Dirty Campaigning

Det negativa, för att inte säga fula, kampanjandet ("dirty campaigning") är något typiskt för amerikanska val. Negativa kampanjer fokuserar på att framställa sin motståndare i så ofördelaktig dager som möjligt, i stället för att föra fram sina egna åsikter i första hand.

Ju närmare presidentvalet vi kommer, desto flera sådana kampanjer kommer vi att få se. Men redan nu börjar de dyka upp. Och en har redan väckt en hel del debatt och ilska från demokratiskt håll.

I går publicerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney ett annonsinslag i lokal-TV i delstaten New Hampshire. Att den las ut just i går var ingen tillfällighet. President Barack Obama råkade nämligen befinna sig i delstaten.

I inslaget visas en filmsnutt från den förra presidentkampanjen, 2008, där den dåvarande demokratiske kandidaten Obama håller tal just i New Hampshire. I videon säger han bland annat:

"If we keep talking about the economy, we’re going to lose".

Med klippet vill Romney visa att Obama inte tog det ekonomiska hotet på allvar och att han inte var särskilt bekymrad över läget. Tittaren får se en text rulla fram över filmen: "He failed". Sedan tonas Mitt Romney in och säger att han minsann tar det ekonomiska läget på största allvar (ungefär).

Det som gjort demokraterna så upprörda är att citatet från Barack Obama i själva verket är Obama som citerar John McCains kampanj. I annonsen har man klippt bort en väsentlig del av det Obama säger. Egentligen lyder hela meningen så här:

"Senator McCain’s campaign actually said, and I quote, if we keep talking about the economy, we’re going to lose."

Och det är ju onekligen ett annat budskap. Typ 180 grader annorlunda...

Mitt Romneys kampanj har inte velat kommentera anklagelserna om att ta ett citat ur ett sammanhnag och klippa det på ett sådant sätt så att dess innebörd blir det motsatta. Däremot har de kontrat med att anklaga Obama för att ljuga. Det var nämligen inte "McCains kampanj" som hävdade detta, utan en republikanskt strateg.

Läs om storyn i dagens New York Times.

Det är tydligt att Mitt Romney mer och mer fokuserar på Barack Obama i sin kampanj, trots att han ännu inte är utsedd som republikanernas kandidat. Tvärtom så ligger han för närvarande tvåa i opinionsmätningarna. De senaste veckorna har nämligen Newt Gringrich seglat upp som en allvarlig utmanare till Romney och för närvarande leder han med ett par procentenheter.

Extra avgifter leder till försenade flyg

All utveckling är inte av godo. Det finns det många exempel på. Ett sådant tar New York Times upp i dagens tidning.

Under 1970-talet tog det omkring en kvart för 140 passagerare att ta sig ombord på ett plan, hitta sin plats och spänna fast säkerhetsbältet, redo för avfärd.

Numera tar det i snitt mer än dubbelt så lång tid för lika många passagerare att borda ett flygplan.

Varför? Ja, inte beror det på ökad säkerhetskontroll om nu någon trodde det. För alla de kontrollerna är redan avklarade när man väl är framme vid gaten. Det handlar istället främst om flybolagens ständiga jakt på att få in mer pengar från oss trafikanter. Genom att ta extra betalt för incheckat bagage och genom att ge en massa olika grupper olika former av förtur (t ex för att man betalt extra för att få förtur), har bordningen som förr gick så enkelt och geschwint, förvandlats till något som snarare präglas av kaos och total röra.

Den långa bordningen leder till förseningar, fördyringar, irriterade passagerare och stressad personal (som dessutom har blivit allt färre).

Snacka om att flygbolagen biter sig själva i stjärtfenan i sin ständiga jakt på nya inkomster.

Ett tydligt exempel är incheckningsavgifterna. I stort sett alla amerikanska inrikesflyg jar infört en avgift för väskor som checkas in. Det brukar röra sig om runt 25 dollar för första väskan, mer för andra. Det här är naturligtvis inget annat än en ren uppmaning till oss resenärer att skaffa en maximalt stor "carry on"-väska och dessutom stoppa lite extra kalsonger och böcker och annat i de specialgjorda västar och jackor med extra många och djupa fickor som numera säljs i alla välsorterade resebutiker. Dessutom ser vi till att samtliga barn har varsin maximalt stor "carry on" och dessutom fyller vi tillåtna mängden dataväskor proppfulla med diverse prylar.

Följaktligen kommer vi extremt tunglastade till gaten. Allt för att slippa betala kanske 60 dollar extra som det hade kostat att checka in ett par väskor.

Det är fullständigt logiskt.

Följden blir att flygplanens packutrymme i princip är tomt. Medan det är helt överfullt inne i kabinen. facken ovanför sätena räcker inte till för all vår packning. Alla utrymmen "under stolen framför er" fylls också snabbt. Det tar tid att organisera allt bagage. Det blir köer in i kabinen och när de sista 25 passagarerna äntligen kommer in finns det knappt en kubikmillimeter bagageplats kvar.

Personalen får organisera och stuva om. Ett antal "carry on"-väskor måste checkas in manuellt och skickas ner i lastutrymmet - utan avgift. Allt tar tid, folk blir ilskna och personalen svär bakom sin allt mer ansträngda leenden.

Till detta kan läggas att de flesta flighter numera är proppfulla, både på grund av att flygbolagen skurit ner på antalet avgångar och för att de helt enkelt blivit bättre på att fylla flygplan genom smarta biljettsystem.

Bolagen har på olika sätt försökt lösa den här gordiska knuten. Bland annat experimenterar man med olika system och nummerordning för bordningen, t ex den "omvända pyramiden" (som visade sig vara så avancerad att ingen fattade någonting med ännu mer kaos som följd). Det klassiska systemet med att fylla på bakifrån har visat sig vara tämligen ineffektivt - särskilt i ljuset av att allt fler numera har någon form av förtursbordning...

Man kunde ju möjligen fundera på att trots allt låta folk checka in en väska utan extra kostnad - bara för att se om man på detta sätt faktiskt kan få planen att gå i tid - och dessutom få nöjda passagerare och en betydligt mindre kaosartad bordning.

Men herregud, jag är ju blott en amatör i dessa sammanhang.

Artikeln i NY Times hittas här.

Disney och den kallhamrade affärsmoralen

The Walt Disney Company är ett av världens största nöjesbolag som varje år drar in miljarder dollar i vinst.

Trots att företaget sysslar med "mjuka värden" - företrädesvis produktion av barnfilm, nöjesparker och liknande, har man knappast gjort sig känt för att ha en särskilt ödmjuk inställning när det gäller affärer.

Här är det tvärtom de hårda buden som gäller. Företagets inställning och affärsmetoder känns mer som Joakim von Anka än björnen Baloo - om ni förstår vad jag menar. Vinstmaximering och rå kapitalism går före moral och etik när det kommer till kritan.

Det här har inte minst visat sig när det handlat om copyright-frågor. Walt Disney Company har envist vägrat släppa ifrån sig en millimeter av sina rättigheter, oavsett vilket syfte eller motiv det handlat om. Detta var något som t ex serietecknaren Charlie Christensen fick erfara. Disney hotade att stämma honom om han fortsatte att ge ut succén Arne Anka, där huvudpersonen onekligen hade en hel del likheter med en annan anka - Kalle. Christensen undkom stämningen genom att låta Arne genomgå en plastikoperation och förändra sin näbb...

Det finns ett antal sådana exempel genom åren och inte sällan har Disneykoncernens kompromisslösa inställning både retat och skrämt folk. Särskilt som bolaget konsekvent vägrat gå in på några som helst diskussioner kring upphovsrätts- och copyringhtsfrågorna.

Men för ett tid sedan hände något. Ett stenhuggare hade framställt en bild Nalle Puh på ett barns gravsten. Ett solklart brott mot vår copyright, lät Disneybolaget meddela med sin vanliga totala okänslighet och ovilja att ens diskutera möjligheten. Det skulle inte bli tal om någon Puh-figur inhuggen i gravstenen.

Det här fick naturligtvis medier nys om och en mindre folkstorm utbröt mot bolaget. Hur kunde det vara så känslolöst?

Efter en tid insåg även representanter för Disney att det här nog inte riktigt skapade någon goodwill. Så man beslutade sig för att låta den där stenhuggaren avbilda Nalle Puh. Trots allt.

Och möjligen var det här ett trendbrott. För New York Times rapportar att bolaget nu också sagt ja till en byggfirma i Utah, som därmed kunnat bygga en exakt kopia av det där huset som lyfts av en massa ballonger i filmen "Up".

Till och med Disney har möjligen börjat förstå att man inte längre kan driva rättighetsprocesser in absurdum, hur mycket rättigheter och lagar de än har på sin sida.

Hårt pressad president inför onsdagens tal

Barack Obama har inte haft något större flyt den senaste tiden. Han ettårsdag blev knappast en triumfdag och enligt opinionsmätningar tappar han stadigt i popularitet. Mest högljudd är den politiska högerkanten, där den löst sammansatta "tea party movement" och de populistiska programledarna Rush Limbaugh och Glenn Beck tillhör några av de tongivande kritikerna. Angreppen är de vanliga ("socialiserad vård", "Obama vill att staten ska bestämma över dig" etc) och skamgreppen frekventa (Obama med Hitlermustasch, "dödspatruller" ska införas i vården osv).

Man kan fnysa åt de våldsamma överdrifter och rent ut sagt horribla uttalanden som strömmar ut från högerhåll, men faktum är att de betalar sig. Opinionen svänger. Det visar inte minst de senaste valen i Massachusetts och Virginia.

Men även från vänster kommer kritik. Jag skrev själv i ett längre reportage i tidningen Arbetaren i början av maj om hur vänstern så smått började tappa tålamodet och att man - om än försiktigt - börjat kritisera Obama på några punkter. Det handlade om hans beslut att trappa upp insatserna i Afghanistan, om hans "bail out" för att rädda banker och finansinsitut och om hans senfärdighet när det gäller vårdreformen.

Kritken från vänster har ökat på senare tid. Nobelpristagaren Paul Krugman var en av de personer jag hade med i reportaget. "Obama är på rätt väg, men han gör inte tillräckligt", sa han bland annat.

Nu har Krugman skärpt kritiken. På sin blogg skrev han nyligen att han är "pretty close to giving up on Mr. Obama" och i sin kolumn i New York Times den gångna veckan hade han ungefär samma budskap. (Läs gärna hans tankar om vårdreformen "post-Massachusetts" också, mycket intressant).

Så det är en president angripen från alla håll som på onsdag ska hålla sitt första formella state of the union-tal inför en samlad kongress. Han väntas fokusera på vårdfrågan - inte helt oväntat med tanke på läget - och ekonomin. En del spekulerar i om han kommer att bli tuffare mot sina politiska motståndare, något som efterfrågats av många på vänsterkanten. Det handlar då både om att tydliggöra vem som, enligt demokraterna, ställt till med hela den här situationen (= den förra presidentens administration) och att angripa republikanerna för att inte vara lösningsinriktade eller villiga att kompromissa varken när det gäller vårdreform eller ekonomiska krispaket.

Det republikanska svars-talet ska levereras av Virginias nyvalde guvernör Bob McDonnell. Han kan knappast göra en sämre insats än förra årets republikanske svars-talare, Louisiana-guvernören Bobby Jindal (då efter Obamas informella state of the union, hans första tal inför en samlad kongress strax efter tillträdandet som presisent). En del republikanska kommentatorer kallade Jindals tal "a disatater for the Republican Party".

Men då var fortfarande Obamas popularitetssiffror skyhöga...

Legala barn till illegala föräldrar

USA:s regel om att alla som föds i landet också automtaiskt blir amerikanska medborgare ställer till med en del komplikationer.

Ingen vet exakt, men det det finns uppskattningsvis omkring 12 miljoner personer bosatta i USA som saknar adekvata tillstånd. De kallas "papperslösa" eller "illegala" beroende på vilken inställning man har till denna stora grupp av människor. Jag har tidigare tittat en del på det här, se t ex det här inlägget, som jag skrev i höstas. Eller det här som jag skrev för snart ett år sedan.

De här 12 miljonerna har tillsammans rätt många barn - enligt en artikel i New York Times är de cirka 5,5 miljoner. Mer än sex av tio är amerikanska medborgare. De har alltså alla rättigheter och skyldigheter som är knutet till medborgarskapet. Medan deras föräldrar riskerar att kastas ut ur landet om de upptäcks.

Att detta skapar en märklig situation är lätt att inse.

De uppemot fyra miljonerna barn har inte bara rätt utan en skyldighet att gå i skolan och de har rätt till olika former av sjukvård (det handlar oftast om fattiga barn som inkluderas i något av de statliga försäkringssystemen SCHIP eller Medicaid).

De finns helt enkelt officiellt. Deras föräldrar finns inte officiellt. Knepigt.

I går meddelade företrädare för Obamaadministrationen att man ska titta över de amerikanska reglerna och rutinerna när det gäller immigration i allmänhet och när det gäller situationen för de papperslösa i synnerhet. Det har redan börjat spekuleras i om det kommer att utfärdas en slags allmän "amnesti" för åtminstone en stor del av de 12 miljoner som vistas i landet utan tillstånd. Särskilt skulle då föräldrar till barn med medborgarskap få någon form av formell status i landet.

Detta har redan väckt en våldsam debatt. Precis som i de flesta industrialiserade länder - ja, kanske i de flesta länder överhuvudtaget - finns det här i USA en påtaglig och utbredd ovilja att acceptera invandrare. Detta kan synas paradoxalt, eftersom i princip hela USA består av invandrare om man går någon eller några generationer tillbaka. Men icke desto mindre.

Främlingsrädsla finns överallt.

Det ska bli väldigt intressant att se hur den här frågan kommer att utvecklas. För på något sätt måste ju situationen lösas. Det är inte rimligt att en familj på samma gång kan vara både illegal och legal.

Om Trollhättan i New York Times

"Sweden Says No to Saving Saab".

Det skriver New York Times på sin förstasida i dag, måndag. Reportern Sarah Lyall har åkt till Trollhättan för att beskriva stämningen och känslorna där sedan GM beslutat sig för att avhända sig Sabb, regeringen säger nej till statligt stöd och företaget uppenbarligen står på randen av konkurs. Överhuvudtaget målas en mörk bild av Saabs framtid.

Lyall har pratat med många trollehättebor, däribland socialdemokratiske kommunalrådet Gert-Inge Andersson, som bland annat säger att han är optimist "because I can’t envision a time when Saab doesn’t exist". Till det positiva kan också räknas att det går rykten om att det finns åtminstone sex seriösa Saabköpare. Och då menar jag köpare av företaget, inte av enskild bilar...

Artikelförfattaren beskriver Trollhättan som helt dominerad och beroende av Saab-fabriken och drar paralleller till motsvarande orter i amerikanska delstaten Michigan. Överlag är reportaget balanserat och befriande fritt från de svepande generaliseringar som utländska reportrar från stora medier ofta gör sig skyldiga till när de ska berätta om det exotiska Sverige - och som som ibland får en att ta sig för pannan och sucka tungt.

Vilket får mig att tänka på hur amerikaner upplever svenska journalisters försök att spegla den amerikanska verkligheten i reportage, artiklar och nyhetsinslag. Till exempel i mina egna texter publicerade i svenska tidningar...

Presidenten blir gråhårig

Jag skrev på min privata blogg häromdagen om att jag håller på att bli gråhårig. Jag är inte ensam. I dag rapporterar nämligen New York Times att Barack Obama är på väg att bli gråhårig efter bara 44 dagar som president.

Det är ett faktum att presidentjobbet är krävande. Både Bill Clinton och George W Bush blev snabbt gråhåriga efter sina respektive tillträden. Clinton fick dessutom genomgå en hjärtoperation när han avträdde.

Men Obamas hastighet när det gäller gråhårighet verkar slå alla rekord. Det har gått så fort så att det till och med finns rykten på nätet som hävdar att Obama färgar tinningarna gråa för att ge ett tyngre intryck i dessa orostider. Men Obamas egen frisör, intervjuad i N Y Times, förnekar detta bestämt. Presidentens hår är till 100 procent naturligt, försäkrar han.

Det är helt enkelt den extrema arbetssituationen som ger gråa hår. Två krig, ekonomisk kräftgång och mängder av andra svårigheter och utmaningar kräver sin tribut. Och till och med jag kan konstatera att Obama och hans adminsitration håller ett enormt tempo. Häromdagen satte man igång det gigantiska arbetet med att reformera hela det amerikanska sjukvårdssystemet. Samtidigt står de stora bolagen på kö för att få ytterligare statligt stöd. Senast i dag gick GM ut och varnade för att konkursen nu är ett konkret hot mot koncernen.

Och frågan är om det nu börjar märkas att Obama är alltmer pressad också på andra sätt än de ökade antalet gråa hår. I går gick han nämligen ut i medierna och sa att det är "köpläge på börsen". Onekligen ett ovanligt grepp av en president att fuska som värdepappersrådgivare... Börsen gick faktiskt upp ett par procent i går efter uttalandet. Men den sjönk som en sten i dag, drygt 4 procent. Nu är Dow Jones index på den lägsta nivån på tolv år.

Det blir nog fler gråa hår i huvudet på presidenten...

Den liberala pressens likriktning

Som gammal nattredigerare och dagtidningsmurvel kan jag inte undanhålla er dagens förstasidor från de två liberala östkustdrakarna New York Times och Washington Post. Inte nog med att de i stort sett använder samma typsnitt i huvudet, de lyckas dessutom då och då ha ungefär samma dragning på ettan (slang för förstasidan). Fast dagens upplagor är väl närmast att betrakta som extrema. Exakt samma idé, exakt samma budskap...

De större dagstidningarna i USA har ett välförtjänt gott internationellt rykte. Innehållsmässigt, åtminstone. Journalistiken håller överlag en oerhört god kvalitet, källkontroll, pressetik och stilistik ligger på en hög nivå.

Detsamma gäller dock inte redigering och layout på nyhetsplats. Jag vet att många inte håller med mig, men New York Times utseende tycker jag är horribelt tråkigt och ogenomtänkt. Rubrikstilar saxas och blandas vilt, det är rörigt, bilder används överlag för lite eller fel och som läsare är det svårt att få en överblick eller ens en känsla för vad som är de viktigaste nyheterna i dagens tidning.

Washington Post är något bättre, men lider också av en oförmåga att skapa rena, tydliga, läsarvänliga och aptitliga sidor.

Däremot är det betydligt bättre i många av de specialbilagor som båda tidningarna producerar dagligen. Särskilt helgmagasinen kan vara väldigt snygga och läckert utformade.

Och som sagt, innehållsmässigt är de amerikanska jättarna svårslagna. Där handlar det snarare om att hitta tid för att läsa alla intressanta artiklar.

Den sista färden in i rasistfästet

New York Times i går. Ni ser var "rasistbältet" går, ju rödare desto mer. Till höger skymtar en typisk invånare i södra Appalacherna.

Nästa vecka har jag planer på att åka på en tvådagars kombinerad arbets- och vandringsresa till Appalacherna. Bergskedjan löper i princip längs hela den östra sidan av USA och når så småningom ända upp över gränsen till Kanada.

Denna begskedja består inte enbart av vackra skogar, dalar och toppar på runt 2 000 meter. Här bor också folk. Delar av Appalacherna är rentav kända för sina invånare.

Har ni sett filmen "Den sista färden" (Deliverance) förstår ni vad jag menar. Den utspelar sig i södra Appalacherna, närmare bestämt i delstaten Georgia. Och folket här är väl lite, vad ska jag säga... speciellt? En av de mer berömda scenerna från denna tämligen obehagliga men mycket sevärda film är "Duelling Banjos".

Nåväl. I gårdagens New York Times fick jag en del av mina fördomar om invånarna i Appalacherna bekräftade. Tidningen hade gjort en genomgång över hur befolkningen i alla amerikanska kommuner ("counties") har röstat i detta presidentval jämfört med 2004. Kartan domineras kraftigt av blå färg, vilket innebär att demokraterna ökat sin väljarandel.

Med ett tydligt undantag. Appalacherna. Där lyser det rött. Och särskilt rött lyser det i södra Appalacherna. Här har alltså republikanerna ökat sin röstandel jämfört med fyra år sedan. Detta trots den totala jordskredsseger som Obama/Biden tog hem.

Förklaring? Rasism.

I dessa ofta isolerade trakter dominerar vit, fattig befolkning med dålig skolunderbyggnad. Alla som tillhör denna grupp behöver naturligtvis inte vara rasister, men det är ett faktum att främlingsfientlighet är mer utbredd här. Och Barack Obama står för något främmande och för många också skrämmande:

"Jag är bekymrad över att ha en svart man över mig" sa en kvinna som N Y Times pratat med. En annan kunde inte tänka sig att rösta på en kandidat som har ett muslimskt namn (Obama har ju "Hussein" som mellannamn). Flera är oroliga över vad resultatet i presidentvalet kommer att leda till. "De (svarta) kommer att bli mer aggressiva". "Det kommer att bli upplopp".

Enligt N Y Times anger ungefär hälften av de som röstade på McCain i vissa kommuner rasfrågan som direkt avgörande. Det är till dessa trakter jag ska resa nästa vecka.

Hör jag inte redan lite svag banjomusik därborta i fjärran...

Palin klarade sig bra - men det räcker inte

Nå, vem vann gårdagens debatt? Enligt de flesta opinionsundersökningar som gjordes direkt efteråt, så tyckte de flesta att Joe Biden klarade sig bättre än Sarah Palin. Men Palin klarade sig bra, inga magplask eller pinsamma kunskapsluckor.

Själv tyckte jag dock att Biden vann debatten tämligen komfortabelt. Palin hade egentligen inte särskilt mycket konkret att komma med. Det var mest klyschor och slagord utan något egentligt innehåll.

Så även om Sarah Palin lyckades förhållandevis bra, så kommer inte enbart detta att räcka för att vända motvinden som John McCain och republikanerna har just nu.

Om ett par timmar ska representanthuset återigen rösta om räddningsplanen (enligt devisen: "Vi röstar tills den går igenom"). Sannolikt godkänns den och frågan är hur detta kommer att påverka opinionen. Kanske kan det, tillsammans med gårdagens hyfade insatsen av Palin, ändå leda till att McCain kan se lite plussiffror.

Samtidigt meddelar New York Times att McCain-staben nu bestämt sig för att lägga ner kampanjen i swing-staten Michigan. Obamas ledning i opinionsundersökningarna anses vara för stor. Man satsar istället på övriga delstater där det står och väger. Åtta miljoner dollar har man kampanjat för i Michigan. Money down the drain...

En indikation på viss uppgivenhet?

National Public Radio (NPR) hade i morse ett längre inslag om den svenska bankkrisen i början av 1990-talet. Dåvarande skatteminister Bo Lundgren med flera intervjuades. Intressant att få ett amerikanskt perspektiv på denna makalösa tid av fast växelkurs, skyhöga räntor, bolånekollaps, drastiskt höjd arbetslöshet, sänkta ersättningsnivåer för sjuka och arbetslösa och människor som fick gå från hus och hem.

Stieg Larsson lanseras stort

Författaren Stieg Larsson håller på att göra succé här i USA. Alldeles nyligen släpptes hans "Män som hatar kvinnor", som fått titeln "The Girl With the Dragon Tattoo" i den amerikanska utgåvan.

Stieg Larsson, som dog 2004 och vars Milleniumtriologi gavs ut postumt och sålts i miljonupplager i USA, lanseras rejält i USA. Förra helgen annonserade förlaget Knopf på bästa tänkbara plats i New York Times Book Rewiew. Hela första uppslaget, sidan två och tre, ägnas åt boken. Rubriken på annonsen lyder: "An International Publishing Sensation".

Bokhandlarna runt om i USA har bullat upp med skylfönstermaterial och annan marknadsföring och flera ansedda kulturskribenter har redan recenserat boken och den har överlag fått väldigt bra kritik.

Jag hörde själv en litteraturvetare vid Georgetown University som recenserade romanen i NPR (National Public Radio) häromdagen. Hon tyckte att den, med sin blandning av hårdkokt handling, klassisk kriminalgåta a' la' Saywers samt ett tydligt feminstiskt budskap, står sig mycket väl mot andra nutida böcker i genren.

Hon noterade med viss förtjusning att Sverige verkar dominera den här formen av litteratur och nämnde bland andra Henning Mankell, vars Wallanderserie sålt i stora upplagor här i USA.

Om någon månad får vi se om det storartade mottagandet och den omfattande lanseringen också leder till en försäljningssuccé. Eller är Lisbeth Salanders udda typ lite för svårsmält för "the average American"?