En partynatt vid Vita Huset

Sent i går kväll (söndag) dök det plötsligt upp information om att president Obama skulle framträda med ett "statement" framför TV-kameran i Vita Huset klockan 22.30 lokal tid.

Omedelbart startade naturligtvis spekulationerna om vad det kunda handla om. Min hustru gissade direkt att USA fångat in eller dödat Usama bin Ladin.

Det visade sig att hon hade rätt. Presidentens tal till nationen sköts upp. Först tio minuter. Sedan ytterligare tio. Sedan en kvart... Under tiden började det förstås läcka och snart var det bekräftat: bin Ladin hade dödats.

Strax före midnatt åkte vi in till Vita Huset, där det strömmade till folk i stora mängder med amerikanska flaggor och snabbt målade plakat. Uppskattningsvis var ett par tusen personer på plats runt midnatt och stämningen kan bara beskrivas i ett ord: Party. Massor av unga människor, många av dem inte ens tonåringar när terrorattackerna skedde för snart tio år sedan, dansade, jublade, sjöng och drack - det handlade inte direkt om något stillsamt eller respektfullt firande av att symbolfiguren för extremistisk islamistisk terror nu var borta.

Men det kanske inte heller var att vänta. USA har väntat länge på den här stunden. Det finns ett uppdämt behov av att njuta av en konkret framgång i det proklamerade kriget mot terrorismen.
Partyt vid Vita Huset pågick fortfarande för fullt när vi åkte tillbaka hemåt strax efter 2 på natten.

Rent parantetiskt: Jag hade på CNN i går kväll och kanalen var inte först med nyheten om att presidentens tal skulle handla om Usama bin Ladins död. Men först i CNN att berätta var nyhetsankaret John King. Jag - och många med mig har jag kunnat konstatera på nätet - reagerade på att King sluddrade, såg ofokuserad ut och tappade tråden ett antal gånger.

Se där risken med att bli inkallad till redaktionen en sen kväll när man räknat med att vara ledig och möjligen slappnat av med lite vin till middagen.

Så här såg det ut klockan 2 i natt utanför Vita Huset.

Oacceptabel förföljelse av journalister i Egypten

Jag satt uppe till sent i går kväll och tittade MCNBC:s direktsändning från Kairo. Deras reportrar stod på en hotellbalkong precis ovanför händelsernas centrum och vi TV-tittare kunde bland annat se hur ett 20-tal personer slet ut en chaufför från en skåpbil och misshandlade honom svårt med slag och sparkar.

Jag har ingen aning om personen klarade sig, men TV-bilderna var hemska och berörde garanterat alla som såg dem djupt. Här spelades hela dramat upp live framför våra ögon; slagsmålen mellan Mubarak-anhängare och -motståndare, skottlossning, bensinbombskastning. Bilar sattes i brand, militärens stridsvagnar körde fram och tillbaka med rökgas.

Det var ett inbördeskrig som vi TV-tittare kunde bevittna i vår säkerhet och trygghet hemma i TV-sofforna.

Av de skakiga livebilderna att döma så var stämningen på Kairos gator den gångna natten fruktansvärd. Till och med de erfarna NBC-reportrarna högt uppe på balkongen - i relativ säkerhet - såg tagna ut.

Man kan ju alltid diskutera om det är bra eller dåligt, lämpligt eller olämpligt, att visa sådant här i direktsändning. Men i grunden är det tveklöst: Närvaron av reportrar som kan skildra vad som händer i Egypten - och på andra ställen där liknande händelser sker - är oerhört betydelsefull.

Därför är det obehagligt, läskigt och fullständigt hårresande att just journalister verkar ha utsetts till ett specifikt mål bland, vad det verkar, Mubarak-anhängarna (och möjligen även bland militären/polisen). Uppenbarligen behandlas alla reportrar likadant, det spelar ingen roll om de arbetar för den arabiska kanalen Al Jazeera eller amerikanska CNN (Anderson Cooper med team blev överfallen i går).

Det som hänt SvT:s Bert Sundström, han ligger knivskuren och skadad på sjukhus när detta skrivs, är naturligtvis helt oacceptabelt. Lika oacceptabelt är det att många andra reportrar och fotografer överfallits, hotats, gripits och jagats iväg i Kairo under de senaste dagarna.

Man kan fråga sig vad syftet är att utse just journalisterna som mål. Det borde rimligen vara helt kontraproduktivt. Är målet att försöka stoppa nyhetsrapporteringen inifrån Kairo och Egypten, så är det naturligvis dömt att misslyckas. Med dagens teknik så går det inte att stoppa ett nyhetsflöde genom att hota eller jaga bort journalister. Resultatet blir snarare tvärtom, man triggar igång ännu mer kritisk bevakning.

Det är bara att hoppas att förföljelsen av journalister i Egypten och på andra ställen i världen upphör och att de kan fullgöra sitt grundläggande uppdrag: Att berätta för oss vad som händer och sker i världen.

Larry Kings sista show

En medial institution går i graven här i USA i kväll; Larry King gör sin sista show efter 25 år på prime time i CNN.

Han fyllde nyligen 77 år och har troget haft hängslena på under alla år som programledare i TV, men han började sin karriär som radiopratare. Några år efter att CNN drog igång, värvades han till den nya kanalen och fick sin egen intervjushow, Larry King Live. Han har haft timmen mellan 21 0ch 22 och normalt ägnas hela programmet åt en enda gäst.

I går, i det näst sista programmet, var det skådisen Barbra Streisand. Innehållet i kvällens program är såvitt jag vet hemligt, men det lär väl dyka upp en del kära gäster och en och annan överraskning, kan jag tro.

King har konsekvent haft en lyssnande och rätt tillbakahållen attityd som intervjuare, vilket gjort att han stuckit ut i en TV-värld fylld av självupptagna, gapiga och gåpåiga programledare - särskilt i kabelkanalerna. Han låter folk prata till punkt och genom sin stil har han genom åren byggt upp ett rejält förtroendekapital. Det har gjort att många personer valt att "träda fram" i Larry King Live efter en skandal eller något annat kontroversiellt.

Programmet ska fortsätta sändas året ut, resterande shower ska dock bara innehålla tillbakablickar från de 25 år som gått.

Larry King Live ersätts efter nyår med Piers Morgan Tonight med den brittiska journalisten Piers Morgan.

Pojken i ballongen

Jag säger då det... Den där storyn med pojken i ballongen slår väl det mesta. En skickligt arrangerad publicitetskupp? Eller en synnerligen märklig kombination av en massa konstigheter?

Hur som helst. Här i USA har den här historien gått live oavbrutet sedan den dök upp först någon gång i eftermiddags. Först följdes den svävande ballongen, där en 6-årig antogs finnas. Sedan landade den (både ballongen och storyn) på en åker, befanns tom. Då hade man redan börjat spekulera i att pojken ramlat ur vid starten. Sedan hittades pojken hemma på gården och nu i kväll har familjen intervjuats i direktsändning i CNN (och säkert även på andra håll).

Allt fler börjar ana att detta var en kupp för att skapa publicitet kring familjen, som redan varit med i en TV-sänd realitetssåpa (Wife Swap) som bygger på att man ska byta fru.

Som den skeptiker jag är, började jag rätt snabbt misstänka att det hela var någon slags bluff. Misstankarna har väl inte blivit mindre i takt med att den här galna historien utvecklat sig. Men det intressanta är väl egentligen hur medierna agerat och hur nyhetsproduktionen fungerar - och vilka konsekvenserna kan bli när de rätta ingredienserna infinner sig samtidigt.

Här fanns det gott om bra nyhetsingredienser som skapade förutsättningar för ett enormt medialt genomslag: dramatik med ett oklart slut, en grym situation, en ensam liten pojke i ballong på tusen meters höjd, en halvkänd familj, diverse oklarheter som måste klaras ut etc.

Det är inte första gången som nyhetsmedier går i spinn på en story som visar sig vara helt eller delvis felaktig - och kanske till och med planerad. Det känns som om många ansvariga på redaktioner runt om i det här landet och sannolikt också i resten av världen bör fundera lite på vad de faktiskt förmedlar, i vilken form de gör det och på vilken information de bygger sin rapportering. Samt - inte minst - vilken roll de spelar i denna genommedialiserade värld och vilket ansvar detta innebär.

Dessutom väcker det här frågor om föräldraskap. Det känns onekligen rätt cyniskt att utnyttja en sexårig pojke på det här sättet - förutsatt att det nu är en bluff.

Läs gärna min favoritjournalists inlägg om saken här.

Greenspan, derivaterna och manlig härskarteknik

Från hjälte till skurk på ett halvår. Federal Reserves ordförande i nästan 20 år, Alan Greenspan, utmålas som en av dem som är skyldig till den finansiella krissituation som uppkommit. De senaste veckorna har jag tagit del av åtminstone fyra rejäla hängningar av den tidigare närmast helgonförklarade centralbankschefen. New York Times, Washington Post, National Public Radios ekonomiprogram samt CNN har alla pekat ut Greenspan som "skyldig".

Det är framförallt hans hårdnackade motstånd mot regleringar (det som han hyllades för tidigare) som nu kritiseras och då särskilt att han vägrade reglera handeln med så kallade derivater, som började uppträda i större skala här under andra halvan av 1990-talet och vars totala omsättning formligen exploderat de senaste tre, fyra åren.

Det fanns de som redan för tio år sedan såg vad som var på gång och ville reglera denna handel. Risken är annars att handeln skenar iväg och att detta i sin tur kan medverka till en ny finansiell bubbla, menade man. Och hur rätt hade man inte. Handeln med derivater, tillsammans med avregleringar inom bolånesektorn har lett till en gigantisk bubbla som nu spricker fullständigt.

Det var främst Brooksley Born, ordförande i den kommission som övervakar och reglerar handeln med så kallade futures (terminsaffärer), som slogs för mer regleringar. Hon blev dock närmast utmobbad av Greenspan, som tillsammans med några andra gubbar ur båda partierna lyckades knäcka Born såpass att hon fann det för gott att säga upp sig.

Nu har medierna grävt upp denna strid snart tio år gamla strid. Det är en mycket intressant läsning som även innehåller inte så lite symbolik: En ensam kvinna i en totalt mansdominerad ekonomivärld, där denna kvinna dessutom har mage att utmana och ifrågasätta den rådande manliga enigheten om det vettiga med helt eller delvis oreglerade finansiella marknader.

1999 skrattade de etablerade männen år henne och anklagade henne för att inte förstå, för att driva en egen agenda och för att vilja minska den ekonomiska tillväxttakten.

Nu skrattar inte dessa män längre. De flesta hörs inte alls och vägrar uttala sig offentligt. Några av dem har i alla fall så mycket heder i sig att du nu i efterhand erkänt att de hade fel.