Så var de bara fem, de republikanska presidentkandidaterna.
Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.
Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.
Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.
Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.
Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....
Visar inlägg med etikett Michele Bachmann. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michele Bachmann. Visa alla inlägg
onsdag 4 januari 2012
torsdag 10 november 2011
Presidentkandidater fortsätter att göra bort sig
Det är inte lätt att vara republikansk presidentkandidat och det är väl bara att konstatera att partiet inte lyckats få fram en riktigt stark utmanare till Barack Obama. Så paradoxalt nog kan Obama bli återvald inte för att han lyckats särskilt bra som president, utan för att motståndarna är för svaga.
Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.
Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.
Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...
En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.
Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.
Tack vare bristen på starka utmanare.
Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.
Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.
Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...
En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.
Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.
Tack vare bristen på starka utmanare.
onsdag 5 oktober 2011
Sarah Palin och Chris Christie sa nej
Sarah Palin meddelade i kväll, amerikansk tid, att hon inte ställer upp i presidentvalet. I går kom Chris Christie, guvernör i New Jersey, med samma besked.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
lördag 27 augusti 2011
Perry utmanar Romney från höger
För några veckor meddelade Texasguvernören Rick Perry att han ställer upp som kandidat i nästa presidentval här i USA.
Ungefär samtidigt drog sig den tidigare guvernören i Minnesota, Tim Pawlenty, ur.
De två nyheter är symptomatiska. Perry är en politiker på högerkanten av högern och en av teaparty-rörelsens favoriter. Pawlenty är en mer moderat republikan av klassiskt snitt. Att Perry går in samtidigt som Pawlenty hoppar av kan ses som en bild av hur den politiska värderingsskalan förändrats de senaste åren.
Startfältet på den republikanska sidan börjar därmed formeras på allvar. Den enda osäkra faktorn är väl egentligen huruvida Sarah Palin ska ställa upp eller inte. Hon har envist vägrat ge några definitiva besked. Men grundtipset är att hon sannolikt bidar sin tid och satsar på valet 2016 istället. Om hon överhuvudtaget är intresserad av att kandidera, vill säga.
Efter beskedet från Rick Perry, gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Enligt sajten Real Clear Politics leder han nu med flera procentenheter före den tidigare storfavoriten, Mitt Romney. De båda herrarna har redan börjat munhuggas en smula genom att kommentera varandras politik - och med sådant lär det bli under höstens republikanska kandidatdebatter. Den första kommer att arrangeras nu i september.
Bakom Perry och Romney finns det egentligen ingen utmanare just nu. Trots att Palin inte gett besked, ligger hon på tredje plats i opinionsundersökningarna. Det måste kännas en smula jobbigt för Palin-kopian Michele Bachmann, som varit tydlig med sin kandidatur och väldigt aktiv så här långt, men som ändå ligger en bra bit bakom i mätningarna. Till och med den gamle libertarianen Ron Paul, som ställer upp i presidentvalet för fjärde gången om jag inte missminner mig, ligger före Bachmann.
Bland övriga i startfältet finns Jon Huntsman, tidigare guvernör i Utah och ansedd som en av de få mittenpolitikerna i gänget. Han har till och med sagt sig tro på att mänsklig aktivitet skulle kunna ha något att göra med klimatförändringarna, ett uttalande som måste anses som närmast exceptionellt i det här sammanhanget. Det är uppenbart att Huntsman siktar in sig på den stora gruppen mittenväljare - såväl republikaner (långt ifrån alla är tepartister), som "blue dog"-demokrater och oberoende (independent). Det ska bli intressant att se om han lyckas entusiasmera denna stora väljargrupp. Gör han det så kan ha gå långt.
Jag lär återkomma med kommentarer kring de republikanska kandidaterna. Något säger mig att det kommer att hända en hel del kring det här det närmaste halvåret eller så...
Ungefär samtidigt drog sig den tidigare guvernören i Minnesota, Tim Pawlenty, ur.
De två nyheter är symptomatiska. Perry är en politiker på högerkanten av högern och en av teaparty-rörelsens favoriter. Pawlenty är en mer moderat republikan av klassiskt snitt. Att Perry går in samtidigt som Pawlenty hoppar av kan ses som en bild av hur den politiska värderingsskalan förändrats de senaste åren.
Startfältet på den republikanska sidan börjar därmed formeras på allvar. Den enda osäkra faktorn är väl egentligen huruvida Sarah Palin ska ställa upp eller inte. Hon har envist vägrat ge några definitiva besked. Men grundtipset är att hon sannolikt bidar sin tid och satsar på valet 2016 istället. Om hon överhuvudtaget är intresserad av att kandidera, vill säga.
Efter beskedet från Rick Perry, gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Enligt sajten Real Clear Politics leder han nu med flera procentenheter före den tidigare storfavoriten, Mitt Romney. De båda herrarna har redan börjat munhuggas en smula genom att kommentera varandras politik - och med sådant lär det bli under höstens republikanska kandidatdebatter. Den första kommer att arrangeras nu i september.
Bakom Perry och Romney finns det egentligen ingen utmanare just nu. Trots att Palin inte gett besked, ligger hon på tredje plats i opinionsundersökningarna. Det måste kännas en smula jobbigt för Palin-kopian Michele Bachmann, som varit tydlig med sin kandidatur och väldigt aktiv så här långt, men som ändå ligger en bra bit bakom i mätningarna. Till och med den gamle libertarianen Ron Paul, som ställer upp i presidentvalet för fjärde gången om jag inte missminner mig, ligger före Bachmann.
Bland övriga i startfältet finns Jon Huntsman, tidigare guvernör i Utah och ansedd som en av de få mittenpolitikerna i gänget. Han har till och med sagt sig tro på att mänsklig aktivitet skulle kunna ha något att göra med klimatförändringarna, ett uttalande som måste anses som närmast exceptionellt i det här sammanhanget. Det är uppenbart att Huntsman siktar in sig på den stora gruppen mittenväljare - såväl republikaner (långt ifrån alla är tepartister), som "blue dog"-demokrater och oberoende (independent). Det ska bli intressant att se om han lyckas entusiasmera denna stora väljargrupp. Gör han det så kan ha gå långt.
Jag lär återkomma med kommentarer kring de republikanska kandidaterna. Något säger mig att det kommer att hända en hel del kring det här det närmaste halvåret eller så...
tisdag 19 april 2011
Potentiella republikanska presidentkandidater
I höstas skrev jag ett längre reportage i den svenska veckotidningen Fokus där jag bland annat funderade på vilka som kan komma att ställa upp i nomineringen som presidentkandidater från republikanerna. Jag plockade fram åtta heta namn och åtta "bubblare".
Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.
De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.
"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.
Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.
Och nya namn, då?
Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".
Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.
Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.
I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):
1. Mike Huckabee, 18 procent
2. Mitt Romney, 16,4
3. Donald Trump, 15,7
4. Sarah Palin, 11,8
5. Newt Gringrich, 10,0
6. Ron Paul, 6,0
7. Michele Bachmann, 4,3
8. Tim Pawlenty, 3,6
9. Mitch Daniels, 3,0
10. Rick Santorum, 2,2
Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.
De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.
"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.
Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.
Och nya namn, då?
Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".
Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.
Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.
I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):
1. Mike Huckabee, 18 procent
2. Mitt Romney, 16,4
3. Donald Trump, 15,7
4. Sarah Palin, 11,8
5. Newt Gringrich, 10,0
6. Ron Paul, 6,0
7. Michele Bachmann, 4,3
8. Tim Pawlenty, 3,6
9. Mitch Daniels, 3,0
10. Rick Santorum, 2,2
söndag 3 april 2011
Långt kvar till politisk jämställdhet i USA
För en vecka sedan dog Geraldine Ferraro. Hon skrev historia genom att bli den första kvinna som funnits med på valbar position i samband med ett amerikanskt presidentval. 1984 var hon demokraten Walter Mondales vicepresident-kandidat. Duon förlorade i och för sig stort mot paret Reagan/Bush den äldre, men historiskt var det likafullt.
Sedan dess har det ju gått några år. Snart 27 närmare bestämt. Och även om jämställdheten generellt gått framåt en del i USA sedan dess, så kan knappast någon hävda att det går särskilt fort. På vissa områden går det till och med bakåt. Det gäller inte minst inom politiken.
Ferraros kandidatur har bara följts av en enda. Sarah Palin fanns ju med som John McCains "runningmate" i förra valet. Hillary Clinton var nära att utses till demokraternas presidentkandidat, men slogs ut av Barack Obama och blev heller inte vice presidentkandidat. Istället erbjöds hon och accepterade positionen som USA:s utrikesminister, en post som faktiskt flera kvinnor haft genom åren - Madeleine Albright och Condaleezza Rice var ju två av föregångarna.
I kongressen minskade andelen kvinnor för första gången på fler decennier i samband med förra årets mellanårsval. Också ute i de 50 delstatskongresser minskade kvinnorepresentationen totalt sett (även om den ökade i några enskilda parlament). Sammantaget är 83 procent av ledamöterna i USA:s kongress män - andelen är nästan exakt lika stor i både senaten som i representanhuset. Endast 6 av de 50 delstatsguvernörerna är kvinnor - vilket således motsvarar tolv procent.
Faktum är att det aldrig någonsin funnits ens 25 procents andel kvinnor i en enda av de tyngre valbara politiska församlingarna i USA.
Snart inleds nästa presidentvalskampanj. Barack Obama kommer självfallet vara demokraternas kandidat. Sannolikt står nuvarande vice president Joe Biden kvar på röstsedeln tillsammans med Obama - varför ändra ett vinnande koncept?
På republikanernas sida har det hittills mest pratats om Mitt Romney, Mick Huckabee, Tim Pawlenty, Newt Gingrich och Mitch Daniels. Två kvinnor finns i debatten: Sarah Palin och den nya politiska stjärnan Michele Bachmann. Båda är Tea Party-favoriter och konkurrerar till stor del om samma potentiella väljare, den republikanska högern.
När det gäller Palin har det alltmer börjat diskuteras om att hon nog inte kommer att ställa upp i valet. Hon har hållit en rätt låg profil den senaste tiden, möjligen något bränd av efterspelet till skottdramat i Tucson i början av året. Bachmann däremot, verkar klart inne på att kandidera. Hennes många resor till de viktigaste delstaterna i det kommande primärvalet tyder på det.
Så det är inte omöjligt att åtminstone en kvinna kommer att finnas med i nästa valrörelse. Men det är bara en av kanske tio potentiella kandidater. Och det är knappast särskilt troligt att varken Palin eller Bachmann hamnar på den slutliga valsedeln som presidentkandidat. Och att Palin på nytt skulle acceptera att kandidera som vice president känns ju inte sannolikt. Möjligen då Michele Bachman.
Men detta förändrar inte den stora bilden. Eller som jag skrev i en krönika i en svensk tidning för flera år sedan: USA är ett u-land på jämställdhet.
Sedan dess har det ju gått några år. Snart 27 närmare bestämt. Och även om jämställdheten generellt gått framåt en del i USA sedan dess, så kan knappast någon hävda att det går särskilt fort. På vissa områden går det till och med bakåt. Det gäller inte minst inom politiken.
Ferraros kandidatur har bara följts av en enda. Sarah Palin fanns ju med som John McCains "runningmate" i förra valet. Hillary Clinton var nära att utses till demokraternas presidentkandidat, men slogs ut av Barack Obama och blev heller inte vice presidentkandidat. Istället erbjöds hon och accepterade positionen som USA:s utrikesminister, en post som faktiskt flera kvinnor haft genom åren - Madeleine Albright och Condaleezza Rice var ju två av föregångarna.
I kongressen minskade andelen kvinnor för första gången på fler decennier i samband med förra årets mellanårsval. Också ute i de 50 delstatskongresser minskade kvinnorepresentationen totalt sett (även om den ökade i några enskilda parlament). Sammantaget är 83 procent av ledamöterna i USA:s kongress män - andelen är nästan exakt lika stor i både senaten som i representanhuset. Endast 6 av de 50 delstatsguvernörerna är kvinnor - vilket således motsvarar tolv procent.
Faktum är att det aldrig någonsin funnits ens 25 procents andel kvinnor i en enda av de tyngre valbara politiska församlingarna i USA.
Snart inleds nästa presidentvalskampanj. Barack Obama kommer självfallet vara demokraternas kandidat. Sannolikt står nuvarande vice president Joe Biden kvar på röstsedeln tillsammans med Obama - varför ändra ett vinnande koncept?
På republikanernas sida har det hittills mest pratats om Mitt Romney, Mick Huckabee, Tim Pawlenty, Newt Gingrich och Mitch Daniels. Två kvinnor finns i debatten: Sarah Palin och den nya politiska stjärnan Michele Bachmann. Båda är Tea Party-favoriter och konkurrerar till stor del om samma potentiella väljare, den republikanska högern.
När det gäller Palin har det alltmer börjat diskuteras om att hon nog inte kommer att ställa upp i valet. Hon har hållit en rätt låg profil den senaste tiden, möjligen något bränd av efterspelet till skottdramat i Tucson i början av året. Bachmann däremot, verkar klart inne på att kandidera. Hennes många resor till de viktigaste delstaterna i det kommande primärvalet tyder på det.
Så det är inte omöjligt att åtminstone en kvinna kommer att finnas med i nästa valrörelse. Men det är bara en av kanske tio potentiella kandidater. Och det är knappast särskilt troligt att varken Palin eller Bachmann hamnar på den slutliga valsedeln som presidentkandidat. Och att Palin på nytt skulle acceptera att kandidera som vice president känns ju inte sannolikt. Möjligen då Michele Bachman.
Men detta förändrar inte den stora bilden. Eller som jag skrev i en krönika i en svensk tidning för flera år sedan: USA är ett u-land på jämställdhet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)