Om boxningens vidare betydelse

Min gamle far, salig i åtanke, brukade ofta referera tillbaka till sin tid som boxare. Sporten har därför alltid betytt något särskilt för mig, en mycket märklig blandning av rent logiskt och intellektuellt avståndstagande och en mer känslofylld kärlek till the noble art of self defence (som boxningen brukar kallas lite hycklande - det hela går ju ytterst ut på att slå ner sin motståndare).

Boxningen innehåller ofta all tänkbar mänsklig dramatik, både inom och utom ringen. Historierna blir påfallande ofta rent episka - det kan handla om hjältesagor, historiska matcher, djup tragedi. Sportens tradition, kultur och begrepp ses ofta som en symbol för något mycket större än bara två personer som försöker skada varandra så gott det går.

Dessa tankar slog mig när jag tittade på den första titelmatchen i boxning som genomförts i Washington DC på nästan 20 år: Regerande mästaren Amir Khan mötte i lördags hemmasonen Lamont Peterson. Och när jag läser referaten och kommentaterna efter matchen blir det än tydligare: Lördagens kamp handlade om mycket mer än om några mästerbälten.

Peterson är 27 år och uppvuxen i den fattiga sydöstra delen av DC. Han och hans bror var hemlösa i unga år och enligt legenden togs de båda omhand om en boxningstränare som såg till att ge dom en stabil social grund i livet. Istället för att försvinna ut i en värld av kriminalitet och droger - som så många killar gör just i dessa stadsdelar - började de träna boxning.

Lamont Peterson sågs tidigt som en talang och han har kämpat sig igenom alla stadier inom sporten: ungdomsåren, amatöråren, de första stapplande stegen ut i proffslivet. I lördags stod han så vid sina drömmars mål: En match om världsmästartiteln.

Det hela påminner inte så lite om den helamerikanska Rocky-sagan. Den fattiga killen utan förutsättningar som mot alla odds och med stenhårt arbete lyckas. Flera skribenter drar för övrigt parallellen just till Rocky när de nu kommenterar fighten i efterhand.

Förutsättningarna var givna: britten Khan (född i England av pakistanska föräldrar), en erkänt mycket skicklig och dessutom elegant boxare, var skyhög favorit. Gatubarnet Peterson skulle vara nöjd med att ha nått fram till en titelmatch. Att han faktiskt skulle kunna vinna titeln var i det närmaste otänkbart.

Och matchen inleddes precis som de flesta trodde. Peterson åkte ner i golvet efter en knock down. Han var snabbt uppe, utan att direkt se skakad ut. Men det här var ju bara början. Utan tvekan skulle det bli en enkel vinst för Khan.

Sedan hände det något. Lamont Peterson trummade envetet på. Utan någon större finess, förvisso, men effektivt, envist och aggresivt. Han drev Khan bakåt med bestämda rörelser och mängder av kroppslag. Ju längre matchen led, destor mer frustrerad blev Amir Khan. Särskilt efter att ringdomaren tagit bort poäng från honom för att han knuffat bort Peterson - två gånger dessutom.

Matchen gick tiden ut. Och den osannolika drömmen blev sann: Den fattiga pojken från DC:s sydöstra gator tilldömdes segern.

Khan och hans team var naturligtvis bestörta och klargjorde genast att de blivit bestulna på segern genom en enögd hemmadomare.

"Nu förstår jag varför inte Washington DC har fått arrangera några titelmatcher på 20 år", kommenterade Amir Khan efteråt.

Men faktum kvarstår: Lamont Peterson är numera världsmästare i boxning. Och det är stort, oerhört stort, i en stad som är totalt svältfödd på framgångar både inom sport och inom i stort sett alla andra områden som tänkas kan.

För så här är det: Den amerikanska huvudstaden har det tungt just nu. Efter några år med relativa framgångar - som minskad kriminalitet, mindre social utsatthet, bättre skolor, färre fall av korruption - har det mesta gått åt fel håll de senaste åren.

Sta'n är, för att tala boxningsspråk, hårt pressad mot repen igen och det är en tidsfråga innan den är nere för räkning. Skandalerna för borgmästaren som tillträdde för två år sedan, Vincent Gray, har duggat tätt. Representanter i hans kommunstyrelse anklagas för att ha lurat till sig stora belopp eller andra slags fördelar, några är föremål för polisutredningar och har sannolikt åtal att vänta. Flera av hans centralt anställda har likaså blivit misstänkta för olika former av mutbrott och andra former av regelbrott.

Arbetslösheten i de fattiga områdena är rekordhög, klyftorna mellan de välbärgade och de utsatta statdselarna har aldrig i modern tid varit så stora, skolresultaten går åt fel håll igen efter flera års positiv trend. Exemplen är många och hopplösheten breder ut sig. Inte ens idrottslagen skänker någon tröst i bedrövelsen: Nationals (baseball) tillhör ligans sämsta lag och var inte nära slutspel. Redskins (american football) förlorar match efter match. Wizards (basket) får inte spela på grund av lock out. DC United (fotboll) nådde inte heller slutspel.

Inte ens hockeylaget Capitals spelar bra just nu och ligger för närvarande och balanserar på gränsen till att kvalificera sig till play off (även om det fortfarande är många matcher kvar).

Därför är Lamont Petersons insats i lördags så viktig här i Distriktet. Inte så mycket i de vita stadsdelarna där jag bor. Men i nordöst och sydöst och i Anacostia och i Prince George's County. Där har det garanterats sträckts på en och annan krökt rygg de senaste dagarna.

Det går att nå framgång. Mot alla odds. Det är budskapet.

Boxningen har fått ytterligare en hjältehistoria av episka mått. Jag tror inte det skulle kunna ha skett i någon annan sport. Rätta mig om jag har fel.