Nu är rapporten jag arbetade med i vintras publicerad.
Olika villkor heter den och den handlar om skillnader i levnadsförhållanden, risker och kommunala kostnader för barn och unga runt om i landets kommuner.
En kort-kort sammanfattning: Det finns väldigt stora variationer när det gäller barn och ungas levnadsförhållanden och hur kommunerna prioriterar denna grupp.
Även om jag naturligtvis delvis talar i egen sak, måste jag ändå hävda att studien är viktig och att den borde bli rejält uppmärksammad och diskuterad, särskilt på kommunal nivå. Är det rimligt att den plats du råkar växa upp på ska ha så stor betydelse för om du lyckas i livet eller inte?
Här är ett utdrag ur den debattartikel som tidningen Dagens Samhälle publicerat i dag, torsdag:
I vårt land är i stort sett alla överens om att barn och unga ska vara en prioriterad grupp. Och på många sätt är det så. I de flesta kommuner går ungefär hälften av resurserna till verksamheter för barn och unga.
Det råder också samsyn om att barn och unga ska ha samma möjligheter till goda levnadsförhållanden oavsett var de bor. Men verkligheten är en annan. Vår nya studie visar att problemfyllda levnadsförhållanden bland barn och unga varierar kraftigt mellan kommunerna.
Skillnaderna är så stora att de bör leda till en grundläggande diskussion om hur vi kan stärka och förbättra barns och ungas möjligheter till ett gott liv, oavsett var de råkar bo.
Själva rapporten hittas på Socialstyrelsens webbplats (PDF). Debattartikeln kan läsas via den här länken. Slutligen finns det även en TT-artikel om rapporten.
Visar inlägg med etikett socialtjänst. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett socialtjänst. Visa alla inlägg
torsdag 26 augusti 2010
fredag 23 januari 2009
Janne Josefssons bidrag för ett öppnare samhälle
Tidskriften Socionomen har i sitt senaste nummer en längre intervju med journalisten och alla socionomers skräck Janne Josefsson. En intressant och tankeväckande artikel, väl värd att läsa för alla som är intresserade av massmedieetik och liknande.
Janne Josefsson är för många symbolen för hårdvinklad och tendensiös journalistik. Jag har själv flera gånger kritiserat hans och hans kollegors arbetsmetoder och de konsekvenser de kan leda till.
Samtidigt har jag alltid varit en förespråkare av granskande och tuff journalistik, förutsatt att den är relevant, korrekt, rättvis och kompetent utförd. Tyvärr är det inte alltid så. Överlag håller svensk journalistik, ärligt talat, en tämligen skral standard. Inte minst ur ett etiskt perspektiv, men också kvalitativt.
Janne Josefsson har flera poänger i Socionomens intervju. Och jag gillar hans inställning när det gäller att aldrig backa för konfrontation - han säger bland annat att han gärna ställer upp och pratar inför 150 socionomer: "Bjud in mig". Det är bra.
Men i grunden tycker jag att han skapat stora problem, inte minst för andra och mer nyanserade journalister med mindre intresse för det överdramatiska. Det finns ju knappt en socionom som vill prata med en journalist numera. Vilket är oerhört tråkigt. Janne Josefsson tycker själv att socionomer är för tysta. Det krävs inte alltför mycket intelligens för att inse att den hårvinklade och undergrävande journalistik han står för har en stor skuld till detta.
Janne Josefssons bidrag för ett öppnare samhälle har lett till det direkt motsatta: Tystare, räddare och ängsligare människor, oroliga för att bli offentligt uthängda som omänskliga, inkompetenta skurkar. Konsekvensen kan bli direkt förödande - ovilja att fatta obekväma eller kontroversiella beslut om t ex omhändertagande av barn som far illa. Och i så fall är det riktigt, riktigt illa.
Janne Josefsson är för många symbolen för hårdvinklad och tendensiös journalistik. Jag har själv flera gånger kritiserat hans och hans kollegors arbetsmetoder och de konsekvenser de kan leda till.
Samtidigt har jag alltid varit en förespråkare av granskande och tuff journalistik, förutsatt att den är relevant, korrekt, rättvis och kompetent utförd. Tyvärr är det inte alltid så. Överlag håller svensk journalistik, ärligt talat, en tämligen skral standard. Inte minst ur ett etiskt perspektiv, men också kvalitativt.
Janne Josefsson har flera poänger i Socionomens intervju. Och jag gillar hans inställning när det gäller att aldrig backa för konfrontation - han säger bland annat att han gärna ställer upp och pratar inför 150 socionomer: "Bjud in mig". Det är bra.
Men i grunden tycker jag att han skapat stora problem, inte minst för andra och mer nyanserade journalister med mindre intresse för det överdramatiska. Det finns ju knappt en socionom som vill prata med en journalist numera. Vilket är oerhört tråkigt. Janne Josefsson tycker själv att socionomer är för tysta. Det krävs inte alltför mycket intelligens för att inse att den hårvinklade och undergrävande journalistik han står för har en stor skuld till detta.
Janne Josefssons bidrag för ett öppnare samhälle har lett till det direkt motsatta: Tystare, räddare och ängsligare människor, oroliga för att bli offentligt uthängda som omänskliga, inkompetenta skurkar. Konsekvensen kan bli direkt förödande - ovilja att fatta obekväma eller kontroversiella beslut om t ex omhändertagande av barn som far illa. Och i så fall är det riktigt, riktigt illa.
onsdag 1 oktober 2008
Socialtjänsten och mördade fosterbarn i USA
Boende längs en gata i Calvert County, strax väster om Washington DC, reagerade i fredags när de såg en liten 7-årig flicka komma gående i pyjamas och med kroppen full av blåmärken och skador. De kontaktade sheriffkontoret som tog hand om barnet. Hon berättade var hon bodde och några poliser åkte dit för att kolla läget.
Där hittade de två andra flickor. Döda. I frysen. De skulle varit 9 och 11 år om de levt.
De tre flickorna hade flera år tidigare placerats som fosterbarn hos nu 43-årig kvinna, som varje månad kunnat lyfta totalt 2 400 dollar per månad (ungefär 17 000 kr) i bidrag för att ta hand om de tre barnen. Sannolikt var det pengarna som gjorde att kvinnan anmälde sig som fosterförälder. Och hon godkändes av myndigheterna, trots att hon några år tidigare hade gjort personlig konkurs och också dömts för ringa fall av misshandel.
Hur länge de båda barnen varit döda är oklart. Polisen tror att det kan handla om minst ett år. Däremot är det klart att socialtjänsten i USA inte fungerar särskilt bra. Det gäller generellt och det gäller inte minst barnavården. Varje år far tusentals barn illa i det här landet på grund av de sociala myndigheternas inkompetens, ovilja att agera, brist på resurser eller för att lagstiftningen lägger hinder i vägen.
I våras gjorde jag ett par längre reportage om sociala frågor inför höstens presidentval för en tidning i Sverige. Jag kunde snabbt konstatera att de sociala frågorna har en helt annan ställning här i USA jämfört med i Sverige.
Det finns egentligen ingen motsvarighet till vad vi kallar socialtjänst. Mycket av det som kommunernas socialtjänster ansvarar för i Sverige, sker här via frivilliga insatser genom organisationer eller församlingar. Tidiga insatser, prevention, existerar knappt alls inom de många områden. Det offentliga åtagandet när det gäller missbruksfrågor är minimalt. Uppföljningar och utvärderingar av sociala insatser görs sällan eller aldrig. Och så vidare.
En del säger lakoniskt att socialtjänsten i USA består av poliser, domstolar och fängelser.
Det ligger en del i det.
Enligt en artikel i dagens Washington Post saknar nästan alla delstater i USA ett uppföljningsprogram för fosterhemsplaceringar. Eller, med andra ord: Man slänger iväg barnen utan någon större kontroll och hoppas sedan på det bästa.
När det gäller fallet med de döda flickorna i frysen är fostermamman häktad, misstänkt för mord. 7-åringen är omhändertagen och vårdas för närvarande på sjukhus. En ny fosterhemsplacering är redan beslutad för henne.
Det är bara att hoppas att hon får det bättre nu.
Där hittade de två andra flickor. Döda. I frysen. De skulle varit 9 och 11 år om de levt.
De tre flickorna hade flera år tidigare placerats som fosterbarn hos nu 43-årig kvinna, som varje månad kunnat lyfta totalt 2 400 dollar per månad (ungefär 17 000 kr) i bidrag för att ta hand om de tre barnen. Sannolikt var det pengarna som gjorde att kvinnan anmälde sig som fosterförälder. Och hon godkändes av myndigheterna, trots att hon några år tidigare hade gjort personlig konkurs och också dömts för ringa fall av misshandel.
Hur länge de båda barnen varit döda är oklart. Polisen tror att det kan handla om minst ett år. Däremot är det klart att socialtjänsten i USA inte fungerar särskilt bra. Det gäller generellt och det gäller inte minst barnavården. Varje år far tusentals barn illa i det här landet på grund av de sociala myndigheternas inkompetens, ovilja att agera, brist på resurser eller för att lagstiftningen lägger hinder i vägen.
I våras gjorde jag ett par längre reportage om sociala frågor inför höstens presidentval för en tidning i Sverige. Jag kunde snabbt konstatera att de sociala frågorna har en helt annan ställning här i USA jämfört med i Sverige.
Det finns egentligen ingen motsvarighet till vad vi kallar socialtjänst. Mycket av det som kommunernas socialtjänster ansvarar för i Sverige, sker här via frivilliga insatser genom organisationer eller församlingar. Tidiga insatser, prevention, existerar knappt alls inom de många områden. Det offentliga åtagandet när det gäller missbruksfrågor är minimalt. Uppföljningar och utvärderingar av sociala insatser görs sällan eller aldrig. Och så vidare.
En del säger lakoniskt att socialtjänsten i USA består av poliser, domstolar och fängelser.
Det ligger en del i det.
Enligt en artikel i dagens Washington Post saknar nästan alla delstater i USA ett uppföljningsprogram för fosterhemsplaceringar. Eller, med andra ord: Man slänger iväg barnen utan någon större kontroll och hoppas sedan på det bästa.
När det gäller fallet med de döda flickorna i frysen är fostermamman häktad, misstänkt för mord. 7-åringen är omhändertagen och vårdas för närvarande på sjukhus. En ny fosterhemsplacering är redan beslutad för henne.
Det är bara att hoppas att hon får det bättre nu.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)