Den republikanska primärvalsprocessen tuffar på utan att egentligen verka närma sig ett avgörande. Och allt fler blir allt tröttare på den till synes evighetslånga proceduren - som dessutom kostar ofantligt mycket pengar.
Mitt Romney tog hem sex av tio delstater i gårdagens "Super Tuesday", men kommentarerna efteråt präglades mest av att han inte lyckades bättre. I nyckelstaten Ohio vann hann med bara några tusen röster (under en procentenhet) över Rick Santorum, som själv plockade hem tre av delstaterna.
Newt Gingrich vann som väntat i sin hemstat Georgia och trots att han bara har två delstatssegrar och ligger långt efter både Romney och Santorum när det gäller fördelningen av delegater till konventet i augusti, så vägrar han kasta in handduken. Troligen hoppas han på flera segrar nere i sydstaterna, för att så småningom satsa på gigantiska Texas. Men att han ska lyckas ta hem nomineringen känns knappast realistiskt, trots att han nu går till val på löftet att halvera bensinpriset (som är hårresande fyra dollar per gallon, vilket mostvarar ungefär sju kronor litern). Populism? Jo.
Ron Paul hade vissa förhoppningar om att äntligen vinna en delstat i går - lilleputten Alaska. Men han var inte ens nära. Däremot plockade han hem över 40 procent av rösterna i Virginia. Det berodde dock mest på att varken Newt Gingrich eller Rick Santorum lyckats "kvala in" som kandidater i delstaten. Virginia kräver nämligen att en presidentkandidat ska stödjas av minst 10 000 medborgare och det lyckades ingen av dem få ihop före sista anmälningsdagen.
Så kan det gå...
Jag kommer att skriva mer sporadiskt på Amerika-reportage under våren eftersom min agenda är ytterst välfylld. Men snubblar jag över något intressant så lär ni höra av mig. Jag finns också på twitter: @amerikareport.
Visar inlägg med etikett Ron Paul. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ron Paul. Visa alla inlägg
onsdag 7 mars 2012
tisdag 28 februari 2012
Evighetslånga valprocedurer och amerikansk politikertrötthet
I kväll, amerikansk tid, är det åter dags för en omgång i den republikanska primärvalsprocessen här i USA. Denna gång är det Michigan och Arizona som står på tur. Och om en vecka är det Super Tuesday - då tio delstater håller primärval eller så kallade caucuses samtidigt. Därefter återstår ännu mer än hälften av delstaterna. Dessutom ska de flesta också hålla primärval eller nomineringsmöten för delstatsparlementen samt för den natonella kongressens båda kamrar.
Den sista delstaten att nominera sin presidentkandidat är Utah - den 26 juni. Det är mer än sex månader efter att hela processen inleddes i Iowa den 3 januari. Republikanernas partikonvent hålls sedan i slutet av augusti. Det är då som partiets presidentkandidat utses formellt.
Som ni förstår är den amerikanska valproceduren oerhört omständlig, tar väldigt mycket tid och kostar enormt mycket. I praktiken är ju valperioden dessutom betydligt längre än det dryga halvår som jag beskriver här. De flesta kandidaterna börjar kampanja redan under våren året före valet.
Detta gäller presidentvalet. Sedan ska samtliga ledamöter i representanthuset väljas om vartannat år. Senatorerna var sjätte år. Ledamöterna i delstatskongresserna sitter också mellan två och sex år. Dessutom mängder av lokala politiker och förtroendevalda, varav många är heltidspolitiker.
Politik är helt enkelt big business i USA. Kritikerna menar att politik i USA handlar mer om att bedriva kampanjer än att faktiskt försöka åstadkomma förändringar i beslutande församlingar. Man hinner ju inte med något annat än att försöka bli omvald...
Kanske hittar vi här en förklaring till det låga valdeltagandet i USA. Folk är helt enkelt hjärtligt trötta på allt vad politik och politiker heter långt innan det är dags för själva valdagen.
Hur går det i kväll då?
Att Mitt Romney tar hem Arizona råder det inga tvivel om. Delstaten har gott om mormoner (Romney är ju själv mormon) och hans ledning i opinionsundersökningarna är stabil.
Desto mer oklar är utgången i Michigan. Just nu skiljer det bara en eller annan procentenhet mellan Rick Santorum och Romney - och det trots att detta är Romneys hemstat. Det ligger mycket prestige i valet i Michigan och skulle Santorum vinna där så innebär det en rejäl fjäder i hatten för honom och hans fortsatta kampanj.
De övriga kvarvarande kandidaterna, Newt Gingrich och Ron Paul, ligger rejält efter i båda delstaterna, men tros ändå stanna kvar i racet. Gingrich har ett par starka delstatsval framöver, bland annat i sin hemstat Georgia om en vecka där han leder rätt överlägset i opinionsmätningarna.
Den sista delstaten att nominera sin presidentkandidat är Utah - den 26 juni. Det är mer än sex månader efter att hela processen inleddes i Iowa den 3 januari. Republikanernas partikonvent hålls sedan i slutet av augusti. Det är då som partiets presidentkandidat utses formellt.
Som ni förstår är den amerikanska valproceduren oerhört omständlig, tar väldigt mycket tid och kostar enormt mycket. I praktiken är ju valperioden dessutom betydligt längre än det dryga halvår som jag beskriver här. De flesta kandidaterna börjar kampanja redan under våren året före valet.
Detta gäller presidentvalet. Sedan ska samtliga ledamöter i representanthuset väljas om vartannat år. Senatorerna var sjätte år. Ledamöterna i delstatskongresserna sitter också mellan två och sex år. Dessutom mängder av lokala politiker och förtroendevalda, varav många är heltidspolitiker.
Politik är helt enkelt big business i USA. Kritikerna menar att politik i USA handlar mer om att bedriva kampanjer än att faktiskt försöka åstadkomma förändringar i beslutande församlingar. Man hinner ju inte med något annat än att försöka bli omvald...
Kanske hittar vi här en förklaring till det låga valdeltagandet i USA. Folk är helt enkelt hjärtligt trötta på allt vad politik och politiker heter långt innan det är dags för själva valdagen.
Hur går det i kväll då?
Att Mitt Romney tar hem Arizona råder det inga tvivel om. Delstaten har gott om mormoner (Romney är ju själv mormon) och hans ledning i opinionsundersökningarna är stabil.
Desto mer oklar är utgången i Michigan. Just nu skiljer det bara en eller annan procentenhet mellan Rick Santorum och Romney - och det trots att detta är Romneys hemstat. Det ligger mycket prestige i valet i Michigan och skulle Santorum vinna där så innebär det en rejäl fjäder i hatten för honom och hans fortsatta kampanj.
De övriga kvarvarande kandidaterna, Newt Gingrich och Ron Paul, ligger rejält efter i båda delstaterna, men tros ändå stanna kvar i racet. Gingrich har ett par starka delstatsval framöver, bland annat i sin hemstat Georgia om en vecka där han leder rätt överlägset i opinionsmätningarna.
torsdag 19 januari 2012
God spiral för Gingrich
Bara fyra kvar i den republikanska nomineringsprocessen. I dag la Texas-guvernören Rick Perry ner sin kampanj och uttalade sitt stöd för Newt Gingrich.
Att han skulle hoppa av var väntat. När han offentliggjorde sin kandidatur i somras gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Han hade bland annat ett starkt stöd hos tea party-gänget. Men han höll inte för trycket när han ställdes på prov under hösten. Hans insatser var milt uttryckt tveksamma - särskilt i samband med ett par TV-sända debatter. Hans opinionssiffror sjönk som en sten och hans resultat i Iowa den 3 januari var inget att hurra för.
Redan då trodde nog de flesta, däribland jag, att han skulle lägga av. Men han bestämde sig för att göra ett försök att komma igen i sydstaten South Carolina, där det hålls primärval nu på lördag. Men trots intensivt turnerande och något bättre debattinsatser så har inte Perrys opinionssiffror stigit mer än marginellt.
Den republikanska kandidatkampen ser allt mer ut att bli en kamp mellan Mitt Romney och Newt Gingrich. De andra två som är kvar i racet, Ron Paul och Rick Santorum, rör sig bara måttligt i mätningarna. Ett tips är att Santorum kastar in handduken efter primärvalet i Florida om några veckor.
Mitt Romney har blivit alltmer pressad under de senaste dagarna och det är faktiskt inte otänkbart att Gingrich vinner valet på lördag. I så fall kan det bli ett betydligt mer spännande primärvalssäsong än vad det verkade bli bara för någon vecka sedan. Med Perrys anhängare i ryggen växer Gingrich stöd och han har uppenbarligen hamnat i en god spiral: Ju bättre opinionsresultat, desto mer framstår han som Romneys allvarligaste utmanare och desto fler "Romney-skeptiker" strömmar till hans stöd.
Mitt Romney leder dock fortfarande tämligen komfortabelt i den nationella opinionsmätningarna.
Om några minuter börjar den sista TV-debatten inför lördagens val i South Carolina. Nu således bara med fyra deltagare. I den första debatten var det åtta hoppfulla kandidater på scenen...
Att han skulle hoppa av var väntat. När han offentliggjorde sin kandidatur i somras gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Han hade bland annat ett starkt stöd hos tea party-gänget. Men han höll inte för trycket när han ställdes på prov under hösten. Hans insatser var milt uttryckt tveksamma - särskilt i samband med ett par TV-sända debatter. Hans opinionssiffror sjönk som en sten och hans resultat i Iowa den 3 januari var inget att hurra för.
Redan då trodde nog de flesta, däribland jag, att han skulle lägga av. Men han bestämde sig för att göra ett försök att komma igen i sydstaten South Carolina, där det hålls primärval nu på lördag. Men trots intensivt turnerande och något bättre debattinsatser så har inte Perrys opinionssiffror stigit mer än marginellt.
Den republikanska kandidatkampen ser allt mer ut att bli en kamp mellan Mitt Romney och Newt Gingrich. De andra två som är kvar i racet, Ron Paul och Rick Santorum, rör sig bara måttligt i mätningarna. Ett tips är att Santorum kastar in handduken efter primärvalet i Florida om några veckor.
Mitt Romney har blivit alltmer pressad under de senaste dagarna och det är faktiskt inte otänkbart att Gingrich vinner valet på lördag. I så fall kan det bli ett betydligt mer spännande primärvalssäsong än vad det verkade bli bara för någon vecka sedan. Med Perrys anhängare i ryggen växer Gingrich stöd och han har uppenbarligen hamnat i en god spiral: Ju bättre opinionsresultat, desto mer framstår han som Romneys allvarligaste utmanare och desto fler "Romney-skeptiker" strömmar till hans stöd.
Mitt Romney leder dock fortfarande tämligen komfortabelt i den nationella opinionsmätningarna.
Om några minuter börjar den sista TV-debatten inför lördagens val i South Carolina. Nu således bara med fyra deltagare. I den första debatten var det åtta hoppfulla kandidater på scenen...
onsdag 11 januari 2012
För mycket om amerikansk politik i svenska medier?
Jag vill inte på något sätt framhäva mig själv (inget skulle vara mig mer främmande), men för nästan ett år sedan utnämnde jag Mitt Romney till segrare i republikanernas nomineringsprocess (se inlägget Jag mötte republikanernas blivande presidentkandidat på min privata blogg Andra sidan).
Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.
Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.
Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.
Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.
Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.
Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.
Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.
Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.
Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.
Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.
Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.
Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.
Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.
Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.
Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.
Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.
Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.
Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.
Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.
Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.
onsdag 4 januari 2012
Avhopp i republikanska presidentfältet
Så var de bara fem, de republikanska presidentkandidaterna.
Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.
Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.
Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.
Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.
Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....
Tim Pawlenty hoppade av tidigt. Donald Trump lekte med ett tag, men beslutade sig till sist att inte ställa upp (om han inte gör det som oberoende kandidat...). Herman Cain slängde in handduken i början av december. I går meddelade Rick Perry att han skulle åka hem till Texas och "fundera" - vilket med största säkerhet innebär att lägger ner kampanjen. Och alldeles nyss kom det indikationer på att Michele Bachmann avslutar det hela efter det näst intill katastrofala resultatet i Iowa i går.
Det innebär att det nu finns fem herrar kvar i fältet: Mitt Romney, Newt Gingrich, Rick Santorum, Ron Paul samt Jon Huntsman. Av dem kan man garanterat räkna bort Jon Hunstman, det är bara en tidsfråga innan även han lägger av - om det inte händer något alldeles enastående i primärvalet i New Hampshire om en knapp vecka. Och som vanligt är det ingen som på allvar tror på att Ron Paul har någon chans.
Således återstår Romney, Santorum och Gingrich.
Jag följde Iowas nomineringsprocess i går (löjligt knapp seger för Romney, åtta röster fler än tvåan Santorum) och lyssnade bland annat till Newt Gingrich tal till sina anhängare i slutet av kvällen. Han var uppenbart riktigt förbaskad på Mitt Romney och dennes (eller rättare sagt hans anhängares) negativa kampanj mot honom. Gingrich mer eller mindre lovade att han framöver skulle inrikta sig helt på att "avslöja" Romneys politiska agenda. Det är ju intressant, eftersom det lämnar fältet fritt för uppstickaren Rick Santorum.
Det är onekligen spännande tider för politiska nördar som en annan....
måndag 2 januari 2012
Nedräkning i Iowa
Det är visst rejält kallt i Iowa, vilket brukar påverka deltagandet i de "caucases" (val- eller nomineringsmöten) som ska hållas i morgon kväll (tisdag) och som ska avgöra vem som tar hem delstatens republikanska nominering till presidentvalet.
Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.
Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.
Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.
Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.
Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.
Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...
Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.
Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.
Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.
Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.
Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.
Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...
torsdag 22 december 2011
Första riktiga splittringen för republikanerna
Det har inte funnits så mycket tid över för att uppdatera Amerika-reportage de senaste veckorna. Och så lär det bli ett tag framöver. Det är helger som ska firas, en rapport som ska skrivas och en del andra texter som ska bearbetas.
Hoppas ni har överseende.
Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.
Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.
Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.
Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?
Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.
Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.
Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.
Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.
"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.
Och han får medhåll av republikanska strateger:
"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.
Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.
På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).
Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.
I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.
Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.
Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...
Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Hoppas ni har överseende.
Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.
Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.
Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.
Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?
Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.
Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.
Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.
Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.
"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.
Och han får medhåll av republikanska strateger:
"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.
Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.
På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).
Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.
I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.
Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.
Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...
Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
måndag 17 oktober 2011
Knappt någon tar Herman Cain på allvar
Hans popularitet har stigit som en raket och han har nu lika bra opinionssiffror som Mitt Romney - i flera undersökningar leder han till och med.
En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.
Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.
När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.
Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.
Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.
Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.
Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.
Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?
Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.
Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.
Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...
Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.
En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.
Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.
När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.
Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.
Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.
Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.
Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.
Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?
Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.
Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.
Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...
Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.
onsdag 5 oktober 2011
Sarah Palin och Chris Christie sa nej
Sarah Palin meddelade i kväll, amerikansk tid, att hon inte ställer upp i presidentvalet. I går kom Chris Christie, guvernör i New Jersey, med samma besked.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
lördag 27 augusti 2011
Perry utmanar Romney från höger
För några veckor meddelade Texasguvernören Rick Perry att han ställer upp som kandidat i nästa presidentval här i USA.
Ungefär samtidigt drog sig den tidigare guvernören i Minnesota, Tim Pawlenty, ur.
De två nyheter är symptomatiska. Perry är en politiker på högerkanten av högern och en av teaparty-rörelsens favoriter. Pawlenty är en mer moderat republikan av klassiskt snitt. Att Perry går in samtidigt som Pawlenty hoppar av kan ses som en bild av hur den politiska värderingsskalan förändrats de senaste åren.
Startfältet på den republikanska sidan börjar därmed formeras på allvar. Den enda osäkra faktorn är väl egentligen huruvida Sarah Palin ska ställa upp eller inte. Hon har envist vägrat ge några definitiva besked. Men grundtipset är att hon sannolikt bidar sin tid och satsar på valet 2016 istället. Om hon överhuvudtaget är intresserad av att kandidera, vill säga.
Efter beskedet från Rick Perry, gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Enligt sajten Real Clear Politics leder han nu med flera procentenheter före den tidigare storfavoriten, Mitt Romney. De båda herrarna har redan börjat munhuggas en smula genom att kommentera varandras politik - och med sådant lär det bli under höstens republikanska kandidatdebatter. Den första kommer att arrangeras nu i september.
Bakom Perry och Romney finns det egentligen ingen utmanare just nu. Trots att Palin inte gett besked, ligger hon på tredje plats i opinionsundersökningarna. Det måste kännas en smula jobbigt för Palin-kopian Michele Bachmann, som varit tydlig med sin kandidatur och väldigt aktiv så här långt, men som ändå ligger en bra bit bakom i mätningarna. Till och med den gamle libertarianen Ron Paul, som ställer upp i presidentvalet för fjärde gången om jag inte missminner mig, ligger före Bachmann.
Bland övriga i startfältet finns Jon Huntsman, tidigare guvernör i Utah och ansedd som en av de få mittenpolitikerna i gänget. Han har till och med sagt sig tro på att mänsklig aktivitet skulle kunna ha något att göra med klimatförändringarna, ett uttalande som måste anses som närmast exceptionellt i det här sammanhanget. Det är uppenbart att Huntsman siktar in sig på den stora gruppen mittenväljare - såväl republikaner (långt ifrån alla är tepartister), som "blue dog"-demokrater och oberoende (independent). Det ska bli intressant att se om han lyckas entusiasmera denna stora väljargrupp. Gör han det så kan ha gå långt.
Jag lär återkomma med kommentarer kring de republikanska kandidaterna. Något säger mig att det kommer att hända en hel del kring det här det närmaste halvåret eller så...
Ungefär samtidigt drog sig den tidigare guvernören i Minnesota, Tim Pawlenty, ur.
De två nyheter är symptomatiska. Perry är en politiker på högerkanten av högern och en av teaparty-rörelsens favoriter. Pawlenty är en mer moderat republikan av klassiskt snitt. Att Perry går in samtidigt som Pawlenty hoppar av kan ses som en bild av hur den politiska värderingsskalan förändrats de senaste åren.
Startfältet på den republikanska sidan börjar därmed formeras på allvar. Den enda osäkra faktorn är väl egentligen huruvida Sarah Palin ska ställa upp eller inte. Hon har envist vägrat ge några definitiva besked. Men grundtipset är att hon sannolikt bidar sin tid och satsar på valet 2016 istället. Om hon överhuvudtaget är intresserad av att kandidera, vill säga.
Efter beskedet från Rick Perry, gick han upp som en raket i opinionsmätningarna. Enligt sajten Real Clear Politics leder han nu med flera procentenheter före den tidigare storfavoriten, Mitt Romney. De båda herrarna har redan börjat munhuggas en smula genom att kommentera varandras politik - och med sådant lär det bli under höstens republikanska kandidatdebatter. Den första kommer att arrangeras nu i september.
Bakom Perry och Romney finns det egentligen ingen utmanare just nu. Trots att Palin inte gett besked, ligger hon på tredje plats i opinionsundersökningarna. Det måste kännas en smula jobbigt för Palin-kopian Michele Bachmann, som varit tydlig med sin kandidatur och väldigt aktiv så här långt, men som ändå ligger en bra bit bakom i mätningarna. Till och med den gamle libertarianen Ron Paul, som ställer upp i presidentvalet för fjärde gången om jag inte missminner mig, ligger före Bachmann.
Bland övriga i startfältet finns Jon Huntsman, tidigare guvernör i Utah och ansedd som en av de få mittenpolitikerna i gänget. Han har till och med sagt sig tro på att mänsklig aktivitet skulle kunna ha något att göra med klimatförändringarna, ett uttalande som måste anses som närmast exceptionellt i det här sammanhanget. Det är uppenbart att Huntsman siktar in sig på den stora gruppen mittenväljare - såväl republikaner (långt ifrån alla är tepartister), som "blue dog"-demokrater och oberoende (independent). Det ska bli intressant att se om han lyckas entusiasmera denna stora väljargrupp. Gör han det så kan ha gå långt.
Jag lär återkomma med kommentarer kring de republikanska kandidaterna. Något säger mig att det kommer att hända en hel del kring det här det närmaste halvåret eller så...
tisdag 19 april 2011
Potentiella republikanska presidentkandidater
I höstas skrev jag ett längre reportage i den svenska veckotidningen Fokus där jag bland annat funderade på vilka som kan komma att ställa upp i nomineringen som presidentkandidater från republikanerna. Jag plockade fram åtta heta namn och åtta "bubblare".
Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.
De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.
"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.
Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.
Och nya namn, då?
Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".
Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.
Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.
I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):
1. Mike Huckabee, 18 procent
2. Mitt Romney, 16,4
3. Donald Trump, 15,7
4. Sarah Palin, 11,8
5. Newt Gringrich, 10,0
6. Ron Paul, 6,0
7. Michele Bachmann, 4,3
8. Tim Pawlenty, 3,6
9. Mitch Daniels, 3,0
10. Rick Santorum, 2,2
Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.
De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.
"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.
Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.
Och nya namn, då?
Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".
Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.
Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.
I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):
1. Mike Huckabee, 18 procent
2. Mitt Romney, 16,4
3. Donald Trump, 15,7
4. Sarah Palin, 11,8
5. Newt Gringrich, 10,0
6. Ron Paul, 6,0
7. Michele Bachmann, 4,3
8. Tim Pawlenty, 3,6
9. Mitch Daniels, 3,0
10. Rick Santorum, 2,2
lördag 8 november 2008
Det egentliga valresultatet
Visst, Barack Obama vann en jordskredsseger över John McCain. Men vem kom på tredje plats i presidentvalet? Och fjärde?
Amerika-reportage kan med stolthet presentera det egentliga valresultatet. Observera dock att siffrorna är avrundade och fortfarande en aning preliminära (omkring 98 procent av valdistrikten är färdigräknade när detta skrivs).
1. Barack Obama (D), 65 300 000 miljoner röster
2. John McCain (R), 57 400 000
3. Ralph Nader (Various Parties), 680 000
4. Bob Barr, (Libertarian Party) 500 000
5. Chuck Baldwin (Constitution Party), 180 000
6. Cynthia McKinney (Green Party), 146 000
7. Ron Paul (Various Parties), 20 000
Det finns ett antal röster som ännu inte är räknade. Det handlar bland annat om en del distansröster (poströster) samt röstsedlar som är skrivna för hand, t ex om man vill rösta på en kandidat som inte finns förtryckt eller inlagd i de röstdatorer som används på vissa håll.
Detta innebär att t ex libertarianen Ron Paul sannolikt kommer att få rätt många fler röster än de 20 000 som hittills redovisats.
Lite udda valhistoria slutligen:
Ralph Nader har ställt upp i fyra val. Redan 1996 var han presidentkandidat för det amerikanska miljöpartiet och fick nästan 700 000 röster. År 2000 kom det berömda valet då han anklagades för att ha fällt Al Gore genom att samla ihop nästan tre miljoner röster. Sannolikt hade de flesta av dessa väljare valt att stödja Gore om inte Nader ställt upp. Vid förra valet ställde Nader upp som oberoende kandidat och fick drygt 460 000 röster. Han ökade alltså årets valresultat med nästan 50 procent jämfört med föregående val.
Oberoende kandidaten Ross Perrot fick nästan 20 miljoner röster eller 19 procent vid valet 1996, vilket är den största röstandel som en tredje kandidat fått i modern tid. Perrot ställde även upp i valet efter och fick då 8 miljoner röster (drygt 8 procent).
Det amerikanska miljöpartiet (Green Party) har aldrig haft några särskilt stora framgångar i samband med presidentval i USA, bortsett då från Naders kandidatur 2000 (Nader kandiderade för miljöpartiet 1996 och 2000). Annars har partiet legat rätt stabilt på mellan 100 000 och 150 000 röster. Det motsvarar ungefär 0,1 procent i snitt.
Flera socialistpartier har genom åren ställt upp med kandidater i presidentvalet och som mest har man fått runt 10 000 röster. Vid årets val kandiderade bland andra socialisten Brian Moore. Jag har inte hittat något valresultat på honom ännu.
Amerika-reportage kan med stolthet presentera det egentliga valresultatet. Observera dock att siffrorna är avrundade och fortfarande en aning preliminära (omkring 98 procent av valdistrikten är färdigräknade när detta skrivs).
1. Barack Obama (D), 65 300 000 miljoner röster
2. John McCain (R), 57 400 000
3. Ralph Nader (Various Parties), 680 000
4. Bob Barr, (Libertarian Party) 500 000
5. Chuck Baldwin (Constitution Party), 180 000
6. Cynthia McKinney (Green Party), 146 000
7. Ron Paul (Various Parties), 20 000
Det finns ett antal röster som ännu inte är räknade. Det handlar bland annat om en del distansröster (poströster) samt röstsedlar som är skrivna för hand, t ex om man vill rösta på en kandidat som inte finns förtryckt eller inlagd i de röstdatorer som används på vissa håll.
Detta innebär att t ex libertarianen Ron Paul sannolikt kommer att få rätt många fler röster än de 20 000 som hittills redovisats.
Lite udda valhistoria slutligen:
Ralph Nader har ställt upp i fyra val. Redan 1996 var han presidentkandidat för det amerikanska miljöpartiet och fick nästan 700 000 röster. År 2000 kom det berömda valet då han anklagades för att ha fällt Al Gore genom att samla ihop nästan tre miljoner röster. Sannolikt hade de flesta av dessa väljare valt att stödja Gore om inte Nader ställt upp. Vid förra valet ställde Nader upp som oberoende kandidat och fick drygt 460 000 röster. Han ökade alltså årets valresultat med nästan 50 procent jämfört med föregående val.
Oberoende kandidaten Ross Perrot fick nästan 20 miljoner röster eller 19 procent vid valet 1996, vilket är den största röstandel som en tredje kandidat fått i modern tid. Perrot ställde även upp i valet efter och fick då 8 miljoner röster (drygt 8 procent).
Det amerikanska miljöpartiet (Green Party) har aldrig haft några särskilt stora framgångar i samband med presidentval i USA, bortsett då från Naders kandidatur 2000 (Nader kandiderade för miljöpartiet 1996 och 2000). Annars har partiet legat rätt stabilt på mellan 100 000 och 150 000 röster. Det motsvarar ungefär 0,1 procent i snitt.
Flera socialistpartier har genom åren ställt upp med kandidater i presidentvalet och som mest har man fått runt 10 000 röster. Vid årets val kandiderade bland andra socialisten Brian Moore. Jag har inte hittat något valresultat på honom ännu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)