Knappt men klart för reformen

Knappt men klart, brukar det heta i sportsammanhang.

Samma sak kan man säga om amerikanska högsta domstolens beslut om "Obamacare". Med röstsifforna fem mot fyra röstade domstolen igenom att reformen - med några förbehåll - är konstitutionell. Seger för Barack Obama, med andra ord.

Jag cyklade själv över till HD denna morgon för att kolla läget. Massor av journalister på plats och demonstranter och allmänt nyfikna strömmade till hela tiden.

När beslutet offentliggjordes rådde en hel del förvirring till att börja med. Flera medier, med CNN i spetsen, missuppfattade domen och rapporterade under nästan tio minuter att domstolen gjort tummen ner för sjukvårdsreformen. Men så var alltså inte fallet.

Frågan är om HD:s beslut gynnar eller missgynnar Barack Obamas återvalschanser.

Hur som helst lär sjukvårdsreformen åter segla upp som den viktigaste valfrågan vid sidan av ekonomin och jobben. Mitt Romney har ju lovat att riva upp reformen så fort han får chansen. Och med en majoritet i kongressens båda kamrar - som kan bli följden om republikanerna surfar på en framgångsvåg även i detta val - lär han ha rätt stora möjligheter att stoppa åtminstone stora delar av reformen.

Det hade varit förödande för USA om HD krossat sjukvårdsreformen. Landet måste helt enkelt skapa ett försäkringssystem som fungerar mer effektivt och som omfattar alla medborgare.Allt annat är en ekonomisk katastrof för det här landet. En sammanhållen och genomtänkt sjukvårdsstruktur är helt nödvändig.

Ja eller nej eller kanske till sjukvårdsreformen?

Troligen har högsta domstolens nio ledamöter haft beslutet formulerat under rätt lång tid. Åtminstone om man får tro jurister som uttalar sig i diverse medier. Möjligen ända sedan strax efter de öppna förhandlingarna i mars.

Inte ett ord har läckt ut.

I morgon, torsdag, kommer en av domstolens viktigaste och mest uppmärksammade domar i modern tid: Är Barack Obamas hälso- och sjukvårdsreform okej enligt den amerikanska konstitionen?

Är svaret ja, så innebär det grönt ljus för reformens fortsättning. Är svaret nej, så blir det tvärstopp.

Men svaret kanske blir varken eller. Eller kanske. Eller delvis. Eller rätt så okej.

Oavsett vad så är det en hel del här i USA som är nervösa just nu. Många av de runt 50 miljoner personer som är utan försäkring. De som bundit upp sina karriärer på att genomföra eller förstöra reformen. Ekonomer, politiker och andra som skräms av de skenande sjukvårdskostnaderna - drygt 16 procent av BNP vilket är ungefär dubbelt så mycket som alla andra jämförbara länder. Försäkringsbolagen. Sjukvårdsantällda. Vanligt folk.

Strax efter klockan 10 i morgon förmiddag (lokal tid) vet vi vad högsta domstolen tycker om reformen.

Både förespråkare och motståndare laddar upp.

Väldigt mycket står på spel.

Riskerar Obama att förlora höstens val?

Hade ni frågat mig för ett par veckor sedan, hade jag varit stensäker: Barack Obama kommer att vinna höstens val och sitta kvar i Vita Huset i fyra år till.

Men nu är jag inte längre lika övertygad. Det är flera saker som gjort mig tveksam.

För det första: Arbetslösheten sjunker inte längre. Månad efter månad har statistiken varit tydlig: Allt fler får jobb. Den mätbara arbetslösheten har sjunkit sakta men säker från runt tio procent till omkring åtta procent under mandatperioden. Likaså har antalet nya jobb ökat stadigt. Detta var en sanning fram till för två månader sedan. För första gången på länge visade då nya siffror att arbetslösheten still - den hade slutat sjunka. Och för ett par veckor sedan visade ny statistik att arbetslösheten börjat öka igen - samtidigt som antalet nyskapade jobb är rekordlågt.

Ytterst bekymmersamt för Obama. Det är inte ens ett halvår kvar till valet. Mitt Romney kommer naturligtvis peka på de svaga sysselsättningssiffrorna och förklara dem med att Obama inte vet hur man skapar jobb. Och han onekligen en poäng.

Särskilt allvarligt är det om trenden med ökande arbetslöshet fortsätter över sommaren och tidig höst. Ekonomin och sysselsättningen är utan tvekan valets viktigaste fråga.

För det andra: Den republikanske guvernören Scott Walkers vinst i "recall"-valet i Wisconsin häromdagen över den demokratiske utmanaren Tom Barrett. Som ni kanske kommer ihåg så var det stora protester i Wisconsin för ett drygt år sedan, med bland annat en fredlig ockupation av delstatsparlamentet. Folk var förbaskade över den då nyvalde guvernörens hårda besparingsprogram, som bland annat innebar drastiskt försämrade fackliga rättigheter för offentligt anställda.

Protesterna i Wisconsin spred sig över landet och inspirerade bland annat den så kallade occupy-rörelsen, som drog igång efter sommaren förra året. I Wisconsin påbörjades en kampanj för att få Walker avsatt som guvernör. Enligt delstatsreglerna behövs  drygt en halv miljon namnunderskrifter för att få till stånd en så kallad recall election. Man fick in en miljon underskrifter rekordsnabbt och de flesta var övertygade om att Scott Walkers dagar som guvernör var räknade.

I tisdags gick delstaten till val. Och Scott Walker vann tämligen komfortabelt med drygt 53 procent av rösterna. Ett klart bakslag för demokraterna i en delstat som vanns klart av Barack Obama i presidentvalet 2008. Till och med John Kerry vann här 2004. Rimligen är Wisconsin en av de delstater som Obama måste vinna i höstens val. Och den segern kanske inte är helt klar på förhand...

För det tredje: Den amerikanska vänstern är fortfarande överlag besviken över stora delar av Barack Obamas politik. Det handlar om progressiva kärnfrågor som fattigdomsbekämpning, fackliga rättigheter, miljöfrågor och fredssträvanden. Inom dessa områden har Obamas adminstration knappast gjort någon radikal amerikan glad.

Hans sociala program har knappast genomförts alls - kanske man kan säga att det drunknade i den ekonomiska krisen som sköljde in som en tsunami ungefär samtidigt som han vann valet 2008. Han lyckades inte ens ta tillbaka George W Bushs tillfälliga skattelättnader för de allra rikaste, något som kanske inte betyder särskilt mycket för det federala budgetunderskottet men som har ett stort symbolvärde.

I samband med valet så lovade han att genomföra den så kallade Employee Free Choise Act, en reform som skulle ge de fackliga organisationerna större möjligheter att organisera anställda på arbetsplatserna, saker som är helt självklara i Europa. Ett färdigt reformförslag låg redan klart när han tillträdde och hade också godkänts av representanthuset. Obama hade en gyllene chans att genomföra reformen under sin första tid som president, med supermajoriteter i kongressens båda kamrar. Men den hamnade i långbänk. Och där ligger den kvar. Den fackliga besvikelsen är stor och Barack Obama kan knappast räkna med samma entusiasm från det hållet i höstens val.

Också när det gäller presidentens insatser inom miljö- och fredsfrågorna är besvikelsen stor. Miljöfrågan har hamnat helt i bakvatten och han har retat upp miljörörelsen genom att gå med på utökad oljeborrning till havs och en relativt kraftig utbyggnad av kärnkraften. Och hans krigsaktiviteter - upptrappning av de militära insatserna i både Afghanistan och Pakistan bland annat - bemöts ständigt av kraftig kritik från den amerikanska vänstern. Likaså hans brutna löfte om att stänga Guatanamo-fängelset på Kuba.

För att summera: Den sittande presidenten har inga bra sysselsättningssiffror att peka på längre. Hans parti har precis förlorat ett viktigt val som de flesta trodde skulle bli en promenadseger för dem. Och han kan knappast räkna med någon större entusiasm från den amerikanska vänstern.

Ändå tror jag fortfarande han vinner valet.Varför?

För att alternativet är så mycket sämre.

Men jag är inte längre lika övertygad.