Bakom presidentvalet: Hur går det i kongressen?

De flesta fokuserar på höstens presidentval, men det är en hel del andra val samtidigt. Och vissa av dem är oerhört intressanta. Det gäller inte minst valet till kongressens båda kammare, representanthuset och senaten.
I huset står samtliga 435 platser på spel, ledamöterna har en mandatperiod på bara två år (i senaten väljs man på sex år).

Demokraterna tappade ju majoriteten i representanthuset i samband med mellanårsvalet 2010. Republikanerna har för närvarande 242 ledamöter mot demokraternas 191. Två platser är vakanta. Det är denna maktposition som gör att republikanerna har så stora möjligheter att stoppa eller åtminstone påverka Barack Obamas olika lag- och reformförslag.

Nya opinionssiffror visar att demokraterna har vissa möjligheter att återta majoriteten i representanthuset. Det är väldigt svårt att få en rättvis bild över opinionsläget eftersom valet är så splittrat, men sammantaget - sett över hela USA utan hänsyn till de lokala valdistrikten - leder demokraterna med ett par procentenheter.

Man ska nog inte dra för stora växlar på på denna statistik, men det är en indikation på att republikanerna inte ska ta för givet att höstens kongressval blir ännu ett segerval. Och vissa republikanska strateger är klart bekymrade:

"“It could be very, very hard”, sa till exempel det republikanska partiets tidigare ordförande Michael Steele i dagens Washington Post om höstens val till representanthuset.

Främst är det en allmän uppgång i opinionen för demokraterna som gynnar deras siffror. Och denna uppgång beror framförallt på att ekonomin förbättras och arbetslösheten är på väg ner.

Samtidigt är det rätt många som är besvikna över hur republikanerna hanterat sin majoritet i representanthuset. De har ofta framstått som envisa, tjurskalliga och helt utan vilja att kompromissa eller hitta möjliga lösningar över partigränsen - en attityd som fått även en del inom partiet att reagera. Många av de nyvalda republikanska ledamöterna har kommit in på så kallade tea party-mandat och är överlag inte särskilt intresserade av att samarbete "over the aisle".

I senaten lyckades demokraterna behålla majoriteten vid valet 2010: 51 mandat mot 47 (två ledamöter är independents). En tredjedel av senatsstolarna väljs om vartannat år. Här är opinionsläget helt jämnt för närvarande. Demokraterna har enligt senaste mätningen 45 mer eller mindre säkra senatsplatser mot republikanernas 47. Striden kommer främst att stå om de åtta återstående.

Nytt år och nya politiska vindar i USA

Nytt år innebär att de nyvalda ledamöterna tar plats i de tusentals olika politiska församlingar som finns på olika nivåer runt om i USA.

Nationellt är det ju maktskifte i representanthuset, som från och med nu behärskas av republikanerna efter den stora valsegern i höstas. Partiet tog 63 mandat från demokraterna och har nu 242 av de totalt 435 platserna.

Talmannen sedan fyra år, demokraten Nancy Pelosi, tvingas nu avgå och kommer att ersättas av republikanen John Boehner. Han tillträder formellt på onsdag, i samband med att den 112:e kongressen öppnas.

Även i senaten gick republikanerna framåt, men där behåller demokraterna majoriteten. Men det var på håret. Partiet har nu 51 senatorer av de totalt 100 platserna. Dessutom brukar man räkna in de två oberoende ledamöterna till dem demokratiska senatsgruppen, så republikanerna har totalt 47 platser. Att demoktratena inte förlorade majoriteten beror enbart på att bara en dryg tredjedel av mandaten i senaten var uppe för omval - eftersom mandatperioden för varje ledamot är sex år, så är respektive plats valbar endast vart tredje val.

Den nya sammansättningen i kongressens båda kamrar lär inte underlätta för Barack Obama. Bland annat har republikanerna i representanthuset sagt sig vilja riva upp den historiska hälso- och sjukvårdsreformen.

När det gäller delstaterna, så är nu 29 av de 50 guvernörerna republikaner, jämfört med 24 före nyår. Även i delstatsparlementen har republikanerna skördat stora framgångar överlag.

Här i Washington DC tillträdde den nya borgmästaren formellt i samband med en stor ceremoni i går, söndag. Mer än 3 500 personer deltog i festligheterna när Vincent Gray tog över efter Adrian Fenty. Och Gray gick redan dag ett ut och kritiserade sin företrädare för att ha misskött sta'ns finanser. Underskottet på 440 miljoner dollar ska reduceras främst via besparingar, men det kan också bli skattehöjningar. De satsningar som Fenty initierade, som renoveringar av stadens skolor och parker, utbyggnad av cykelleder och liknande, kommer att prioriteras ner.

Det har kommit en ny tid till Washington..

Bristen på entusiasm kan avgöra valet

I morgon, tisdag, är det valdag här i USA och enligt opinionsmätningarna ser det ut att bli en rysare. Republikanerna kommer att gå fram rejält på i stort set alla fronter och som det verkar tar de över majoriteten i representanhuset. I kongressens andra kammare är det betydligt jämnare, främst för att nästan två av tre platser inte är valbara - senatorerna har sex års mandatperiod vilket innebär att en tredjedel av kammaren väljs om vartannat år. Hade alla senatssäten varit uppe för omval hade republikanerna sannolikt tagit över också här. De senaste opinionsmätningarna talar om att senaten kommer att delas upp i två exakt lika stora block: 50 republikaner och 50 demokrater (där ingår även två oberoende senatorer).

Barack Obama har kampanjat intensivt de sista veckorna och i lördags var det ett gigantiskt stormöte här i Washington DC; Runt 200 000 personer kom när komikerna Jon Stewart och Stephen Colbert hade kallat till en träff vid National Mall, strax nedanför kongressbyggnaden. Temat var "Restore Sanity" och det hela var någon slags liberalt färgad reaktion på Glenn Becks Tea Party-präglade massmöte "Restoring Honor" i slutet av augusti.

Frågan är dock om Obamas slutspurt och det stora mötet i helgen räcker för att demokraterna ska kunna vända det här. Det pratas allmänt här i USA om att partiets största problem just nu är bristen på entusiasm och engagemang. Många som röstade på Obama för två år sedan är besvikna på den politik som förts och även om de inte kan tänka sig att rösta republikanskt, så kommer en stor del av dem stanna hemma på valdagen. Vilket förstås gynnar republikanerna, som dessutom ser ut att få en rejäl uppslutning bland sina väljare.

Detta "enthusiasm gap" kan avgöra valet.

Guvernörsvalets märkliga effekter på kartan

Det är lite drygt två veckor kvar till mellanårsvalet här i USA och den stora striden ser ut att stå om senaten. Att republikanerna kommer att plocka ett antal mandat är helt klart. Frågan är om det räcker för att ta hem majoriteten. I så fall måste de vinna tio nya platser - och det är absolut inte omöjligt att de klarar det.

De hetaste senatsvalen just nu är i Nevada, Illinois, West Virginia och Colorado där det i stort sett är dött lopp mellan de demokratiska respektive republikanska kandidaterna enligt de senaste opnionsmätningarna.

I kongressens andra kammare, representanthuset, lutar det mer åt ett maktskifte. Som det ser ut nu kommer republikanerna att erövra minst de 40 mandat som krävs - och sannolikt ytterligare minst ett tiotal.

Det tredje stora valet handlar om 37 guvernörsstolar ute i delstaterna. Även här kommer republikanerna att går framåt rejält. Guvernörsvalet är kan möjligen betraktas som måttligt intressant urifrån ett svenskt perspektiv, men detta års val är extra viktigt. Var tionde år ritas nämligen valkartan om i USA, baserat på senaste folkräkningen ("Cencus"). Delstater med folkökningar får fler mandat i representanthuset på bekostnad av delsteter med folkminskningar.

I denna omritning har guvernören i varje delstat en nyckelroll. Det är nämligen han/hon som i praktiken ritar upp de nya valdistrikten inom delstaten. Detta kan göras på olika sätt och gynna eller missgynna ett partis möjligheter att plocka mandat.

Ta till exempel Florida, som har en rätt kraftig ökning av folkmängden. Alltså kommer delstaten att kunna skicka mer folk till kongressen. Vinner den republikanska guvernörskandidaten valet kan han (Rick Scott) göra den nya indelningen för valdistrikten och han kommer garanterat rita in gränserna så att det gynnar republikanska kongresskandidater. Vinner demokraten (Alex Sink) kommer hon förstås vara kreativ åt andra hållet. Just nu leder Sink knappt i opinionsmätningarna.

Det här systemet har fått vissa valdistrikt att se helt horribla ut när man kollar in dem på en karta. Några ser ut som solfjädrar, andra består av två konsiga halvcirklar och en del består av märkliga långsmala korridorer.

Den amerikanska politiken är sannerligen något att förundras över...

För den som, likt mig själv, är en valpolitisk nörd kan jag rekommendera en jättekul webbplats där man kan följa valet utifrån en massa olika vinklar och vrår: Real Clear Politics. Kolla särskilt in deras sammanställningar av de senaste opinionsmätningarna, som uppdateras så fort det kommer in en ny mätning.

En månad kvar till valet

Det så kallade mellanårsvalet här i USA närmar sig med stormesteg. Om lite drygt en månad, den 2 november, ska folket här välja om hela representanthuset samt rösta om 37 av 100 platser i senaten, lika många guvernörer och många tusen andra förtroendevalda på delstats- och lokalnivåer.

Det mesta pekar mot att republikanerna kommer att ta vinna många mandat på alla nivåer. Enligt opinionsundersökningarna är trenden klar; det blåser en kraftig högervind över hela USA. Kombinationen av fortsatt hög arbetslöshet, sjunkande bostadspriser (det kom en ny rapport i dag som talar om ännu lägre priser generellt också nästa år), oror för budgetunderskottet och en allmän besvikelse på Barack Obama - som i mångas ögon inte motsvarat de förväntningar han byggde upp inför presidentvalet - gör att demokraterna har det tufft nu.

Samtidigt har Tea Party-rörelsens intåg på den politiska arenan rört om grytan både till höger och vänster. Republikanska partiet är splittrat och i delstater som Florida, Alaska, Delaware, Kentucky och Nevada har närmast högerextremistiska och Tea Party-understödda kandidater vunnit de republikanska primärvalen till senaten. Det som tidigare såg ut som klara republikanska segrar är inte längre lika klara. Extrema kandidater har svårt att attrahera den stora gruppen väljare som är mer moderata republikaner. Konsekvensen kan bli att dessa istället stödjer någon av de andra kandidaterna eller helt enkelt låter bli att rösta. I båda fallen gynnas demokraterna av detta.

President Obama är nu ute och försöker gjuta mod i partiet. Han far land och rike runt och håller mindre möten på folks bakgårdar (naturligtvis intensivt bevakade av medierna) och stora massmöten på universiteten. Hans kampanj har gett ett helt annat fokus på det kommande valet och det finns tecken på att demokraterna nu sakta håller på att få lite vind i seglen trots allt.

Frågan är dock om det inte är för sent. Hur karismatisk än Barack Obama är, så är det nog väldigt svårt att kunna vända det här på bara en månad.

Demokraterna kommer att sannolikt att förlora sin majoritet i representanthuset och dessutom ett antal platser i senaten - men dock kunna behålla en knapp majoritet där. Det innebär i så fall ett politiskt läge där republikanerna kontrollerar en kammare i kongressen, demokraterna den andra. Vilket garanterat kommer att leda till att väldigt många frågor hamnar i den berömda långbänken.

Det blir således betydligt svårare för Barack Obama att bedriva den politik han gick till val på för två år sedan. Han hade sitt tillfälle under sin första halva av mandatperioden, då demokraterna kontrollerade hela kongressen.

Frågan är om han använde sig av den möjligheten tillräckligt mycket. Och vad det här innebär för hans chanser att bli omvald 2012.

Teaparty-rörelsens första politiska offer

Republikanen Robert Bennett ville gärna ha en fjärde mandatperiod som senator för Utah. Och för något år sedan var det knappast någon som tvekade att han skulle sitta kvar. Hans väljarstöd i den konservativa delstaten var massivt.

Tills Teaparty-rörelsen kom in i bilden. Då förändrades allt. Nu blir det ingen ytterligare period för Bennett.

Bennetts senatorsplats är en av de drygt 30 som är föremål för omval nu i höst. Varje senator sitter sex år och vartannat år är en tredjedel av mandaterna uppe till val.

Robert Bennett är en konservativ republikan. Men enligt teapartisterna är han inte tillräckligt konservativ. De har bland annat kritiserat honom för att han stödde de första besluten om att gå in och stödja bankerna med statliga medel - något som för övrigt också kritiserades från västerhåll. Det ironiska i sammanhanget är att det var den förra presidenten George W Bush som drev igenom detta statliga stöd...

Trots att Bennett fick stöd av Mitt Romney - en ytterst tänkbar republikansk presidentkandidat 2012 - röstade partiets nomineringsmöte bort honom. Och anledningen till detta kan härledas direkt till kritiken från Teaparty-rörelsen. Läs mer i Washington Post.

Att Romneys stöd inte räckte är i sig intressant och säger en del om hur stämningen är internt i det republikanska partiet och vilken effekt teaparty-rörelsen redan har internt. Det är uppenbart att partiet är på väg att vika kraftigt mot höger. Och detta är något som ses med viss förtjusning från demokraterna, eftersom ett alltmer extremt republikanskt parti lär skrämma bort mittenväljarna och de mer liberalt sinnade republikanerna.

Det finns flera tänkbara offer i kölvattnet från teapartisterna. I Florida hade den sittande republikanske guvernören Charlie Crist tänkt sig en senatorsplats från 2010 och till att börja med såg allt ut att gå enligt planerna. Men så dök Marco Rubio upp. Han befinner sig långt ut på partiets högerflygel och med stöd från bland annat teapartisterna seglade han snabbt upp i ledningen i opinionsmätningarna.

För en dryg vecka sedan meddelande Crist att han inte kommer att kandidera för det republikanska partiet vid senatsvalet i november. Han ställer upp som oberoende kandidat - och hoppas därmed att kunna få röster från mer moderata mittenväljare som tycker att Rubio befinner sig för långt till höger.

Det återstår att se om denna taktik kommer att bli framgångsrik.

Men redan nu kan man konstatera att teaparty-rörelsen satt konkreta avvttryck på den politiska kartan...

Komplicerat konstitutionellt lapptäcke

Ju längre jag bor här och ju mer jag studerar amerikansk politik på nära håll, desto mer förstår jag... inte.

Det amerikanska politiska systemet vilar på "the founding fathers" tankar, som sattes på pränt 1766 i det dokument som kallas "Declaration of Independence".

Sedan dess har mycket vatten runnit genom Potomac River och det ursprungliga konstitutionella dokumentet har kompletterats. Och kompletterats. Och kompletterats...

Numera är den amerikanska konstitutionen är veritabelt lapptäcke, med mängder av tillägg, speciallösningar, undantag och andra märkligheter. Att det är svåröverblickbart och närmast omöjligt att förstå samt öppnar för allehanda tolkningar så fort en konflikt är i sikte - råder det ingen större tvekan om.

Det skulle vara intressant att se en siffra på hur mycket pengar, tid och andra resurser som lagts på domstolsförhandlingar genom tiderna på grund av den grumliga konstitutionen. Snacka om resursslöseri.

Den senaste diskussionen om förändringen av den amerikanska vårdsektorn är en utmärkt illustration på detta lapptäcke. Låt mig förenkla kraftigt:

Den federala politiska strukturen bygger på maktdelning mellan kongressens två kamrar, presidenten och högsta domstolen. Den sympatiska tanken är att de tre makterna ska kontrollera varandra och allt bygger på ett komplicerat samspel, där en del grundläggande villkor måste uppfyllas för att ett lagförslag ska antas.

I kongressen finns det en mängd olika regler för hur representanthuset respektive senaten kan fatta beslut. I senaten krävs till exempel kvalificerad majoritet, minst 60 av 100 röster, för att vissa lagförslag ska gå igenom. Det gäller dock inte alla förslag. Ofta räcker det med enkel majoritet (om jag inte minns fel gäller dessutom ytterligare andra regler vid grundlagsförändringar). I huset krävs normalt enkel majoritet, men inte alltid.

För att en president ska kunna skriva under och därmed giltigförklara ett lagförslag, måste kongressens båda kamrar först enas. Normalt. Men inte alltid.

Just nu jobbar man intensivt på hälso- och sjukvårdsförslaget. Det finns två beslut, ett taget av huset och ett av senaten. På grund av ändrade majoritetsförhållanden i senaten kan demokraterna troligen inte få igenom ett förändrat beslut. Alltså måste huset ändra sig - och anta senatens förslag.

Men det kommer inte huset att göra. Det finns några saker i senatsbeslutet som inte många demokrater i huset kan gå med på. Alltså kommer man inte att få majoritet för senatsbeslutet i huset.

Hänger ni med?

Då kommer vi in på de mer komplicerade konstitutionella trollkonsterna. Och i detta sammanhang är begreppet reconciliation avgörande. Genom att representanthuset i princip antar senatsbeslutet, men gör några tillägg och ändringar i det, kan sedan senaten anta dessa förändringar via reconciliation, vilket i praktiken innebär att det räcker med enkel majoritet. Den här typen av beslut infördes 1974 för att undvika låsningar mellan kamrarna, så kallad filibuster och har använts flitigt av båda partierna sedan dess. Kontentan är att senatsbeslutet ligger fast, men att det görs vissa mindre förändringar eller tillägg.

Som om inte detta vore tillräckligt komplicerat, så funderar nu den demokratiska talmannen i representanthuset Nancy Pelosi att undvika en omröstning om senatens förslag till vårdreform. Det finns nämligen en sådan möjlighet. Den kallas "self-executing rule" eller "deem and pass" och innebär mycket förenklat att om huset säger ja till de tillägg och ändringar som senaten ska ta ställning till enligt "reconciliation", så förutsätts huset också stå bakom senatens ursprungsförslag.

Alltså behövs ingen omröstning i representanthuset och vips så är båda kamrarna eniga om ett lagförslag som kan skrivas under av presidenten...

Detta politiska rävspel har naturligtvis fått republikanerna att flyga i taket - vilket man kan förstå. Samtidigt kan det vara bra att ha i minnet att även det partiet använs av exakt samma taktiska manövrar för att få igenom sina egna förslag tidigare. Och då har demokraterna flugit i taket.

Det är lätt att förstå att politikerföraktet riskerar att breda ut sig. Och att vanligt folk fattar allt mindre av vad de förtroendevalda sysslar med.

Samtidigt är det här ett tecken på att det finns svåra, strukturella och grundläggande problem i den ofta så hyllade amerikanska konstitutionen. Detta lapptäcke av märkliga lösningar för att komma undan olika former av begränsningar och låsningar gör sannolikt ingen glad. Mer än möjligen statsvetare.

Om nu demokraterna får igenom sin vårdreform i hela kongressen, så väntar nästa process: Republikanerna kommer med all sannolikhet hävda att beslutet tagits på ett okonstitutionellt sätt och det blir därmed ett ärende för högsta domstolen...

Läs gärna Dana Milbanks kolumn i dagens Washington Post.

Scott Brown kan fälla sjukvårdsreformen

Scott Brown är mannen som kan fälla den amerikanska sjukvårdsreformen.

I morgon, tisdag, är det ett kompletterande senatsval i Massachusetts. Orsaken är att delstatens ena senatsplats stått tom sedan Ted Kennedy avled förra året. Och enligt delstatens egna regler kan inte senatsplatsen ersättas provisoriskt, fram till nästa ordinarie val. Utan en ersättare måste utses genom ett fyllnadsval.

Traditionellt är Massachusetts ett demokratiskt fäste. Det är här klanen Kennedy har sin hemmabas och den nu aktuella senastplatsen har prenumererats av Kennedyfamiljen sedan 1953. Först var John F senator fram till 1960. Därefter övertogs platsen av Ted som sedan behöll den fram till sin död i augusti.

Och nu i morgon ska alltså en ny senator röstas fram. Slaget står mellan demokraten Martha Coakley och republikanen Scott Brown. Enligt gallupundersökningar är det helt jämnt mellan de båda kandidaterna. Det kan bli så att mandatet går republikanerna, vilket i och för sig är en historisk händelse. Men dessutom kan leda till att hela den mödosamt framarbetade sjukvårdsreformen är hotat.

För att reformen ska gå igenom i senasten behövs nämligen kvalificerad majoritet, minst 60 röster (av 100). Så länge Ted Kennedy levde hade demokraterna exakt den majoritet som krävs - 60 platser i senaten med hjälp av två oberoende senatorer. Men om nu Scott Brown vinner i morgon, så ändras styrkeförhållandet, demokraterna (med två oberoende) kommer bara att ha 59 ledamöter. Och republikanerna 41.

Och då kan konsekvensen bli att Barack Obama inte kan få igenom sin sjukvårdsreform. Brown har redan klart deklarerat att han kommer att göra som sina partikamrater, det vill säga rösta nej.

Därför har Obama ägnat en hel del tid och kraft den senaste tiden för att stödja den demokratiska kandidaten Marta Coakley. Vinner hon ligger vägen betydligt mer öppen för en reform.

Men vinner Brown ser det värre ut, även om det inte är helt hopplöst. Senaten har redan sagt jag till ett reformförslag, som dock ser rätt annorlunda ut än det förslag som godkändes i den andra kammaren, representanthuset. Normalt ska nu dessa båda förslag kompromissas ihop och sedan klubbas gemensamt av de båda kamrarna. Vinner Brown lär det inte vara möjligt.

Det leder i så fall att representanthusets ledamöter blir en slags gisslan. För eftersom senaten godkänt ett förslag till reform, skulle huset kunna godkänan exakt samma förslag. Vilket i praktiken innebär att kongressen enats, utan att senaten behöver ta upp frågan mera. Det tidigare beslutet gäller.

Förlorare här är i så fall de demokratiska ledamöter i representanthuset, som tvingas gå med på det rätt mycket försiktigare senatsbeslutet för att det lverhuvudtaget ska bli en reform.

Snacka om ett val under galgen... Det ska bli mycket intressant att se vad som händer i Massachusetts i morgon.

Det ironiska i sammanhanget är att just Massachusetts redan genomfört en rejäl sjukvårdsreform som i många stycken påminner om den som nu kongressen håller på att fila på. Och att omkring 70 procent av invånarna i delstaten stödjer denna reform - även nu flera år efter att reformen genomfördes. Så delstaten har redan ett betydligt bättre fungerande försäkringssystem än i stort sett hela övriga USA - och kan bli den delstat som förhindrar at resten av landet ska få ungefär samma system.

Jag har tidigare skrivit en del om sjukvårdsreformen och om Massachusetts. Läs till exempel i detta inlägg från september förra året. Eller det här från månaden före.

Ytterligare ett steg mot vårdreform

Kongressens representanthus sa som väntat ja till förslaget om en amerikansk hälso- och sjukvårdsreform. Segern var dock knapp, 220 röster mot 215. Nästan 40 demokrater gick emot förslaget, en republikan stödde det.

Nu väntar en liknande omgång i senaten, där det kan bli ännu tuffare för demokraterna att få igenom nödvändig majoritet. Dessutom ser senats- respektive representanthusförslagen inte likadana ut. Det innebär att de båda kamrarna måste jämka ihop sig sinsemellan. Och som inte detta var tillräckligt... Vita huset måste också vara med på noterna och kunna ställa upp på det ihopkompromissade slutförslag som så småningom ska leda till ett gemensamt kongressförslag. Först därefter kan förslaget hamna på presidentens bord för formell underskrift.

Barack Obama hoppas att denna process ska vara klar före årsskiftet, vilket i så fall skulle innebär att han slipper äta upp sitt redan klassiska uttalande om att en sjukvårdsreform "can not wait, must not wait and will not wait another year", sagt den 24 februari i år.

Frågan är dock om han kommer att klara det. Mitt grundtips är att lagförslaget kommer att skrivas på efter årsskiftet. Kanske på ettårsdagen av tillträdandet?

Jämställdhet inom amerikansk politik? No way!

I vanlig ordning är jag långt före main stream media ;-)

Före jul skrev jag en krönika i svenska medier om att USA är ett u-land när det gäller jämställdhet. Washington Post hade en artikel på samma tema häromdagen: Does a Glass Ceiling Persist in Politics?

I artikeln uttalar sig flera om att det råder andra villkor för kvinnliga politiker. De granskas tuffare, deras personliga egenskaper kritiseras hårdare och de utsätts överhuvudtaget för ett större tryck än många av sina manliga kollegor. Såväl Hillary Clinton som Sarah Palin var inne på detta - och det senaste exemplet är Caroline Kennedy. Hon var tilltänkt som Clintons ersättare som senator från New York, men hoppade av strax innan hon skulle utses.

The Post:

"There's something different about when women run," said Bob Shrum, a Democratic consultant and a close ally of Kennedy. Echoing the complaints of many other family friends, Shrum noted that much of the criticism of Kennedy centered on her demeanor -- her soft voice and use of the phrase "you know" -- similar to the types of complaints that were so prevalent during the campaigns of Clinton and Palin.

Samtidigt konstaterar artikelförfattaren att Roland Burris, demokrat från Illionois, nu är insvuren som senator på Barack Obamas plats, trots att han utsågs av den brottsmisstänkte guvernören Rod Blagojevich och att Burris själv varit ifrågasatt på grund av både hög ålder och en rätt märklig personlighet. Men det har uppenbarligen inte hindrat honom från att bli senator...

Omkring 85 procent av ledamöterna i representanthuset är män. I senaten är motsvarande andel 87 procent män. För övrigt kan noteras att det finns en enda svart senator. Nämligen nämnda Burris.