Occupy-rörelsens hopplösa taktik

Vid lunchtid i dag gick fristen ut för de boende i den ockuperade parken McPherson Square i Washington DC. Sedan den 1 oktober har platsen varit centrum för "Occupy DC" - en gren av den numera globalt spridda occupy-rörelsen som började med Occupu Wall Street tidigt i höstas.

McPherson Square ligger bara några hundra meter från Vita Huset, mitt i maktens centrum. Och många är irriterade över att den statliga parkmyndigheten - i Washington DC finns både kommunala och federala parker och just denna är federal - låtit demonstranterna ockupera platsen utan att man ingripit.

"Tvinga bort dem!"

Det var i korthet budskapet från främst republikanska politiker i samband med en hearing i kongressen för någon vecka sedan. Och parkpolisen var inte sena att byta ståndpunkt efter det. Så i helgen fick ockupanterna besked om att de skulle flytta från parken senast klockan 12 i dag, måndag.

Till saken hör också att även stadens lokala politiker börjat tröttna på att ha det här gänget boende i en tältstad - eller rättare sagt två tältstäder, det finns ytterligare ett på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen. Nedskräpning och råttinvation har blivit några av följderna. Dessutom har ockupanterna med jämna mellanrum stoppat trafiken i området med köer och irriterade pendlare som resultat. Vid några tillfällen har det gått riktigt hett till runt parken, bland annat har folk blivit påkörda och vid ett tillfälle sköts en person ihjäl i området. Det är dock oklart om skottlossningen hade något direkt samband med ockupationen.

Så stämningen vid McPherson Square var spänd i förmiddags. Ockupanterna hade inga som helst planer på att lämna stället. Istället reste de ett jättetält - "Tent of Dreams" - över den stora statyn av general McPherson.

Jag besökte parken i eftermiddags. Ett par hundra personer fanns samlade och säkert minst ett 50-tal journalister. Däremot knappt en enda polis. Det fanns inga tecken på en förestående utrymning av stället.

Occupy-rörelsen har överlag tappat både i tempo och förtroende de senaste månaderna. Det är rätt få amerikaner, även på vänsterkanten, som fattar den politiska poängen med att bo i tält i ett par parker i centrala DC. Antalet politiska aktivister som faktiskt bor där har också minskat. Istället har de ersatts av allt fler uteliggare, som sett en möjlighet att kunna krypa in i ett tält och hyfsat hålla värmen under den bistra DC-vintern. De hemlösa i den amerikanska huvudstaden har ökat kraftigt sedan den ekonomiska krisen slog till och platserna på härbärgen och tillfälliga boende räcker inte långt. Visst finns de uteliggare som sympatiserar med de politiska budskapen som occupy-rörelsen står för, men de flesta är överhuvudtaget inte intresserade av politik eller av rörelsens krav och åsikter. De har fullt upp med att överleva, Många av dem har dessutom missbruksproblem och/eller har olika psykiska sjukdomar eller funktionshider.

Utveckligen har lett till att det politiska budskapet - som främst handlar om en protest mot de allt större skillnaderna mellan de rikaste och alla andra ("the 99 per cent") - hamnat i skymundan. Istället har råttor, drogmisstankar, våldsamheter och utslagenhet dominerat debatten kring McPherson Square och Freedom Plaza.

På de flesta andra håll i USA har de ockuperade ställena övergivits. Några gånger efter polisinsatser och våldsamheter, andra gånger helt frivilligt.

Det är en tidsfråga innan en större polisstyrka går in också på de två occupy-platserna i Washington och rensar bort tälten. Frågan är hur våldsamt det kommer att bli.

En annan fråga, som är betydligt mer intressant, är hur motståndet mot de ökade klyftorna i USA ska kanaliseras och organiseras i fortsättningen. Att ockupera parker och bo i tält är nog ingen riktigt framgångsväg. Det är dags att ta till andra - och mer genomstänkta - metoder om den här rörelsen ska bli någon kraft att räkna med inför höstens president- och kongressval. Det här med att ockupera parker är ärligt talat en rätt hopplös taktik.

Läs mer om Occupy DC och vad som hänt den senaste tiden här.

Ett stort tält restes i dag på McPherson Square, som en protest mot parkpolisens planer på att utrymma parken.

Det rådde en rätt spänd väntan under måndagseftermiddagen. Många trodde att polisen skulle storma parken. Men ingenting hände.

Ett stort antal TV-kameror och journalister fanns på plats.

Även på Freedom Plaza, mellan Vita Huset och kongressen, väntade man på polisen.

Det som talar för Obama

Det finns åtminstone två saker som pekar mot att Barack Obama kommer att vinna nästa års presidentval och få fyra nya år i Vita Huset:

1. De republikanska utmanarna är erbarmligt svaga

2. Arbetslösheten är sakta på väg att sjunka.

Låt mig börja med de republikanska utmanarna. Många av dem har gått upp som en sol för att sedan ramla ner som en pannkaka. I morgon, lördag, kommer sannolikt den nyss så uppskrivne och populäre Herman Cain meddela att han hoppar av racet. Rick Perry är körd, liksom Michele Bachmann. Ron Paul är det ingen som tar på allvar och Rick Santorum (som nu ringt mig två dagar i rad via så kallade robocall, oerhört irriterande) och John Huntsman är det ingen som överhuvudtaget bryr sig om.

Återstår Newt Gingrich och Mitt Romney. Gingricht har tagit ett rejäl skutt i de senaste opinionsmätningarna och enligt till exempel Rasmussen Reports har han nu stöd av 38 procent - mot bara 17 procent för Romney. Lägger man ihop den senaste veckans opinionsmätningarna leder han med drygt sex procentenheter: 26,6 mot Romneys 20,4.

Sommarens och höstens berg- och dalbana när det gäller de olika republikanska kandidaternas popularitet visar i själva verket bara på en sak: Det finns ingen riktigt klockren utmanare till Barack Obama. För republikanerna handlar det snarare om att försöka hitta det minst dåliga alternativet. Och det minst dåliga alternativet just denna vecka verkar vara Newt Gingrich.

Jag har svårt att se hur han på allvar skulle kunna ge Obama en match.

Den andra saken som just nu spelar den sittande presidenten i händerna är den sjunkande arbetslösheten - och det faktum att det skapas nya jobb.

I dag publicerades november månads statistik över arbetslösheten. Och den visar på ett relativt kraftig hopp neråt. 8,6 procent var arbetslösheten i november, en minskning från 9,0 procent månaden före. Och jämfört med våren 2010, då siffran låg och pendlade på runt tio procent, så är minskningen relativt stor. Mycket talar dessutom för att trenden med sjunkamnde arbetslöshet kommer att hålla i sig. Antalet nya jobb som skapas ökar och ligger nu i snitt på uppemot 130 000 per månad, samtidigt som färre sägs upp eller permitteras.

Intressant att notera är också att alla jobb som nu tillkommer är inom den privata sektorn. I den offentliga sektorn minskar antalet arbetstillfällen, främst som en följd av att många deltater genomfört kraftiga besparingsprogram.

Ekonomin och jobben är nyckelfrågorna i det kommande valet. De överskuggar alla andra ämnen totalt. Och kan Barack Obama visa att utvecklingen går åt rätt håll, att jobben fortsätter öka och att arbetslösheten sjunker, då tar han också bort sina utmanares bästa argument - att han inte kan hantera den ekonomiska krisen.

Samtidigt bör jag kanske tillägga att det är rätt långt kvar till november 2012. Ännu kan mycket hända...

Ingen skola utan toapapper

Så här års är det handlingstider för barnfamiljer runt om i USA. Skolorna har skickat ut sina supply-lists - långa listor med material som barnen förväntas ta med sig den första skoldagen.

Listorna har blivit allt längre under årens lopp och i takt med drastiskt försämrad kommunal ekonomi här i USA, är årets listor rekord-långa.

Vår yngste ska börja andra klass nu om en vecka. Han lista innehåller 18 punkter. Det är allt ifrån anteckningsböcker och block till 48 stycken blyertspennor, en rulle med huhållspapper, en flaska handsprit och tio tjocka färgkritor.

En snabb uppskattning av kostnaden för hela listan: Runt 80 dollar (omkring 600 kronor). Och det är bara ett av våra tre skolbarn...

Allt flera föräldrar börjar nu reagera på denna dolda skolavgift. New York Times skriver i dag om utvecklingen. Listor har funnits länge i det amerikanska skolväsendet. Men när nu skolbudgeterna skurits ner på många håll, har kostnaderna för nödvändigt material i allt högre grad lämpats över på familjerna.

Numera kan listan till exempel innehålla städmaterial, plastbestick till skolmatsalen, sopsäckar och kopieringspapper. I en skola i Honolulu måste varje elev ta med sig ett fyrpack med toalettpapper...

Alla är dock inte ledsna över det här. Lokala butiker har plötsligt fått en ny och rejäl inkomstkälla. Många är tidigt ute och kollar in de listor som skickas ut till föräldrar. Sedan ser de till att beställa hem just de varor som skolorna vill ha.

Tidningen meddelar att för vissa delar av detaljhandeln är just denna tid - när föräldrar kommer in med sina listor i högsta hugg - den mest lönsamma efter storhelgerna.

Lika glada är inte familjerna. Det finns många som har det svårt att få ekonomin att gå ihop redan som det är. Att de dessutom ska lägga ut kanske uppemot 2 000 kronor (om de har tre skolbarn) för diverse skolmaterial, trots att barnen går på en "avgiftsfri" kommunal skola, kan naturligtvis vara väldigt tufft.

Artikeln i NY Times finns via den här länken.

Om moderata finanspolitikers omdöme

Visst är det lätt att vara efterklok. Men nog bör man kunna ställa åtminstone några grundläggande krav på riksdagspolitikers omdöme?

Moderaterna dominerar, som det tongivande regeringspartiet, den svenska finanspolitiken kraftigt. Men hur står det egentligen till med omvärldskoll och kompetens? Jag ställer frågan sedan jag tagit del av material som jag knappast tror någon tittat närmare på tidigare.

Mellan den 26 april och 2 maj 2008 befann sig ledamöter från riksdagens moderata finanskommitté på studiebesök i Washington DC. Detta var således mitt i det som skulle utvecklas till den största ekonomiska krisen i USA (och i stora delar av världen) sedan 1930-talet.

Kommittén besökte bland annat bolåneinstitutet Freddie Mac, där ledamöterna träffade chefsekonomen Frank Nothaft. Han försäkrade att läget var under kontroll:

"Freddie Mac har inga egna bostadsobligationer i sin balansräkning, och drabbas
inte direkt av krisen. Eftersom man inte heller gett ut SubPrime Securities, drabbas
man inte heller indirekt genom uteblivna förmedlingsersättningar eller
motsvarande. Däremot påverkas man på annat sätt av sjunkande bostadspriser och
räntehöjningarna.

Avslutningsvis gav Nothaft sin syn på läget på bolånemarknaden och ekonomin
i stort. Han gav en relativt optimistisk bild och ansåg att de s k subprime lånen
trots allt utgör en mycket liten del av USAs bolånemarknad. Han bedömde att
kulmen i subprime-krisen är nådd, men att spridningseffekterna till
finansmarknaden i övrigt medför att effekterna kommer bestå under flera år."

(ur finanskommitténs reserapport)

Några månader senare gick Freddie Mac omkull tillsammans med sin syster Fannie Mae och den amerikanska staten fick gå in och rädda företagen genom att pumpa in miljardbelopp.

De moderata finanspolitikerna ägnade sin vecka åt diverse olika aktiviteter och besök, men lyckades på ett närmast obegripligt sätt totalt missbedöma hela den ekonomiska situationen. Så här sammanfattar man själva sina intryck:

"Den nuvarande krisen på finansmarknaden tycks dock, som sagt, ha nått sin
kulmen. Även hushållens förväntningar tyder på att läget på bostadsmarknaden har
stabiliserats. Samtidigt har utbudet av bostäder minskat under den senaste tiden.
Det så kallade affordability-index, som mäter vad hushållen har råd att finansiera,
har stigit en del de sista kvartalen tyder på en ljusning i marknaden. Detta beror
bland annat på prisfallen, men också inkomstutvecklingen och att bolåneräntorna
sjunkit rejält sedan peaken 2007.

De senaste arbetsmarknadssiffrorna från USA var som nämnts väsentligt bättre
än väntat, även om enstaka mätningar inte räcker för att blåsa faran över.
Fortfarande anses inte frånvaron av utbudsstimulerande åtgärder på
arbetsmarknaden vara något stort problem. Arbetslösheten är fortfarande historiskt
sett låg. Företagen inom både tillverkningsindustrin och tjänstesektorn går bra, och
hade en överraskade god vinstnivå under det första kvartalet. Exportindustrin har
dessutom fått en stark injektion av den svaga dollarkursen. "

Hela rapporten finns utlagd på Internet. Läs själva.

Som sagt. Det är lätt att vara efterklok. Men här handlar det om heltidspolitiker med finanspolitik som specialitet och som tillhör det viktigaste regeringspartiet.

Nog borde de ha förstått bättre?

Obama på reträtt om unionens status

En snabb sammanfattning efter presidentens första state of the union-tal i går kväll, amerikansk tid: Reaktionerna är blandade.

Talets innehåll var till stora delar känt redan innan det hölls. Barack Obama fokuserade på ekonomi och jobb och föreslår bland annat ett treårigt stopp för statliga utgiftsökningar från och med 2011. Några sektorer är undantagna: militären, Medicaid och Medicare.

Han kan också tänka sig att bygga ut kärnkraften, börja borra efter olja utanför USA:s kuster och satsa med på "ren" kol - tankar som garanterat kommer att få landets miljörörelse att gå i taket. Samtidigt vill han ha fortsatta satsningar på alternativa energikällor, miljövänlig teknik och att senaten ställer upp på förslaget om begränsade utsläppsrätter - något som representanthuset redan sagt ja till.

CNN konstaterade att det tog omkring 25 minuter in i det 71 minuter långa talet innan presidenten nämnde vårdreformen. En indikation på frågans nuvarande status?

Washington Post har gjort en intressant sammanställning av vad Obama faktiskt pratade om - och hur mycket.

• Ekonomin upptog drygt en tredjedel av talets längd (26,5 minuter). Av dessa minuter handlade mer än hälften om jobb.
• Dessutom pratade han ytterligare åtta minuter om budgetunderskottet.
• Utrikespolitik, och då främst krigen som landet för, fick nio minuter av talet.
• Statens, kongressens och regeringens roll och ansvar ägnades 6,5 minuter.
• Vårdreformen fick fem minuter, tätt följt av utbildning (4,5 minuter) och sociala frågor (fyra minuter).

Som synes nämndes inte bara vårdreformen sent i talet - den fick även ett begränsat utrymme.

Personligen fick jag intrycket av en president på reträtt. Det var ett tal som betonade att ekonomin är på rätt väg men att mycket återstår. Och i ett antal frågor kändes det som han närmar sig oppositionen för att få ett bredare stöd. Men han är en väldigt bra talare. Han har en utstrålning och en närvaro som är unik.

Republikanerna svarade, som traditionen bjuder, direkt med ett eget tal. Denna gång levererat av Virginias nyvalde guvernör Robert McDonnell, som pratade inför ett entuasiastiskt gäng partikamrater samlade i delstatens kongressbyggnad i Richmond.

Om Barack Obamas tal var en aning defensivt, så kan jag bara säga en sak om McDonnells:

Blekt.

Men det var i alla fall bättre än förra årets katastroftalare Bobby Jindal...

Nya dystra siffror

Medierna här i USA rapporterar i dag om nya dystra siffror när det gäller arbetsmarknaden. Mer än 660 000 personer miste jobbet i mars och totalt har nu ofattbara fem miljoner amerikaner blivit av med sina arbeten på ett år.

Även om en del av dem har hittat nya jobb, så har den öppna arbetslösheten ökat med 70 procent under samma tid. Den är nu uppe i 8,5 procent och flera tunga prognosmakare är inne på att det arbetslösheten kommer att passera 10 procent redan i höst.

Dystert sa Bull.

Finns det då inga tecken på en vändning? Nej, egentligen inte. Huspriserna har slutat gå ner på en del ställen, men fortsätter falla på andra. Bostadsförsäljningen har ökat något totalt, men bara jämfört med urusla försäljningsmånader tidigare i vinter. Konsumtionen fortsätter att vika och flera stora kedjor inom detaljhandeln rapporterar om drastiska nedskärningar eller risk för konkurs. Resandet och turismen minskar kraftigt. Nöjespark-kedjan Six Flag sägs vara mer eller mindre bankrutt.

Och så vidare, och så vidare.

Det enda lilla tecken på uppgång skulle möjligen kunna vara att börserna här i USA har återhämtat sig något under mars månad. Dow Jones index orkade i fredags ta sig över 8 000 punkter för första gången på nästan två månader. Men då ska man veta att indexet låg på
omkring 14 000 för ett drygt år sedan.

President Obama försökte skicka positiva signaler till hemmafronten från toppmötet i London, men lyckades väl inte särskilt bra. Det är inte lätt att försöka hävda att vändningspunkten är här och låta trovärdig när nya dystra siffor ständigt sköljer in.

Positiva tecken börjar hagla i luften

Min trogne läsare och kommentator Werner uppmanade mig för en tid sedan att spana efter tidiga tecken på en vändpunkt för den ekonomiska krisen. Hans tanke var att det nu finns ett sådant uppdämt behov av positiva signaler att det minsta tecken kan trigga igång en veritabel kedjereaktion.

Well, jag tror att Werner är inne på rätt spår.

I går och i dag, tisdag, svämmades plötsligt de amerikanska medierna över av positiva tecken. Till och med ärkekonservativa Fox News, som alltid lyckas hitta någon negativ vinkel på allt som sker och som kan bindas till presidenten, gick något motvilligt ut och rapporterade att börsen fått glädjefnatt och att det sannolikt, möjligen, kanske kunde bero på Obama-adminstrationens nya åtgärdspaket för att sanera bankernas urusla kreditaffärer.

USA Today har i dag en hel lista på positiva tecken:

• Husförsäljningen gå uppåt igen för första gången på länge.
• Flera branscher rapporterar om fortsatt tillväxt och fortsatt efterfrågan på nyanställningar, t ex vård- och energisektorerna.
• 4,4 miljoner personer fick nya jobb i januari. Ytterligare 3 miljoner jobb var lediga.
• Ett antal börser världen över har gått upp kraftigt de senaste dagarna.

Men för att gjuta olja på vågorna kan jag meddela att Dow Jones index är på väg ner i dag. Och även om husförsäljningen ökar, så går fortfarande priserna ner. I västra USA, t ex i Kalifornien, har huspriserna sjunkit med i snitt en tredjedel de senaste tre åren.

Parkbänken är mitt hem

Hemlösa har alltid haft svårt att registrera sig för att rösta i amerikanska val. I de flesta delstater måste man nämligen ha en fast adress för att kunna registrera sig. Och det kan ju vara en aning svårt att prestera när det är just en bostad och därmed en adress man saknar som hemlös.

Således har rösträtten i praktiken inte varit giltig för alla amerikanska medborgare.

Men nu har en federal domare, Edmund Sargus, uttalat sig för att alla ska ha samma möjligheter att rösta. Även hemlösa. Detta sedan en förening i Ohio, som organiserar hemlösa i delstaten, väckt frågan i en federal domstol.

Rent praktiskt kan en hemlös till exempel ange den parkbänk som han eller hon vanligtvis sover på som sin fasta adress. Och därmed kunna registrera sig och rösta i valen.

Enligt beräkningar finns det omkring 700 000 hemlösa personer i USA. Antalet ökar nu relativt snabbt på grund av den ekonomiska krisen.

Varför blir dollarn dyrare?

Sedan i somras har dollarna gått upp med över 30 procent jämfört med den svenska kronan. Nu står den strax under åtta kronor, efter att ha sjunkit något det sista dygnet. Varför?

Normalt sjunker en valutas värde när efterfrågan på valutan minskar. Det kan i sin tur bero på t ex ekonomiskt stagnation, minskad produktion och handel, låg räntenivå, för att det finns en misstro mot valutans kort- eller långsiktiga värdeutveckling eller på grund av allmän brist på förtroende för den ekonomiska utvecklingen i området.

I USA har vi definitivt ekonomisk stagnation. Räntan är låg. Marknaden står stilla. Det går varken att sälja fastigheter, bilar eller elektronik. Arbetslösheten ökar.

Dollarn borde sjunka som en sten. Eller?

Det finns olika teorier kring valutarörelser. Det finns ingen teori som ger den definitiva förutsägbarheten. Den senaste tiden har jag sett många både svenska och amerikanska ekonomiska experter som har haft totalt fel i sina analyser av framtida valutaförändringar.

Men för att återgå till frågan. Dollarn stiger i värde för att det finns en stor efterfrågan på den, trots den djupa krisen i den amerikanska ekonomin. Det finns flera anledningar, till exempel:

• Flykten från världens aktiemarknader har frigjort oerhört stora värden. Därmed ökar trycket på de stora valutorna, särskilt dollarn. Investerare placerar sina värden i valutan eller ökar sin handel i dollar.
• I tider av ekonomisk oro finns det en tendens att små och svaga valutor överges. Dollarns internationella dominans stärks – och då ökar efterfrågan.
• Dollarn har sannolikt varit för lågt värderad det senaste året. Det har ökat intresset för att köpa dollar.
• Många länder kommer att sänka sina räntor för att stimulera ekonomin. Det gör det mindre intressant att behålla sina sparade slantar i dessa valutor. Som en reaktion på detta och för att skydda sina valutor kan dock en del stater höja styrräntan. Vilket förstärker den ekonomiska stagnationen. Kom ihåg hur det var i Sverige 1991…

Den svenska kronan kommer sannolikt att stärkas mot dollarn framöver, men ingen vet säkert. Troligen kommer rörelserna vara fortsatt kraftiga, vilket de också är när det gäller värdeutvecklingen av värdepapper. Den här ekonomiska turbulensen får vi nog leva med en bra stund framöver.

Politskt rävspel på hög nivå

Dagen har varit oerhört intressant för oss som är närmast patetiskt intresserade av politik och samhällsfrågor med lite krydda av räv- och rackarspel.

Först och främst har John McCain tappat alltmer i förtroende sedan den ekonomiska krisen slog till här i USA på allvar för någon vecka sedan. Senast i dag publicerades en stor opinionsundersökning som visar att Barack Obama nu leder med nio procentenheter.

Sedan har McCain känt sig rejält trängd av presidentens försök att sy ihop en räddningsplan för den krisdrabbade finanssektorn. Skulle han stödja räddningsplanen riskerar han att förstärka kritiken om att han bara följer i Bushs fotspår. Han har lagt ner mycket energi och prestige på att hålla distans och markera avstånd till den sittande presidenten. Samtidigt, om han skulle gå emot eller kritisera räddningsplanen, så kommer säkert många anklaga honom för att inte ta ansvar och att verka splittrande.

Således kan man säga att George W Bush ställt John McCain i ett rätt tufft läge...

Så i dag meddelade McCain att han tillfälligt lägger ner sin presidentkampanj för att istället resa hit till DC för att försöka göra vad han kan för att lösa den ekonomiska situationen. Samtidigt sa han att han informerat Obama om sina planer och bett honom att vara med i detta arbete samt att de ska ställa in den första riktiga debatten mellan dom som ska ske nu på fredag.

Syftet var uppenbart: Att visa ledarskap och handlingskraft samt lätta trycket på sig själv och istället måla in Barack Obama i ett hörn. För hur skulle nu Obama klara sig ur det här? Om han sa nej till rivalens inbjudan skulle han anklagas för att inte sätta landet först. Skulle han säga ja, skulle detta bara visa att McCain är den verklige ledaren, den som tar tag i saker och som andra (Obama) följer.

Tricky...

Obamas svar var dock briljant: En person som vill bli president måste kunna klara av att fokusera på mer än en sak. Gott ledarskap handlar bland annat om det. Att lägga ner presidentkampanjen några veckor före valet är inte bra. Det är ju tvärtom nu väljarna vill veta vad de olika alternativen står för och hur de vill lösa krisen. Och debatten på fredag vill han inte ställa in.

Mycket talar för att John McCain nu blir alltmer desperat och känner att det här börjar glida honom helt ur händerna. Den här valkampanjen artar sig att bli något alldeles extra.

Vilken är nästa krisbransch?

Medierna här i USA domineras totalt av den ekonomiska krisen. Banker, försäkringsbolag och finansinstitut är i fokus när kongressen, presidenten och den amerikanska centralbanken Federal Reserve försöker komma överens om en räddningsplan.

Men redan nu börjar man ana en diskussion om vad som ska hända härnäst. Är fordonsbranschen nästa krisbransch? Kommer GM, Ford och de andra biljättarna stå på kö utanför Vita Huset och kongressen nästa vecka för att be om samma stöd och räddningsaktion som finansbolagen fått?

Och vilket parti skulle i så fall våga säga nej till ett sådant krav med knappt sex veckor kvar till presidentvalet?

Det här kan komma att bli dyrt för de amerikanska skattebetalarna...

McCain och Obama slåss nu om att racka ner mest på "Wall Street och Washington". Båda lovar att om de får flytta in i Vita Huset nästa år, så kommer det minsann bli ändring. Change. I detta sammanhang har McCain definitivt det största trovärdighetsproblemet - och rimligen bör Obama gynnas av det som händer i den amerikanska ekonomin. Det börjar också visa sig i opinionsundersökningarna, där Obama nu har börjat öka kraftigt igen efter några veckors tillbakagång.

Valet kommer att avgöras i omkring 15 så kallade swing states - delstater där det står och väger mellan republikaner och demokrater. En sådan är Virginia, som ligger någon kilometer härifrån. Här har inte demokraterna vunnit presidentvalet sedan 1964, men många tror att det nu kan vara dags. Och följdaktligen satsar både republikanerna och demokraterna stort på att kampanja i denna delstat.

Washington DC, där jag bor, domineras fullständigt av demokraterna. Tre av fyra kommer att rösta på Barack Obama den 4 november. Minst. Detta får några intressanta konsekvenser.

Först och främst ser vi inte alls till någon valkampanj här i distriktet. Inget av partierna tycker att det känns meningsfullt att satsa pengar här. Valet är ju redan avgjort. Dessutom leder det till ett lägre röstdeltagande. Jag har redan träffat flera politiskt oerhört intresserade och engagerade människor som inte kommer att rösta alls den 4 november eftersom deras röst inte kommer att betyda ett dugg.

Det är också en delförklaring till varför röstdeltagandet är så lågt som runt 50 procent sett över hela landet. Många delstater domineras så kraftigt av den ena eller andra partiet så valet helt enkelt är helt avgjort på förhand.