Också massmedierna är aktörer

Som väntat börjar nu pendeln svänga åt andra hållet. De senaste dagarna har medierna såväl i USA som i Sverige börjat ifrågasätta om den här här nya influensan A (H1N1), tidigare känd som svininfluensan, verkligen är en så stor grej. "Överreaktion", "mediahype", "skrämselpropagande" är uttryck som återkommer i texter och inslag. De större amerikanska tidningarna har placerat ner influensarapporteringen på sina förstasidor, till förmån för nyheter om Chryslers eventuella konkurs och att en ledamot i högsta domstolen planerar att gå i pension, bara 69 år gammal.

I svenska medier har bland andra Inger Atterstam i SvD och Lena Mellin i Aftonbladet skrivit om att vuruslarmet är överdrivet och oproportionerligt och båda diskuterar drivkrafterna bakom uppståndelsen. Det handlar om myndigheter som vill motivera sin existens och läkemedelsbolag som vill tjäna pengar.

Det finns dock en annan viktig aktör som har en viktig roll i detta sammanhang: Massmedierna själva. Atterstam berör mediernas roll i sin text, men utmålar dem mest som aningslösa offer för mäktiga intressen som tjänar på exponering. Men riktigt så enkelt är det givetvis inte. Massmedierna har ett eget intresse av att presentera A (H1N1) så dramatiskt som möjligt. Dramatik säljer, det är grundkurs 1 A i ämnet mediekunskap. Och de allra flesta massmedier befinner sig på en stenhård kommersiell marknad.

Som vanligt är saker och ting inte helt svarta eller helt vita. Naturligtvis kan man hävda att uppmärksamheten kring detta nya virus är våldsamt överdriven. Jag har själv tidigare skrivit om just detta. Men samtidigt måste myndigheter, regeringar och ansvariga rimligen ta en sådan här smitta på största allvar. För man vet aldrig facit på förhand. Det kan klinga ut utan större konsekvenser mätt i antal insjuknade och dödsfall. Men det kan också utvecklas till en högkalibrig pandemi med hög smittorisk och dito dödlighet.

Det är detta som är dilemmat. Oavsett om ansvariga är proaktiva och tidigt ute med information eller förhåller sig mer avvaktande, så kommer man få kritik. Större eller mindre beroende på händelseförloppet - hur det hela faktiskt slutar.

Reagan Jr gillar inte Obama

Jag brukar roa mig med att läsa Michael Reagans söndagskolumner i den ärkekonservativa tidningen Washington Examiner. Michael är äldste sonen till framlidne Ronald, men pappan framstår närmast som radikal i jämförelse med vad sonen brukar förfäkta i spalterna.

Till vardags är han radiopratare på högerkanten, ett jobb som han kombinerar med en och annan krönika i den konservativa pressen.

I dag, precis som förra söndagen, och söndagen innan om jag minns rätt, ägnar han hela sin spalt i Examiner åt att fördöma och förlöjliga Barack Obama och dennes person, politik, religion, familj och en hel del annat.

Reagan Jr verkar hysa en ilska eller närmast ett hat mot presidenten. Det är något som jag tycker mig märka är ett framträdande karaktärsdrag hos många av Obamas mest högljudda kritiker på högerkanten, som t ex radioprataren Rush Limbaugh eller Fox-medarbetarna Bill O'Reilly och Sean Hannity.

I Sverige är det väl Göran Skyttes märkligt bittra tirader i Svenskan som kommer närmast. Med den skillnaden att de amerikanska "hatarna" på högerkanten ofta är rätt roliga och ibland så överdrivna att de kommer på sig själva och lägger till en självironisk tvist. Jag har aldrig läst något roligt eller självironiskt av Göran Skytte i Svenskan. Fast jag har å andra sidan inte sett alla hans krönikor.

Nåväl. I sin senaste spalt skriver Michael Reagan bland annat att:

• Barack Obama ännu inte hitta sin kyrka - eller moské - i Washington (anspelar på att Obama minsann har en förkärlek till muslimer, dvs terrorister. Han heter ju Hussein)
• Han bugade djupt för inför kungen av Saudiarabien - som är muslim.
• Obama varit på "skyll-på-USA-lyft upp-våra-fiender-turné" i Europa ("blame-America-uplift-our-enemies")
• Obama upptäckt glädjen med att resa bekvämt i presidentplanet Air Force One - resandet ser till att han inte behöver svara på jobbiga frågor eller göra något åt den ekonomiska krisen.
• Obama inlett den största vänstervridningen av USA någonsin.

Och så vidare och så vidare.

Men Barack Obama kritiseras även från vänsterkanten. Paul Krugman, amerikansk professor och nobelpristagaren i ekonomi är en varm Keynes-anhängare och beskriver sig själv som en socialdemokrat av europeisk sort. Han tillhör de hårdaste kritikerna och menar att Obama nu pumpar in miljarder i finanssystem som redan visat att det inte fungerar. Alla dessa gigantiska mängder pengar är helt bortkastade om de inte kombineras med grundläggande förändringar; Systemet måste saneras, regleras, reformeras och skärpas om skattebetalarnas pengar verkligen ska komma till nytta.

Höger- och vänsterkritik mot den sittande presidenten, alltså.

Svenskan och presidenten

Sent omsider ser jag att självaste president Obama skrivit på Svenskans debattsida Brännpunkt. Wow, vilken fjäder i hatten för debattredaktören som var Sune Olofson i många år, men som jag nu förstått har slutat. Tydligen har även DN:s debattredaktör, Mats Bergstrand, beslutat sig för att lämna sin post.

DN Debatt har ju i många år varit debattsidornas oomtvistade konung, trots att den ju egentligen inte inte varit någon debattsida i ordets rätta bemärkelse (även om repliker accepteras i något större utsträckning de senaste åren, både i papperstidningen och framförallt på webben). Många har även irriterats över debattredaktörens - ska vi kalla det - egna tolkning av hur man kan använda citat i rubriker. Nyskapande är väl en bra beskrivning.

På senare är är det min bestämda känsla att Brännpunkt blivit allt mer intressant på DN Debatts bekostnad. Jag märker hur jag själv slår upp Svenskans debattsida på nätet betydligt oftare än DN:s. Däremot läser jag nog nyhetssidorna i ungefär samma utsträckning.

Jag har inte gjort någon närmare analys över vad denna känsla bottnar i. Kanske är Brännpunkt mer oväntad, lite mer spänstig och inte rikigt lika förutsägbar. Som detta att Obama plötsligt får in en debattartikel i Svenskan. Senast jag såg en debattartikel underskriven av Obama var i Washington Post tidigare i vintras.

Nu ska det kanske tilläggas att presidentens text är publicerad av många tidningar i många länder samtidigt. Men i alla fall...

Arbetslösheten mot nya höjder

I slutet av förra veckan kom arbetslöshetssiffrorna för februari här i USA och de var värre än vad många trodde. Mer än 600 000 personer miste sina jobb under månaden och arbetslöseheten är nu uppe i 8,1 procent. Så hög har den inte varit på decennier och nu menar allt fler bedömare att arbetslösheten kommer att överstiga 10 procent redan i höst eller åtminstone före årsskiftet.

Mest modest i sina prognoser är Federal Reserve, som spår att arbetslösheten kommer att ligga på runt 9 procent vid nästa årsskifte.

I slutet av november förra året intervjuade jag Tom Woodruff, en av ledarna för fackförbundet SEIU. Han var säker på att arbetslösheten, som då precis började närma sig 7 procent, skulle bli större än 10 procent på kort tid.

Då, för bara drygt tre månader sedan, var det inte särskilt många som höll med. Men det ser ut som om Woodruff kommer att få rätt. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan var tionde amerikan går utan jobb.

För övrigt kan jag rekommendera en intressant artikel av Svenskans USA-korrespondent Karin Henriksson i dag. Hon skriver om hur begrepp som kommunism, socialism, planekonomi och marxism nu används flitigt i den aktuella amerikanska politiska debatten. Läs artikeln här.