Nakenchocken i köket fortsätter

I dag följer Washington Post upp historien om mannen som var naken i sitt eget kök. Inga större avslöjanden, men det finns tydligen ett par liknande fall i den intressanta amerikanska rättshistorien. Dessutom analyserar The Post vad man kan riskera om man går ut och hämtar tidningen endast iklädd sin morgonrock - och vinden tar tag i i rocken och avslöjar ett och annat.

Read all about it...

Om att gå naken i sitt eget kök

Tidigt i måndags morse gick Eric Williamson, bosatt i Virginia strax utanför DC, upp och gick ut i köket för att sätta på kaffe. Inget märkligt med det. Sannolikt har han gjort det tusentals gånger i sitt 29-åriga liv.

Enda skillnaden var att hans frukostfixande i köket bevittnades av en mamma och hennes sjuårige son. Och mamman ringde larmnumret 911. För Williamson hade inga kläder på sig. Nu riskerar han upp till ett års fängelse för "indecent exposure", vilket rimligen bör översättas till blottning.

Eric Williamson erkänner att han gick omkring i sitt kök utan kläder. "Men det var mörkt, jag var ensam hemma och jag hade ingen aning om att det var någon därute som tittade på mig".

I tisdags framträdde han i flera olika nyhetskanaler och berättade om hur han blivit gripen av polisen, försetts med handbojor och släpats med in till det lokala sheriff-kontoret. Hela grejen presenterades på temat: Har man verkligen inte rätt att gå naken i sitt eget hem? Och det är ju en högst relevant fråga. Frågan är dock var gränsen går mellan nakenhet och förargelseväckande beteende.

Den mamma som polisanmälde Williamson har nämligen en helt annan version. Enligt henne så blottade sig 29-åringen uppenbart medvetet för henne och sonen. Först i ett fönster. Och sedan följde han med i deras riktning och ställde sig i ett annat. Nu har det dessutom kommit fram ett annat vittna som verkar ha varit med om samma sak.

Och de personer som Eric Williamsons delar hus med, säger att han var rätt packad på måndagsmorgonen och därför inte följde med det övriga gänget (de är dykare) till jobbet.

Historien väckte stort genomslag i nationella medier här i USA i går. Kolla t ex Fox News. Och vid en första anblick stönar man ju högt över den amerikanska prydheten och dubbelmoralen, särskilt i konservativa delstater som Virginia... Herregud, ska man bli arresterad och kastad i fängelse för att man går naken i sitt eget kök? Vad är det för land?

Men i takt med att mer information kommit fram i fallet, desto mindre svartvit blir storyn. Precis som så ofta. Det kan mycket väl vara så att Eric faktiskt mycket medveten om vad han gjorde och att han nog rimligen borde åtalas för blottning. Trots att han befann sig i sitt eget kök.
Men den här historien var ju för bra för att låta bli att sända. Som sagt, kolla aldrig en bra story.

Washington Post om mediernas snabbhet

Washington Posts kolumnist Dana Millbank tar i dagens tidning (tisdag) upp frågan om mediernas behandling av sanningen och relevansen. Under rubriken "The news is broken" tar Millbank upp flera fall där de stora mediebolagen medvetet eller omedvetet blivit förda bakom ljuset den senaste tiden. Det senaste från i går, då en grupp radikala aktivister mycket skickligt lyckades lura stora delar av den amerikanska medievärlden. De fixade en snygg webbplats, skickade ut ett pressmeddelande och anordnade en presskonferens - allt under namnet US Chamber of Commerce, den amerikanska handelskammaren.

Budskapet var att handelskammaren, en konservativ företagsorganisation som årligen lägger ner mycket lobbypengar på att påverka politiken i Washington, nu plötsligt gjort helt om i klimatfrågan. Fråna att ha varit stenhårda motståndare till alla former av begränsningar av koldioxidutsläpp, ställer man sig nu bakom det förslag till hårdare lagstiftning som just nu behandlas i kongressen. Läs hela storyn via länken ovan. Den är värd att läsa...

"Handelskammarens" utspel blev "Breaking News" på ett flertal av de tunga mediekanalerna - inklusive Washington Post - konstaterar Millbank. Han skriver bland annat:

In the current media environment, where it's more important to have it first than to get it right, it won't be long until the next mix-up.

Han tar även upp exemplet med ballongpojken samt den gången för en dryg månad sedan, då alla medier gick totalt i spinn för vad man trodde var en terrorhandling mitt på Potomac River. Efter total upphetsning, livebilder och inkallade experter, visade sig så småningom bara vara en övning. En sådan som polis och räddningskår håller flera gånger i månaden. Grejen var bara att detta råkade vara den 11 september...

Det finns fler exempel. Jag skrev om ett för ett knappt år sedan, under rubriken "Blåsta medier". En never ending story, det här.

Mera om ballongpojken

Det är lätt att lockas skriva "vad var det jag sa?" (se mitt förra inlägg). Hur som helst så visade det sig att hela historien om ballonpojken med största sannolikhet är en bluff.

Den lokala polisen har inlett en utredning och det finns uppenbarligen tydliga tecken på att föräldrarna, eller åtminstone pappan, medvetet planterat storyn för att få uppmärksamhet.

Nu väntar jag bara på den självkritiska debatten bland journalister om mediernas roll, etik och ansvar. Och jag lär väl få vänta länge på den...

Pojken i ballongen

Jag säger då det... Den där storyn med pojken i ballongen slår väl det mesta. En skickligt arrangerad publicitetskupp? Eller en synnerligen märklig kombination av en massa konstigheter?

Hur som helst. Här i USA har den här historien gått live oavbrutet sedan den dök upp först någon gång i eftermiddags. Först följdes den svävande ballongen, där en 6-årig antogs finnas. Sedan landade den (både ballongen och storyn) på en åker, befanns tom. Då hade man redan börjat spekulera i att pojken ramlat ur vid starten. Sedan hittades pojken hemma på gården och nu i kväll har familjen intervjuats i direktsändning i CNN (och säkert även på andra håll).

Allt fler börjar ana att detta var en kupp för att skapa publicitet kring familjen, som redan varit med i en TV-sänd realitetssåpa (Wife Swap) som bygger på att man ska byta fru.

Som den skeptiker jag är, började jag rätt snabbt misstänka att det hela var någon slags bluff. Misstankarna har väl inte blivit mindre i takt med att den här galna historien utvecklat sig. Men det intressanta är väl egentligen hur medierna agerat och hur nyhetsproduktionen fungerar - och vilka konsekvenserna kan bli när de rätta ingredienserna infinner sig samtidigt.

Här fanns det gott om bra nyhetsingredienser som skapade förutsättningar för ett enormt medialt genomslag: dramatik med ett oklart slut, en grym situation, en ensam liten pojke i ballong på tusen meters höjd, en halvkänd familj, diverse oklarheter som måste klaras ut etc.

Det är inte första gången som nyhetsmedier går i spinn på en story som visar sig vara helt eller delvis felaktig - och kanske till och med planerad. Det känns som om många ansvariga på redaktioner runt om i det här landet och sannolikt också i resten av världen bör fundera lite på vad de faktiskt förmedlar, i vilken form de gör det och på vilken information de bygger sin rapportering. Samt - inte minst - vilken roll de spelar i denna genommedialiserade värld och vilket ansvar detta innebär.

Dessutom väcker det här frågor om föräldraskap. Det känns onekligen rätt cyniskt att utnyttja en sexårig pojke på det här sättet - förutsatt att det nu är en bluff.

Läs gärna min favoritjournalists inlägg om saken här.

Ett steg närmare vårdreform

Senatens finansutkott ställde sig i dag bakom senator Max Baucus förslag till vårdreform. Det var i och för sig väntat. Men det som de flesta såg fram emot med spänning var hur den republikanska senatorn Olympia Snowe skulle rösta. Hon är den republikan som tydligast varit för en vårdreform enligt ungefär de tankar som Barack Obama har. Men skulle hon palla att gå emot sitt eget parti i frågan?

Svaret blev ja. Hon röstade ja till Baucus förslag. Mycket talar därmed för att hon också kommer att säga ja när förslaget så småningom kommer upp i senaten - vilket innebär att reformen får de nödvändiga 60 rösterna för att hela processen ska kunna föras vidare.

Beslutet i finansutskottet är ett viktigt steg mot en reform. Men det är långt kvar innan det finns ett beslut som kan skrivas under av presidenten. Parallellt med senaten, arbetar även representanthuset med sitt förslag. När de båda förslagen tagits av respektive kamrar, ska en kongresskommitté försöka skapa ett gemensamt förslag. Denna kompromiss ska sedan åter upp i de båda kamrarna för godkännande. Först därefter kan ett färdigt förslag landa på Barack Obamas bord.

För den som är intresserad av ämnet rekommenderas dagens nyhetsartikel i Washington Post.

Om den norska nobelpriskommittén

"Maybe Obama was awarded because he didn't smack Joe "You lie!" Wilson".

Skämten kring fredspriset börjar hagla i amerikanska medier. För en gångs skull är höger och vänster i stort sett överens om något här i USA. Beslutet att ge Barack Obama fredspriset var fel, fel, fel.

Det hela börjar bli en aning pinsamt för den norska fredspriskommittén. Jag har precis kikat igenom några av de tjocka söndagstidningarna här i USA och det finns gott om kommentarer kring utnämningen. Alla verkar vara kritiska till beslutet. Någon kallar kommittén naiv. En annan utmålar dess ledamöter som "politiskt korrekta vikingar" som inte förstår särskilt mycket av konsekvenserna av utnämningen. En tredje är inne på att norrmännen på detta sätt missgynnar fredssträvanden och därmed helt missat poängen. "Eftersom kommittén är politisk tondöv kommer den aldrig att erkänna sitt misstag", skriver en fjärde. Och så vidare.

Konservativa tidningen Examiner har placerat Fredspris-utnämningen på första plats i veckan ""Ten worst ideas of the week" och rubricerar med "Nobel no-no". Skribenter och debattörer på högersidan tar upp det faktum att både Ryssland och Kuba var tidigt ute och gratulerade Obama till priset: "Tydligare än så kan det ju inte sägas att vi är på väg käpprätt åt skogen med det här landet" kan väl en sammanfattning av deras inlägg lyda.

Från vänsterhåll är man milt uttryckt upprörd över att en president som inte lyckats genomföra knappt något av det han lovat när det gäller fredssträvanden - och som gick till val på att den amerikanske militära närvaron i Afghanistan skulle öka snarare än minska - får det finaste av alla fredspriser som finns.

Kort sagt; Inte många verkar särskilt imponerade av den norska kommittén. Jag tror man kan inkludera presidenten själv i den gruppen. Han hade nog gärna sluppit detta pris.

Undantag finns dock. Vänsterskribenten John Nichols, som aldrig tvekat när det gäller att kritisera Obama och som jag själv intervjuat av just det skälet, är en av de verkligt få som tycker att norrmännen fattat rätt beslut. Läs hans inlägg här.

Om Obama som fredspristagare

Ursäkta den ringa uppdateringen här på Amerikareportage. Anledningen är helt enkelt att jag har fullt upp med jobb. Men jag kan naturligtvis inte låta bli att kommentera det faktum att Barack Obama utsetts till fredspristagare av den norska nobelpriskommittén.

Reaktionerna har här i USA, precis som på de allra flesta andra håll i världen verkar det som, mest präglats av förvåning. Även Obama själv verkade uppenbart pinsamt berörd och möjligen även en aning irriterad när han kort kommenterade utmärkelsen i dag.

Och den uppriktigt sagt väldigt konstiga utnämningen kritiseras från både vänster och höger i USA. Från vänster är man upprörd över att en president som snarast utökat krigsaktiviteterna i Afghanistan och som hittills inte i praktiken minskat insatserna i Irak och som på det hela taget pratat mer än verkat, ska vara den som får Nobels fredspris. Och från höger är man kritisk till bland annat att Obama nu bakbinds och inte kommer att agera lika kraftfullt mot talibaner och al qaida. Dessutom är man upprörda över att varken Reagan eller Bush blev fredspristagare...