Den här bloggen har varit vilande ett bra tag nu, men så här på kvällen för det amerikanska valet vore det naturligvis tjänstefel att inte komma med åtminstone någon liten kommentar.
Läget kan väl sammanfattas enligt följande: det är oerhört jämnt.
Men Obama vinner sannolikt. Det finns ett antal sena indikationer som tyder på det. Bland annat verkar det vara fler som röstar än vad man tidigare trodde, vilket gynnar Obama. Dessutom har den sittande presidenten avslutat oerhört starkt, hållit en mängd ytterst inspirerande möten och hans insatser i samband med stormen Sandy har också påverkat opinionsläget positivt.
Jag tippar att han tar både Florida och Ohio, de två viktigaste vågmästardelstaterna. Och därmed skulle det vara klart. Han kommer att att ta hem det här med rätt god marginal, kanske rentav komma över 300 elektorsröster - det krävs minst 270 för att vinna presidentvalet.
Vi får snart se om jag får rätt... Florida är oerhört jämnt när detta skrivs. Just i detta nu tog Romney en liten ledning, med drygt 70 procent av rösterna räknade.
När det gäller det minst lika viktiga, men inte lika uppmärksammade, kongressvalet så verkar det gå ungefär enligt ritningarna. Det innebär att republikanerna förlorar en del platser i representanthuset, men trots allt behåller sin majoritet där. I senaten talar allt för att demokraterna behåller sin majoritet. I senaten står en tredjedel av mandaten på spel, i representanthuset handlar det om alla.
Visar inlägg med etikett Barack Obama. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Barack Obama. Visa alla inlägg
tisdag 6 november 2012
torsdag 28 juni 2012
Knappt men klart för reformen
Knappt men klart, brukar det heta i sportsammanhang.
Samma sak kan man säga om amerikanska högsta domstolens beslut om "Obamacare". Med röstsifforna fem mot fyra röstade domstolen igenom att reformen - med några förbehåll - är konstitutionell. Seger för Barack Obama, med andra ord.
Jag cyklade själv över till HD denna morgon för att kolla läget. Massor av journalister på plats och demonstranter och allmänt nyfikna strömmade till hela tiden.
När beslutet offentliggjordes rådde en hel del förvirring till att börja med. Flera medier, med CNN i spetsen, missuppfattade domen och rapporterade under nästan tio minuter att domstolen gjort tummen ner för sjukvårdsreformen. Men så var alltså inte fallet.
Frågan är om HD:s beslut gynnar eller missgynnar Barack Obamas återvalschanser.
Hur som helst lär sjukvårdsreformen åter segla upp som den viktigaste valfrågan vid sidan av ekonomin och jobben. Mitt Romney har ju lovat att riva upp reformen så fort han får chansen. Och med en majoritet i kongressens båda kamrar - som kan bli följden om republikanerna surfar på en framgångsvåg även i detta val - lär han ha rätt stora möjligheter att stoppa åtminstone stora delar av reformen.
Det hade varit förödande för USA om HD krossat sjukvårdsreformen. Landet måste helt enkelt skapa ett försäkringssystem som fungerar mer effektivt och som omfattar alla medborgare.Allt annat är en ekonomisk katastrof för det här landet. En sammanhållen och genomtänkt sjukvårdsstruktur är helt nödvändig.
Samma sak kan man säga om amerikanska högsta domstolens beslut om "Obamacare". Med röstsifforna fem mot fyra röstade domstolen igenom att reformen - med några förbehåll - är konstitutionell. Seger för Barack Obama, med andra ord.
Jag cyklade själv över till HD denna morgon för att kolla läget. Massor av journalister på plats och demonstranter och allmänt nyfikna strömmade till hela tiden.
När beslutet offentliggjordes rådde en hel del förvirring till att börja med. Flera medier, med CNN i spetsen, missuppfattade domen och rapporterade under nästan tio minuter att domstolen gjort tummen ner för sjukvårdsreformen. Men så var alltså inte fallet.
Frågan är om HD:s beslut gynnar eller missgynnar Barack Obamas återvalschanser.
Hur som helst lär sjukvårdsreformen åter segla upp som den viktigaste valfrågan vid sidan av ekonomin och jobben. Mitt Romney har ju lovat att riva upp reformen så fort han får chansen. Och med en majoritet i kongressens båda kamrar - som kan bli följden om republikanerna surfar på en framgångsvåg även i detta val - lär han ha rätt stora möjligheter att stoppa åtminstone stora delar av reformen.
Det hade varit förödande för USA om HD krossat sjukvårdsreformen. Landet måste helt enkelt skapa ett försäkringssystem som fungerar mer effektivt och som omfattar alla medborgare.Allt annat är en ekonomisk katastrof för det här landet. En sammanhållen och genomtänkt sjukvårdsstruktur är helt nödvändig.
onsdag 27 juni 2012
Ja eller nej eller kanske till sjukvårdsreformen?
Troligen har högsta domstolens nio ledamöter haft beslutet formulerat under rätt lång tid. Åtminstone om man får tro jurister som uttalar sig i diverse medier. Möjligen ända sedan strax efter de öppna förhandlingarna i mars.
Inte ett ord har läckt ut.
I morgon, torsdag, kommer en av domstolens viktigaste och mest uppmärksammade domar i modern tid: Är Barack Obamas hälso- och sjukvårdsreform okej enligt den amerikanska konstitionen?
Är svaret ja, så innebär det grönt ljus för reformens fortsättning. Är svaret nej, så blir det tvärstopp.
Men svaret kanske blir varken eller. Eller kanske. Eller delvis. Eller rätt så okej.
Oavsett vad så är det en hel del här i USA som är nervösa just nu. Många av de runt 50 miljoner personer som är utan försäkring. De som bundit upp sina karriärer på att genomföra eller förstöra reformen. Ekonomer, politiker och andra som skräms av de skenande sjukvårdskostnaderna - drygt 16 procent av BNP vilket är ungefär dubbelt så mycket som alla andra jämförbara länder. Försäkringsbolagen. Sjukvårdsantällda. Vanligt folk.
Strax efter klockan 10 i morgon förmiddag (lokal tid) vet vi vad högsta domstolen tycker om reformen.
Både förespråkare och motståndare laddar upp.
Väldigt mycket står på spel.
Inte ett ord har läckt ut.
I morgon, torsdag, kommer en av domstolens viktigaste och mest uppmärksammade domar i modern tid: Är Barack Obamas hälso- och sjukvårdsreform okej enligt den amerikanska konstitionen?
Är svaret ja, så innebär det grönt ljus för reformens fortsättning. Är svaret nej, så blir det tvärstopp.
Men svaret kanske blir varken eller. Eller kanske. Eller delvis. Eller rätt så okej.
Oavsett vad så är det en hel del här i USA som är nervösa just nu. Många av de runt 50 miljoner personer som är utan försäkring. De som bundit upp sina karriärer på att genomföra eller förstöra reformen. Ekonomer, politiker och andra som skräms av de skenande sjukvårdskostnaderna - drygt 16 procent av BNP vilket är ungefär dubbelt så mycket som alla andra jämförbara länder. Försäkringsbolagen. Sjukvårdsantällda. Vanligt folk.
Strax efter klockan 10 i morgon förmiddag (lokal tid) vet vi vad högsta domstolen tycker om reformen.
Både förespråkare och motståndare laddar upp.
Väldigt mycket står på spel.
torsdag 7 juni 2012
Riskerar Obama att förlora höstens val?
Hade ni frågat mig för ett par veckor sedan, hade jag varit stensäker: Barack Obama kommer att vinna höstens val och sitta kvar i Vita Huset i fyra år till.
Men nu är jag inte längre lika övertygad. Det är flera saker som gjort mig tveksam.
För det första: Arbetslösheten sjunker inte längre. Månad efter månad har statistiken varit tydlig: Allt fler får jobb. Den mätbara arbetslösheten har sjunkit sakta men säker från runt tio procent till omkring åtta procent under mandatperioden. Likaså har antalet nya jobb ökat stadigt. Detta var en sanning fram till för två månader sedan. För första gången på länge visade då nya siffror att arbetslösheten still - den hade slutat sjunka. Och för ett par veckor sedan visade ny statistik att arbetslösheten börjat öka igen - samtidigt som antalet nyskapade jobb är rekordlågt.
Ytterst bekymmersamt för Obama. Det är inte ens ett halvår kvar till valet. Mitt Romney kommer naturligtvis peka på de svaga sysselsättningssiffrorna och förklara dem med att Obama inte vet hur man skapar jobb. Och han onekligen en poäng.
Särskilt allvarligt är det om trenden med ökande arbetslöshet fortsätter över sommaren och tidig höst. Ekonomin och sysselsättningen är utan tvekan valets viktigaste fråga.
För det andra: Den republikanske guvernören Scott Walkers vinst i "recall"-valet i Wisconsin häromdagen över den demokratiske utmanaren Tom Barrett. Som ni kanske kommer ihåg så var det stora protester i Wisconsin för ett drygt år sedan, med bland annat en fredlig ockupation av delstatsparlamentet. Folk var förbaskade över den då nyvalde guvernörens hårda besparingsprogram, som bland annat innebar drastiskt försämrade fackliga rättigheter för offentligt anställda.
Protesterna i Wisconsin spred sig över landet och inspirerade bland annat den så kallade occupy-rörelsen, som drog igång efter sommaren förra året. I Wisconsin påbörjades en kampanj för att få Walker avsatt som guvernör. Enligt delstatsreglerna behövs drygt en halv miljon namnunderskrifter för att få till stånd en så kallad recall election. Man fick in en miljon underskrifter rekordsnabbt och de flesta var övertygade om att Scott Walkers dagar som guvernör var räknade.
I tisdags gick delstaten till val. Och Scott Walker vann tämligen komfortabelt med drygt 53 procent av rösterna. Ett klart bakslag för demokraterna i en delstat som vanns klart av Barack Obama i presidentvalet 2008. Till och med John Kerry vann här 2004. Rimligen är Wisconsin en av de delstater som Obama måste vinna i höstens val. Och den segern kanske inte är helt klar på förhand...
För det tredje: Den amerikanska vänstern är fortfarande överlag besviken över stora delar av Barack Obamas politik. Det handlar om progressiva kärnfrågor som fattigdomsbekämpning, fackliga rättigheter, miljöfrågor och fredssträvanden. Inom dessa områden har Obamas adminstration knappast gjort någon radikal amerikan glad.
Hans sociala program har knappast genomförts alls - kanske man kan säga att det drunknade i den ekonomiska krisen som sköljde in som en tsunami ungefär samtidigt som han vann valet 2008. Han lyckades inte ens ta tillbaka George W Bushs tillfälliga skattelättnader för de allra rikaste, något som kanske inte betyder särskilt mycket för det federala budgetunderskottet men som har ett stort symbolvärde.
I samband med valet så lovade han att genomföra den så kallade Employee Free Choise Act, en reform som skulle ge de fackliga organisationerna större möjligheter att organisera anställda på arbetsplatserna, saker som är helt självklara i Europa. Ett färdigt reformförslag låg redan klart när han tillträdde och hade också godkänts av representanthuset. Obama hade en gyllene chans att genomföra reformen under sin första tid som president, med supermajoriteter i kongressens båda kamrar. Men den hamnade i långbänk. Och där ligger den kvar. Den fackliga besvikelsen är stor och Barack Obama kan knappast räkna med samma entusiasm från det hållet i höstens val.
Också när det gäller presidentens insatser inom miljö- och fredsfrågorna är besvikelsen stor. Miljöfrågan har hamnat helt i bakvatten och han har retat upp miljörörelsen genom att gå med på utökad oljeborrning till havs och en relativt kraftig utbyggnad av kärnkraften. Och hans krigsaktiviteter - upptrappning av de militära insatserna i både Afghanistan och Pakistan bland annat - bemöts ständigt av kraftig kritik från den amerikanska vänstern. Likaså hans brutna löfte om att stänga Guatanamo-fängelset på Kuba.
För att summera: Den sittande presidenten har inga bra sysselsättningssiffror att peka på längre. Hans parti har precis förlorat ett viktigt val som de flesta trodde skulle bli en promenadseger för dem. Och han kan knappast räkna med någon större entusiasm från den amerikanska vänstern.
Ändå tror jag fortfarande han vinner valet.Varför?
För att alternativet är så mycket sämre.
Men jag är inte längre lika övertygad.
Men nu är jag inte längre lika övertygad. Det är flera saker som gjort mig tveksam.
För det första: Arbetslösheten sjunker inte längre. Månad efter månad har statistiken varit tydlig: Allt fler får jobb. Den mätbara arbetslösheten har sjunkit sakta men säker från runt tio procent till omkring åtta procent under mandatperioden. Likaså har antalet nya jobb ökat stadigt. Detta var en sanning fram till för två månader sedan. För första gången på länge visade då nya siffror att arbetslösheten still - den hade slutat sjunka. Och för ett par veckor sedan visade ny statistik att arbetslösheten börjat öka igen - samtidigt som antalet nyskapade jobb är rekordlågt.
Ytterst bekymmersamt för Obama. Det är inte ens ett halvår kvar till valet. Mitt Romney kommer naturligtvis peka på de svaga sysselsättningssiffrorna och förklara dem med att Obama inte vet hur man skapar jobb. Och han onekligen en poäng.
Särskilt allvarligt är det om trenden med ökande arbetslöshet fortsätter över sommaren och tidig höst. Ekonomin och sysselsättningen är utan tvekan valets viktigaste fråga.
För det andra: Den republikanske guvernören Scott Walkers vinst i "recall"-valet i Wisconsin häromdagen över den demokratiske utmanaren Tom Barrett. Som ni kanske kommer ihåg så var det stora protester i Wisconsin för ett drygt år sedan, med bland annat en fredlig ockupation av delstatsparlamentet. Folk var förbaskade över den då nyvalde guvernörens hårda besparingsprogram, som bland annat innebar drastiskt försämrade fackliga rättigheter för offentligt anställda.
Protesterna i Wisconsin spred sig över landet och inspirerade bland annat den så kallade occupy-rörelsen, som drog igång efter sommaren förra året. I Wisconsin påbörjades en kampanj för att få Walker avsatt som guvernör. Enligt delstatsreglerna behövs drygt en halv miljon namnunderskrifter för att få till stånd en så kallad recall election. Man fick in en miljon underskrifter rekordsnabbt och de flesta var övertygade om att Scott Walkers dagar som guvernör var räknade.
I tisdags gick delstaten till val. Och Scott Walker vann tämligen komfortabelt med drygt 53 procent av rösterna. Ett klart bakslag för demokraterna i en delstat som vanns klart av Barack Obama i presidentvalet 2008. Till och med John Kerry vann här 2004. Rimligen är Wisconsin en av de delstater som Obama måste vinna i höstens val. Och den segern kanske inte är helt klar på förhand...
För det tredje: Den amerikanska vänstern är fortfarande överlag besviken över stora delar av Barack Obamas politik. Det handlar om progressiva kärnfrågor som fattigdomsbekämpning, fackliga rättigheter, miljöfrågor och fredssträvanden. Inom dessa områden har Obamas adminstration knappast gjort någon radikal amerikan glad.
Hans sociala program har knappast genomförts alls - kanske man kan säga att det drunknade i den ekonomiska krisen som sköljde in som en tsunami ungefär samtidigt som han vann valet 2008. Han lyckades inte ens ta tillbaka George W Bushs tillfälliga skattelättnader för de allra rikaste, något som kanske inte betyder särskilt mycket för det federala budgetunderskottet men som har ett stort symbolvärde.
I samband med valet så lovade han att genomföra den så kallade Employee Free Choise Act, en reform som skulle ge de fackliga organisationerna större möjligheter att organisera anställda på arbetsplatserna, saker som är helt självklara i Europa. Ett färdigt reformförslag låg redan klart när han tillträdde och hade också godkänts av representanthuset. Obama hade en gyllene chans att genomföra reformen under sin första tid som president, med supermajoriteter i kongressens båda kamrar. Men den hamnade i långbänk. Och där ligger den kvar. Den fackliga besvikelsen är stor och Barack Obama kan knappast räkna med samma entusiasm från det hållet i höstens val.
Också när det gäller presidentens insatser inom miljö- och fredsfrågorna är besvikelsen stor. Miljöfrågan har hamnat helt i bakvatten och han har retat upp miljörörelsen genom att gå med på utökad oljeborrning till havs och en relativt kraftig utbyggnad av kärnkraften. Och hans krigsaktiviteter - upptrappning av de militära insatserna i både Afghanistan och Pakistan bland annat - bemöts ständigt av kraftig kritik från den amerikanska vänstern. Likaså hans brutna löfte om att stänga Guatanamo-fängelset på Kuba.
För att summera: Den sittande presidenten har inga bra sysselsättningssiffror att peka på längre. Hans parti har precis förlorat ett viktigt val som de flesta trodde skulle bli en promenadseger för dem. Och han kan knappast räkna med någon större entusiasm från den amerikanska vänstern.
Ändå tror jag fortfarande han vinner valet.Varför?
För att alternativet är så mycket sämre.
Men jag är inte längre lika övertygad.
onsdag 30 maj 2012
Texas-vinst för Romney leder till kandidatur
Kan inte låta bli att kommentera det faktum att det nu definitivt är klart: Mitt Romney blir Barack Obamas utmanare i höstens presidentval.
I gårdagens primärval i USA:s näst största delstat, Texas, fick Romney ihop det antal delegater som krävs för att han kan utropa sig som republikanernas presidentkandidat. Formellt utses han av partikonventet som hålls i Tampa Bay, Florida, i slutet av augusti.
Holmgången mellan Obama och Romney har redan börjat trappas upp rejält. Obama-kampanjen har till exempel gått ut rätt hårt kring Romneys tidigare företag Bain Capital - ett riskkapitalbolag som han var med och startade i början av 1980-talet och som specialiserade sig på att gå in och "sanera" företag på gränsen till kollaps.
Romney har hävdat att han på detta sätt bidragit till att rädda eller skapa åtminstone 100 000 amerikanska jobb. Obama hävdar att han snarare medverkat till att minska antalet jobb - genom hårdhänta och cyniska sparpaket som lett till att mängder av människor fått sparken.
Den debatten lär fortsätta under hela valkampanjen.
Gårdagens seger i Texas kunde ha blivit ett triumfens ögonblick för Mitt Romney. Men triumfen skuggades av att Donald Trump - sin vana trogen - tog över showen. Trump, som "endorsat" Romney, ifrågasatte återigen Barack Obamas födelseland och därmed hans legala status som president. Han gjorde detta i samband med en intervju i amerikanska CNN.
Romney-kampanjen tog snabbt avstånd från Trumps uttalande, men det hjälpte föga. Det mediala intresset fokuserades på Trump i betydligt högre utsträckning än på det historiska faktum att det för första gången är en mormon som är utsedd till presidentkandidat i USA.
Frågan om Obamas födelseort drivs fortfarande av ett gäng halvfnoskiga konpirationsteoretiker (finns även ett gäng i Sverige), men har sedan länge ingen betydelse för den amerikanska politiska debatten, som helt domineras av ekonomi, arbetslöshet, energifrågor, bostadsfrågor och liknande.
I gårdagens primärval i USA:s näst största delstat, Texas, fick Romney ihop det antal delegater som krävs för att han kan utropa sig som republikanernas presidentkandidat. Formellt utses han av partikonventet som hålls i Tampa Bay, Florida, i slutet av augusti.
Holmgången mellan Obama och Romney har redan börjat trappas upp rejält. Obama-kampanjen har till exempel gått ut rätt hårt kring Romneys tidigare företag Bain Capital - ett riskkapitalbolag som han var med och startade i början av 1980-talet och som specialiserade sig på att gå in och "sanera" företag på gränsen till kollaps.
Romney har hävdat att han på detta sätt bidragit till att rädda eller skapa åtminstone 100 000 amerikanska jobb. Obama hävdar att han snarare medverkat till att minska antalet jobb - genom hårdhänta och cyniska sparpaket som lett till att mängder av människor fått sparken.
Den debatten lär fortsätta under hela valkampanjen.
Gårdagens seger i Texas kunde ha blivit ett triumfens ögonblick för Mitt Romney. Men triumfen skuggades av att Donald Trump - sin vana trogen - tog över showen. Trump, som "endorsat" Romney, ifrågasatte återigen Barack Obamas födelseland och därmed hans legala status som president. Han gjorde detta i samband med en intervju i amerikanska CNN.
Romney-kampanjen tog snabbt avstånd från Trumps uttalande, men det hjälpte föga. Det mediala intresset fokuserades på Trump i betydligt högre utsträckning än på det historiska faktum att det för första gången är en mormon som är utsedd till presidentkandidat i USA.
Frågan om Obamas födelseort drivs fortfarande av ett gäng halvfnoskiga konpirationsteoretiker (finns även ett gäng i Sverige), men har sedan länge ingen betydelse för den amerikanska politiska debatten, som helt domineras av ekonomi, arbetslöshet, energifrågor, bostadsfrågor och liknande.
tisdag 27 mars 2012
Ödets timme för sjukvårdsreformen
Nio tämligen ålderstigna domare (snittåldern är 66 år) i den amerikanska Supreme Court är i centrum för den politiska uppmärksamheten för tillfället. Just nu pågår nämligen den sedan länga emotsedda förhandlingen om huruvida den två år gamla sjukvårdsreformen är laglig enligt konstitutionen eller inte.
26 av delstaterna har överklagat reformen. De menar framförallt att den nationella staten inte kan fatta beslut om ett obligatorium för befolkningen; reformen innebär ju bland annat att alla ska vara försäkrade - något förenklat förklarat. De som inte går med kommer att tillföras en straffavgift.
Det är okonstitutionellt att tvinga på folk något sådant menar främst republikanerna, vars presidentkandidater för närvarande övertrumfar varandra i kritiken mot "Obamacare". Ironiskt nog är reformen i sort sett en kopia av den sjukvårdsreform som Mitt Romney skrev under som guvernör i Massachusetts för ganska exakt sex år sedan, den 12 april 2006.
Förhandlingen i högsta domstolen kommer att pågå i några dagar. Utslaget kommer dock sannolikt inte förrän i sommar. Domstolen har i princip tre alternativ: Antingen ger man hela reformen tummen upp. Eller så slår man ner på delar av den. Eller så menar man att inget av reformen är förenlig med konstitutionen.
Oavsett vad domen kommer att bli, så kommer den att påverka höstens val kraftigt. Fem av de nio domarna är för övrigt utsedda av republikanska presidenter...
Omkring 50 miljoner amerikaner är fortfarande utan sjukvårdsförsäkring. Ytterligare några tiotal miljoner är "undersförsäkrade", det vill säga har bara en mycket påver och basal försäkring. USA:s sjukvårdskostnad, mätt i andel av BNP, är ungefär dubbelt så hög som i jämförbara länder (omkring 18 procent). De skenande kostnaderna var ett av Obamas viktigaste argument för att genomföra reformen 2010.
26 av delstaterna har överklagat reformen. De menar framförallt att den nationella staten inte kan fatta beslut om ett obligatorium för befolkningen; reformen innebär ju bland annat att alla ska vara försäkrade - något förenklat förklarat. De som inte går med kommer att tillföras en straffavgift.
Det är okonstitutionellt att tvinga på folk något sådant menar främst republikanerna, vars presidentkandidater för närvarande övertrumfar varandra i kritiken mot "Obamacare". Ironiskt nog är reformen i sort sett en kopia av den sjukvårdsreform som Mitt Romney skrev under som guvernör i Massachusetts för ganska exakt sex år sedan, den 12 april 2006.
Förhandlingen i högsta domstolen kommer att pågå i några dagar. Utslaget kommer dock sannolikt inte förrän i sommar. Domstolen har i princip tre alternativ: Antingen ger man hela reformen tummen upp. Eller så slår man ner på delar av den. Eller så menar man att inget av reformen är förenlig med konstitutionen.
Oavsett vad domen kommer att bli, så kommer den att påverka höstens val kraftigt. Fem av de nio domarna är för övrigt utsedda av republikanska presidenter...
Omkring 50 miljoner amerikaner är fortfarande utan sjukvårdsförsäkring. Ytterligare några tiotal miljoner är "undersförsäkrade", det vill säga har bara en mycket påver och basal försäkring. USA:s sjukvårdskostnad, mätt i andel av BNP, är ungefär dubbelt så hög som i jämförbara länder (omkring 18 procent). De skenande kostnaderna var ett av Obamas viktigaste argument för att genomföra reformen 2010.
måndag 6 februari 2012
Sänkt arbetslöshet får Obama att stiga
Arbetslösheten sjunker i USA för femte månaden i rad. I slutet av förra veckan kom nya siffror som visar att den officiella arbetslösheten nu är 8,3 procent, vilket är ganska precis vad den var när Barack Obama flyttade in i Vita Huset i slutet av januari 2009.
Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.
Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.
De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".
Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.
Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.
Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.
Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.
Nettotillskottet av arbetstillfällen är dessutom enbart skapat inom det privata näringslivet. Antalet offentliga tjänster fortsätter att minska som en följd av omfattande besparingar på främst kommunala och delstatliga nivåer.
Kan den sittande presidenten visa att han lyckats få ner siffrorna under sin mandatperiod lär han bli omvald, trots att arbetslösheten sannolikt fortfarande kommer att vara historiskt hög vid valet den 6 november.
De republikanska utmanarnas främsta angreppsstrategi mot Obama har ju varit att han inte förstås sig på näringslivet och därmed inte kan fixa fram fler jobb. Faller denna strategi återstår inte särskilt mycket. De kommer säkert skjuta in sig på "Obamacare" och Romney kör hört med att Obama vill "förvandla USA till en europisk välfärdsstat".
Fast grejen är att det finns rätt många amerikaner som gillar idén med en allmän sjukvårdsföräkring och många har inte heller så mycket emot tanken på ett USA med åtminstone ett visst mått av välfärd.
Det gigantiska federala statunderskottet är en annan sak som Romney och republikanerna kommer att fortsätta driva som ett argument mot Obama. Men frågan är hur många som berörs av det. Dessutom har ju även Barack Obama dragit in en hel del på den statliga svångremmen - och han aviserat ytterligare rejäla besparingar på federal nivå. Något som han för övrigt fått kraftig kritik för från vänstern.
Ju mer arbetslösheten sjunker, desto lättare för Obama att få fyra år till i Vita Huset. Och redan nu börjar opinionen svänga till hans fördel. Dagens Washington Post rapporterar att Obama skulle vinna över såväl Mitt Romney (51 procent mot 45) som Newt Gingrick (54-43) om det hade varit val i dag. Det är en avsevärd färbättring av opinionsläget för den sittande presidenten jämfört med bara för någon månad sedan.
Det kan bli en tung vår för de republikanska utmanarna.
onsdag 11 januari 2012
För mycket om amerikansk politik i svenska medier?
Jag vill inte på något sätt framhäva mig själv (inget skulle vara mig mer främmande), men för nästan ett år sedan utnämnde jag Mitt Romney till segrare i republikanernas nomineringsprocess (se inlägget Jag mötte republikanernas blivande presidentkandidat på min privata blogg Andra sidan).
Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.
Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.
Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.
Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.
Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.
Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.
Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.
Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.
Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.
Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.
Och efter gårdagens storseger i New Hampshire står det alltmer klart att det verkligen blir så. Det ska till ett under om hans konkurrenter ska lyckas betvinga honom. Det grundläggande problemet är att de är för många. Vilket innebär att Romney-skeptikerna splittrar upp sig mellan de olika kandidaterna. Vilket naturligtvis gynnar Romney.
Skulle till exempel Rick Perry och Rick Santorum kasta in sina respektive handdukar, hade deras anhängare i stor omfattning gått till Newt Gingrich, som plötsligt minst hade fördubblat sitt stöd. Och då hade han verkligen kunnat utmana Romney. Samma sak gäller om Santorum varit kvar och Gingrich och Perry hoppat av. Däremot skulle möjligen inte Perry helt automatiskt få Santorums och Gingrichs röstandelar. Han har sannolikt inte det breda förtroendet bland republikanerna.
Ron Paul spelar i en liga för sig, med sitt i sammanhanget rätt extrema libertarianska budskap. Hans goda resultat i både Iowa och New Hampshire har överraskat många, men hans potentiella stöd är starkt begränsat. Dessutom tvivlar jag starkt på att han ens överväger att lägga ner sin kampanj i förtid.
Jon Huntsman är det moderata alternativet i detta ytterst högerorienterade republikanska fält. Han appellerar främst till väljare i mitten och för närvarande är de för få och för tystlåtna inom det republikanska partiet för att han ska kunna inhösta några större framgångar.
Vägen är alltså asfalterad och klar för Mitt Romney. Om inget extremt händer framöver.
Jag har noterat att det finns en viss debatt i Sverige om att det rapporteras för mycket om det amerikanska primärvalet. Och det kan man naturligtvis tycka. Personligen håller jag inte med. Det amerikanska valet, inklusive förfäktningarna i primärvalssäsongen, berör inte bara USA utan hela världen. Så är det bara, vara sig man gillar det eller inte.
Det har stor betydelse om Barack Obama utmanas av en republikan långt till höger eller är mer centruminriktad. Primärvalen mejslar ut utmanaren och ska vi någonsin kunna förstå amerikansk politik i Sverige så måste man också förstå hur politiken här fungerar. För att förstå det måste man följa hela det politiska skeendet, inte bara hoppa in i slutet av presidentkampanjen i höst. Det amerikanska valsystemet är komplicerat och långdraget. Presidentvalskampanjerna inleds i praktiken nästan ett och ett halvt år innan själva valdagen.
Jag minns hur många svenskar som var förvånade och besvikna över att John Kerry inte lyckades slå George W Bush i samband med att han blev återvald en andra mandatpariod. Hade man följt hela resan från primärvalen till valdagen hade nog resultatet inte varit lika överraskande för de flesta.
Sedan har jag full respekt för att en del är helt ointresserade av amerikansk politik. Och då kan man ju låta bli att läsa de artiklar, bloggar, se de inslag och lyssna på de radioreportage som handlar om primärvalen och de hoppfulla presidentkandidaterna.
Men för sådana som mig, som är intresserada av internationell politik, maktfrågor, ideologi och liknande, så är en intensiv bevakning av valet i världens mäktigaste nation en självklarhet. Också i Sverige. Det behöver inte utesluta att rapporteringen från andra maktcentra i världen - som Kina, Indien, Japan, EU - ska minska. Tvärtom. Jag är övertygad om att en god utrikesbevakning i svenska nyhetsmedier leder till ett större allmänt intresse för internationella frågor.
fredag 6 januari 2012
Statistiken vinner valet för Obama
Underskatta aldrig statistiken makt.
Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.
När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.
I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.
Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).
Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.
De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.
Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.
Det är statistiken som kan ge Barack Obama segern i höstens presidentval.
När Barack Obama tillträdde som president den 20 januari 2009 var arbetslöshetsnivån i USA omkring åtta procent (7,7 procent i januari 2009 och 8,2 i februari). Då hade arbetslösheten i stort sett fördubblats under George W Bushs sista år. Under Obamas första år i Vita Huset fortsatte siffran att stiga. Som mest var den omkring tio procent under hösten och vintern 2009/10.
I dag, fredag, presenterades de officiella arbetslöshetssiffrorna för förra månaden. De sjunker för fjärde månaden i rad och är nu nere på 8,5 procent.
Fortsätter trenden kommer arbetslösheten ligga på ungefär åtta procent redan till våren. Det vill säga på ungefär samma nivå som den var när republikanerna (Bush) lämnade över Vita Huset till demokraterna (Obama).
Det bör i sin tur innebära att valet i praktiken redan är avgjort.
De republikanska presidentkandidaterna i allmänhet och Mitt Romney i synnerhet har främst kritiserat Obama för hans oförmåga att skapa jobb. Det har varit deras huvudsakliga angreppsstrategi, vid sidan av hälso- och sjukvårdsreformen.
Men med sjunkande arbetslöshet faller detta argument platt på hälleberget. Barack Obama kan visa att hans ekonomiska handlingsprogram ger resultat i ökat antal jobb och ökad tillväxt - trots att han ärvde en närmast extrem lågkonjunktur av sin företrädare. Och skulle arbetslösheten till och med sjunka under nivån som den var när Bush flyttade ut från Vita Huset - då kommer det att bli väldigt svårt för Mitt Romney (eller vem det nu blir) att besegra den sittande presidenten den 6 november.
måndag 2 januari 2012
Nedräkning i Iowa
Det är visst rejält kallt i Iowa, vilket brukar påverka deltagandet i de "caucases" (val- eller nomineringsmöten) som ska hållas i morgon kväll (tisdag) och som ska avgöra vem som tar hem delstatens republikanska nominering till presidentvalet.
Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.
Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.
Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.
Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.
Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.
Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...
Iowa tillhör de få delstater som inte har ett regelrätt röstförfarande. Istället anordnas det ett möte i varje valdistrikt, där de som registrerat sig som republikaner kan komma och diskutera igenom kandidaterna och sedan försöka ena sig kring ett namn. Dessa möten kan pågå i många timmar eftersom det många gånger kan vara svårt att få majoritet för en kandidat.
Varje valmöte rapporterar in sitt beslut när de är klara och så småningom, när alla "caucuses" har rapporterat, kan delstatens nominering utropas.
Demokraterna har motsvarande procedur på sin sida, även om det i år blir osedvanligt händelsefattigt eftersom ingen ställer upp mot Barack Obama.
Iowa är en liten delstat med ett - kan tyckas - rätt märkligt och omodernt nomineringsförfarande (även om jag personligen tycker att det låter både rätt sympatiskt och kul), men delstaten har ändå en stor politisk betydelse eftersom den är först ut av alla delstater att utse sin kandidat.
Vem vinner då i morgon? Sannolikt den kandidat vars anhängare har varmast kläder, alternativt står ut med kylan bäst.
Enligt de senaste opinionsmätningarna ser det ut att bli ett tätt lopp mellan Mitt Romney, Ron Paul och Rick Santorum. Den sistnämnde har seglat upp som en allvarlig utmanare bara under de senaste dagarna och det är inte otänkbart att han tar hem delstaten. Det skulle i så fall ge honom vind i seglen inför de kommande primärvalen i New Hampshire, South Carolina och Florida.
Men mitt grundtips står fast: Oavsett hur det går i Iowa, så blir Mitt Romney den republikan som till slut kommer att möta Barack Obama i kampen om Vita Huset...
torsdag 22 december 2011
Första riktiga splittringen för republikanerna
Det har inte funnits så mycket tid över för att uppdatera Amerika-reportage de senaste veckorna. Och så lär det bli ett tag framöver. Det är helger som ska firas, en rapport som ska skrivas och en del andra texter som ska bearbetas.
Hoppas ni har överseende.
Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.
Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.
Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.
Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?
Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.
Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.
Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.
Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.
"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.
Och han får medhåll av republikanska strateger:
"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.
Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.
På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).
Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.
I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.
Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.
Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...
Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
Hoppas ni har överseende.
Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.
Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.
Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.
Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?
Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.
Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.
Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.
Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.
"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.
Och han får medhåll av republikanska strateger:
"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.
Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.
På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).
Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.
I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.
Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.
Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...
Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
torsdag 8 december 2011
Obama retar upp vänstern och flörtar åt höger
Den amerikanska vänstern får allt svårare att stödja Barack Obama.
För några månader sedan retade han gallfeber på miljörörelsen genom att köra över sin egen miljömyndighet (EPA) och säga nej till hårdare krav på utsläpp av luftföroreningar (se tidigare inlägg). Och i går, onsdag, kom nästa bakslag för den spretiga progressiva rörelsen: hälsominister Kathleen Sebelius stoppade helt oväntat ett förslag från Food and Drug Adminstration (FDA, motsvarar ungefär en blandning av Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i Sverige), som skulle innebära frisläppande av ett dagen-efter-piller, kallat Plan B, här i USA.
I dag kan alla kvinnor över 17 år köpa Plan B receptfritt. Tjejer under 17 år kan också ta läkemedlet, men då krävs det förskrivning, vilket i praktiken ofta innebär att de inte kan använda det eftersom själva poängen är att man ska ta pillret så snart som möjligt efter oskyddat samlag. Det kan vara svårt att hinna få tid hos en läkare och få ett recept utskrivet inom ett dygn - särskilt om samlaget skett under en helg. Dessutom vet man att många unga tjejer drar sig från att söka upp en läkare - det är pinsamt och känsligt, föräldrarna måste bli underrättade och dessutom finns ju alltid möjligheten att de inte blivit gravida.
FDA - och läkemedelstillverkaren - har kunnat visa på studier att pillret är säkert att ta och inte innebär någon risk för biverkningar om det använts på rätt sätt (det vill säga inte överdoseras). Åldern spelar ingen roll förutsatt att tjejen är könsmogen och alltså riskerar att bli gravid. Således föreslog FDA för en tid sedan att pillret ska kunna säljas helt receptfritt på amerikanska apotek - utan begränsningar. Det skulle därmed få samma status som till exempel kondomer.
Det här är något som kvinnorörelsen, läkare och andra grupper slagits länge för. Man drev en hård kamp under Bush-adminstrationen, som länge var emot att Plan B skulle säljas receptfritt överhuvudtaget. Så småningom - och tämligen motvilligt - sa man ja, men införde en åldersgräns. Sedan dess har läkemedlet utvecklats, blivit säkrare och numera behöver man bara ta ett piller jämfört med tidigare två. Det har fått FDA att rekommendera ett totalt frisläppande.
Ingen trodde att detta skulle stöta på patrull i adminstrationen. Naturligtvis protesterade rabiata pro life-anhängare, inklusive högerorienterade politiker i kongressen. Men annars är enigheten i det närmaste total både bland profession, forskare och intresseorganisationer att detta är rätt väg att gå.
Det är oerhört ovanligt att en amerikansk regering går emot sin egen myndighet. Det gäller särskilt tyngre myndigheter. Och FDA tillhör definitivt en av de tyngre.
Hälsominister Kathleen Sebelius har hittills haft en stor trovärdighet inom den amerikanska vård- och välfärdssektorn. Hon har varit drivande, engagerad och faktiskt fått en hel del gjort under sina snart tre år på stolen. Hon är en av Barack Obamas mest polulära ministrar och har bemötts med respekt framförallt från vänstern.
Just av dessa ovan nämnda skäl är reaktionen på hennes beslut osedvanligt hård.
“We are outraged that this administration has let politics trump science. This administration is unwilling to stand up to any controversy and do the right thing for women’s health. That’s shameful”, säger till exempel Kirsten Moore of the Reproductive Health Technologies Project i dagens Washington Post.
"There is no rationale that can justify HHS (amerikanska hälsodepartementet) reaching in and overturning the FDA on the decision about this safe and effective contraception. I never thought I’d see this happen again", menar Susan Wood på George Washington University i samma tidning. Hon tillägger att hon är "beyond stunned" över Sebelius beslut.
Hälsoministerns ställningstagande - och det tidigare beslutet att säga nej till de ökade miljökraven - kan knappast tolkas på annat sätt än att Obama-adminstrationen nu allt mer öppet flörtar med högern inför det stundande presidentvalet. Både miljö- och abortfrågor har stor politisk tyngd såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Och Barack Obamas val att gå högern till mötes kommer naturligtvis få konsekvenser.
Vänstern har redan tidigare generellt varit besviken på Obama - han har varit för försiktig, han har skjutit upp eller helt struntat i tidigare utlovade förändringar, han har varit närmast märkligt passiv i till exempel frågor som rört fackliga rättigheter eller satsningar på socialt utsatta grupper. Så låter kritiken.
Det här senaste lär öka frustrationen och besvikelsen på vänsterkanten. Frågan är om detta kan kompenseras med att hans stöd i den mer högerorienterade falangen - bland högerdemokrater och oberoende ("independent") - ökar i motsvarande grad.
För en sak är glasklar: Barack Obama lär behöva entusiasm, glöd, kraft och stort stöd för att få möjlighet att stanna fyra år till i Vita Huset.
Läs mer i dagens Washington Post.
För några månader sedan retade han gallfeber på miljörörelsen genom att köra över sin egen miljömyndighet (EPA) och säga nej till hårdare krav på utsläpp av luftföroreningar (se tidigare inlägg). Och i går, onsdag, kom nästa bakslag för den spretiga progressiva rörelsen: hälsominister Kathleen Sebelius stoppade helt oväntat ett förslag från Food and Drug Adminstration (FDA, motsvarar ungefär en blandning av Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i Sverige), som skulle innebära frisläppande av ett dagen-efter-piller, kallat Plan B, här i USA.
I dag kan alla kvinnor över 17 år köpa Plan B receptfritt. Tjejer under 17 år kan också ta läkemedlet, men då krävs det förskrivning, vilket i praktiken ofta innebär att de inte kan använda det eftersom själva poängen är att man ska ta pillret så snart som möjligt efter oskyddat samlag. Det kan vara svårt att hinna få tid hos en läkare och få ett recept utskrivet inom ett dygn - särskilt om samlaget skett under en helg. Dessutom vet man att många unga tjejer drar sig från att söka upp en läkare - det är pinsamt och känsligt, föräldrarna måste bli underrättade och dessutom finns ju alltid möjligheten att de inte blivit gravida.
FDA - och läkemedelstillverkaren - har kunnat visa på studier att pillret är säkert att ta och inte innebär någon risk för biverkningar om det använts på rätt sätt (det vill säga inte överdoseras). Åldern spelar ingen roll förutsatt att tjejen är könsmogen och alltså riskerar att bli gravid. Således föreslog FDA för en tid sedan att pillret ska kunna säljas helt receptfritt på amerikanska apotek - utan begränsningar. Det skulle därmed få samma status som till exempel kondomer.
Det här är något som kvinnorörelsen, läkare och andra grupper slagits länge för. Man drev en hård kamp under Bush-adminstrationen, som länge var emot att Plan B skulle säljas receptfritt överhuvudtaget. Så småningom - och tämligen motvilligt - sa man ja, men införde en åldersgräns. Sedan dess har läkemedlet utvecklats, blivit säkrare och numera behöver man bara ta ett piller jämfört med tidigare två. Det har fått FDA att rekommendera ett totalt frisläppande.
Ingen trodde att detta skulle stöta på patrull i adminstrationen. Naturligtvis protesterade rabiata pro life-anhängare, inklusive högerorienterade politiker i kongressen. Men annars är enigheten i det närmaste total både bland profession, forskare och intresseorganisationer att detta är rätt väg att gå.
Det är oerhört ovanligt att en amerikansk regering går emot sin egen myndighet. Det gäller särskilt tyngre myndigheter. Och FDA tillhör definitivt en av de tyngre.
Hälsominister Kathleen Sebelius har hittills haft en stor trovärdighet inom den amerikanska vård- och välfärdssektorn. Hon har varit drivande, engagerad och faktiskt fått en hel del gjort under sina snart tre år på stolen. Hon är en av Barack Obamas mest polulära ministrar och har bemötts med respekt framförallt från vänstern.
Just av dessa ovan nämnda skäl är reaktionen på hennes beslut osedvanligt hård.
“We are outraged that this administration has let politics trump science. This administration is unwilling to stand up to any controversy and do the right thing for women’s health. That’s shameful”, säger till exempel Kirsten Moore of the Reproductive Health Technologies Project i dagens Washington Post.
"There is no rationale that can justify HHS (amerikanska hälsodepartementet) reaching in and overturning the FDA on the decision about this safe and effective contraception. I never thought I’d see this happen again", menar Susan Wood på George Washington University i samma tidning. Hon tillägger att hon är "beyond stunned" över Sebelius beslut.
Hälsoministerns ställningstagande - och det tidigare beslutet att säga nej till de ökade miljökraven - kan knappast tolkas på annat sätt än att Obama-adminstrationen nu allt mer öppet flörtar med högern inför det stundande presidentvalet. Både miljö- och abortfrågor har stor politisk tyngd såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Och Barack Obamas val att gå högern till mötes kommer naturligtvis få konsekvenser.
Vänstern har redan tidigare generellt varit besviken på Obama - han har varit för försiktig, han har skjutit upp eller helt struntat i tidigare utlovade förändringar, han har varit närmast märkligt passiv i till exempel frågor som rört fackliga rättigheter eller satsningar på socialt utsatta grupper. Så låter kritiken.
Det här senaste lär öka frustrationen och besvikelsen på vänsterkanten. Frågan är om detta kan kompenseras med att hans stöd i den mer högerorienterade falangen - bland högerdemokrater och oberoende ("independent") - ökar i motsvarande grad.
För en sak är glasklar: Barack Obama lär behöva entusiasm, glöd, kraft och stort stöd för att få möjlighet att stanna fyra år till i Vita Huset.
Läs mer i dagens Washington Post.
fredag 2 december 2011
Det som talar för Obama
Det finns åtminstone två saker som pekar mot att Barack Obama kommer att vinna nästa års presidentval och få fyra nya år i Vita Huset:
1. De republikanska utmanarna är erbarmligt svaga
2. Arbetslösheten är sakta på väg att sjunka.
Låt mig börja med de republikanska utmanarna. Många av dem har gått upp som en sol för att sedan ramla ner som en pannkaka. I morgon, lördag, kommer sannolikt den nyss så uppskrivne och populäre Herman Cain meddela att han hoppar av racet. Rick Perry är körd, liksom Michele Bachmann. Ron Paul är det ingen som tar på allvar och Rick Santorum (som nu ringt mig två dagar i rad via så kallade robocall, oerhört irriterande) och John Huntsman är det ingen som överhuvudtaget bryr sig om.
Återstår Newt Gingrich och Mitt Romney. Gingricht har tagit ett rejäl skutt i de senaste opinionsmätningarna och enligt till exempel Rasmussen Reports har han nu stöd av 38 procent - mot bara 17 procent för Romney. Lägger man ihop den senaste veckans opinionsmätningarna leder han med drygt sex procentenheter: 26,6 mot Romneys 20,4.
Sommarens och höstens berg- och dalbana när det gäller de olika republikanska kandidaternas popularitet visar i själva verket bara på en sak: Det finns ingen riktigt klockren utmanare till Barack Obama. För republikanerna handlar det snarare om att försöka hitta det minst dåliga alternativet. Och det minst dåliga alternativet just denna vecka verkar vara Newt Gingrich.
Jag har svårt att se hur han på allvar skulle kunna ge Obama en match.
Den andra saken som just nu spelar den sittande presidenten i händerna är den sjunkande arbetslösheten - och det faktum att det skapas nya jobb.
I dag publicerades november månads statistik över arbetslösheten. Och den visar på ett relativt kraftig hopp neråt. 8,6 procent var arbetslösheten i november, en minskning från 9,0 procent månaden före. Och jämfört med våren 2010, då siffran låg och pendlade på runt tio procent, så är minskningen relativt stor. Mycket talar dessutom för att trenden med sjunkamnde arbetslöshet kommer att hålla i sig. Antalet nya jobb som skapas ökar och ligger nu i snitt på uppemot 130 000 per månad, samtidigt som färre sägs upp eller permitteras.
Intressant att notera är också att alla jobb som nu tillkommer är inom den privata sektorn. I den offentliga sektorn minskar antalet arbetstillfällen, främst som en följd av att många deltater genomfört kraftiga besparingsprogram.
Ekonomin och jobben är nyckelfrågorna i det kommande valet. De överskuggar alla andra ämnen totalt. Och kan Barack Obama visa att utvecklingen går åt rätt håll, att jobben fortsätter öka och att arbetslösheten sjunker, då tar han också bort sina utmanares bästa argument - att han inte kan hantera den ekonomiska krisen.
Samtidigt bör jag kanske tillägga att det är rätt långt kvar till november 2012. Ännu kan mycket hända...
1. De republikanska utmanarna är erbarmligt svaga
2. Arbetslösheten är sakta på väg att sjunka.
Låt mig börja med de republikanska utmanarna. Många av dem har gått upp som en sol för att sedan ramla ner som en pannkaka. I morgon, lördag, kommer sannolikt den nyss så uppskrivne och populäre Herman Cain meddela att han hoppar av racet. Rick Perry är körd, liksom Michele Bachmann. Ron Paul är det ingen som tar på allvar och Rick Santorum (som nu ringt mig två dagar i rad via så kallade robocall, oerhört irriterande) och John Huntsman är det ingen som överhuvudtaget bryr sig om.
Återstår Newt Gingrich och Mitt Romney. Gingricht har tagit ett rejäl skutt i de senaste opinionsmätningarna och enligt till exempel Rasmussen Reports har han nu stöd av 38 procent - mot bara 17 procent för Romney. Lägger man ihop den senaste veckans opinionsmätningarna leder han med drygt sex procentenheter: 26,6 mot Romneys 20,4.
Sommarens och höstens berg- och dalbana när det gäller de olika republikanska kandidaternas popularitet visar i själva verket bara på en sak: Det finns ingen riktigt klockren utmanare till Barack Obama. För republikanerna handlar det snarare om att försöka hitta det minst dåliga alternativet. Och det minst dåliga alternativet just denna vecka verkar vara Newt Gingrich.
Jag har svårt att se hur han på allvar skulle kunna ge Obama en match.
Den andra saken som just nu spelar den sittande presidenten i händerna är den sjunkande arbetslösheten - och det faktum att det skapas nya jobb.
I dag publicerades november månads statistik över arbetslösheten. Och den visar på ett relativt kraftig hopp neråt. 8,6 procent var arbetslösheten i november, en minskning från 9,0 procent månaden före. Och jämfört med våren 2010, då siffran låg och pendlade på runt tio procent, så är minskningen relativt stor. Mycket talar dessutom för att trenden med sjunkamnde arbetslöshet kommer att hålla i sig. Antalet nya jobb som skapas ökar och ligger nu i snitt på uppemot 130 000 per månad, samtidigt som färre sägs upp eller permitteras.
Intressant att notera är också att alla jobb som nu tillkommer är inom den privata sektorn. I den offentliga sektorn minskar antalet arbetstillfällen, främst som en följd av att många deltater genomfört kraftiga besparingsprogram.
Ekonomin och jobben är nyckelfrågorna i det kommande valet. De överskuggar alla andra ämnen totalt. Och kan Barack Obama visa att utvecklingen går åt rätt håll, att jobben fortsätter öka och att arbetslösheten sjunker, då tar han också bort sina utmanares bästa argument - att han inte kan hantera den ekonomiska krisen.
Samtidigt bör jag kanske tillägga att det är rätt långt kvar till november 2012. Ännu kan mycket hända...
onsdag 23 november 2011
Dirty Campaigning
Det negativa, för att inte säga fula, kampanjandet ("dirty campaigning") är något typiskt för amerikanska val. Negativa kampanjer fokuserar på att framställa sin motståndare i så ofördelaktig dager som möjligt, i stället för att föra fram sina egna åsikter i första hand.
Ju närmare presidentvalet vi kommer, desto flera sådana kampanjer kommer vi att få se. Men redan nu börjar de dyka upp. Och en har redan väckt en hel del debatt och ilska från demokratiskt håll.
I går publicerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney ett annonsinslag i lokal-TV i delstaten New Hampshire. Att den las ut just i går var ingen tillfällighet. President Barack Obama råkade nämligen befinna sig i delstaten.
I inslaget visas en filmsnutt från den förra presidentkampanjen, 2008, där den dåvarande demokratiske kandidaten Obama håller tal just i New Hampshire. I videon säger han bland annat:
"If we keep talking about the economy, we’re going to lose".
Med klippet vill Romney visa att Obama inte tog det ekonomiska hotet på allvar och att han inte var särskilt bekymrad över läget. Tittaren får se en text rulla fram över filmen: "He failed". Sedan tonas Mitt Romney in och säger att han minsann tar det ekonomiska läget på största allvar (ungefär).
Det som gjort demokraterna så upprörda är att citatet från Barack Obama i själva verket är Obama som citerar John McCains kampanj. I annonsen har man klippt bort en väsentlig del av det Obama säger. Egentligen lyder hela meningen så här:
"Senator McCain’s campaign actually said, and I quote, if we keep talking about the economy, we’re going to lose."
Och det är ju onekligen ett annat budskap. Typ 180 grader annorlunda...
Mitt Romneys kampanj har inte velat kommentera anklagelserna om att ta ett citat ur ett sammanhnag och klippa det på ett sådant sätt så att dess innebörd blir det motsatta. Däremot har de kontrat med att anklaga Obama för att ljuga. Det var nämligen inte "McCains kampanj" som hävdade detta, utan en republikanskt strateg.
Läs om storyn i dagens New York Times.
Det är tydligt att Mitt Romney mer och mer fokuserar på Barack Obama i sin kampanj, trots att han ännu inte är utsedd som republikanernas kandidat. Tvärtom så ligger han för närvarande tvåa i opinionsmätningarna. De senaste veckorna har nämligen Newt Gringrich seglat upp som en allvarlig utmanare till Romney och för närvarande leder han med ett par procentenheter.
Ju närmare presidentvalet vi kommer, desto flera sådana kampanjer kommer vi att få se. Men redan nu börjar de dyka upp. Och en har redan väckt en hel del debatt och ilska från demokratiskt håll.
I går publicerade den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney ett annonsinslag i lokal-TV i delstaten New Hampshire. Att den las ut just i går var ingen tillfällighet. President Barack Obama råkade nämligen befinna sig i delstaten.
I inslaget visas en filmsnutt från den förra presidentkampanjen, 2008, där den dåvarande demokratiske kandidaten Obama håller tal just i New Hampshire. I videon säger han bland annat:
"If we keep talking about the economy, we’re going to lose".
Med klippet vill Romney visa att Obama inte tog det ekonomiska hotet på allvar och att han inte var särskilt bekymrad över läget. Tittaren får se en text rulla fram över filmen: "He failed". Sedan tonas Mitt Romney in och säger att han minsann tar det ekonomiska läget på största allvar (ungefär).
Det som gjort demokraterna så upprörda är att citatet från Barack Obama i själva verket är Obama som citerar John McCains kampanj. I annonsen har man klippt bort en väsentlig del av det Obama säger. Egentligen lyder hela meningen så här:
"Senator McCain’s campaign actually said, and I quote, if we keep talking about the economy, we’re going to lose."
Och det är ju onekligen ett annat budskap. Typ 180 grader annorlunda...
Mitt Romneys kampanj har inte velat kommentera anklagelserna om att ta ett citat ur ett sammanhnag och klippa det på ett sådant sätt så att dess innebörd blir det motsatta. Däremot har de kontrat med att anklaga Obama för att ljuga. Det var nämligen inte "McCains kampanj" som hävdade detta, utan en republikanskt strateg.
Läs om storyn i dagens New York Times.
Det är tydligt att Mitt Romney mer och mer fokuserar på Barack Obama i sin kampanj, trots att han ännu inte är utsedd som republikanernas kandidat. Tvärtom så ligger han för närvarande tvåa i opinionsmätningarna. De senaste veckorna har nämligen Newt Gringrich seglat upp som en allvarlig utmanare till Romney och för närvarande leder han med ett par procentenheter.
torsdag 10 november 2011
Presidentkandidater fortsätter att göra bort sig
Det är inte lätt att vara republikansk presidentkandidat och det är väl bara att konstatera att partiet inte lyckats få fram en riktigt stark utmanare till Barack Obama. Så paradoxalt nog kan Obama bli återvald inte för att han lyckats särskilt bra som president, utan för att motståndarna är för svaga.
Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.
Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.
Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...
En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.
Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.
Tack vare bristen på starka utmanare.
Herman Cain, som leder opinionsmätningarna tillsammans med Mitt Romney, anklagas för olika former av sexuella trakassarier från minst fyra kvinnor - varav två trätt fram med namn. Rick Perry, som var högerflankens stora hopp så sent som för ett par månader sedan, gör bort sig gång på gång. Senast i gårdagens debatt (se videoklipp). Han är i och med detta definitivt körd som kandidat.
Michele Bachmann, en annan theparty-favorit, har också lyckats strula till det för sig bland annat genom att påstå att HPV-vaccination ger hjärnskador. Hon ligger sedan länge stadigt placerad långt ner i resultaten på opinionsundersökningarna.
Konsekvensen verkar bli att de kandidater som inte gjort bort sig - hittills - verkar vara dom som i praktiken kan erövra kandidaturen. Det gäller förstås först och främst Mitt Romney, som konsekvent håller en relativt låg och sansad profil i debatten och träget jobbat på utan att några våldsamma eller spektakulära utspel. Samtidigt finns det ju en del saker som ligger honom i fatet, främst den sjukvårdsreform han genomförde i Masschusetts som guvernör och som i princip kopierats av Obama på riksplanet. Dessutom är han mormon, vilket en del på den kristna högerkanten har svårt att acceptera. Och han har kanske inte världens utstrålning heller...
En som seglat upp på senare tid är Newt Gringrich, tidigare talman i representanthuset. Sannolikt kommer de närmaste opinionsundersökningarna visa att han på allvar börjar närma sig Romneys siffror - på Cains bekostnad. Gringrichs främsta egenskap är, lite hårddraget, att han hittills inte gjort på sig i någon större skala, även om han hade en del problem i inledningen av kandidaturen.
Men sammantaget talar det mesta fortfarande för att Mitt Romney blir den som kommer att bli republikanernas presidentkandidat. Och att Barack Obama tar hem segern.
Tack vare bristen på starka utmanare.
söndag 23 oktober 2011
Amerikanskt statligt stöd gav jobb - i Finland
President Barack Obama har åter hamnat i blåsväder på grund av sitt stöd för "gröna företag". Den här gången handlar det om det biltillverkaren Fisker Automotive.
Fisker bildades i Kalifornien 2007 och företagsidén är att göra coola sportbilar av lyxkaraktär. Inte så orginellt, kanske. Men det som gjorde just Fisker speciellt var att bilarna skulle vara miljövänliga - antingen försedda med hybridmotorer eller med renodlade elektriska motorer.
Den amerikanska staten ställde upp med ett investeringslån på en dryg halv miljard dollar (nästan exakt lika stor summa som solenergi-företaget Solyndra fick).
Sedan dess har problemen hopat sig. Enligt ursprungsplanerna skulle biltillverkningen ha varit igång i slutet av 2009. Men man tvingades skjutas upp starten, bland annat för att motorerna inte höll de miljögränsvärden som amerikanska staten satt upp som krav. Först senarelas produktionen i ett år. Sedan ett år till. I juli 2011 rullade så äntligen de första bilarna av bandet. Företaget har sagt sig kunna leverera den första större sändningen till försäljning i slutet av det här året eller i början av nästa.
Men inte nog med detta strul. Det har också visat sig att företagets planer på att satsa i USA inte var särskilt omfattande. Istället träffade man ett avtal med en tidigare Porsche-fabrik i Finland. Det är där som Fisker-bilarna ska monteras i den första fasen. När detta blev känt blev det ett ramaskri, särskilt bland repiblikanerna. Men även många demokrater vred olustigt på sig.
Det är inte särskilt lyckat att den amerikanska staten satsar mångmiljonbelopp på ett företag som sedan beslutar sig för att placera tillverkningen i Finland. Det ger inga politiska poäng på hemmaplan, om man säger så. Stödet har så här långt bara gett en handfull nya jobb i USA - men runt 500 arbetstillfälllen "to a rural Finnish firm", som konservativa Sunday Examiner uttryckte saken i dag.
Från företaget säger man att man visst har planer på att starta produktion även i USA, men att man måste komma igång med den första fasen innan man kan gå vidare. Runt 2013 ska en planerad monteringsanläggning i Delaware stå klar att köra igång. Det är en gammal fabrik som man köpte av GM för ett par år sedan.
Enligt planerna ska den amerikanska fabriken tillverka en mer "folklig" (läs billigare) variant av den sportbil som nu snart ska börja lanseras här i USA, fortfarande dock med miljöanpassad motor. Men en förutsättning för denna tillverkning är naturligtvis att den första lyxvarianten faktiskt går att sälja. Annars lär Fisker knappast överleva länge.
Fiskers enda producerade bilmodell så här långt - Karma - kommer att kosta omkring 100 000 dollar att köpa här i USA. I Sverige lär den kosta runt en miljon kronor.
Återstår att se om det finns en marknad för miljonärer med miljösamvete...
Fisker bildades i Kalifornien 2007 och företagsidén är att göra coola sportbilar av lyxkaraktär. Inte så orginellt, kanske. Men det som gjorde just Fisker speciellt var att bilarna skulle vara miljövänliga - antingen försedda med hybridmotorer eller med renodlade elektriska motorer.
Den amerikanska staten ställde upp med ett investeringslån på en dryg halv miljard dollar (nästan exakt lika stor summa som solenergi-företaget Solyndra fick).
Sedan dess har problemen hopat sig. Enligt ursprungsplanerna skulle biltillverkningen ha varit igång i slutet av 2009. Men man tvingades skjutas upp starten, bland annat för att motorerna inte höll de miljögränsvärden som amerikanska staten satt upp som krav. Först senarelas produktionen i ett år. Sedan ett år till. I juli 2011 rullade så äntligen de första bilarna av bandet. Företaget har sagt sig kunna leverera den första större sändningen till försäljning i slutet av det här året eller i början av nästa.
Men inte nog med detta strul. Det har också visat sig att företagets planer på att satsa i USA inte var särskilt omfattande. Istället träffade man ett avtal med en tidigare Porsche-fabrik i Finland. Det är där som Fisker-bilarna ska monteras i den första fasen. När detta blev känt blev det ett ramaskri, särskilt bland repiblikanerna. Men även många demokrater vred olustigt på sig.
Det är inte särskilt lyckat att den amerikanska staten satsar mångmiljonbelopp på ett företag som sedan beslutar sig för att placera tillverkningen i Finland. Det ger inga politiska poäng på hemmaplan, om man säger så. Stödet har så här långt bara gett en handfull nya jobb i USA - men runt 500 arbetstillfälllen "to a rural Finnish firm", som konservativa Sunday Examiner uttryckte saken i dag.
Från företaget säger man att man visst har planer på att starta produktion även i USA, men att man måste komma igång med den första fasen innan man kan gå vidare. Runt 2013 ska en planerad monteringsanläggning i Delaware stå klar att köra igång. Det är en gammal fabrik som man köpte av GM för ett par år sedan.
Enligt planerna ska den amerikanska fabriken tillverka en mer "folklig" (läs billigare) variant av den sportbil som nu snart ska börja lanseras här i USA, fortfarande dock med miljöanpassad motor. Men en förutsättning för denna tillverkning är naturligtvis att den första lyxvarianten faktiskt går att sälja. Annars lär Fisker knappast överleva länge.
Fiskers enda producerade bilmodell så här långt - Karma - kommer att kosta omkring 100 000 dollar att köpa här i USA. I Sverige lär den kosta runt en miljon kronor.
Återstår att se om det finns en marknad för miljonärer med miljösamvete...
måndag 17 oktober 2011
Knappt någon tar Herman Cain på allvar
Hans popularitet har stigit som en raket och han har nu lika bra opinionssiffror som Mitt Romney - i flera undersökningar leder han till och med.
En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.
Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.
När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.
Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.
Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.
Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.
Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.
Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?
Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.
Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.
Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...
Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.
En annan enkätundersökning visar att han till och med skulle vinna över Barack Obama om det hade varit val i dag, 43 procent säger sig stödja honom mot bara 41 procent för den sittande presidenten.
Ändå är det ingen som verkar ta Herman Cain riktigt på allvar.
När den tidigare pizzakungen meddelade att han skulle ställa upp som republikansk kandidat, var det många som skrattade eller helt enkelt ryckte på axlarna. Cain ansågs inte ha någon chans och kunde möjligen få spela en halvlustig och smått exotisk biroll i sammanhanget. En folkligare och mindre stöddig version av Donald Trump ungefär.
Men att verkligen komma ifråga som republikansk presidentkandidat? Knappast. Han har aldrig varit vald till något politiskt ämbete, inte ens på lokal nivå. Han har ingen gigantisk budget att spela med. Han är dessutom svart i ett parti som fortfarande i väldigt stor utsträckning domineras av vita.
Cains chanser bedömdes helt enkelt av alla experter och kommentatorer som i stort sett obefintliga.
Sedan misslyckades Michele Bachman med att behålla lyskraften och initiativet. Rick Perry blev hårt ansatt och besegrad i flera debatter. Chris Christie beslutade sig för att inte ställa upp. Och plötsligt seglade Herman Cains opinionssiffror upp mot 30 procent.
Den enda som matchar honom nu är Mitt Romney. Det som "alla" för tre veckor sedan sa skulle bli ett race mellan Romney och Perry, verkar nu bli ett race mellan Romney och Cain. Cain har förstärkt sin kampanjstab rejält på senaste tiden och har dessutom börjat få in ordentligt med pengar till sin kampanjbudget. Senast häromdagen blev det till exempel bekant att de kända, extrenmt konservativa, fackföreningsfientliga, kontroversiella och makalöst rika bröderna Koch beslutat sig för att stödja Cains kampanj ekonomiskt.
Ändå är det fortfarande ingen - eller åtminstone väldigt få - som tar Herman Cain på allvar. De flesta är nu helt inne på att Mitt Romney i praktiken saknar utmanare. Det kanske är en aning för tidigt? Tänk om Herman Cains taktik, med enkla budskap och ett allmänt "antipolitiskt" förhållningssätt, är just det som får den politiska basen på högersidan engagerad?
Å andra sidan har medierna nu så sakteliga börjat vakna upp och det mesta talar för att Cain framöver kommer att granskas på ett helt annat sätt än tidigare.
Och vi ska nog inte alldeles räkna ut alla andra kandidater. Det är trots allt mer än två månader kvar till det första primärvalet och såväl Rick Perry som Newt Gingrich och Ron Paul har fortfarande hyfsade siffror i mätningarna. Var och en av dem hoppas säkert dessutom på en "Cain-effekt" - att deras siffror plötsligt börjar stiga kraftigt. Och de kommer garanterat att rikta fler uddar mot Cain nu.
Ron Pauls kampanj har till exempel redan gått ut och skarpt kritiserat Herman Cains "samröre" med bröderna Koch...
Så möjligen är det snart slut på Herman Cains smekmånad som presidentkandidat. Men trots allt är det en aning märkligt att så få tar honom på allvar.
onsdag 5 oktober 2011
Sarah Palin och Chris Christie sa nej
Sarah Palin meddelade i kväll, amerikansk tid, att hon inte ställer upp i presidentvalet. I går kom Chris Christie, guvernör i New Jersey, med samma besked.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
De bådas beslut mottas med stor besvikelse bland många republikaner, som menar att ingen av de kandidater som är med i racet håller måttet. Republikanernas presidentkandidat kommer sannolikt nu bli någon av de fem "frontrunners": Romney, Perry, Cain, Gingrich, Paul eller Bachmann - Rick Santorum och Jon Huntsman har så här långt bara orkat samla en eller några få procent i opinionsmätningarna.
Michele Bachmann hade många anhängare under våren och sommaren och framstod som en av de klarast lysande stjärnorna på högerflanken. Men hennes popularitet har dalat snabbt och hon kämpar i motvind. Just nu ligger hennes opinionssiffror på under fem procent.
Gamlingen Ron Paul räknar ingen med, men faktum är att han har legat betydligt bättre till i alla mätningar i år jämfört med de tidigare gånger han ställt upp som kandidat. Han pendlar på mellan sju och tio procent.
Newt Gingrich var i princip helt utdömd i våras, efter en närmast katastrofal inledning på kampanjen. Men han har legat i och segar sig sakta upp i mätningarna, för närvarande runt tio procent.
De senaste veckornas raket är utan tvivel Herman Cain, pizzakungen som gått hem i de amerikanska stugorna med sitt avspända sätt och sitt lika tydliga som enkla budskap: 9-9-9. Vilket ska uttydas nio procents bolagsskatt, nio procents inkomsskatt och nio procents moms. Hans opinionssiffror är just nu drygt 15 procent.
Rick Perry, guvernör från Texas, var den tidigare raketen i mätningarna, men mindre lyckade insatser på flera debatter samt problem i vissa sakfrågor, har gjort att han tappat en del i slutet. Ligger för närvarande på strax under 20 procent, efter att ha varit uppe en bra bit ovanför 30 procent i flera mätningar.
Den som alltmer dominerar partiets kamp om kandidaturen är Mitt Romney. Till synes oberörd av Michele Bachmanns tidiga framgångar och av Rick Perrys höga siffror, har han fortsatt på sitt inslagna spår utan att ta till några drastiska eller dramatiska utspel. Vid några tillfällen gick han ut och kritiserade Rick Perry när debatten dem emellan var som hetast, annars har han mest synts välvilligt leende och lyssnande i samband med kandidaternas debatter - alltid varit mån om att titta på den som talar och att svara på kritik i hövlig och sympatisk ton. Han har betonat att de alla har som huvudmål att skapa jobb, minska budgetunderskottet och - framförallt - att tvinga bort Barack Obama från Vita Huset.
Vad Obama tycker om Christies och Palins beslut att inte kandidera vet jag inte. Men jag skulle tro att han är rätt nöjd. I praktiken är det med all sannolikhet bara en enda republikan i det nu slutliga startfältet som har en chans att slå Obama i det kommande presidentvalet; Mitt Romney. Övriga är för extrema i sina åsikter eller för kontroversiella på annat sätt.
Det gör att Barack Obama och hans valgäng i stort sett kan börja fokusera på Mitt Romney redan nu, trots att det är flera månader kvar innan det börjar klarna vem som blir hans utmanare.
måndag 3 oktober 2011
Wall Street-protesterna sprider sig
Den så kallade "Occupy Wall Street"-aktionen, protesterna intill New Yorks Citys finanskvarter, går nu in på sin tredje vecka och håller på att utvecklas till något av en folkrörelse.
Demonstrationen - mot finansvärldens girighet och för ökad social rättvisa och jämlikhet i USA - började som en liten och rätt spontan aktion den 17 september. Initiativet kom från Adbusters, en konsumtionskritisk kanadensisk miljöorganisation, som tidigare bland annat gjort sig känd för att ha proklamerat en internationell "Buy Nothing Day". Ockupationen av wall Street sägs vara inspirerad av bland annat den "arabiska våren".
"Occupy Wall Street" har kontinuerligt vuxit i storlek de senaste veckorna och fått alltmer uppmärksamhet, inte minst i amerikanska medier. I lördags var flera tusen personer på plats runt demonstrationens centrum strax intill Brooklyn Bridge och senare samma dag greps omkring 700 personer efter att de ockuperat bron under ett par timmar.
Protesterna har nu också spritt sig till över tio andra ordet runt om i USA och i helgen hölls demonstrationer i till exempel Los Angeles, Chicago, Boston och Denver.
Demonstrationen är ovanlig på flera sätt. Förutom initiativtagaren Adbusters, så är det ingen av de stora traditionella vänsterorganisationerna som officiellt står bakom den. Aktionen har dock fått mycket sympatiyttringar från såväl fackföreningar som progressiva politiker och en del kändisar (bland annat har rockgruppen Radiohead publicerat ett stöduttalande och det också rykten om att bandet skulle spela i parken i fredags, men det skedde aldrig).
Det finns inga uttalade, valda eller självutvalda talespersoner. Alla som är på plats representerar sig själv och ingen annan. Rörelsen har en inofficiell webbplats och naturligtvis både Facebook- och Twittersida. Dessutom någon slags webbsida via Adbusters. Ingen av dem gör några anspråk på att vara en formell röst för demonstranterna och de innehåller inga plakatmässiga budskap. Det närmaste ett gemensamt uttalande som demonstranterna - åtminstone de flesta - verkar ha ställt sig bakom kan ungefär översättas med att "vi 99 procent av folket tolererar inte längre den girighet och korruption som 1 procent står för" ("the one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%").
Många ser de här protesterna som början på en sedan länge efterlängtad reaktion mot den konservativa Teaparty-rörelsen. I vintras gick det en liknande protestvåg med vänsterperspektiv runt i landet, med start i Wisconsin. Den var dock betydligt mer organiserad och styrd från fackliga organisationer och dog mer eller mindre ut efter någon månad.
Det återstår att se om den protesten blir mer långlivad och om den kommer att få någon politisk kraft eller inverkan. Intressant att notera är att påfallande många av demonstranterna som uttalat sig i olika sammanhang, inte i första hand är kritiska mot högerkrafterna i USA. Istället skjuter de in sig på president Obama och att han inte tillräckligt kraftfullt tagit ställning för de svaga och utsatta i samhället och inte heller markerat tydligt mot finansvärlden och de stora bolagen.
Demonstrationen - mot finansvärldens girighet och för ökad social rättvisa och jämlikhet i USA - började som en liten och rätt spontan aktion den 17 september. Initiativet kom från Adbusters, en konsumtionskritisk kanadensisk miljöorganisation, som tidigare bland annat gjort sig känd för att ha proklamerat en internationell "Buy Nothing Day". Ockupationen av wall Street sägs vara inspirerad av bland annat den "arabiska våren".
"Occupy Wall Street" har kontinuerligt vuxit i storlek de senaste veckorna och fått alltmer uppmärksamhet, inte minst i amerikanska medier. I lördags var flera tusen personer på plats runt demonstrationens centrum strax intill Brooklyn Bridge och senare samma dag greps omkring 700 personer efter att de ockuperat bron under ett par timmar.
Protesterna har nu också spritt sig till över tio andra ordet runt om i USA och i helgen hölls demonstrationer i till exempel Los Angeles, Chicago, Boston och Denver.
Demonstrationen är ovanlig på flera sätt. Förutom initiativtagaren Adbusters, så är det ingen av de stora traditionella vänsterorganisationerna som officiellt står bakom den. Aktionen har dock fått mycket sympatiyttringar från såväl fackföreningar som progressiva politiker och en del kändisar (bland annat har rockgruppen Radiohead publicerat ett stöduttalande och det också rykten om att bandet skulle spela i parken i fredags, men det skedde aldrig).
Det finns inga uttalade, valda eller självutvalda talespersoner. Alla som är på plats representerar sig själv och ingen annan. Rörelsen har en inofficiell webbplats och naturligtvis både Facebook- och Twittersida. Dessutom någon slags webbsida via Adbusters. Ingen av dem gör några anspråk på att vara en formell röst för demonstranterna och de innehåller inga plakatmässiga budskap. Det närmaste ett gemensamt uttalande som demonstranterna - åtminstone de flesta - verkar ha ställt sig bakom kan ungefär översättas med att "vi 99 procent av folket tolererar inte längre den girighet och korruption som 1 procent står för" ("the one thing we all have in common is that We Are The 99% that will no longer tolerate the greed and corruption of the 1%").
Många ser de här protesterna som början på en sedan länge efterlängtad reaktion mot den konservativa Teaparty-rörelsen. I vintras gick det en liknande protestvåg med vänsterperspektiv runt i landet, med start i Wisconsin. Den var dock betydligt mer organiserad och styrd från fackliga organisationer och dog mer eller mindre ut efter någon månad.
Det återstår att se om den protesten blir mer långlivad och om den kommer att få någon politisk kraft eller inverkan. Intressant att notera är att påfallande många av demonstranterna som uttalat sig i olika sammanhang, inte i första hand är kritiska mot högerkrafterna i USA. Istället skjuter de in sig på president Obama och att han inte tillräckligt kraftfullt tagit ställning för de svaga och utsatta i samhället och inte heller markerat tydligt mot finansvärlden och de stora bolagen.
fredag 16 september 2011
Problemfylld amerikansk satsning på alternativ energi
För några veckor sedan gick det Kalifornienbaserade företaget Solyndra Inc. i konkurs. Uppemot elvahundra personer miste jobbet.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)