Juholts fall - symptomatiskt för Oskarshamn

Håkan Juholt kastade alltså in handduken. Vi kollade direktsändningen från Flanaden i Oskarshamn och jag kunde inte låta bli att känna en viss förstämning. Inte bara för Håkans skull, utan för min gamla barndomsstad.

Jag tog en motorcykeltur dit i somras, stannade några dagar och slogs av att många kände en påtaglig stolthet över att Juholt placerat stan på den politiska kartan. Snacka om att kommunen behövde det.

Oskarshamn är en klassisk arbetarstad, där socialdemokratin har regerat i åtminstone runt 80 år. Ibland med stöd av andra partier, men ofta med egen majoritet. Stan är helt präglad av arbetarkommunen och fackföreningsrörelsen i kombination med kooperationen, folkets hus-rörelsen, ABF och andra organisationer direkt eller indirekt knutna till den s-märkta delen av arbetarrörelsen.

Under min uppväxt där, på 1970-talet, fanns inga tvivel om vem som bestämde i Oskarshamn. Det var Partiet. Det gick bra för kommunen, folkmängden ökade, de stora industrierna skrek efter folk. Varvet, där vår far arbetade, levererade stora 30 000-tonnare. Liljeholmen flyttade ner från Stockholm och byggde fabrik där mamma fick jobb.

Det var en stad full av framtidstro, styrd av tunga män som gav begrepp som grå- och betongsossar ansikten.

Sedan hände det rätt mycket under en följd av år som sakta men säkert försvagade partiets dominans och och stans position. Kommunen förändrades, åldrades. De tunga tillverkningsindustrierna - som varvet och Scania - började gå sämre. De unga flyttade i allt större utsträckning från stan för att plugga på andra håll. Folkmängden, som växt rätt kraftigt under 1900-talet, nådde sin topp runt 1980. Därefter har kommunen stadigt tappat invånare. I dag finns det 2000 färre oskarshamnare än för 30 år sedan.

Det är alltså en stad som gått från självsäkerhet, tillväxt, framtidstro och stolthet till en kommun som präglas av minskad befolkning, ingen högre utbildning, arbetsmarknad med tveksamma framtidsutsikter och ett drastiskt försämrat självförtroende.

Med den bakgrunden är det klart att Håkan Juholts partiledarskap betydde mycket för Oskarshamn. Äntligen fanns det anledning att sträcka på ryggarna och känna att stan fortfarande hade något att komma med.

Desto tuffare nu, när det nesliga nederlaget är ett faktum. För det här är inte bara tragiskt för Håkan personligen. Det är också en oerhört tung förlust för en kommun som är i skriande behov av ljuspunkter och ökad självkänsla.

Jag kan inte låta bli att tänka att Håkan Juholts fall är symptomatiskt inte bara för partiet. Utan också för Oskarshamn.

Håkan Juholt och det stora drevet

Uppdaterad

Min gamle klasskompis Håkan Juholt verkar möjligen ha överlevt det två dagar långa VU-internatet i torsdags och fredags. Det ser ut som han stannar kvar som partiordförande för Socialdemokraterna, åtminstone en tid till. Nu har han, enligt uppgift, åkt hem till vår gemensamma barndomsstad Oskarshamn för att vila upp sig.

Jag kan tänka mig att han behöver pusta ut en smula.

Oavsett hur bra eller dåligt Håkan klarar det här, så kan jag inte låta bli att reagera över den besvikelse som anas i kommentarerna från de stora redaktionernas politiska skribenter. Många hade på förhand slagit fast att Juholt var kokt och körd som partiledare och att det bara var en tidsfråga innan VU (verkställande utskottet) skulle uppmana honom att ge sig.

Och visst verkar det finnas intern kritik mot Juholt. Bland annat har minst två partidistrikt offentligt uttalat att han bör avgå. Och visst, det finns uppgifter som indikerar att han kommer att kasta in handduken redan i morgon (lördag). Han har kallat till en presskonferens på lördag eftermiddag, svensk tid. Det återstår att se vad han ska meddela då.

Samtidigt känns det - så här betraktat en aning utifrån - som att väldigt mycket av kritiken snarare emanerar från medielogik och politiska reportrars önskan om att fälla en partiledare än från genuin kritik från partimedlemmar eller aktiva.

Som Göran Greider sa i en kommentar efter VU-mötet: "Håkan Juholts framtid ligger i händerna på medierna. Det är den bistra sanningen. Det har blivit en personfixering som är absurd och gör det omöjligt för honom att prata politik."

Det här handlar om ett drev som mist alla proportioner. Tycker jag.

Det finns dom som reagerar mot det här. Bland annat har det tydligen uppstått någon slags spontan kritik på nätet mot det journalistiska drevet.

Jag har ingen aning om hur det slutar. Men jag skulle inte bli förvånad om det förr eller senare uppstår en rejäl debatt om mediernas roll i den här soppan. Och det är bra. Precis som alla andra maktcentra i samhället behöver medierna granskas och diskuteras kritiskt.

Debattartikel om massmediernas ansvar

Jag planerar att lägga ut en del texter som jag publicerat i olika sammanhang och börjar med den nedanstående. Den fanns med i tidningen Journalisten för några år sedan. Fortfarande i hög grad aktuell. /Peter

Den senaste tiden har vi sett flera fall av grova journalistiska övergrepp riktade mot anhöriga, brottsoffer, misstänkta och personer som bara råkat stå i vägen när den massmediala ångvälten rullat på.

Journalistiken – och då särskilt vissa delar av nyhetsjournalistiken – befinner sig i en allt djupare förtroende- och trovärdighetskris.

Att bygga upp detta raserade förtroende sker inte över en natt. Det räcker inte heller med en skärpning av de pressetiska reglerna eller en förändring av den organisation som ska övervaka att reglerna följs. Det behövs också en levande massmediekritisk debatt om etik och journalistiska arbetsmetoder, intern självrannsakan och en större medvetenhet om vad jakten på nyheter och publicitet kan leda till för den enskilde.

Därför är reportage som Martin Jönssons ”Vreden mot mediedrevet” i Journalisten 9/04 viktiga. Vi har sett flera exempel på reportage och debattartiklar med samma tema i Journalisten den senaste tiden. Det är bra att förbundets tidning på detta sätt bidrar till nödvändig intern diskussion om pressetik. Det är bara att hoppas att denna aktivitet faktiskt leder till en uppstramning av den publicistiska verksamheten på landets redaktioner.

För det handlar ju inte bara om hur och vad som publiceras. Även arbetssättet – hur information, fakta och nyheter samlas in eller under vilka former och villkor en intervju görs – är väsentligt för massmediernas samlade förtroende och för den enskildes upplevelser av, i värsta fall, hänsynslöshet och integritetskränkningar.

Jag har själv i min bok Möte med massmedier (Liber Förlag) följt upp vilka arbetsmetoder SVTs Uppdrag granskning använde i samband med det så kallade Oskarshamnsfallet. Av en sammanlagt flera timmar lång intervju med en massmedieovan politiker sändes ganska exakt fem minuter. Intervjun genomfördes av två reportrar, av vilka den ena skötte snacket och den andra stödde utfrågaren genom att lämna över lappar med – vad jag antar – information och frågeställningar. Vid publiceringen valdes förstås de klipp ut som förstärkte budskapet av en okunnig, osympatisk och osäker politiker som just berövat två föräldrar deras lilla barn.

Efter intervjun – som hon i boken kallar förhör – kände hon sig helt knäckt. När inslaget sänts blev hon mordhotad, hon vågade inte gå ut på flera veckor, hon tvingades till stödsamtal med teraput. Andra politiker, deras släktingar, bekanta och barn blev också hotade och kände sig utpekade och uthängda som brottslingar.

Uppdrag gransknings reportage om Oskarshamnsfallet är ett exempel på hur hårdvinklad journalistik och närmast hänsynslösa arbetsmetoder skapar nya offer och ytterligare devalverar förtroendet för massmedierna. Kritisk och granskande journalistik måste baseras på korrekt behandling av både folk och fakta. Det är egentligen ganska enkelt.

Peter Andréasson