Fortsättning om Black History Month

Min bloggpolare och grönsvarta kamrat Olle J hade en intressant kommentar till mitt förra inlägg. Jag började svara honom, men det blev så långt så jag väljer att publicera texten som ett inlägg istället.

Tack för inlägget Olle. Du är experten på detta, men jag kan konstatera att vissa saker är väldigt svåra att diskutera här i USA pga historien - och då särskilt african-americans mångåriga historia av förtryck och rasåtskillnad. Det finns en känslighet som jag särskilt i början av min vistelse här ibland uppfattade som överkänslighet, men som jag under årens lopp fått allt större förståelse för.

It's complicated, som man brukar säga.

Av Washington DC befolkning är drygt 60 procent svarta. Även om det finns en relativt stor minoritet som är rätt så nyanlända invandrare, så är de flesta ättlingar de många tusen afrikaner som tvingades hit som slavar. Med den bakgrunden och med den långa tidsperiod som präglades av rasåtskillnad och extrema sociala skillnader (som fortfarande till stor del finns kvar), finns det massor av saker som kan vara svåra att fatta för en vit europeisk man. Jag talar utifrån egen egen erfarenhet...

Ett aktuellt exempel är hur de kommunala skolorna sköts här i Distriktet. Jag ska inte gå in på detaljer, men att försöka reformera skolsystemet här i Distriktet - det tillhör fortfarande ett av de sämsta i hela USA - låter sig inte göras enkelt. Fråga den förra skolchefen Michelle Rhee, som tvingades gå sedan den svarta majoriteten i stan röstat bort den borgmästare som tillsatte henne och som stödde hennes - ofta tuffa och radikala - idéer om hur skolan skulle förbättras. I hennes reformer ingick bland annat att dåliga lärare helt sonika skulle bort från undervisningen och att skolor som inte höll måttet skulle läggas ner. Hon hann sparka över 200 lärare och lägga ner 22 skolor innan hon själv fick sparken. De flesta lärarna som tvingades bort var svarta. Och skolorna som las ner var företrädesvis i de fattiga - och svarta - delarna av DC. Det här retade upp många som menade att Rhee (själv med asiatiskt ursprung) i princip var rasist och helt inriktad på att enbart satsa på de kommunala skolorna belägna i den rikare (och vitare) delen av DC. Hon borde istället ha satsat resurser på att förbättra lärarnas kompetens - särskilt i de fattiga stadsdelarna, menade de bland annat.

Många av de tidigare sparkade lärarna har nu återfått sina tjänster. Inga fler skolor har lagts ner. Irritationen bland den svarta majoriteten har dämpats. Samtidigt är det många - även bland svarta - som är missnöjda med att skolreformen kom av sig. Resultaten i stans skolor har åter försämrat efter några års förbättringar.

Som sagt, it's complicated. Och oerhört känsligt.

Ett illustrativt exempel på detta är den senaste tidens debatt kring den nya superstjärnan Jeremy Lin (basket, NY Knicks). Han är amerikansk-asiat och har bemötts av en mängd skojigheter om sin etnicitet i rubriker och bland kommentatorer. Skämt som utan tvekan hade varit fullständigt omöjliga om Jeremy varit svart, men eftersom han han kinesisk bakgrund så kan man skämta om allt från risätning till ping-pong.

Debatten och det paradoxala i det här fångades rätt perfekt i sketch i förra lördagens Saturday Night Live. Se klippet via följande länk eller här nedan.

Michelle Rhee lägger ner kvasten

För ett par år sedan prydde Washingtons DC:s då relativt nya skolchef Michelle Rhee omslaget till Time. Bilden gav genklang och budskapet gick inte att ta miste på. Hon stod stadigt på ett skolgolv, med stenhård blick riktad rakt mot kameran och med en kvast i handen.

Här skulle det gamla eländiga amerikanska skolsystemet sopas ut.

Och säga vad man vill om Rhee, men hon har definitivt sett till att det hänt mycket i den amerikanska huvudstadens kommunala skolor. Hundratals lärare har fått sparken, ett stort antal rektorer likaså och drygt 20 skolor har lagts ner. Nya, unga och nyutexaminerade lärare har anställs i stort antal och elevernas mätbara studieresultat har förbättrats överlag - i några fall väsentligt.

Men under resans gång lyckades hon reta upp ungefär halva befolkningen i DC. Det var folk som inte gillade att deras skolor las ner, att deras lärare försvann eller som menade att hon ensidigt gynnade de rikare och vitare stadsdelarnas skolor framför de fattiga och svarta delarna av sta'n.

När så den nuvarande borgmästaren Adrian Fenty, som handplockade Michelle Rhee som skolchef, förlorade det nyligen hållna primärvalet mot Vincent Gray och därmed i praktiken inte kommer att fortsätta som borgmäster efter nyår, då insåg vi nog alla att det var kört också för skolchefen.

Faktum är att Gray till stora delar vann över Fenty just på grund av Rhees impopularitet.

I går kom det väntade beskeded. Michelle Rhee slutar som skolchef i DC. Det hela är en smula paradoxalt, dels på grund av skolorna i DC faktiskt förbättrats kraftigt under hennes drygt tre år här och dels för att en dokumentärfilm - "Waiting for Superman" - precis haft premiär här i USA. I filmen, som handlar om det överlag urusla amerikanska offentliga skolsystemet spelar just Michelle Rhee en bärande roll. Det är helt enkelt hon som är Superman. Hon som ska rädda skolorna.

Nu har Superman lagt ner ner kvasten och tagit sin mats ur skolan, om bildspråket tillåts.

Vad hon tar vägen härnäst är inte känt, men ett tips är att hon dyker upp någonstans på västkusten vad det lider. Hennes särbo sedan flera år, Kevin Johnson, är nämligen borgmästare i Sacramento. Johnson är för övrigt före detta professionell basketbollspelare.

Mayor Fenty goes public

Washington DC:s borgmästare, Adrian Fenty, spås av många vara ett framtidsnamn inom det demokratiska partiet. Han är ung, han är svart, han är energisk och han är taktisk. Dessutom har han faktiskt fått ett och annat gjort under de snart tre år han suttit som borgmästare. Han har särskilt satsat på stadens undermåliga och underpresterande skolsystem. Genom att anställa den mycket tuffa skolchefen Michelle Rhee och ge henne i stort sett fria händer och tillika rätt bra med resurser, har det så sakta börjat hända saker i Distriktets skolor.

Men på en punkt har borgmästare Fenty fått en hel del kritik: han har inte satt sina egna barn i sitt eget offentliga skolsystem. Hans tvillingpojkar har istället gått i en privat Montessoriskola med mycket hög skolavgift.

Nu är det dock slut med det. I måndags började de båda pojkarna i fjärde klass i Lafayette Elementary School, en helt vanlig kommunal skola som ligger i norra DC, på gränsen till Maryland.

En viktig symbol, menar många. Att borgmästaren sätter sina egna barn i en offentlig, skattefinansierad skola måste rimligen innebära att han nu, äntligen, har tilltro till det skolsystem som han är ansvarig för.

Bästa skolan i USA - granne med de sämsta

Det bästa kommunalt drivna gymnasiet (eller egentligen high school) i USA ligger på cykelavstånd från mitt frilanskontor här i Washington DC. Thomas Jefferson High School for Science and Technology i Alexandria, Virginia, rankas som nummer ett i stor riksomfattande studie där man jämfört elevernas testresultat. Studien har enbart tittat på kommunalt drivna high schools. Se listan här.

Det är en smula ironiskt att landets bästa public school ligger granne med landets sämsta public school-system. DC:s kommunala skolor ligger nämligen i botten när det gäller de flesta kriterier: elevernas kunskapsnivåer, olika testresultat, närvaro, lärarkvalitet, nivå på lokaler etc, etc.

Samtidigt tillhör skolsystemet här ett av de dyrare i landet. Det finns flera orsaker till det. En är Distriktets märkliga juridiska status, som innebar att länge var kongressen som fattade beslut om lokala skolfrågor. Ett horribelt system som i praktiken innebar att avståndet mellan beslutsfattare och verksamhet blev väldigt stort. Som en följd frodades en kultur som präglades av slöseri, ineffektivitet, brist på vettig styrning och ledning.

Numera är det Distriktet som själv fattar beslut och till stora delar också bekostar det offentliga skolsystemet. Men det är svårt att ändra på gamla dåliga vanor. Politiker och skolledare har kämpat för att öka kvaliteten på skolorna här. Det har gått trögt. Många ambitiösa lärare, elever och föräldrar har bara blivit alltmer frustrerade. Även stora bidragsgivare till det offentliga skolsystemet i Washington DC, som Bill Gates, har offentligt gått ut och kritiserat skolsystemet.

Nu börjar det dock hända saker. För 1,5 år sedan anställde Adrian Fenty, borgmästaren här i Distriktet, Michelle Rhee. Hon flyttade hit med sina två döttrar som hon placerade i en public elementary school. Strax därpå sprakade hon barnens rektor. Sedan sparkade hon ytterligare mer än 20 rektorer. Därefter la hon ner mer än 20 skolor. Och nu vill hon säga upp lärarnas rätt till fasta anställningar, så att hon kan bli av med alla urusla, omotiverade och lågpresterande lärare.

Snacka om stormvind. Och mycket riktigt har Rhee blivit omtalad - och omdiskuterad - trots sin korta tid som skolchef i DC. I näst senaste Time Magazine pryder hon omslaget. Med oerhört beslutsam min står hon i ett klassrum med en sopkvast. Rubriken är: "How to fix America's schools".

I artikeln utmålas hon som oerhört tuff, målmedveten och som något av hoppet för det offentliga amerikanska skolsystemet.

Det återstår väl att se hur väl hon faktiskt kommer att lyckas. Det har ännu gått för kort tid för att kunna se om elevernas kunskapsnivåer och närvaro stiger - men det är ingen tvekan om att Michelle Rhee rört om i skolgrytan här i DC. Med besked.