Sent omsider ser jag att självaste president Obama skrivit på Svenskans debattsida Brännpunkt. Wow, vilken fjäder i hatten för debattredaktören som var Sune Olofson i många år, men som jag nu förstått har slutat. Tydligen har även DN:s debattredaktör, Mats Bergstrand, beslutat sig för att lämna sin post.
DN Debatt har ju i många år varit debattsidornas oomtvistade konung, trots att den ju egentligen inte inte varit någon debattsida i ordets rätta bemärkelse (även om repliker accepteras i något större utsträckning de senaste åren, både i papperstidningen och framförallt på webben). Många har även irriterats över debattredaktörens - ska vi kalla det - egna tolkning av hur man kan använda citat i rubriker. Nyskapande är väl en bra beskrivning.
På senare är är det min bestämda känsla att Brännpunkt blivit allt mer intressant på DN Debatts bekostnad. Jag märker hur jag själv slår upp Svenskans debattsida på nätet betydligt oftare än DN:s. Däremot läser jag nog nyhetssidorna i ungefär samma utsträckning.
Jag har inte gjort någon närmare analys över vad denna känsla bottnar i. Kanske är Brännpunkt mer oväntad, lite mer spänstig och inte rikigt lika förutsägbar. Som detta att Obama plötsligt får in en debattartikel i Svenskan. Senast jag såg en debattartikel underskriven av Obama var i Washington Post tidigare i vintras.
Nu ska det kanske tilläggas att presidentens text är publicerad av många tidningar i många länder samtidigt. Men i alla fall...
tisdag 24 mars 2009
Positiva tecken börjar hagla i luften
Min trogne läsare och kommentator Werner uppmanade mig för en tid sedan att spana efter tidiga tecken på en vändpunkt för den ekonomiska krisen. Hans tanke var att det nu finns ett sådant uppdämt behov av positiva signaler att det minsta tecken kan trigga igång en veritabel kedjereaktion.
Well, jag tror att Werner är inne på rätt spår.
I går och i dag, tisdag, svämmades plötsligt de amerikanska medierna över av positiva tecken. Till och med ärkekonservativa Fox News, som alltid lyckas hitta någon negativ vinkel på allt som sker och som kan bindas till presidenten, gick något motvilligt ut och rapporterade att börsen fått glädjefnatt och att det sannolikt, möjligen, kanske kunde bero på Obama-adminstrationens nya åtgärdspaket för att sanera bankernas urusla kreditaffärer.
USA Today har i dag en hel lista på positiva tecken:
Well, jag tror att Werner är inne på rätt spår.
I går och i dag, tisdag, svämmades plötsligt de amerikanska medierna över av positiva tecken. Till och med ärkekonservativa Fox News, som alltid lyckas hitta någon negativ vinkel på allt som sker och som kan bindas till presidenten, gick något motvilligt ut och rapporterade att börsen fått glädjefnatt och att det sannolikt, möjligen, kanske kunde bero på Obama-adminstrationens nya åtgärdspaket för att sanera bankernas urusla kreditaffärer.
USA Today har i dag en hel lista på positiva tecken:
- Husförsäljningen gå uppåt igen för första gången på länge.
- Flera branscher rapporterar om fortsatt tillväxt och fortsatt efterfrågan på nyanställningar, t ex vård- och energisektorerna.
- 4,4 miljoner personer fick nya jobb i januari. Ytterligare 3 miljoner jobb var lediga.
- Ett antal börser världen över har gått upp kraftigt de senaste dagarna.
Men för att gjuta olja på vågorna kan jag meddela att Dow Jones index är på väg ner i dag. Och även om husförsäljningen ökar, så går fortfarande priserna ner. I västra USA, t ex i Kalifornien, har huspriserna sjunkit med i snitt en tredjedel de senaste tre åren.
måndag 23 mars 2009
Om Trollhättan i New York Times
"Sweden Says No to Saving Saab".
Det skriver New York Times på sin förstasida i dag, måndag. Reportern Sarah Lyall har åkt till Trollhättan för att beskriva stämningen och känslorna där sedan GM beslutat sig för att avhända sig Sabb, regeringen säger nej till statligt stöd och företaget uppenbarligen står på randen av konkurs. Överhuvudtaget målas en mörk bild av Saabs framtid.
Lyall har pratat med många trollehättebor, däribland socialdemokratiske kommunalrådet Gert-Inge Andersson, som bland annat säger att han är optimist "because I can’t envision a time when Saab doesn’t exist". Till det positiva kan också räknas att det går rykten om att det finns åtminstone sex seriösa Saabköpare. Och då menar jag köpare av företaget, inte av enskild bilar...
Artikelförfattaren beskriver Trollhättan som helt dominerad och beroende av Saab-fabriken och drar paralleller till motsvarande orter i amerikanska delstaten Michigan. Överlag är reportaget balanserat och befriande fritt från de svepande generaliseringar som utländska reportrar från stora medier ofta gör sig skyldiga till när de ska berätta om det exotiska Sverige - och som som ibland får en att ta sig för pannan och sucka tungt.
Vilket får mig att tänka på hur amerikaner upplever svenska journalisters försök att spegla den amerikanska verkligheten i reportage, artiklar och nyhetsinslag. Till exempel i mina egna texter publicerade i svenska tidningar...
Det skriver New York Times på sin förstasida i dag, måndag. Reportern Sarah Lyall har åkt till Trollhättan för att beskriva stämningen och känslorna där sedan GM beslutat sig för att avhända sig Sabb, regeringen säger nej till statligt stöd och företaget uppenbarligen står på randen av konkurs. Överhuvudtaget målas en mörk bild av Saabs framtid.
Lyall har pratat med många trollehättebor, däribland socialdemokratiske kommunalrådet Gert-Inge Andersson, som bland annat säger att han är optimist "because I can’t envision a time when Saab doesn’t exist". Till det positiva kan också räknas att det går rykten om att det finns åtminstone sex seriösa Saabköpare. Och då menar jag köpare av företaget, inte av enskild bilar...
Artikelförfattaren beskriver Trollhättan som helt dominerad och beroende av Saab-fabriken och drar paralleller till motsvarande orter i amerikanska delstaten Michigan. Överlag är reportaget balanserat och befriande fritt från de svepande generaliseringar som utländska reportrar från stora medier ofta gör sig skyldiga till när de ska berätta om det exotiska Sverige - och som som ibland får en att ta sig för pannan och sucka tungt.
Vilket får mig att tänka på hur amerikaner upplever svenska journalisters försök att spegla den amerikanska verkligheten i reportage, artiklar och nyhetsinslag. Till exempel i mina egna texter publicerade i svenska tidningar...
onsdag 18 mars 2009
USA:s mest jagade personer
Det råder rena rama lynch-stämningen här i USA just nu. Anledningen är de bonusar, totalt 165 miljoner dollar, som drygt 400 chefer på försäkringsjätten AIG ska få - och i många fall redan fått. Detta samtidigt som företaget räddats av skattebetalarna, via ett statligt stöd på 180 miljarder dollar.
I kongressen pågår i detta ögonblick ett förhör med företagets verkställande direktör som är ansvarig för utbetalningen av bonusarna. Han "är lika arg som alla andra", men känner sig tvingad att betala ut pengarna på grund av bindande avtal. Dessa avtal var redan påskrivna när VD:n tillträdde i höstas. Han arbetar f ö själv för lön på en (1) dollar per år.
Ilskan riktar sig nu både mot AIG i allmänhet och mot de totalt 418 personer som har rätt till bonusarna i synnerhet.
"Det finns tack och lov fortfarande bra journalister i det här landet. Vi ska se till att få fram namnen på de här personerna inom några timmar", sa MSNBC.s programledare Chris Matthews alldeles nyss.
Det pågår med andra ord en febril jakt på AIG-chefer just nu. Jag antar att de mycket påtagligt känner blodhundarna i hasorna - och kanske ångrar sig en aning...
En kongressledamot sa offentligt i går att de här personerna borde göra som företagsledare gör i Japan när verksamheten gått åt pipan: Buga djupt, ta på sig hela skulden och antingen be om ursäkt eller begå självmord.
Kongressledamoten valde själv bort det sistnämnda alternativet och bad istället om ursäkt för sitt uttalande några timmar senare.
AIG-affären kan leda till Barack Obamas hittills största kris. Hans kritiker menar att hans snabba räddningspaket till enskilda företag ger sådana här konsekvenser. "Oövertänkt". "Slarv med skattebetalarnas pengar". Obama borde ha koll på sådant här innan han slänger ut miljarder dollar och han borde ha villkorat stödet hårdare och tydligare, tycker man.
AIG:s aktier har för övrigt stigit med 44 procent hittills i dag.
I kongressen pågår i detta ögonblick ett förhör med företagets verkställande direktör som är ansvarig för utbetalningen av bonusarna. Han "är lika arg som alla andra", men känner sig tvingad att betala ut pengarna på grund av bindande avtal. Dessa avtal var redan påskrivna när VD:n tillträdde i höstas. Han arbetar f ö själv för lön på en (1) dollar per år.
Ilskan riktar sig nu både mot AIG i allmänhet och mot de totalt 418 personer som har rätt till bonusarna i synnerhet.
"Det finns tack och lov fortfarande bra journalister i det här landet. Vi ska se till att få fram namnen på de här personerna inom några timmar", sa MSNBC.s programledare Chris Matthews alldeles nyss.
Det pågår med andra ord en febril jakt på AIG-chefer just nu. Jag antar att de mycket påtagligt känner blodhundarna i hasorna - och kanske ångrar sig en aning...
En kongressledamot sa offentligt i går att de här personerna borde göra som företagsledare gör i Japan när verksamheten gått åt pipan: Buga djupt, ta på sig hela skulden och antingen be om ursäkt eller begå självmord.
Kongressledamoten valde själv bort det sistnämnda alternativet och bad istället om ursäkt för sitt uttalande några timmar senare.
AIG-affären kan leda till Barack Obamas hittills största kris. Hans kritiker menar att hans snabba räddningspaket till enskilda företag ger sådana här konsekvenser. "Oövertänkt". "Slarv med skattebetalarnas pengar". Obama borde ha koll på sådant här innan han slänger ut miljarder dollar och han borde ha villkorat stödet hårdare och tydligare, tycker man.
AIG:s aktier har för övrigt stigit med 44 procent hittills i dag.
måndag 16 mars 2009
Sorglig HIV-statistisk i den amerikanska huvudstaden
Var 14:e man av afrikansk-amerikansk etnicitet i Washington är smittad av HIV. Det motsvarar ungefär sju procent. Totalt av hela DC:s befolkning är omkring tre procent HIV-smittade eller har utvecklat AIDS.
Det är en ökning med en femtedel på bara två år.
Det visar ny statistik som Washington Post rapporterade om häromdagen.
"Our rates are higher than West Africa. They're on par with Uganda and some parts of Kenya.", sa Shannon L Hader, chef för DC:s HIV/AIDS-myndighet till The Post.
Smittan i DC är mycket ojämnt fördelad. Svarta män bosatta i de fattiga och socialt mest utsatta nord- och sydöstra stadsdelarna uppvisar den största andelen HIV-positiva.
Minst andel smittade finns i de rika och nästan helt vita nordvästra stadsdelarna. Här bär omkring 0,3 procent av befolkningen på HIV.
Fortfarande är sex mellan män den vanligaste spridningsvägen, men även spridning via missbruk ökar.
Det är en ökning med en femtedel på bara två år.
Det visar ny statistik som Washington Post rapporterade om häromdagen.
"Our rates are higher than West Africa. They're on par with Uganda and some parts of Kenya.", sa Shannon L Hader, chef för DC:s HIV/AIDS-myndighet till The Post.
Smittan i DC är mycket ojämnt fördelad. Svarta män bosatta i de fattiga och socialt mest utsatta nord- och sydöstra stadsdelarna uppvisar den största andelen HIV-positiva.
Minst andel smittade finns i de rika och nästan helt vita nordvästra stadsdelarna. Här bär omkring 0,3 procent av befolkningen på HIV.
Fortfarande är sex mellan män den vanligaste spridningsvägen, men även spridning via missbruk ökar.
lördag 14 mars 2009
En komikers granskning av granskarna
Vem granskar granskarna?
Det är en klassisk fråga som handlar om en av de abslut största maktfaktorerna i vår värld - journalisterna och massmediebranschen.
Nu har svaret kommit. Granskarna granskas av - en komiker.
Han heter Jon Stewart och är normalt en vasstungad satiriker i komediprogrammet The Daily Show. Men de senaste veckorna har han förvandlats till en av ekonomijournalistikens argaste kritiker. Och han har blivit väldigt populär på köpet.
Det hela började med att Stewart lät visa klipp och citat från ekonomikanalen CNBC. Klipp där ekonomijorurnalister och programledare gör underdåniga intervjuer med mäktiga direktörer ("Är det kul att vara miljardär?"), råder tittarna att köpa aktier i företag som några veckor visar sin vara bankrutta och totalt undviker att se det som borde varit uppenbart för alla med ekonomisk insikt: Att den finansiella katastrofen närmade sig med stormsteg.
Till en början hade Stewart inga andra ambitioner än att roa sina egna tittare, men efter ett tag blev han allt mer upprörd över klippen han visade. Det hela utvecklade sig till en närmast personlig vendetta mot ekonomijournalistik i allmänhet och mot en av programledarna, Jim Cramer, i synnerhet. Jon Stewart blev allt argare och allt mindre rolig i sina shower och for ut i veritabla anklagelser mot Cramer och hans kollegor. Cramer svarade i sin show ("Mad Money")och kritiserade komikern för att inte veta vad han talade om.
I torsdags kväll rök de båda ihop i The Daily Show. Jag såg det live och de första minuterna var de båda herrarna lite avvaktande, men strax hade Stewart eldat upp sig och öste kritik över Cramer - som uppträdde undanglidande och bad om ursäkt och erkände att han och hans kollegor kunde ha gjort ett bättre jobb.
Jon Stewarts ilska över makthavares och beslutsfattares sätt att bete sig är inte unik. Många amerikaner är i dag förbannade över vad som hänt och känner sig lurade av dom som borde vetat bättre. Det unika med Stewart är att han har en daglig show där han kan verbalisera denna ilska. Han har blivit någon slags kanal för en nationell frustration.
"När ilskan över det elände vi hamnat i rullar över landet, träffar den även dom som bevakar den finansiella sektorn", sa Jeff Jarvis, journalistlärare på ett av universiteten i New York till Washington Post i dag.
Jon Stewart vill egentligen återgå till sitt eget komiska fack. Han säger sig inte ha några ambitioner att bli journalistgranskare på heltid.
"Om ni bara kunde sköta ert jobb ordentligt så kunde jag koncentrera mig på det jag kan bättre än det här - vara rolig."
Det är en klassisk fråga som handlar om en av de abslut största maktfaktorerna i vår värld - journalisterna och massmediebranschen.
Nu har svaret kommit. Granskarna granskas av - en komiker.
Han heter Jon Stewart och är normalt en vasstungad satiriker i komediprogrammet The Daily Show. Men de senaste veckorna har han förvandlats till en av ekonomijournalistikens argaste kritiker. Och han har blivit väldigt populär på köpet.
Det hela började med att Stewart lät visa klipp och citat från ekonomikanalen CNBC. Klipp där ekonomijorurnalister och programledare gör underdåniga intervjuer med mäktiga direktörer ("Är det kul att vara miljardär?"), råder tittarna att köpa aktier i företag som några veckor visar sin vara bankrutta och totalt undviker att se det som borde varit uppenbart för alla med ekonomisk insikt: Att den finansiella katastrofen närmade sig med stormsteg.
Till en början hade Stewart inga andra ambitioner än att roa sina egna tittare, men efter ett tag blev han allt mer upprörd över klippen han visade. Det hela utvecklade sig till en närmast personlig vendetta mot ekonomijournalistik i allmänhet och mot en av programledarna, Jim Cramer, i synnerhet. Jon Stewart blev allt argare och allt mindre rolig i sina shower och for ut i veritabla anklagelser mot Cramer och hans kollegor. Cramer svarade i sin show ("Mad Money")och kritiserade komikern för att inte veta vad han talade om.
I torsdags kväll rök de båda ihop i The Daily Show. Jag såg det live och de första minuterna var de båda herrarna lite avvaktande, men strax hade Stewart eldat upp sig och öste kritik över Cramer - som uppträdde undanglidande och bad om ursäkt och erkände att han och hans kollegor kunde ha gjort ett bättre jobb.
Jon Stewarts ilska över makthavares och beslutsfattares sätt att bete sig är inte unik. Många amerikaner är i dag förbannade över vad som hänt och känner sig lurade av dom som borde vetat bättre. Det unika med Stewart är att han har en daglig show där han kan verbalisera denna ilska. Han har blivit någon slags kanal för en nationell frustration.
"När ilskan över det elände vi hamnat i rullar över landet, träffar den även dom som bevakar den finansiella sektorn", sa Jeff Jarvis, journalistlärare på ett av universiteten i New York till Washington Post i dag.
Jon Stewart vill egentligen återgå till sitt eget komiska fack. Han säger sig inte ha några ambitioner att bli journalistgranskare på heltid.
"Om ni bara kunde sköta ert jobb ordentligt så kunde jag koncentrera mig på det jag kan bättre än det här - vara rolig."
torsdag 12 mars 2009
Ljudföroreningar ger ökade hälsorisker
Socialstyrelsen i Sverige har precis publicerat sin nya Miljöhälsorapport, refererad i bland annat Dagens Nyheter. Precis som tidigare rapporter visar den att buller är på väg att bli ett allt större problem för hälsan. Nästan en av tio svenskar upplever att de störs av buller från t ex flyg eller trafik. Och det finns ett klarlagt samband mellan hjärt- och kärlssjukdomar och buller.
Men om många upplever sig störda av buller i Sverige, hur är det då inte här i USA? När man som svensk kommer hit för första gången, slås man av hur mycket det låter överallt. Det är oljud från odämpade gräsklippare, motoriserade lövblåsare, bussar och lastbilar med ljudnivåer betydligt över alla gränsvärden, uttryckningsfordon som ringer i öronen, hög musik i butiker, klimatanläggningar och fläktar som brummar utan ljudisolering och så vidare.
Problemet med ljudföroreningar börjar uppmärksammas så smått här i USA och att det finns ett samband mellan buller och ohälsa är inte alls ett okänt fenomen. Men landet har en lång väg kvar att gå. Här finns t ex inga nationella standarder för bullernivåer i bostadsmiljö. Och det räcker med att gå ut och lyssna med sina egna öron så förstår man att problemet med buller är betydligt större här jämfört med Sverige.
Den allmänt höga ljudnivån gör också att samtalstonen ligger ett antal decibel högre här. Ibland känns det som om hälften av invånarna är hörselskadade - vilket i så fall förklarar varför alla skriker hela tiden. Jag pratar för övrigt inte särskilt tyst själv numera...
Men om många upplever sig störda av buller i Sverige, hur är det då inte här i USA? När man som svensk kommer hit för första gången, slås man av hur mycket det låter överallt. Det är oljud från odämpade gräsklippare, motoriserade lövblåsare, bussar och lastbilar med ljudnivåer betydligt över alla gränsvärden, uttryckningsfordon som ringer i öronen, hög musik i butiker, klimatanläggningar och fläktar som brummar utan ljudisolering och så vidare.
Problemet med ljudföroreningar börjar uppmärksammas så smått här i USA och att det finns ett samband mellan buller och ohälsa är inte alls ett okänt fenomen. Men landet har en lång väg kvar att gå. Här finns t ex inga nationella standarder för bullernivåer i bostadsmiljö. Och det räcker med att gå ut och lyssna med sina egna öron så förstår man att problemet med buller är betydligt större här jämfört med Sverige.
Den allmänt höga ljudnivån gör också att samtalstonen ligger ett antal decibel högre här. Ibland känns det som om hälften av invånarna är hörselskadade - vilket i så fall förklarar varför alla skriker hela tiden. Jag pratar för övrigt inte särskilt tyst själv numera...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)