Det har inte funnits så mycket tid över för att uppdatera Amerika-reportage de senaste veckorna. Och så lär det bli ett tag framöver. Det är helger som ska firas, en rapport som ska skrivas och en del andra texter som ska bearbetas.
Hoppas ni har överseende.
Fast stiltjen på den här sidan betyder ju inte att nyhetstempot avstannat i USA. Bland annat har vi de senaste dagarna upplevt den första riktigt rejäla konsekvensen av att det kom in en hel del tea party-lierade ledamöter i kongressens representanthus vid mellanårsvalet 2010.
Så här var det: Efter en hel del förhandlande och kompromissande hit och dit lyckades republikaner och demokrater i senaten komma överens om ett paket som bland annat innebar att den tillfälligt införda lägre inkomstskatten för låg- och medelinkomstagare (berör totalt mer än hälften av USA:s invånare) förlängs i ett par månader. Dessutom ingick det pengar för Medicare samt för arbetslöshetsunderstöd i paketet. Samt ett preliminärt ja till byggandet av en mycket omstridd oljepipeline från Kanada genom USA.
Även Vita Huset stod bakom uppgörelsen i senaten.
Klappat och klart, trodde de flesta. Inte skulle väl representanthuset lägga hinder i vägen i sista stund?
Men det gjorde det. Det vill säga republikanerna i huset. I praktiken handlar det om de som valts in på tea party-mandat pressade fram ett nej från den republikanska majoriteten i huset.
Beslutet att gå emot senats-kompromissen fick massiv kritik från både höger och vänster. Till och med den konservativa Wall Street Journal tog tydligt avstånd från huset-republikanerna i en ovanligt fränt formulerad ledarartikel. Även presidentkandidaterna Mitt Romney och Newt Gingrich tog ställning för senatsuppgörelsen och därmed emot republikanerna i huset.
Den första riktigt betydelsefulla partiplittringen under den här mandatperioden var ett faktum.
Efter två dygns kanonad kallade talmannen i huset, John Boehner, till presskonferens i eftermiddags och meddelade att republikanerna plötsligt ändrat sig - de går nu med på senatsuppgörelsen.
"Det här var kanske inte det smartaste vi gjort", erkände Boehner inför journalistuppbådet.
Och han får medhåll av republikanska strateger:
"Hade de hållt fast vid det här så hade de rikserat att förlora slaget om senaten 2012 (där demokraterna har majoriteten just nu) och skänka president Obama segern i presidentvalet utan att ens klara av att utmana honom", sa till exempel Ford O'Connell till nyhetsbyrån Reuters.
Det ska bli intressant att se vad huset-republikanernas klantighet innebär i den fortsatta diskussionen inför nästa års val.
På tal om det, vem blir Obamas utmanare i november? Den första primärvalsomgången inleds redan om ett par veckor, med caucusen i Iowa (3 januari).
Just nu leder Newt Gingrich i de nationella opinionsmätningarna. Han ligger på runt 28 procent, mot Mitt Romneys 24. Ron Paul är trea på runt 12 procent.
I mätningarna för Iowa ser det annorlunda ut. Där leder faktiskt Ron Paul i flera mätningar, med Romney på andra och Gigrich på tredje plats - men det är rätt tätt mellan de tre. I nästa delstat som har primärval, New Hampshire, har Mitt Romney en rätt betryggande ledning.
Man bör dock notera att Iowa och framförallt New Hampshire är rätt små delstater. Att deras betydelse ändå anses vara såpass stor bygger på att de traditionellt inleder primärvalssäsongen. I de två större delstater som följer, South Carolina och Florida, leder Newt Gingrich komfortabelt.
Allt talar för att det blir en ytterst intressant primärvalsvinter...
Med det vill jag tillönska er alla en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!
torsdag 22 december 2011
måndag 12 december 2011
Om boxningens vidare betydelse
Min gamle far, salig i åtanke, brukade ofta referera tillbaka till sin tid som boxare. Sporten har därför alltid betytt något särskilt för mig, en mycket märklig blandning av rent logiskt och intellektuellt avståndstagande och en mer känslofylld kärlek till the noble art of self defence (som boxningen brukar kallas lite hycklande - det hela går ju ytterst ut på att slå ner sin motståndare).
Boxningen innehåller ofta all tänkbar mänsklig dramatik, både inom och utom ringen. Historierna blir påfallande ofta rent episka - det kan handla om hjältesagor, historiska matcher, djup tragedi. Sportens tradition, kultur och begrepp ses ofta som en symbol för något mycket större än bara två personer som försöker skada varandra så gott det går.
Dessa tankar slog mig när jag tittade på den första titelmatchen i boxning som genomförts i Washington DC på nästan 20 år: Regerande mästaren Amir Khan mötte i lördags hemmasonen Lamont Peterson. Och när jag läser referaten och kommentaterna efter matchen blir det än tydligare: Lördagens kamp handlade om mycket mer än om några mästerbälten.
Peterson är 27 år och uppvuxen i den fattiga sydöstra delen av DC. Han och hans bror var hemlösa i unga år och enligt legenden togs de båda omhand om en boxningstränare som såg till att ge dom en stabil social grund i livet. Istället för att försvinna ut i en värld av kriminalitet och droger - som så många killar gör just i dessa stadsdelar - började de träna boxning.
Lamont Peterson sågs tidigt som en talang och han har kämpat sig igenom alla stadier inom sporten: ungdomsåren, amatöråren, de första stapplande stegen ut i proffslivet. I lördags stod han så vid sina drömmars mål: En match om världsmästartiteln.
Det hela påminner inte så lite om den helamerikanska Rocky-sagan. Den fattiga killen utan förutsättningar som mot alla odds och med stenhårt arbete lyckas. Flera skribenter drar för övrigt parallellen just till Rocky när de nu kommenterar fighten i efterhand.
Förutsättningarna var givna: britten Khan (född i England av pakistanska föräldrar), en erkänt mycket skicklig och dessutom elegant boxare, var skyhög favorit. Gatubarnet Peterson skulle vara nöjd med att ha nått fram till en titelmatch. Att han faktiskt skulle kunna vinna titeln var i det närmaste otänkbart.
Och matchen inleddes precis som de flesta trodde. Peterson åkte ner i golvet efter en knock down. Han var snabbt uppe, utan att direkt se skakad ut. Men det här var ju bara början. Utan tvekan skulle det bli en enkel vinst för Khan.
Sedan hände det något. Lamont Peterson trummade envetet på. Utan någon större finess, förvisso, men effektivt, envist och aggresivt. Han drev Khan bakåt med bestämda rörelser och mängder av kroppslag. Ju längre matchen led, destor mer frustrerad blev Amir Khan. Särskilt efter att ringdomaren tagit bort poäng från honom för att han knuffat bort Peterson - två gånger dessutom.
Matchen gick tiden ut. Och den osannolika drömmen blev sann: Den fattiga pojken från DC:s sydöstra gator tilldömdes segern.
Khan och hans team var naturligtvis bestörta och klargjorde genast att de blivit bestulna på segern genom en enögd hemmadomare.
"Nu förstår jag varför inte Washington DC har fått arrangera några titelmatcher på 20 år", kommenterade Amir Khan efteråt.
Men faktum kvarstår: Lamont Peterson är numera världsmästare i boxning. Och det är stort, oerhört stort, i en stad som är totalt svältfödd på framgångar både inom sport och inom i stort sett alla andra områden som tänkas kan.
För så här är det: Den amerikanska huvudstaden har det tungt just nu. Efter några år med relativa framgångar - som minskad kriminalitet, mindre social utsatthet, bättre skolor, färre fall av korruption - har det mesta gått åt fel håll de senaste åren.
Sta'n är, för att tala boxningsspråk, hårt pressad mot repen igen och det är en tidsfråga innan den är nere för räkning. Skandalerna för borgmästaren som tillträdde för två år sedan, Vincent Gray, har duggat tätt. Representanter i hans kommunstyrelse anklagas för att ha lurat till sig stora belopp eller andra slags fördelar, några är föremål för polisutredningar och har sannolikt åtal att vänta. Flera av hans centralt anställda har likaså blivit misstänkta för olika former av mutbrott och andra former av regelbrott.
Arbetslösheten i de fattiga områdena är rekordhög, klyftorna mellan de välbärgade och de utsatta statdselarna har aldrig i modern tid varit så stora, skolresultaten går åt fel håll igen efter flera års positiv trend. Exemplen är många och hopplösheten breder ut sig. Inte ens idrottslagen skänker någon tröst i bedrövelsen: Nationals (baseball) tillhör ligans sämsta lag och var inte nära slutspel. Redskins (american football) förlorar match efter match. Wizards (basket) får inte spela på grund av lock out. DC United (fotboll) nådde inte heller slutspel.
Inte ens hockeylaget Capitals spelar bra just nu och ligger för närvarande och balanserar på gränsen till att kvalificera sig till play off (även om det fortfarande är många matcher kvar).
Därför är Lamont Petersons insats i lördags så viktig här i Distriktet. Inte så mycket i de vita stadsdelarna där jag bor. Men i nordöst och sydöst och i Anacostia och i Prince George's County. Där har det garanterats sträckts på en och annan krökt rygg de senaste dagarna.
Det går att nå framgång. Mot alla odds. Det är budskapet.
Boxningen har fått ytterligare en hjältehistoria av episka mått. Jag tror inte det skulle kunna ha skett i någon annan sport. Rätta mig om jag har fel.
Boxningen innehåller ofta all tänkbar mänsklig dramatik, både inom och utom ringen. Historierna blir påfallande ofta rent episka - det kan handla om hjältesagor, historiska matcher, djup tragedi. Sportens tradition, kultur och begrepp ses ofta som en symbol för något mycket större än bara två personer som försöker skada varandra så gott det går.
Dessa tankar slog mig när jag tittade på den första titelmatchen i boxning som genomförts i Washington DC på nästan 20 år: Regerande mästaren Amir Khan mötte i lördags hemmasonen Lamont Peterson. Och när jag läser referaten och kommentaterna efter matchen blir det än tydligare: Lördagens kamp handlade om mycket mer än om några mästerbälten.
Peterson är 27 år och uppvuxen i den fattiga sydöstra delen av DC. Han och hans bror var hemlösa i unga år och enligt legenden togs de båda omhand om en boxningstränare som såg till att ge dom en stabil social grund i livet. Istället för att försvinna ut i en värld av kriminalitet och droger - som så många killar gör just i dessa stadsdelar - började de träna boxning.
Lamont Peterson sågs tidigt som en talang och han har kämpat sig igenom alla stadier inom sporten: ungdomsåren, amatöråren, de första stapplande stegen ut i proffslivet. I lördags stod han så vid sina drömmars mål: En match om världsmästartiteln.
Det hela påminner inte så lite om den helamerikanska Rocky-sagan. Den fattiga killen utan förutsättningar som mot alla odds och med stenhårt arbete lyckas. Flera skribenter drar för övrigt parallellen just till Rocky när de nu kommenterar fighten i efterhand.
Förutsättningarna var givna: britten Khan (född i England av pakistanska föräldrar), en erkänt mycket skicklig och dessutom elegant boxare, var skyhög favorit. Gatubarnet Peterson skulle vara nöjd med att ha nått fram till en titelmatch. Att han faktiskt skulle kunna vinna titeln var i det närmaste otänkbart.
Och matchen inleddes precis som de flesta trodde. Peterson åkte ner i golvet efter en knock down. Han var snabbt uppe, utan att direkt se skakad ut. Men det här var ju bara början. Utan tvekan skulle det bli en enkel vinst för Khan.
Sedan hände det något. Lamont Peterson trummade envetet på. Utan någon större finess, förvisso, men effektivt, envist och aggresivt. Han drev Khan bakåt med bestämda rörelser och mängder av kroppslag. Ju längre matchen led, destor mer frustrerad blev Amir Khan. Särskilt efter att ringdomaren tagit bort poäng från honom för att han knuffat bort Peterson - två gånger dessutom.
Matchen gick tiden ut. Och den osannolika drömmen blev sann: Den fattiga pojken från DC:s sydöstra gator tilldömdes segern.
Khan och hans team var naturligtvis bestörta och klargjorde genast att de blivit bestulna på segern genom en enögd hemmadomare.
"Nu förstår jag varför inte Washington DC har fått arrangera några titelmatcher på 20 år", kommenterade Amir Khan efteråt.
Men faktum kvarstår: Lamont Peterson är numera världsmästare i boxning. Och det är stort, oerhört stort, i en stad som är totalt svältfödd på framgångar både inom sport och inom i stort sett alla andra områden som tänkas kan.
För så här är det: Den amerikanska huvudstaden har det tungt just nu. Efter några år med relativa framgångar - som minskad kriminalitet, mindre social utsatthet, bättre skolor, färre fall av korruption - har det mesta gått åt fel håll de senaste åren.
Sta'n är, för att tala boxningsspråk, hårt pressad mot repen igen och det är en tidsfråga innan den är nere för räkning. Skandalerna för borgmästaren som tillträdde för två år sedan, Vincent Gray, har duggat tätt. Representanter i hans kommunstyrelse anklagas för att ha lurat till sig stora belopp eller andra slags fördelar, några är föremål för polisutredningar och har sannolikt åtal att vänta. Flera av hans centralt anställda har likaså blivit misstänkta för olika former av mutbrott och andra former av regelbrott.
Arbetslösheten i de fattiga områdena är rekordhög, klyftorna mellan de välbärgade och de utsatta statdselarna har aldrig i modern tid varit så stora, skolresultaten går åt fel håll igen efter flera års positiv trend. Exemplen är många och hopplösheten breder ut sig. Inte ens idrottslagen skänker någon tröst i bedrövelsen: Nationals (baseball) tillhör ligans sämsta lag och var inte nära slutspel. Redskins (american football) förlorar match efter match. Wizards (basket) får inte spela på grund av lock out. DC United (fotboll) nådde inte heller slutspel.
Inte ens hockeylaget Capitals spelar bra just nu och ligger för närvarande och balanserar på gränsen till att kvalificera sig till play off (även om det fortfarande är många matcher kvar).
Därför är Lamont Petersons insats i lördags så viktig här i Distriktet. Inte så mycket i de vita stadsdelarna där jag bor. Men i nordöst och sydöst och i Anacostia och i Prince George's County. Där har det garanterats sträckts på en och annan krökt rygg de senaste dagarna.
Det går att nå framgång. Mot alla odds. Det är budskapet.
Boxningen har fått ytterligare en hjältehistoria av episka mått. Jag tror inte det skulle kunna ha skett i någon annan sport. Rätta mig om jag har fel.
torsdag 8 december 2011
Obama retar upp vänstern och flörtar åt höger
Den amerikanska vänstern får allt svårare att stödja Barack Obama.
För några månader sedan retade han gallfeber på miljörörelsen genom att köra över sin egen miljömyndighet (EPA) och säga nej till hårdare krav på utsläpp av luftföroreningar (se tidigare inlägg). Och i går, onsdag, kom nästa bakslag för den spretiga progressiva rörelsen: hälsominister Kathleen Sebelius stoppade helt oväntat ett förslag från Food and Drug Adminstration (FDA, motsvarar ungefär en blandning av Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i Sverige), som skulle innebära frisläppande av ett dagen-efter-piller, kallat Plan B, här i USA.
I dag kan alla kvinnor över 17 år köpa Plan B receptfritt. Tjejer under 17 år kan också ta läkemedlet, men då krävs det förskrivning, vilket i praktiken ofta innebär att de inte kan använda det eftersom själva poängen är att man ska ta pillret så snart som möjligt efter oskyddat samlag. Det kan vara svårt att hinna få tid hos en läkare och få ett recept utskrivet inom ett dygn - särskilt om samlaget skett under en helg. Dessutom vet man att många unga tjejer drar sig från att söka upp en läkare - det är pinsamt och känsligt, föräldrarna måste bli underrättade och dessutom finns ju alltid möjligheten att de inte blivit gravida.
FDA - och läkemedelstillverkaren - har kunnat visa på studier att pillret är säkert att ta och inte innebär någon risk för biverkningar om det använts på rätt sätt (det vill säga inte överdoseras). Åldern spelar ingen roll förutsatt att tjejen är könsmogen och alltså riskerar att bli gravid. Således föreslog FDA för en tid sedan att pillret ska kunna säljas helt receptfritt på amerikanska apotek - utan begränsningar. Det skulle därmed få samma status som till exempel kondomer.
Det här är något som kvinnorörelsen, läkare och andra grupper slagits länge för. Man drev en hård kamp under Bush-adminstrationen, som länge var emot att Plan B skulle säljas receptfritt överhuvudtaget. Så småningom - och tämligen motvilligt - sa man ja, men införde en åldersgräns. Sedan dess har läkemedlet utvecklats, blivit säkrare och numera behöver man bara ta ett piller jämfört med tidigare två. Det har fått FDA att rekommendera ett totalt frisläppande.
Ingen trodde att detta skulle stöta på patrull i adminstrationen. Naturligtvis protesterade rabiata pro life-anhängare, inklusive högerorienterade politiker i kongressen. Men annars är enigheten i det närmaste total både bland profession, forskare och intresseorganisationer att detta är rätt väg att gå.
Det är oerhört ovanligt att en amerikansk regering går emot sin egen myndighet. Det gäller särskilt tyngre myndigheter. Och FDA tillhör definitivt en av de tyngre.
Hälsominister Kathleen Sebelius har hittills haft en stor trovärdighet inom den amerikanska vård- och välfärdssektorn. Hon har varit drivande, engagerad och faktiskt fått en hel del gjort under sina snart tre år på stolen. Hon är en av Barack Obamas mest polulära ministrar och har bemötts med respekt framförallt från vänstern.
Just av dessa ovan nämnda skäl är reaktionen på hennes beslut osedvanligt hård.
“We are outraged that this administration has let politics trump science. This administration is unwilling to stand up to any controversy and do the right thing for women’s health. That’s shameful”, säger till exempel Kirsten Moore of the Reproductive Health Technologies Project i dagens Washington Post.
"There is no rationale that can justify HHS (amerikanska hälsodepartementet) reaching in and overturning the FDA on the decision about this safe and effective contraception. I never thought I’d see this happen again", menar Susan Wood på George Washington University i samma tidning. Hon tillägger att hon är "beyond stunned" över Sebelius beslut.
Hälsoministerns ställningstagande - och det tidigare beslutet att säga nej till de ökade miljökraven - kan knappast tolkas på annat sätt än att Obama-adminstrationen nu allt mer öppet flörtar med högern inför det stundande presidentvalet. Både miljö- och abortfrågor har stor politisk tyngd såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Och Barack Obamas val att gå högern till mötes kommer naturligtvis få konsekvenser.
Vänstern har redan tidigare generellt varit besviken på Obama - han har varit för försiktig, han har skjutit upp eller helt struntat i tidigare utlovade förändringar, han har varit närmast märkligt passiv i till exempel frågor som rört fackliga rättigheter eller satsningar på socialt utsatta grupper. Så låter kritiken.
Det här senaste lär öka frustrationen och besvikelsen på vänsterkanten. Frågan är om detta kan kompenseras med att hans stöd i den mer högerorienterade falangen - bland högerdemokrater och oberoende ("independent") - ökar i motsvarande grad.
För en sak är glasklar: Barack Obama lär behöva entusiasm, glöd, kraft och stort stöd för att få möjlighet att stanna fyra år till i Vita Huset.
Läs mer i dagens Washington Post.
För några månader sedan retade han gallfeber på miljörörelsen genom att köra över sin egen miljömyndighet (EPA) och säga nej till hårdare krav på utsläpp av luftföroreningar (se tidigare inlägg). Och i går, onsdag, kom nästa bakslag för den spretiga progressiva rörelsen: hälsominister Kathleen Sebelius stoppade helt oväntat ett förslag från Food and Drug Adminstration (FDA, motsvarar ungefär en blandning av Läkemedelsverket och Livsmedelsverket i Sverige), som skulle innebära frisläppande av ett dagen-efter-piller, kallat Plan B, här i USA.
I dag kan alla kvinnor över 17 år köpa Plan B receptfritt. Tjejer under 17 år kan också ta läkemedlet, men då krävs det förskrivning, vilket i praktiken ofta innebär att de inte kan använda det eftersom själva poängen är att man ska ta pillret så snart som möjligt efter oskyddat samlag. Det kan vara svårt att hinna få tid hos en läkare och få ett recept utskrivet inom ett dygn - särskilt om samlaget skett under en helg. Dessutom vet man att många unga tjejer drar sig från att söka upp en läkare - det är pinsamt och känsligt, föräldrarna måste bli underrättade och dessutom finns ju alltid möjligheten att de inte blivit gravida.
FDA - och läkemedelstillverkaren - har kunnat visa på studier att pillret är säkert att ta och inte innebär någon risk för biverkningar om det använts på rätt sätt (det vill säga inte överdoseras). Åldern spelar ingen roll förutsatt att tjejen är könsmogen och alltså riskerar att bli gravid. Således föreslog FDA för en tid sedan att pillret ska kunna säljas helt receptfritt på amerikanska apotek - utan begränsningar. Det skulle därmed få samma status som till exempel kondomer.
Det här är något som kvinnorörelsen, läkare och andra grupper slagits länge för. Man drev en hård kamp under Bush-adminstrationen, som länge var emot att Plan B skulle säljas receptfritt överhuvudtaget. Så småningom - och tämligen motvilligt - sa man ja, men införde en åldersgräns. Sedan dess har läkemedlet utvecklats, blivit säkrare och numera behöver man bara ta ett piller jämfört med tidigare två. Det har fått FDA att rekommendera ett totalt frisläppande.
Ingen trodde att detta skulle stöta på patrull i adminstrationen. Naturligtvis protesterade rabiata pro life-anhängare, inklusive högerorienterade politiker i kongressen. Men annars är enigheten i det närmaste total både bland profession, forskare och intresseorganisationer att detta är rätt väg att gå.
Det är oerhört ovanligt att en amerikansk regering går emot sin egen myndighet. Det gäller särskilt tyngre myndigheter. Och FDA tillhör definitivt en av de tyngre.
Hälsominister Kathleen Sebelius har hittills haft en stor trovärdighet inom den amerikanska vård- och välfärdssektorn. Hon har varit drivande, engagerad och faktiskt fått en hel del gjort under sina snart tre år på stolen. Hon är en av Barack Obamas mest polulära ministrar och har bemötts med respekt framförallt från vänstern.
Just av dessa ovan nämnda skäl är reaktionen på hennes beslut osedvanligt hård.
“We are outraged that this administration has let politics trump science. This administration is unwilling to stand up to any controversy and do the right thing for women’s health. That’s shameful”, säger till exempel Kirsten Moore of the Reproductive Health Technologies Project i dagens Washington Post.
"There is no rationale that can justify HHS (amerikanska hälsodepartementet) reaching in and overturning the FDA on the decision about this safe and effective contraception. I never thought I’d see this happen again", menar Susan Wood på George Washington University i samma tidning. Hon tillägger att hon är "beyond stunned" över Sebelius beslut.
Hälsoministerns ställningstagande - och det tidigare beslutet att säga nej till de ökade miljökraven - kan knappast tolkas på annat sätt än att Obama-adminstrationen nu allt mer öppet flörtar med högern inför det stundande presidentvalet. Både miljö- och abortfrågor har stor politisk tyngd såväl till höger som vänster på den politiska skalan. Och Barack Obamas val att gå högern till mötes kommer naturligtvis få konsekvenser.
Vänstern har redan tidigare generellt varit besviken på Obama - han har varit för försiktig, han har skjutit upp eller helt struntat i tidigare utlovade förändringar, han har varit närmast märkligt passiv i till exempel frågor som rört fackliga rättigheter eller satsningar på socialt utsatta grupper. Så låter kritiken.
Det här senaste lär öka frustrationen och besvikelsen på vänsterkanten. Frågan är om detta kan kompenseras med att hans stöd i den mer högerorienterade falangen - bland högerdemokrater och oberoende ("independent") - ökar i motsvarande grad.
För en sak är glasklar: Barack Obama lär behöva entusiasm, glöd, kraft och stort stöd för att få möjlighet att stanna fyra år till i Vita Huset.
Läs mer i dagens Washington Post.
fredag 2 december 2011
Det som talar för Obama
Det finns åtminstone två saker som pekar mot att Barack Obama kommer att vinna nästa års presidentval och få fyra nya år i Vita Huset:
1. De republikanska utmanarna är erbarmligt svaga
2. Arbetslösheten är sakta på väg att sjunka.
Låt mig börja med de republikanska utmanarna. Många av dem har gått upp som en sol för att sedan ramla ner som en pannkaka. I morgon, lördag, kommer sannolikt den nyss så uppskrivne och populäre Herman Cain meddela att han hoppar av racet. Rick Perry är körd, liksom Michele Bachmann. Ron Paul är det ingen som tar på allvar och Rick Santorum (som nu ringt mig två dagar i rad via så kallade robocall, oerhört irriterande) och John Huntsman är det ingen som överhuvudtaget bryr sig om.
Återstår Newt Gingrich och Mitt Romney. Gingricht har tagit ett rejäl skutt i de senaste opinionsmätningarna och enligt till exempel Rasmussen Reports har han nu stöd av 38 procent - mot bara 17 procent för Romney. Lägger man ihop den senaste veckans opinionsmätningarna leder han med drygt sex procentenheter: 26,6 mot Romneys 20,4.
Sommarens och höstens berg- och dalbana när det gäller de olika republikanska kandidaternas popularitet visar i själva verket bara på en sak: Det finns ingen riktigt klockren utmanare till Barack Obama. För republikanerna handlar det snarare om att försöka hitta det minst dåliga alternativet. Och det minst dåliga alternativet just denna vecka verkar vara Newt Gingrich.
Jag har svårt att se hur han på allvar skulle kunna ge Obama en match.
Den andra saken som just nu spelar den sittande presidenten i händerna är den sjunkande arbetslösheten - och det faktum att det skapas nya jobb.
I dag publicerades november månads statistik över arbetslösheten. Och den visar på ett relativt kraftig hopp neråt. 8,6 procent var arbetslösheten i november, en minskning från 9,0 procent månaden före. Och jämfört med våren 2010, då siffran låg och pendlade på runt tio procent, så är minskningen relativt stor. Mycket talar dessutom för att trenden med sjunkamnde arbetslöshet kommer att hålla i sig. Antalet nya jobb som skapas ökar och ligger nu i snitt på uppemot 130 000 per månad, samtidigt som färre sägs upp eller permitteras.
Intressant att notera är också att alla jobb som nu tillkommer är inom den privata sektorn. I den offentliga sektorn minskar antalet arbetstillfällen, främst som en följd av att många deltater genomfört kraftiga besparingsprogram.
Ekonomin och jobben är nyckelfrågorna i det kommande valet. De överskuggar alla andra ämnen totalt. Och kan Barack Obama visa att utvecklingen går åt rätt håll, att jobben fortsätter öka och att arbetslösheten sjunker, då tar han också bort sina utmanares bästa argument - att han inte kan hantera den ekonomiska krisen.
Samtidigt bör jag kanske tillägga att det är rätt långt kvar till november 2012. Ännu kan mycket hända...
1. De republikanska utmanarna är erbarmligt svaga
2. Arbetslösheten är sakta på väg att sjunka.
Låt mig börja med de republikanska utmanarna. Många av dem har gått upp som en sol för att sedan ramla ner som en pannkaka. I morgon, lördag, kommer sannolikt den nyss så uppskrivne och populäre Herman Cain meddela att han hoppar av racet. Rick Perry är körd, liksom Michele Bachmann. Ron Paul är det ingen som tar på allvar och Rick Santorum (som nu ringt mig två dagar i rad via så kallade robocall, oerhört irriterande) och John Huntsman är det ingen som överhuvudtaget bryr sig om.
Återstår Newt Gingrich och Mitt Romney. Gingricht har tagit ett rejäl skutt i de senaste opinionsmätningarna och enligt till exempel Rasmussen Reports har han nu stöd av 38 procent - mot bara 17 procent för Romney. Lägger man ihop den senaste veckans opinionsmätningarna leder han med drygt sex procentenheter: 26,6 mot Romneys 20,4.
Sommarens och höstens berg- och dalbana när det gäller de olika republikanska kandidaternas popularitet visar i själva verket bara på en sak: Det finns ingen riktigt klockren utmanare till Barack Obama. För republikanerna handlar det snarare om att försöka hitta det minst dåliga alternativet. Och det minst dåliga alternativet just denna vecka verkar vara Newt Gingrich.
Jag har svårt att se hur han på allvar skulle kunna ge Obama en match.
Den andra saken som just nu spelar den sittande presidenten i händerna är den sjunkande arbetslösheten - och det faktum att det skapas nya jobb.
I dag publicerades november månads statistik över arbetslösheten. Och den visar på ett relativt kraftig hopp neråt. 8,6 procent var arbetslösheten i november, en minskning från 9,0 procent månaden före. Och jämfört med våren 2010, då siffran låg och pendlade på runt tio procent, så är minskningen relativt stor. Mycket talar dessutom för att trenden med sjunkamnde arbetslöshet kommer att hålla i sig. Antalet nya jobb som skapas ökar och ligger nu i snitt på uppemot 130 000 per månad, samtidigt som färre sägs upp eller permitteras.
Intressant att notera är också att alla jobb som nu tillkommer är inom den privata sektorn. I den offentliga sektorn minskar antalet arbetstillfällen, främst som en följd av att många deltater genomfört kraftiga besparingsprogram.
Ekonomin och jobben är nyckelfrågorna i det kommande valet. De överskuggar alla andra ämnen totalt. Och kan Barack Obama visa att utvecklingen går åt rätt håll, att jobben fortsätter öka och att arbetslösheten sjunker, då tar han också bort sina utmanares bästa argument - att han inte kan hantera den ekonomiska krisen.
Samtidigt bör jag kanske tillägga att det är rätt långt kvar till november 2012. Ännu kan mycket hända...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)