde in som en tsunami ungefär samtidigt som han vann valet 2008. Han lyckades inte ens ta tillbaka George W Bushs tillfälliga skattelättnader för de allra rikaste, något som kanske inte betyder särskilt mycket för det federala budgetunderskottet men som har ett stort symbolvärde.
I samband med valet så lovade han att genomföra den så kallade Employee Free Choise Act, en reform som skulle ge de fackliga organisationerna större möjligheter att organisera anställda på arbetsplatserna, saker som är helt självklara i Europa. Ett färdigt reformförslag låg redan klart när han tillträdde och hade också godkänts av representanthuset. Obama hade en gyllene chans att genomföra reformen under sin första tid som president, med supermajoriteter i kongressens båda kamrar. Men den hamnade i långbänk. Och där ligger den kvar. Den fackliga besvikelsen är stor och Barack Obama kan knappast räkna med samma entusiasm från det hållet i höstens val.
Också när det gäller presidentens insatser inom miljö- och fredsfrågorna är besvikelsen stor. Miljöfrågan har hamnat helt i bakvatten och han har retat upp miljörörelsen genom att gå med på utökad oljeborrning till havs och en relativt kraftig utbyggnad av kärnkraften. Och hans krigsaktiviteter - upptrappning av de militära insatserna i både Afghanistan och Pakistan bland annat - bemöts ständigt av kraftig kritik från den amerikanska vänstern. Likaså hans brutna löfte om att stänga Guatanamo-fängelset på Kuba.
För att summera: Den sittande presidenten har inga bra sysselsättningssiffror att peka på längre. Hans parti har precis förlorat ett viktigt val som de flesta trodde skulle bli en promenadseger för dem. Och han kan knappast räkna med någon större entusiasm från den amerikanska vänstern.
Ändå tror jag fortfarande han vinner valet.Varför?
För att alternativet är så mycket sämre.
Men jag är inte längre lika övertygad.
onsdag 30 maj 2012
Texas-vinst för Romney leder till kandidatur
Kan inte låta bli att kommentera det faktum att det nu definitivt är klart: Mitt Romney blir Barack Obamas utmanare i höstens presidentval.
I gårdagens primärval i USA:s näst största delstat, Texas, fick Romney ihop det antal delegater som krävs för att han kan utropa sig som republikanernas presidentkandidat. Formellt utses han av partikonventet som hålls i Tampa Bay, Florida, i slutet av augusti.
Holmgången mellan Obama och Romney har redan börjat trappas upp rejält. Obama-kampanjen har till exempel gått ut rätt hårt kring Romneys tidigare företag Bain Capital - ett riskkapitalbolag som han var med och startade i början av 1980-talet och som specialiserade sig på att gå in och "sanera" företag på gränsen till kollaps.
Romney har hävdat att han på detta sätt bidragit till att rädda eller skapa åtminstone 100 000 amerikanska jobb. Obama hävdar att han snarare medverkat till att minska antalet jobb - genom hårdhänta och cyniska sparpaket som lett till att mängder av människor fått sparken.
Den debatten lär fortsätta under hela valkampanjen.
Gårdagens seger i Texas kunde ha blivit ett triumfens ögonblick för Mitt Romney. Men triumfen skuggades av att Donald Trump - sin vana trogen - tog över showen. Trump, som "endorsat" Romney, ifrågasatte återigen Barack Obamas födelseland och därmed hans legala status som president. Han gjorde detta i samband med en intervju i amerikanska CNN.
Romney-kampanjen tog snabbt avstånd från Trumps uttalande, men det hjälpte föga. Det mediala intresset fokuserades på Trump i betydligt högre utsträckning än på det historiska faktum att det för första gången är en mormon som är utsedd till presidentkandidat i USA.
Frågan om Obamas födelseort drivs fortfarande av ett gäng halvfnoskiga konpirationsteoretiker (finns även ett gäng i Sverige), men har sedan länge ingen betydelse för den amerikanska politiska debatten, som helt domineras av ekonomi, arbetslöshet, energifrågor, bostadsfrågor och liknande.
I gårdagens primärval i USA:s näst största delstat, Texas, fick Romney ihop det antal delegater som krävs för att han kan utropa sig som republikanernas presidentkandidat. Formellt utses han av partikonventet som hålls i Tampa Bay, Florida, i slutet av augusti.
Holmgången mellan Obama och Romney har redan börjat trappas upp rejält. Obama-kampanjen har till exempel gått ut rätt hårt kring Romneys tidigare företag Bain Capital - ett riskkapitalbolag som han var med och startade i början av 1980-talet och som specialiserade sig på att gå in och "sanera" företag på gränsen till kollaps.
Romney har hävdat att han på detta sätt bidragit till att rädda eller skapa åtminstone 100 000 amerikanska jobb. Obama hävdar att han snarare medverkat till att minska antalet jobb - genom hårdhänta och cyniska sparpaket som lett till att mängder av människor fått sparken.
Den debatten lär fortsätta under hela valkampanjen.
Gårdagens seger i Texas kunde ha blivit ett triumfens ögonblick för Mitt Romney. Men triumfen skuggades av att Donald Trump - sin vana trogen - tog över showen. Trump, som "endorsat" Romney, ifrågasatte återigen Barack Obamas födelseland och därmed hans legala status som president. Han gjorde detta i samband med en intervju i amerikanska CNN.
Romney-kampanjen tog snabbt avstånd från Trumps uttalande, men det hjälpte föga. Det mediala intresset fokuserades på Trump i betydligt högre utsträckning än på det historiska faktum att det för första gången är en mormon som är utsedd till presidentkandidat i USA.
Frågan om Obamas födelseort drivs fortfarande av ett gäng halvfnoskiga konpirationsteoretiker (finns även ett gäng i Sverige), men har sedan länge ingen betydelse för den amerikanska politiska debatten, som helt domineras av ekonomi, arbetslöshet, energifrågor, bostadsfrågor och liknande.
onsdag 7 mars 2012
Oväntad jämn Super Tuesday
Den republikanska primärvalsprocessen tuffar på utan att egentligen verka närma sig ett avgörande. Och allt fler blir allt tröttare på den till synes evighetslånga proceduren - som dessutom kostar ofantligt mycket pengar.
Mitt Romney tog hem sex av tio delstater i gårdagens "Super Tuesday", men kommentarerna efteråt präglades mest av att han inte lyckades bättre. I nyckelstaten Ohio vann hann med bara några tusen röster (under en procentenhet) över Rick Santorum, som själv plockade hem tre av delstaterna.
Newt Gingrich vann som väntat i sin hemstat Georgia och trots att han bara har två delstatssegrar och ligger långt efter både Romney och Santorum när det gäller fördelningen av delegater till konventet i augusti, så vägrar han kasta in handduken. Troligen hoppas han på flera segrar nere i sydstaterna, för att så småningom satsa på gigantiska Texas. Men att han ska lyckas ta hem nomineringen känns knappast realistiskt, trots att han nu går till val på löftet att halvera bensinpriset (som är hårresande fyra dollar per gallon, vilket mostvarar ungefär sju kronor litern). Populism? Jo.
Ron Paul hade vissa förhoppningar om att äntligen vinna en delstat i går - lilleputten Alaska. Men han var inte ens nära. Däremot plockade han hem över 40 procent av rösterna i Virginia. Det berodde dock mest på att varken Newt Gingrich eller Rick Santorum lyckats "kvala in" som kandidater i delstaten. Virginia kräver nämligen att en presidentkandidat ska stödjas av minst 10 000 medborgare och det lyckades ingen av dem få ihop före sista anmälningsdagen.
Så kan det gå...
Jag kommer att skriva mer sporadiskt på Amerika-reportage under våren eftersom min agenda är ytterst välfylld. Men snubblar jag över något intressant så lär ni höra av mig. Jag finns också på twitter: @amerikareport.
Mitt Romney tog hem sex av tio delstater i gårdagens "Super Tuesday", men kommentarerna efteråt präglades mest av att han inte lyckades bättre. I nyckelstaten Ohio vann hann med bara några tusen röster (under en procentenhet) över Rick Santorum, som själv plockade hem tre av delstaterna.
Newt Gingrich vann som väntat i sin hemstat Georgia och trots att han bara har två delstatssegrar och ligger långt efter både Romney och Santorum när det gäller fördelningen av delegater till konventet i augusti, så vägrar han kasta in handduken. Troligen hoppas han på flera segrar nere i sydstaterna, för att så småningom satsa på gigantiska Texas. Men att han ska lyckas ta hem nomineringen känns knappast realistiskt, trots att han nu går till val på löftet att halvera bensinpriset (som är hårresande fyra dollar per gallon, vilket mostvarar ungefär sju kronor litern). Populism? Jo.
Ron Paul hade vissa förhoppningar om att äntligen vinna en delstat i går - lilleputten Alaska. Men han var inte ens nära. Däremot plockade han hem över 40 procent av rösterna i Virginia. Det berodde dock mest på att varken Newt Gingrich eller Rick Santorum lyckats "kvala in" som kandidater i delstaten. Virginia kräver nämligen att en presidentkandidat ska stödjas av minst 10 000 medborgare och det lyckades ingen av dem få ihop före sista anmälningsdagen.
Så kan det gå...
Jag kommer att skriva mer sporadiskt på Amerika-reportage under våren eftersom min agenda är ytterst välfylld. Men snubblar jag över något intressant så lär ni höra av mig. Jag finns också på twitter: @amerikareport.
tisdag 28 februari 2012
Evighetslånga valprocedurer och amerikansk politikertrötthet
I kväll, amerikansk tid, är det åter dags för en omgång i den republikanska primärvalsprocessen här i USA. Denna gång är det Michigan och Arizona som står på tur. Och om en vecka är det Super Tuesday - då tio delstater håller primärval eller så kallade caucuses samtidigt. Därefter återstår ännu mer än hälften av delstaterna. Dessutom ska de flesta också hålla primärval eller nomineringsmöten för delstatsparlementen samt för den natonella kongressens båda kamrar.
Den sista delstaten att nominera sin presidentkandidat är Utah - den 26 juni. Det är mer än sex månader efter att hela processen inleddes i Iowa den 3 januari. Republikanernas partikonvent hålls sedan i slutet av augusti. Det är då som partiets presidentkandidat utses formellt.
Som ni förstår är den amerikanska valproceduren oerhört omständlig, tar väldigt mycket tid och kostar enormt mycket. I praktiken är ju valperioden dessutom betydligt längre än det dryga halvår som jag beskriver här. De flesta kandidaterna börjar kampanja redan under våren året före valet.
Detta gäller presidentvalet. Sedan ska samtliga ledamöter i representanthuset väljas om vartannat år. Senatorerna var sjätte år. Ledamöterna i delstatskongresserna sitter också mellan två och sex år. Dessutom mängder av lokala politiker och förtroendevalda, varav många är heltidspolitiker.
Politik är helt enkelt big business i USA. Kritikerna menar att politik i USA handlar mer om att bedriva kampanjer än att faktiskt försöka åstadkomma förändringar i beslutande församlingar. Man hinner ju inte med något annat än att försöka bli omvald...
Kanske hittar vi här en förklaring till det låga valdeltagandet i USA. Folk är helt enkelt hjärtligt trötta på allt vad politik och politiker heter långt innan det är dags för själva valdagen.
Hur går det i kväll då?
Att Mitt Romney tar hem Arizona råder det inga tvivel om. Delstaten har gott om mormoner (Romney är ju själv mormon) och hans ledning i opinionsundersökningarna är stabil.
Desto mer oklar är utgången i Michigan. Just nu skiljer det bara en eller annan procentenhet mellan Rick Santorum och Romney - och det trots att detta är Romneys hemstat. Det ligger mycket prestige i valet i Michigan och skulle Santorum vinna där så innebär det en rejäl fjäder i hatten för honom och hans fortsatta kampanj.
De övriga kvarvarande kandidaterna, Newt Gingrich och Ron Paul, ligger rejält efter i båda delstaterna, men tros ändå stanna kvar i racet. Gingrich har ett par starka delstatsval framöver, bland annat i sin hemstat Georgia om en vecka där han leder rätt överlägset i opinionsmätningarna.
Den sista delstaten att nominera sin presidentkandidat är Utah - den 26 juni. Det är mer än sex månader efter att hela processen inleddes i Iowa den 3 januari. Republikanernas partikonvent hålls sedan i slutet av augusti. Det är då som partiets presidentkandidat utses formellt.
Som ni förstår är den amerikanska valproceduren oerhört omständlig, tar väldigt mycket tid och kostar enormt mycket. I praktiken är ju valperioden dessutom betydligt längre än det dryga halvår som jag beskriver här. De flesta kandidaterna börjar kampanja redan under våren året före valet.
Detta gäller presidentvalet. Sedan ska samtliga ledamöter i representanthuset väljas om vartannat år. Senatorerna var sjätte år. Ledamöterna i delstatskongresserna sitter också mellan två och sex år. Dessutom mängder av lokala politiker och förtroendevalda, varav många är heltidspolitiker.
Politik är helt enkelt big business i USA. Kritikerna menar att politik i USA handlar mer om att bedriva kampanjer än att faktiskt försöka åstadkomma förändringar i beslutande församlingar. Man hinner ju inte med något annat än att försöka bli omvald...
Kanske hittar vi här en förklaring till det låga valdeltagandet i USA. Folk är helt enkelt hjärtligt trötta på allt vad politik och politiker heter långt innan det är dags för själva valdagen.
Hur går det i kväll då?
Att Mitt Romney tar hem Arizona råder det inga tvivel om. Delstaten har gott om mormoner (Romney är ju själv mormon) och hans ledning i opinionsundersökningarna är stabil.
Desto mer oklar är utgången i Michigan. Just nu skiljer det bara en eller annan procentenhet mellan Rick Santorum och Romney - och det trots att detta är Romneys hemstat. Det ligger mycket prestige i valet i Michigan och skulle Santorum vinna där så innebär det en rejäl fjäder i hatten för honom och hans fortsatta kampanj.
De övriga kvarvarande kandidaterna, Newt Gingrich och Ron Paul, ligger rejält efter i båda delstaterna, men tros ändå stanna kvar i racet. Gingrich har ett par starka delstatsval framöver, bland annat i sin hemstat Georgia om en vecka där han leder rätt överlägset i opinionsmätningarna.
torsdag 16 februari 2012
Var tog Sarah Palin vägen?
Var är Sarah Palin?
För tre och ett halvt år sedan presenterade den dåvarande republikanske presidentkandidaten John McCain sin vice president-kandidat. Det gick ett sus genom den samlade publiken i Dayton, Ohio, när Sarah Palin kom ut på scenen. Knappt någon hade på förhand anat att hon skulle stå med på den republikanska president-röstsedeln. Nu stod hon där, den unga guvernören från "the great state Alaska", tillsammans med veteranen John McCain.
Från den stunden förändrades Sarah Palins liv för evigt.
Hon fick ett enormt genomslag och lämnade knappast någon oberörd. Många älskade henne. Jag var själv på ett valmöte med henne nere i Richmond, Virginia, och har sällan sett så hängivna och fanatiska anhängare i ett politiskt sammanhang.
Andra var tydligt skeptiska. Jag har republikanska vänner som bestämde sig för att rösta på Obama eftersom de inte kunde tänka sig att lägga en röst på Palin och hennes oerhört konservativa åsikter (som de framstod då, nu är de väl närmast moderata i det republikanska partiet som under dessa år har tagit många steg högerut).
Obama vann valet i november, men Sarah Palins stjärnglans inom den konservativa rörelsen snarare förstärktes. Hon hoppade av sitt uppdrag som guvernör och många trodde att hon skulle fokusera helt på en presidentkampanj i egen regi inför valet 2012.
Och länge höll hon den frågan öppen, samtidigt som hon hade sin egen reality-såpa, anställdes som fri kommentator av Fox News, skrev böcker och genomförde föreläsningsturnéer runt om i USA. Hon vårdade sitt varumärke, skulle man väl kunna säga. Och drog in oerhört mycket pengar på samma gång.
Men så drog den republikanska striden om presidentnomineringen igång. Utan Palin. Hennes såpa kördes inte en andra säsong. Hon har hamnat i bakvatten och syns inte längre alls lika frekvent i medier, samtidigt som andra republikaner ställde sig i strålkastarljuset: Mitt Romney, Rick Santorum, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Herman Cain. Ja, och affärsmannen Donald Trump förstås.
Hennes polularitet nådde sin höjdpunkt för ett par år sedan och har sedan dess minskat konsekvent.
Så var tog Sarah Palin vägen?
Den gångna helgen dök hon upp på den årliga konservativa konferensen CPAC (Conservative Politicak Action Conference) här i Washington DC. Det var hennes första besök här - och enligt en del visar det att hon nu börjar bli en smula oroad över sin allt svagare ställning. Tidigare har hon inte behövt CPAC, hon har liksom varit för stor för den konferensen. I år accepterade hon att hålla avslutningstalet.
Och hennes lyskraft finns kvar. Även om många av deltagarna redan hade lämnat konferensen och var på väg hem, så var den stora salen proppfull. Hennes tal bemöttes av helgens största jubel.
Men enligt ett större reportage i dagens Washington Post så är det många inom partiet som inte längre tar Sarah Palin riktigt på allvar. Hennes dokusåpor, hennes bokskrivande och hennes TV-kontrakt har urholkat hennes politiska trovärdighet - och bland republikanerna på högerkanten.
"Hon är mer underhållare än en politisk kraft numera", som en höjdare inom partiet uttryckte saken i reportaget.
Palin själv har sagt att hon vill fortsätta spela en politisk roll och hon har låtit ana att hon kommer att dyka upp som en slags samlande kraft på partiets kommande konvent - då presidentkandidaten formellt ska utses. Och fortfarande spekulerar många i om hon bidar sin tid för presidentvalet 2016. Men då måste hon nog börja jobba lite på sitt politiska varumärke igen. Och inte bara på sitt underhållningsvärde...
För tre och ett halvt år sedan presenterade den dåvarande republikanske presidentkandidaten John McCain sin vice president-kandidat. Det gick ett sus genom den samlade publiken i Dayton, Ohio, när Sarah Palin kom ut på scenen. Knappt någon hade på förhand anat att hon skulle stå med på den republikanska president-röstsedeln. Nu stod hon där, den unga guvernören från "the great state Alaska", tillsammans med veteranen John McCain.
Från den stunden förändrades Sarah Palins liv för evigt.
Hon fick ett enormt genomslag och lämnade knappast någon oberörd. Många älskade henne. Jag var själv på ett valmöte med henne nere i Richmond, Virginia, och har sällan sett så hängivna och fanatiska anhängare i ett politiskt sammanhang.
Andra var tydligt skeptiska. Jag har republikanska vänner som bestämde sig för att rösta på Obama eftersom de inte kunde tänka sig att lägga en röst på Palin och hennes oerhört konservativa åsikter (som de framstod då, nu är de väl närmast moderata i det republikanska partiet som under dessa år har tagit många steg högerut).
Obama vann valet i november, men Sarah Palins stjärnglans inom den konservativa rörelsen snarare förstärktes. Hon hoppade av sitt uppdrag som guvernör och många trodde att hon skulle fokusera helt på en presidentkampanj i egen regi inför valet 2012.
Och länge höll hon den frågan öppen, samtidigt som hon hade sin egen reality-såpa, anställdes som fri kommentator av Fox News, skrev böcker och genomförde föreläsningsturnéer runt om i USA. Hon vårdade sitt varumärke, skulle man väl kunna säga. Och drog in oerhört mycket pengar på samma gång.
Men så drog den republikanska striden om presidentnomineringen igång. Utan Palin. Hennes såpa kördes inte en andra säsong. Hon har hamnat i bakvatten och syns inte längre alls lika frekvent i medier, samtidigt som andra republikaner ställde sig i strålkastarljuset: Mitt Romney, Rick Santorum, Newt Gingrich, Michele Bachmann, Herman Cain. Ja, och affärsmannen Donald Trump förstås.
Hennes polularitet nådde sin höjdpunkt för ett par år sedan och har sedan dess minskat konsekvent.
Så var tog Sarah Palin vägen?
Den gångna helgen dök hon upp på den årliga konservativa konferensen CPAC (Conservative Politicak Action Conference) här i Washington DC. Det var hennes första besök här - och enligt en del visar det att hon nu börjar bli en smula oroad över sin allt svagare ställning. Tidigare har hon inte behövt CPAC, hon har liksom varit för stor för den konferensen. I år accepterade hon att hålla avslutningstalet.
Och hennes lyskraft finns kvar. Även om många av deltagarna redan hade lämnat konferensen och var på väg hem, så var den stora salen proppfull. Hennes tal bemöttes av helgens största jubel.
Men enligt ett större reportage i dagens Washington Post så är det många inom partiet som inte längre tar Sarah Palin riktigt på allvar. Hennes dokusåpor, hennes bokskrivande och hennes TV-kontrakt har urholkat hennes politiska trovärdighet - och bland republikanerna på högerkanten.
"Hon är mer underhållare än en politisk kraft numera", som en höjdare inom partiet uttryckte saken i reportaget.
Palin själv har sagt att hon vill fortsätta spela en politisk roll och hon har låtit ana att hon kommer att dyka upp som en slags samlande kraft på partiets kommande konvent - då presidentkandidaten formellt ska utses. Och fortfarande spekulerar många i om hon bidar sin tid för presidentvalet 2016. Men då måste hon nog börja jobba lite på sitt politiska varumärke igen. Och inte bara på sitt underhållningsvärde...
tisdag 7 februari 2012
Bakom presidentvalet: Hur går det i kongressen?
De flesta fokuserar på höstens presidentval, men det är en hel del andra val samtidigt. Och vissa av dem är oerhört intressanta. Det gäller inte minst valet till kongressens båda kammare, representanthuset och senaten.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).
Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.
Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.
Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:
"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.
Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.
Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".
I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).
Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.
Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.
Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:
"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.
Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.
Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".
I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.
måndag 6 februari 2012
Sänkt arbetslöshet får Obama att stiga
Arbetslösheten sjunker i USA för femte månaden i rad. I slutet av förra veckan kom nya siffror som visar att den officiella arbetslösheten nu är 8,3 procent, vilket är ganska precis vad den var när Barack Obama flyttade in i Vita Huset i slutet av januari 2009.
Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.
Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.
De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".
Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.
Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.
Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.
Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.
Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.
Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.
De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".
Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.
Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.
Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.
Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.
torsdag 2 februari 2012
Roseanne Barr for president
Nu är det definitivt klart: Skådisen Roseanne Barr vill bli nominerad som det amerikanska miljöpartiets presidentkandidat. I dag, torsdag, skickade hon in de formella dokumenten som krävs.
Barr gick ut redan i somras och pratade om att hon övervägde att ställa upp som kandidat för de gröna. Ingen tog henne riktigt på allvar då och kommentaterna i dag - när hennes kandidatur blev känd - präglas av en blandning av förvåning och "är det här ett skämt?".
Men enligt Roseanne Barr menar hon allvar. Hon har redan gått ut och lovat att hon ska införa en allmän sjukvårdsförsäkring av "europeriskt modell" inom de första 100 dagarna i Vita Huset. Tidigare har hon bland annat föreslagit att krig ska förbjudas och cannabis legailseras.
Det återstår att se om hennes kandidatur kommer att få genomslag. Själv tvivlar hon inte på det:
I will barnstorm American living rooms. Mainstream media will be unable to ignore me, but more importantly they will be unable to overlook the needs of average Americans in the run-up to the 2012 election."
Miljöpartiets kandidat ska utses i samband med partiets kongress i Baltimore i juni.
Den andra stora politiska nyheten i dag när det gäller det kommande presidentvalet: Donald Trump kom ut Mitt Romney-anhängare. Frågan är om hans stöd hjälper eller stjälper Romney...
Barr gick ut redan i somras och pratade om att hon övervägde att ställa upp som kandidat för de gröna. Ingen tog henne riktigt på allvar då och kommentaterna i dag - när hennes kandidatur blev känd - präglas av en blandning av förvåning och "är det här ett skämt?".
Men enligt Roseanne Barr menar hon allvar. Hon har redan gått ut och lovat att hon ska införa en allmän sjukvårdsförsäkring av "europeriskt modell" inom de första 100 dagarna i Vita Huset. Tidigare har hon bland annat föreslagit att krig ska förbjudas och cannabis legailseras.
Det återstår att se om hennes kandidatur kommer att få genomslag. Själv tvivlar hon inte på det:
I will barnstorm American living rooms. Mainstream media will be unable to ignore me, but more importantly they will be unable to overlook the needs of average Americans in the run-up to the 2012 election."
Miljöpartiets kandidat ska utses i samband med partiets kongress i Baltimore i juni.
Den andra stora politiska nyheten i dag när det gäller det kommande presidentvalet: Donald Trump kom ut Mitt Romney-anhängare. Frågan är om hans stöd hjälper eller stjälper Romney...
tisdag 17 januari 2012
Rikast vinner i amerikanska val
De blir allt färre, de republikanska presidentkandidaterna. Häromdagen hoppade Jon Huntsman av. Huntsman var den mest moderata kandidaten i gänget och personligen trodde jag nog att han skulle hänga i ett tag till. Hans tredjeplats i det förra primärvalet - i New Hampshire - var ju trots allt en framgång för honom. Men tydligen är hans kampanjpengar i stort sett slut och enligt opinionsmätningar så har han bara rört sig marginellt uppåt i de närmaste valen, i South Carolina och Florida.
Just kampanjpengar har diskuterats rätt rejält den senaste tiden. Efter ett utslag i den amerikanska högsta domstolen får nu "politiska kommittéer", så kallade "Super-PAC:s" (PAC står för Political Action Committée) pumpa in obegränsat med pengar i "obundna" kampanjer för eller mot en kandidat. Kandidaten själv får inte ha med PAC:en att göra, åtminstone inte officiellt. Han (det är ju bara manliga kandidater kvar) får naturligtvis bedriva sin egen kampanj, men kring detta finns det betydligt fler regler och en total öppenhet - man kan enkelt kolla upp vilka som till exempel stödjer Mitt Romney och hur mycket pengar de bidragit med. Antalet dollar som varje person eller organisation får donera till en enskild kandidats kampanj är dessutom begränsat.
Men för Super-PAC:en råder i princip inga begränsningar och det finns påtvingad öppenhet.
Konsekvensen har blivit att pengar spelar en större roll i det här valet. Och då ska man veta att de spelade väldigt stor roll redan innan... De kandidater som har rika och entusiastiska anhängare har alltså helt andra förutsättningar att kunna bedriva kampanjer i det här valet, jämfört med tidigare. De kan, via sina Super PAC:ar, ödsla ut pengar på TV- och radioreklam, anställa folk som knackar dörr, trycka upp affischer och flygblad, köpa in så kallade robo-calls och så vidare.
Anhängare till Newt Gingrich har till exempel låtit producera en 28 minuter lång "dokumentär" om Mitt Romney, där han bland annat utmålas som en rå kapitalist som är beredd att offra jobb och människor för att tjäna pengar.
Det intressanta är att ingen egentligen verkar gilla det här med "Super-PAC:sen". I går var det ytterligare en i raden av republikanska TV-debatter (de börjar bli rätt tjatiga) och i slutet av den så kom frågan om dessa superkommittéer upp. Kandidaterna har anklagat varandras "Super-PAC:s" för att föra ut halvsanningar och rena lögner. Mitt Romney sa till slut att han tyckte systemet med dessa "PAC:s"är fel. Det hade varit bättre att släppa på regleringarna kring kandidaternas egna kampanjer - "Då hade vi bättre kunnat kontrollera vad som faktiskt görs och ta ansvar för det", menade Romney.
Men oavsett vilket system man väljer så kommer pengarna att fortsätta spela en avgörande roll i amerikanska val.
Eller om man vill hårddra det: Rikast vinner.
Hur var det nu Verner von Heidenstam uttryckte det i debatten kring allmän rösträtten (som på den tiden styrdes av hur rik man var)?
Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar".
Just kampanjpengar har diskuterats rätt rejält den senaste tiden. Efter ett utslag i den amerikanska högsta domstolen får nu "politiska kommittéer", så kallade "Super-PAC:s" (PAC står för Political Action Committée) pumpa in obegränsat med pengar i "obundna" kampanjer för eller mot en kandidat. Kandidaten själv får inte ha med PAC:en att göra, åtminstone inte officiellt. Han (det är ju bara manliga kandidater kvar) får naturligtvis bedriva sin egen kampanj, men kring detta finns det betydligt fler regler och en total öppenhet - man kan enkelt kolla upp vilka som till exempel stödjer Mitt Romney och hur mycket pengar de bidragit med. Antalet dollar som varje person eller organisation får donera till en enskild kandidats kampanj är dessutom begränsat.
Men för Super-PAC:en råder i princip inga begränsningar och det finns påtvingad öppenhet.
Konsekvensen har blivit att pengar spelar en större roll i det här valet. Och då ska man veta att de spelade väldigt stor roll redan innan... De kandidater som har rika och entusiastiska anhängare har alltså helt andra förutsättningar att kunna bedriva kampanjer i det här valet, jämfört med tidigare. De kan, via sina Super PAC:ar, ödsla ut pengar på TV- och radioreklam, anställa folk som knackar dörr, trycka upp affischer och flygblad, köpa in så kallade robo-calls och så vidare.
Anhängare till Newt Gingrich har till exempel låtit producera en 28 minuter lång "dokumentär" om Mitt Romney, där han bland annat utmålas som en rå kapitalist som är beredd att offra jobb och människor för att tjäna pengar.
Det intressanta är att ingen egentligen verkar gilla det här med "Super-PAC:sen". I går var det ytterligare en i raden av republikanska TV-debatter (de börjar bli rätt tjatiga) och i slutet av den så kom frågan om dessa superkommittéer upp. Kandidaterna har anklagat varandras "Super-PAC:s" för att föra ut halvsanningar och rena lögner. Mitt Romney sa till slut att han tyckte systemet med dessa "PAC:s"är fel. Det hade varit bättre att släppa på regleringarna kring kandidaternas egna kampanjer - "Då hade vi bättre kunnat kontrollera vad som faktiskt görs och ta ansvar för det", menade Romney.
Men oavsett vilket system man väljer så kommer pengarna att fortsätta spela en avgörande roll i amerikanska val.
Eller om man vill hårddra det: Rikast vinner.
Hur var det nu Verner von Heidenstam uttryckte det i debatten kring allmän rösträtten (som på den tiden styrdes av hur rik man var)?
Det är en skam, det är en fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar".
onsdag 11 januari 2012
För mycket om amerikansk politik i svenska medier?
Jag vill inte på något sätt framhäva mig själv (inget skulle vara mig mer främmande), men för nästan ett år sedan utnämnde jag Mitt Romney till segrare i republikanernas nomineringsprocess (se inlägget Jag mötte republikanernas blivande presidentkandidat på min privata blogg Andra sidan).
Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.
Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.
Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.
Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.
Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.
Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.
Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.
Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.
Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.
Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.
Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.
Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.
Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.
Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.
Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.
Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.
Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.
Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.
Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.
Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.
fredag 6 januari 2012
Statistiken vinner valet för Obama
Underskatta aldrig statistiken makt.
Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.
När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.
I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.
Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).
Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.
De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.
Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.
Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.
När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.
I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.
Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).
Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.
De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.
Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.
onsdag 4 januari 2012
Avhopp i republikanska presidentfältet
Så var de bara fem, de republikanska presidentkandidaterna.
Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.
Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.
Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.
Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.
Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....
Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.
Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.
Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.
Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.
Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....
måndag 2 januari 2012
Nedräkning i Iowa
Det är visst rejält kallt i Iowa, vilket brukar påverka deltagandet i de "caucases" (val- eller nomineringsmöten) som ska hållas i morgon kväll (tisdag) och som ska avgöra vem som tar hem delstatens republikanska nominering till presidentvalet.
Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.
Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.
Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.
Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.
Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.
Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...
Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.
Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.
Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.
Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.
Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.
Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...
torsdag 22 december 2011
Första riktiga splittringen för republikanerna
Det har inte funnits så mycket tid över för att uppdatera Amerika-reportage de senaste veckorna. Och så lär det bli ett tag framöver. Det är helger som ska firas, en rapport som ska skrivas och en del andra texter som ska bearbetas.
Hoppas ni har överseende.
Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.
Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.
Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.
Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?
Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.
Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.
Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.
Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.
"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.
Och han får medhåll av republikanska strateger:
"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.
Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.
På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).
Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.
I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.
Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.
Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...
Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Hoppas ni har överseende.
Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.
Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.
Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.
Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?
Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.
Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.
Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.
Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.
"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.
Och han får medhåll av republikanska strateger:
"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.
Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.
På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).
Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.
I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.
Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.
Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...
Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
fredag 21 januari 2011
Nästa presidentval närmar sig
På tisdag är det åter dags för att president Barack Obama att hålla sitt stora årliga tal, State of the Union. Han gör det nästan exakt två år efter att han flyttade in i Vita Huset. Halva mandatperioden har alltså gått och det har blivit hög tid att börja förbereda sig inför nästa val. Sannolikt kommer talet att vara framåtblickande och kretsa kring frågor som kan tänkas vara betydelsefulla för Obamas möjligheter att bli omvald.
Samtidigt håller presidenten nu i dagarna på att dra igång sitt kampanjhögkvarter, som han inte placerat i Washington DC utan i hemstaden Chicago. Han hade högkvarteret där inför valet -08 och det gick ju bra. Dessutom är det sannolikt ett medvetet drag att inte utgå ifrån det "korrupta Washington" i samband med valet. Men de finns de som kritiserar valet av Chicago som centralort. Staden ligger för långt bort från händelsernas centrum, menar de. Kampanjen kommer att tappa tempo och inte kunna agera lika snabbt och smart som den hade kunnat om högkvarteret varit placerat i DC.
Ni kanske tror att det amerikanska presidentvalet står mellan en republikansk och en demokratisk kandidat? Att det bara handlade om Barack Obama och John McCain 2008?
Fel. Vid valet för drygt två år sedan ställde 366 individer upp. De flesta fick förstås bara ett fåtal röster, men de fanns formellt med som kandidater.
Och nu har potentiella presidenter börjat samla sig inför nästa val, det som kommer att hållas tisdagen den 6 november 2012. Den myndighet (Federal Election Commission) som tar emot och registrerar anmälningar till presidentvalet har för närvarande fått in anmälningar från 76 personer. Flera av dem har för övrigt ställt upp i ett flertal val och kan med fog kalla sig för politiska veteraner. Dock utan att kunna skryta över några större framgångar.
Bland de anmälda finns varken Sarah Palin, Mitt Romney, Mike Huckabee, Jim DeMint eller Tim Pawlenty. Åtminstone inte ännu. De har dock fortfarande gott om tid att skicka in sina papper...
Läs mer om några av de mer okända presidentkandidaterna i dagen USA Today.
Samtidigt håller presidenten nu i dagarna på att dra igång sitt kampanjhögkvarter, som han inte placerat i Washington DC utan i hemstaden Chicago. Han hade högkvarteret där inför valet -08 och det gick ju bra. Dessutom är det sannolikt ett medvetet drag att inte utgå ifrån det "korrupta Washington" i samband med valet. Men de finns de som kritiserar valet av Chicago som centralort. Staden ligger för långt bort från händelsernas centrum, menar de. Kampanjen kommer att tappa tempo och inte kunna agera lika snabbt och smart som den hade kunnat om högkvarteret varit placerat i DC.
Ni kanske tror att det amerikanska presidentvalet står mellan en republikansk och en demokratisk kandidat? Att det bara handlade om Barack Obama och John McCain 2008?
Fel. Vid valet för drygt två år sedan ställde 366 individer upp. De flesta fick förstås bara ett fåtal röster, men de fanns formellt med som kandidater.
Och nu har potentiella presidenter börjat samla sig inför nästa val, det som kommer att hållas tisdagen den 6 november 2012. Den myndighet (Federal Election Commission) som tar emot och registrerar anmälningar till presidentvalet har för närvarande fått in anmälningar från 76 personer. Flera av dem har för övrigt ställt upp i ett flertal val och kan med fog kalla sig för politiska veteraner. Dock utan att kunna skryta över några större framgångar.
Bland de anmälda finns varken Sarah Palin, Mitt Romney, Mike Huckabee, Jim DeMint eller Tim Pawlenty. Åtminstone inte ännu. De har dock fortfarande gott om tid att skicka in sina papper...
Läs mer om några av de mer okända presidentkandidaterna i dagen USA Today.
torsdag 30 september 2010
En månad kvar till valet
Det så kallade mellanårsvalet här i USA närmar sig med stormesteg. Om lite drygt en månad, den 2 november, ska folket här välja om hela representanthuset samt rösta om 37 av 100 platser i senaten, lika många guvernörer och många tusen andra förtroendevalda på delstats- och lokalnivåer.
Det mesta pekar mot att republikanerna kommer att ta vinna många mandat på alla nivåer. Enligt opinionsundersökningarna är trenden klar; det blåser en kraftig högervind över hela USA. Kombinationen av fortsatt hög arbetslöshet, sjunkande bostadspriser (det kom en ny rapport i dag som talar om ännu lägre priser generellt också nästa år), oror för budgetunderskottet och en allmän besvikelse på Barack Obama - som i mångas ögon inte motsvarat de förväntningar han byggde upp inför presidentvalet - gör att demokraterna har det tufft nu.
Samtidigt har Tea Party-rörelsens intåg på den politiska arenan rört om grytan både till höger och vänster. Republikanska partiet är splittrat och i delstater som Florida, Alaska, Delaware, Kentucky och Nevada har närmast högerextremistiska och Tea Party-understödda kandidater vunnit de republikanska primärvalen till senaten. Det som tidigare såg ut som klara republikanska segrar är inte längre lika klara. Extrema kandidater har svårt att attrahera den stora gruppen väljare som är mer moderata republikaner. Konsekvensen kan bli att dessa istället stödjer någon av de andra kandidaterna eller helt enkelt låter bli att rösta. I båda fallen gynnas demokraterna av detta.
President Obama är nu ute och försöker gjuta mod i partiet. Han far land och rike runt och håller mindre möten på folks bakgårdar (naturligtvis intensivt bevakade av medierna) och stora massmöten på universiteten. Hans kampanj har gett ett helt annat fokus på det kommande valet och det finns tecken på att demokraterna nu sakta håller på att få lite vind i seglen trots allt.
Frågan är dock om det inte är för sent. Hur karismatisk än Barack Obama är, så är det nog väldigt svårt att kunna vända det här på bara en månad.
Demokraterna kommer att sannolikt att förlora sin majoritet i representanthuset och dessutom ett antal platser i senaten - men dock kunna behålla en knapp majoritet där. Det innebär i så fall ett politiskt läge där republikanerna kontrollerar en kammare i kongressen, demokraterna den andra. Vilket garanterat kommer att leda till att väldigt många frågor hamnar i den berömda långbänken.
Det blir således betydligt svårare för Barack Obama att bedriva den politik han gick till val på för två år sedan. Han hade sitt tillfälle under sin första halva av mandatperioden, då demokraterna kontrollerade hela kongressen.
Frågan är om han använde sig av den möjligheten tillräckligt mycket. Och vad det här innebär för hans chanser att bli omvald 2012.
Det mesta pekar mot att republikanerna kommer att ta vinna många mandat på alla nivåer. Enligt opinionsundersökningarna är trenden klar; det blåser en kraftig högervind över hela USA. Kombinationen av fortsatt hög arbetslöshet, sjunkande bostadspriser (det kom en ny rapport i dag som talar om ännu lägre priser generellt också nästa år), oror för budgetunderskottet och en allmän besvikelse på Barack Obama - som i mångas ögon inte motsvarat de förväntningar han byggde upp inför presidentvalet - gör att demokraterna har det tufft nu.
Samtidigt har Tea Party-rörelsens intåg på den politiska arenan rört om grytan både till höger och vänster. Republikanska partiet är splittrat och i delstater som Florida, Alaska, Delaware, Kentucky och Nevada har närmast högerextremistiska och Tea Party-understödda kandidater vunnit de republikanska primärvalen till senaten. Det som tidigare såg ut som klara republikanska segrar är inte längre lika klara. Extrema kandidater har svårt att attrahera den stora gruppen väljare som är mer moderata republikaner. Konsekvensen kan bli att dessa istället stödjer någon av de andra kandidaterna eller helt enkelt låter bli att rösta. I båda fallen gynnas demokraterna av detta.
President Obama är nu ute och försöker gjuta mod i partiet. Han far land och rike runt och håller mindre möten på folks bakgårdar (naturligtvis intensivt bevakade av medierna) och stora massmöten på universiteten. Hans kampanj har gett ett helt annat fokus på det kommande valet och det finns tecken på att demokraterna nu sakta håller på att få lite vind i seglen trots allt.
Frågan är dock om det inte är för sent. Hur karismatisk än Barack Obama är, så är det nog väldigt svårt att kunna vända det här på bara en månad.
Demokraterna kommer att sannolikt att förlora sin majoritet i representanthuset och dessutom ett antal platser i senaten - men dock kunna behålla en knapp majoritet där. Det innebär i så fall ett politiskt läge där republikanerna kontrollerar en kammare i kongressen, demokraterna den andra. Vilket garanterat kommer att leda till att väldigt många frågor hamnar i den berömda långbänken.
Det blir således betydligt svårare för Barack Obama att bedriva den politik han gick till val på för två år sedan. Han hade sitt tillfälle under sin första halva av mandatperioden, då demokraterna kontrollerade hela kongressen.
Frågan är om han använde sig av den möjligheten tillräckligt mycket. Och vad det här innebär för hans chanser att bli omvald 2012.
måndag 27 oktober 2008
Om val och aborter i South Dakota
Valdagen den 4 november handlar inte enbart om presidentval. Nya guvernörer ska väljas i elva delstater. 35 nya senatorer likaså. Liksom samtliga 435 ledamöter i representanthuset.
Dessutom kan många medborgare välja både ledamöter i delstatsparlament och lokala politiker. Här i Washington DC står till exempel de 13 platserna i lokala Council of the Districkt of Columbia på spel den 4 november. Tolv av platserna innehas i dag av demokrater, för övrigt.
Men valdagen innehåller mer. Invånarna i South Dakota ska säga ja eller nej till aborter. Och mycket talar för att det blir ett nej.
Abortdiskussionen är intensiv i USA. Sedan 1973 finns det ett beslut ("Roe v. Wade") i Supreme Court, Högsta Domstolen, som innebär att abort är legalt i hela landet med en del skillnader i detaljer.
Högsta Domstolens beslut har ifrågasatts ett flertal gånger och flera delstater är på gång för att få frågan prövad igen. Även John McCain har markerat att han vill ha en förändring när det gäller aborträtten och att beslutet om legalitet ska ligga på delstatsnivå.
Redan för ett par år sedan fick invånarna i South Dakota, en av de mest konservativa delstaterna i USA, rösta om aborträtten. Den gången blev det en seger för dem som ville ha kvar de rådande reglerna.
Nu är det alltså dags igen. Och den här gången tror många att abortmotståndarna kommer att vinna. Anledningen är främst att förslaget ser annorlunda ut den här gången. Det ska t ex vara tillåtet med aborter när en kvinna blivit gravid på grund av våldtäkt och/eller incest. Förra gången var det den absoluta abortlinjen som gällde, det vill säga den som Sarah Palin förordar och som inte ger en kvinna rätt till abort under några omständigheter förutom vid akut hot mot hennes liv.
Förslaget om ett "mjukare" abortförbud kan alltså vinna omröstningen i South Dakota den 4 november. I praktiken betyder dock inte detta beslut något förrän HD ändrat sitt prejudikat. Det finns flera delstater som redan har "vilande" beslut om abortförbud, som kommer att träda i kraft om HD t ex bestämmer att rätten att fatta beslut om abortlagstiftning ska ligga på delstatsnivå.
South Dakota anses redan i dag ha de mest restrektiva abortreglerna i landet. Bland annat måste en läkare informera en kvinna som vill göra abort att hon löper ökad risk att begå självmor. Det finns det inte en enda läkare i delstaten som genomför aborter i dag. Läkare flygs in från Minnesota till den enda abortkliniken, som ligger i Sioux Falls.
Dessutom kan många medborgare välja både ledamöter i delstatsparlament och lokala politiker. Här i Washington DC står till exempel de 13 platserna i lokala Council of the Districkt of Columbia på spel den 4 november. Tolv av platserna innehas i dag av demokrater, för övrigt.
Men valdagen innehåller mer. Invånarna i South Dakota ska säga ja eller nej till aborter. Och mycket talar för att det blir ett nej.
Abortdiskussionen är intensiv i USA. Sedan 1973 finns det ett beslut ("Roe v. Wade") i Supreme Court, Högsta Domstolen, som innebär att abort är legalt i hela landet med en del skillnader i detaljer.
Högsta Domstolens beslut har ifrågasatts ett flertal gånger och flera delstater är på gång för att få frågan prövad igen. Även John McCain har markerat att han vill ha en förändring när det gäller aborträtten och att beslutet om legalitet ska ligga på delstatsnivå.
Redan för ett par år sedan fick invånarna i South Dakota, en av de mest konservativa delstaterna i USA, rösta om aborträtten. Den gången blev det en seger för dem som ville ha kvar de rådande reglerna.
Nu är det alltså dags igen. Och den här gången tror många att abortmotståndarna kommer att vinna. Anledningen är främst att förslaget ser annorlunda ut den här gången. Det ska t ex vara tillåtet med aborter när en kvinna blivit gravid på grund av våldtäkt och/eller incest. Förra gången var det den absoluta abortlinjen som gällde, det vill säga den som Sarah Palin förordar och som inte ger en kvinna rätt till abort under några omständigheter förutom vid akut hot mot hennes liv.
Förslaget om ett "mjukare" abortförbud kan alltså vinna omröstningen i South Dakota den 4 november. I praktiken betyder dock inte detta beslut något förrän HD ändrat sitt prejudikat. Det finns flera delstater som redan har "vilande" beslut om abortförbud, som kommer att träda i kraft om HD t ex bestämmer att rätten att fatta beslut om abortlagstiftning ska ligga på delstatsnivå.
South Dakota anses redan i dag ha de mest restrektiva abortreglerna i landet. Bland annat måste en läkare informera en kvinna som vill göra abort att hon löper ökad risk att begå självmor. Det finns det inte en enda läkare i delstaten som genomför aborter i dag. Läkare flygs in från Minnesota till den enda abortkliniken, som ligger i Sioux Falls.
onsdag 15 oktober 2008
Vågar McCain utmana?
Medierna här i USA spekulerar i om John McCain ska våga konfrontera Barack Obama i kväll med anklagelserna om samröre med en före detta "terrorist" - William Ayers. McCain blev kritiserad (bl a av Obama själv) för att han inte gjorde det under den förra debatten, trots att han i sina tal och i annonser varit väldigt explicit kring detta.
I en radiointervju i går lovade han i princip att ta upp anklagelsen. Vi får väl se. Grejen är att McCain-kampanjen kraftigt tonat ner de värsta nedsmutsningstricksen de senaste dagarna. Istället har man försökt föra fram olika budskap om den finansiella krisen. Så det verkar som om republikanernas kampanj snarare är inriktad på att ta en något mer seriös och saklig diskussion, eftersom fulkampanjen uppenbarligen inte lönat sig. Åtminstone inte om man får tro opinionsundersökningarna.
I går presenterade McCain ett förslag som bland annat innebär skattelättnader på totalt drygt 50 miljarder doller för pensionärer och arbetslösa. Problemet är bara att man ligger efter. I måndags presenterade demokraterna och Obama ett stimulanspaket på runt 60 miljarder dollar, som även det fokuserar på skattelättnader för pensionärer samt subventioner för hårt drabbade bostadsägare.
Kvällens debatt anses allmänt vara McCains sista chans att vända opinionen. Det kommer att bli väldigt intressant att se om han lyckas. Det har hänt förr.
Fast jag har ju redan utropat Obama som segrare och det står jag fast vid...
I en radiointervju i går lovade han i princip att ta upp anklagelsen. Vi får väl se. Grejen är att McCain-kampanjen kraftigt tonat ner de värsta nedsmutsningstricksen de senaste dagarna. Istället har man försökt föra fram olika budskap om den finansiella krisen. Så det verkar som om republikanernas kampanj snarare är inriktad på att ta en något mer seriös och saklig diskussion, eftersom fulkampanjen uppenbarligen inte lönat sig. Åtminstone inte om man får tro opinionsundersökningarna.
I går presenterade McCain ett förslag som bland annat innebär skattelättnader på totalt drygt 50 miljarder doller för pensionärer och arbetslösa. Problemet är bara att man ligger efter. I måndags presenterade demokraterna och Obama ett stimulanspaket på runt 60 miljarder dollar, som även det fokuserar på skattelättnader för pensionärer samt subventioner för hårt drabbade bostadsägare.
Kvällens debatt anses allmänt vara McCains sista chans att vända opinionen. Det kommer att bli väldigt intressant att se om han lyckas. Det har hänt förr.
Fast jag har ju redan utropat Obama som segrare och det står jag fast vid...
tisdag 14 oktober 2008
Populisten Palin
Det var två helt olika möten. Ett präglades av en intellektuell och närmast akademisk karaktär. Det andra av en populism som fick mig att minnas ny demokratis valmöten under början av 1990-talet.
Jag har varit i Virginia, en swing state där både demokrater och republikaner nu satsar för fullt. I söndags kväll talade Bill Clinton inför 5 000 personer vid universitetet i Richmond. Dagen efter, på Columbus Day, var det dags för Sarah Palin som drog runt 10 000 personer till den stora motorstadion utanför Richmond.
Ni kan ju gissa vem som var intellektuell respektive populist.
Skillnaden var faktiskt slående. Bill Clinton, som talade utan manus, framstod nästan som en folkbildare i sitt tal. Han redogjorde för hur det ekonomiska systemet fungerar, vilka konsekvenser den finsiella krisen kan föra med sig och vilka tänkbara motåtgärder som finns. Han tog upp hälso- och sjukvården och la fram fakta om hur mycket den egentlig kostar, hur (lite) effektiv den är i internationella jämförelser och varför en allmän sjukvårdsförsäkring i själva verket är en samhällsekonomiskt lönsam affär eftersom en sådan minskar de enorma ekonomiska läckor som finns i dagens system. En stor del av de 16 procent av BNP som sjukvården kostar i USA, går åt till kringkostnader. Jurister, försäkringsbolag, utredare, byråkrater. Ungefär tre procent går till de rena vårdinsatserna.
Sarah Palins tal var hårt manusbundet och innehåll väldigt få konkreta sakpolitiska redovisningar. Däremot en mängd klyschor och slagord staplade på varann. Det handlade om "drill, baby, drill" (om att utvinna mer olja i USA), om att John McCain är den enda presidentkandidaten som "verkligen kämpat för dig" (om McCains tid som marinsoldat) och om att "USA behöver en president som vet vad det betyder att leda" (om McCains ledaregenskaper). Och så vidare. Palins tal bemöttes av enormt bifall och stämningen var stundtals extatisk.
Det får mig att minnas Ians och Berts framfart med Vivianne Franzén som torped sommaren 1991. Ni vet, den där sommarturnén med drickarbackar. Jag var på några av deras möten i egenskap av reporter och upplevde samma blandning av ren populism, stämningshöjande grepp, förenklade och hårdvinklade budskap och i nästan ingenting alls av sakpolitik, folkbildning eller resonerande.
Då räckte den stämningen ända in i riksdagen.
Det ska bli intressant att se om den polulistiska Palin kan lyfta den tröge McCain - som mer och mer framstår som en tämligen förvirrad och trött gammal man - och om hon, tillsammans med ett något lugnare finansiellt läge, kan få kampanjen att jämna ut sig något. Just nu leder Barack Obama/Joe Biden stort i alla opinionsundersökningar.
Jag har varit i Virginia, en swing state där både demokrater och republikaner nu satsar för fullt. I söndags kväll talade Bill Clinton inför 5 000 personer vid universitetet i Richmond. Dagen efter, på Columbus Day, var det dags för Sarah Palin som drog runt 10 000 personer till den stora motorstadion utanför Richmond.
Ni kan ju gissa vem som var intellektuell respektive populist.
Skillnaden var faktiskt slående. Bill Clinton, som talade utan manus, framstod nästan som en folkbildare i sitt tal. Han redogjorde för hur det ekonomiska systemet fungerar, vilka konsekvenser den finsiella krisen kan föra med sig och vilka tänkbara motåtgärder som finns. Han tog upp hälso- och sjukvården och la fram fakta om hur mycket den egentlig kostar, hur (lite) effektiv den är i internationella jämförelser och varför en allmän sjukvårdsförsäkring i själva verket är en samhällsekonomiskt lönsam affär eftersom en sådan minskar de enorma ekonomiska läckor som finns i dagens system. En stor del av de 16 procent av BNP som sjukvården kostar i USA, går åt till kringkostnader. Jurister, försäkringsbolag, utredare, byråkrater. Ungefär tre procent går till de rena vårdinsatserna.
Sarah Palins tal var hårt manusbundet och innehåll väldigt få konkreta sakpolitiska redovisningar. Däremot en mängd klyschor och slagord staplade på varann. Det handlade om "drill, baby, drill" (om att utvinna mer olja i USA), om att John McCain är den enda presidentkandidaten som "verkligen kämpat för dig" (om McCains tid som marinsoldat) och om att "USA behöver en president som vet vad det betyder att leda" (om McCains ledaregenskaper). Och så vidare. Palins tal bemöttes av enormt bifall och stämningen var stundtals extatisk.
Det får mig att minnas Ians och Berts framfart med Vivianne Franzén som torped sommaren 1991. Ni vet, den där sommarturnén med drickarbackar. Jag var på några av deras möten i egenskap av reporter och upplevde samma blandning av ren populism, stämningshöjande grepp, förenklade och hårdvinklade budskap och i nästan ingenting alls av sakpolitik, folkbildning eller resonerande.
Då räckte den stämningen ända in i riksdagen.
Det ska bli intressant att se om den polulistiska Palin kan lyfta den tröge McCain - som mer och mer framstår som en tämligen förvirrad och trött gammal man - och om hon, tillsammans med ett något lugnare finansiellt läge, kan få kampanjen att jämna ut sig något. Just nu leder Barack Obama/Joe Biden stort i alla opinionsundersökningar.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)