USA:s regel om att alla som föds i landet också automtaiskt blir amerikanska medborgare ställer till med en del komplikationer.
Ingen vet exakt, men det det finns uppskattningsvis omkring 12 miljoner personer bosatta i USA som saknar adekvata tillstånd. De kallas "papperslösa" eller "illegala" beroende på vilken inställning man har till denna stora grupp av människor. Jag har tidigare tittat en del på det här, se t ex det här inlägget, som jag skrev i höstas. Eller det här som jag skrev för snart ett år sedan.
De här 12 miljonerna har tillsammans rätt många barn - enligt en artikel i New York Times är de cirka 5,5 miljoner. Mer än sex av tio är amerikanska medborgare. De har alltså alla rättigheter och skyldigheter som är knutet till medborgarskapet. Medan deras föräldrar riskerar att kastas ut ur landet om de upptäcks.
Att detta skapar en märklig situation är lätt att inse.
De uppemot fyra miljonerna barn har inte bara rätt utan en skyldighet att gå i skolan och de har rätt till olika former av sjukvård (det handlar oftast om fattiga barn som inkluderas i något av de statliga försäkringssystemen SCHIP eller Medicaid).
De finns helt enkelt officiellt. Deras föräldrar finns inte officiellt. Knepigt.
I går meddelade företrädare för Obamaadministrationen att man ska titta över de amerikanska reglerna och rutinerna när det gäller immigration i allmänhet och när det gäller situationen för de papperslösa i synnerhet. Det har redan börjat spekuleras i om det kommer att utfärdas en slags allmän "amnesti" för åtminstone en stor del av de 12 miljoner som vistas i landet utan tillstånd. Särskilt skulle då föräldrar till barn med medborgarskap få någon form av formell status i landet.
Detta har redan väckt en våldsam debatt. Precis som i de flesta industrialiserade länder - ja, kanske i de flesta länder överhuvudtaget - finns det här i USA en påtaglig och utbredd ovilja att acceptera invandrare. Detta kan synas paradoxalt, eftersom i princip hela USA består av invandrare om man går någon eller några generationer tillbaka. Men icke desto mindre.
Främlingsrädsla finns överallt.
Det ska bli väldigt intressant att se hur den här frågan kommer att utvecklas. För på något sätt måste ju situationen lösas. Det är inte rimligt att en familj på samma gång kan vara både illegal och legal.
onsdag 15 april 2009
tisdag 14 april 2009
Fortsättning om högerpratare
Jag fortsätter envist på mitt tema (se tidigare två inlägg). Kolla ett intressant meningsutbyte på Fox News i går, apropå det Paul Krugman och jag skriver om:
Från The Huffington Post, "Bernard Goldberg: Hannity going to far in Obama attacks"
På YouTube finns för övrigt en massa skojiga klipp från diverse politiska högerpratare. Några sevärda exempel:
Här kan ni se vad Fox News Sean Hannity har för verklighetsförankring när det gäller ekonomi (från september 2008).
Och här är Bill O'Reilly om immigranter utan uppehållstillstånd (våren 2007).
Det finns massor av andra klipp. Och naturligtvis finns det även en del från vänsterpratare. Men de är inte riktigt lika roliga. Och ärligt talat har de inte samma totalpopulistiska patos. På gott och ont...
Från The Huffington Post, "Bernard Goldberg: Hannity going to far in Obama attacks"
På YouTube finns för övrigt en massa skojiga klipp från diverse politiska högerpratare. Några sevärda exempel:
Här kan ni se vad Fox News Sean Hannity har för verklighetsförankring när det gäller ekonomi (från september 2008).
Och här är Bill O'Reilly om immigranter utan uppehållstillstånd (våren 2007).
Det finns massor av andra klipp. Och naturligtvis finns det även en del från vänsterpratare. Men de är inte riktigt lika roliga. Och ärligt talat har de inte samma totalpopulistiska patos. På gott och ont...
måndag 13 april 2009
Paul Krugman och jag
Jag träffade en nobelprisvinnare i dag. Paul Krugman gästade Foreign Press Center och jag passade förstår på att gå dit eftersom jag håller på med ett reportage där jag tänkte att han ska få redogöra för sin syn på Obamas första tid som president.
Hur som helst. Samma dag, det vill säga i dag, måndag, publicerade Krugman en intressant kolumn i New York Times under rubriken "Tea Parties Forever". Det roliga med denna spalt är att den delvis handlar om det som jag skrev om här på bloggen i går - det vill säga om de halvgalna Obamahatarna på högerkanten. Kul att ligga en dag före en nobelvinnare i ekonomi.
"Republicans have become embarrassing to watch. And it doesn’t feel right to make fun of crazy people. Better, perhaps, to focus on the real policy debates, which are all among Democrats", skriver Krugman bland annat.
Några ytterligare citat:
"Thus, President Obama is being called a “socialist” who seeks to destroy capitalism. Why? Because he wants to raise the tax rate on the highest-income Americans back to, um, about 10 percentage points less than it was for most of the Reagan administration. Bizarre."
"But the charge of socialism is being thrown around only because “liberal” doesn’t seem to carry the punch it used to. And if you go back just a few years, you find top Republican figures making equally bizarre claims about what liberals were up to. Remember when Karl Rove declared that liberals wanted to offer “therapy and understanding” to the 9/11 terrorists?"
"Speaking of Mr. Limbaugh: the most impressive thing about his role right now is the fealty he is able to demand from the rest of the right. The abject apologies he has extracted from Republican politicians who briefly dared to criticize him have been right out of Stalinist show trials. "
Läs gärna hela artikeln, som handlar om det republikanska partiets djupa kris.
Hur som helst. Samma dag, det vill säga i dag, måndag, publicerade Krugman en intressant kolumn i New York Times under rubriken "Tea Parties Forever". Det roliga med denna spalt är att den delvis handlar om det som jag skrev om här på bloggen i går - det vill säga om de halvgalna Obamahatarna på högerkanten. Kul att ligga en dag före en nobelvinnare i ekonomi.
"Republicans have become embarrassing to watch. And it doesn’t feel right to make fun of crazy people. Better, perhaps, to focus on the real policy debates, which are all among Democrats", skriver Krugman bland annat.
Några ytterligare citat:
"Thus, President Obama is being called a “socialist” who seeks to destroy capitalism. Why? Because he wants to raise the tax rate on the highest-income Americans back to, um, about 10 percentage points less than it was for most of the Reagan administration. Bizarre."
"But the charge of socialism is being thrown around only because “liberal” doesn’t seem to carry the punch it used to. And if you go back just a few years, you find top Republican figures making equally bizarre claims about what liberals were up to. Remember when Karl Rove declared that liberals wanted to offer “therapy and understanding” to the 9/11 terrorists?"
"Speaking of Mr. Limbaugh: the most impressive thing about his role right now is the fealty he is able to demand from the rest of the right. The abject apologies he has extracted from Republican politicians who briefly dared to criticize him have been right out of Stalinist show trials. "
Läs gärna hela artikeln, som handlar om det republikanska partiets djupa kris.
söndag 12 april 2009
Reagan Jr gillar inte Obama
Jag brukar roa mig med att läsa Michael Reagans söndagskolumner i den ärkekonservativa tidningen Washington Examiner. Michael är äldste sonen till framlidne Ronald, men pappan framstår närmast som radikal i jämförelse med vad sonen brukar förfäkta i spalterna.
Till vardags är han radiopratare på högerkanten, ett jobb som han kombinerar med en och annan krönika i den konservativa pressen.
I dag, precis som förra söndagen, och söndagen innan om jag minns rätt, ägnar han hela sin spalt i Examiner åt att fördöma och förlöjliga Barack Obama och dennes person, politik, religion, familj och en hel del annat.
Reagan Jr verkar hysa en ilska eller närmast ett hat mot presidenten. Det är något som jag tycker mig märka är ett framträdande karaktärsdrag hos många av Obamas mest högljudda kritiker på högerkanten, som t ex radioprataren Rush Limbaugh eller Fox-medarbetarna Bill O'Reilly och Sean Hannity.
I Sverige är det väl Göran Skyttes märkligt bittra tirader i Svenskan som kommer närmast. Med den skillnaden att de amerikanska "hatarna" på högerkanten ofta är rätt roliga och ibland så överdrivna att de kommer på sig själva och lägger till en självironisk tvist. Jag har aldrig läst något roligt eller självironiskt av Göran Skytte i Svenskan. Fast jag har å andra sidan inte sett alla hans krönikor.
Nåväl. I sin senaste spalt skriver Michael Reagan bland annat att:
Till vardags är han radiopratare på högerkanten, ett jobb som han kombinerar med en och annan krönika i den konservativa pressen.
I dag, precis som förra söndagen, och söndagen innan om jag minns rätt, ägnar han hela sin spalt i Examiner åt att fördöma och förlöjliga Barack Obama och dennes person, politik, religion, familj och en hel del annat.
Reagan Jr verkar hysa en ilska eller närmast ett hat mot presidenten. Det är något som jag tycker mig märka är ett framträdande karaktärsdrag hos många av Obamas mest högljudda kritiker på högerkanten, som t ex radioprataren Rush Limbaugh eller Fox-medarbetarna Bill O'Reilly och Sean Hannity.
I Sverige är det väl Göran Skyttes märkligt bittra tirader i Svenskan som kommer närmast. Med den skillnaden att de amerikanska "hatarna" på högerkanten ofta är rätt roliga och ibland så överdrivna att de kommer på sig själva och lägger till en självironisk tvist. Jag har aldrig läst något roligt eller självironiskt av Göran Skytte i Svenskan. Fast jag har å andra sidan inte sett alla hans krönikor.
Nåväl. I sin senaste spalt skriver Michael Reagan bland annat att:
- Barack Obama ännu inte hitta sin kyrka - eller moské - i Washington (anspelar på att Obama minsann har en förkärlek till muslimer, dvs terrorister. Han heter ju Hussein)
- Han bugade djupt för inför kungen av Saudiarabien - som är muslim.
- Obama varit på "skyll-på-USA-lyft upp-våra-fiender-turné" i Europa ("blame-America-uplift-our-enemies")
- Obama upptäckt glädjen med att resa bekvämt i presidentplanet Air Force One - resandet ser till att han inte behöver svara på jobbiga frågor eller göra något åt den ekonomiska krisen.
- Obama inlett den största vänstervridningen av USA någonsin.
Och så vidare och så vidare.
Men Barack Obama kritiseras även från vänsterkanten. Paul Krugman, amerikansk professor och nobelpristagaren i ekonomi är en varm Keynes-anhängare och beskriver sig själv som en socialdemokrat av europeisk sort. Han tillhör de hårdaste kritikerna och menar att Obama nu pumpar in miljarder i finanssystem som redan visat att det inte fungerar. Alla dessa gigantiska mängder pengar är helt bortkastade om de inte kombineras med grundläggande förändringar; Systemet måste saneras, regleras, reformeras och skärpas om skattebetalarnas pengar verkligen ska komma till nytta.
Höger- och vänsterkritik mot den sittande presidenten, alltså.
onsdag 8 april 2009
Östberg har sonat sina brott
Annika Östberg Deasy har fått åka till Sverige efter nästan 28 år i amerikanskt fängelse efter att ha blivit dömd för mord på en polisman. Ja, ni kan väl alla detaljer om fallet så jag ska inte fördjupa mig i detta. Däremot kommer nu som ett brev på posten en diskussion om den bild vi fått av henne, framförallt via svenska massmedier. Har den verkligen varit relevant och rättvis?
Medievärldens chefredaktör Stefan Wahlberg och Expressens tidigare chefredaktör Staffan Thorsell debatterade tidvis affekterat om detta i P1 Morgon denna onsdagsmorgon. Och i Aftonbladet intervjuas en kritisk Leif GW Pettersson under rubriken "Annika Östberg särbehandlas".
Själv tillhör jag nog dom är kluvna. Det är ju i och för sig uppenbart att Östberg särbehandlats och att den svenska mediebilden av henne har varit vinklad, skev och i vissa fall direkt felaktig. Samtidigt har det ju funnits gott om artiklar och inslag som inte alls tystat ner hennes brott eller det faktum att hon sannolikt spelade en mycket aktiv roll i samband med båda de mord som föregick hennes gripande.
Men samtidigt... Hon har i princip suttit hela sitt vuxna liv i fängelse. Hon har väl rimligen sonat sina brott - även om de må ha varit oerhört obehagliga. Låt henne komma ut i vårgrönskan och få några årtionden i frihet. Och om svenska mediala överdrifter på något sätt medverkat till hennes överflyttning till Sverige, så må det vara hänt. Även om jag knappast tror att så är fallet. Och att jag i princip är oerhört mån om att massmedierna ska förmedla relevanta och sanna bilder.
Jag har en personlig erfarenhet av ett liknande fall - en gammal bekant till mig från barn- och ungdomsåren, Mikael Schiöld, satt många år i amerikansk fängelse. Tillsammans med sitt rockband åkte han över på USA-turné. Turnén skulle vara i nästan 20 år, fast kanske inte riktigt på det sättet som Micke hade tänkt sig. Precis som i Östberg-fallet fastnade han i narkotikamissbruk, hamnade i kriminella kretsar och hans amerikanska äventyr slutade med att han slog ihjäl en knarklangare. Följden blev 18 år i fängelse.
För fem år sedan blev han överflyttad till Sverige och sedan fri. Den senaste jag hörde om honom är att han flyttat tillbaka till vår gemensamma barndomsstad och försöker skapa sig ett normalt liv - 20 år senare.
Dagens Nyheter berättade om Mickes öde i en läsvärd artikel strax efter hans hemkomst.
Jag kan tycka att även Micke sonat sitt brott med råge.
Enligt uppgift finns det över 100 svenska medborgare som sitter med långa fängelsestraff utomlands. De flesta är inte alls uppmärksammade i Sverige. Varför just Annika Östberg Deasy fått så stort medialt genomslag är värt att diskutera. Men hur som helst är hon värd sin frihet.
Medievärldens chefredaktör Stefan Wahlberg och Expressens tidigare chefredaktör Staffan Thorsell debatterade tidvis affekterat om detta i P1 Morgon denna onsdagsmorgon. Och i Aftonbladet intervjuas en kritisk Leif GW Pettersson under rubriken "Annika Östberg särbehandlas".
Själv tillhör jag nog dom är kluvna. Det är ju i och för sig uppenbart att Östberg särbehandlats och att den svenska mediebilden av henne har varit vinklad, skev och i vissa fall direkt felaktig. Samtidigt har det ju funnits gott om artiklar och inslag som inte alls tystat ner hennes brott eller det faktum att hon sannolikt spelade en mycket aktiv roll i samband med båda de mord som föregick hennes gripande.
Men samtidigt... Hon har i princip suttit hela sitt vuxna liv i fängelse. Hon har väl rimligen sonat sina brott - även om de må ha varit oerhört obehagliga. Låt henne komma ut i vårgrönskan och få några årtionden i frihet. Och om svenska mediala överdrifter på något sätt medverkat till hennes överflyttning till Sverige, så må det vara hänt. Även om jag knappast tror att så är fallet. Och att jag i princip är oerhört mån om att massmedierna ska förmedla relevanta och sanna bilder.
Jag har en personlig erfarenhet av ett liknande fall - en gammal bekant till mig från barn- och ungdomsåren, Mikael Schiöld, satt många år i amerikansk fängelse. Tillsammans med sitt rockband åkte han över på USA-turné. Turnén skulle vara i nästan 20 år, fast kanske inte riktigt på det sättet som Micke hade tänkt sig. Precis som i Östberg-fallet fastnade han i narkotikamissbruk, hamnade i kriminella kretsar och hans amerikanska äventyr slutade med att han slog ihjäl en knarklangare. Följden blev 18 år i fängelse.
För fem år sedan blev han överflyttad till Sverige och sedan fri. Den senaste jag hörde om honom är att han flyttat tillbaka till vår gemensamma barndomsstad och försöker skapa sig ett normalt liv - 20 år senare.
Dagens Nyheter berättade om Mickes öde i en läsvärd artikel strax efter hans hemkomst.
Jag kan tycka att även Micke sonat sitt brott med råge.
Enligt uppgift finns det över 100 svenska medborgare som sitter med långa fängelsestraff utomlands. De flesta är inte alls uppmärksammade i Sverige. Varför just Annika Östberg Deasy fått så stort medialt genomslag är värt att diskutera. Men hur som helst är hon värd sin frihet.
måndag 6 april 2009
McDonalds fiskreklam gör succé
Jag är ingen anhängare av McDonalds. Det är ytterst motvilligt jag beger mig in i någon av deras hak. Och numera är inte ens barnen särskilt entusiastiska över denna sylta.
Min entusiasm när det gäller TV-reklam är ungefär lika stor.
Men som alla andra som kan sin matematik, så vet jag vad som händer när man lägger ihop en negativ sak med en negativ. Det blir en positiv sak.
Just detta har, märkligt nog, hänt i fallet med McDonalds sjungande fisk i reklamen för sin ganska oätliga fiskburgare. Negativt + negativt har blivit positivt. Både jag och mina ungar älskar den där sjungande fisken. Vi går ständigt och trallar på låten och härmar killen som kommer in i garaget och blir rätt häpen när han hör fisken sjunga: "Gimme back my filé-o-fish, gimme that fish" och "What if it were you hanging up on this wall, if it were you in that sandwich, you wouldn't be laughing at all".
Och vi är tydligen inte ensamma om att gilla den sjungande firren. Enligt en artikel i dagens USA Today så har den den här TV-reklamen gjort stor succé i breda folklager. "McDonald's Filet-O-Fish ad makes a big splash" skriver tidningen och berättar att inslaget, som naturligtvis finns på Youtube sedan länge, har sett mer än en miljon gånger. Klicka på USA Today-länken så kan ni ta er fram till själva filmklippet. Jag tror inte att reklamen visas i Sverige.
Huruvida denna succé kommer att ge någon effekt på försäljningen återstår att se. För min del tror jag knappast att det leder till att jag köper fler fiskburgare än vad jag hade gjort annars.
Men reklamen är kanon.
Min entusiasm när det gäller TV-reklam är ungefär lika stor.
Men som alla andra som kan sin matematik, så vet jag vad som händer när man lägger ihop en negativ sak med en negativ. Det blir en positiv sak.
Just detta har, märkligt nog, hänt i fallet med McDonalds sjungande fisk i reklamen för sin ganska oätliga fiskburgare. Negativt + negativt har blivit positivt. Både jag och mina ungar älskar den där sjungande fisken. Vi går ständigt och trallar på låten och härmar killen som kommer in i garaget och blir rätt häpen när han hör fisken sjunga: "Gimme back my filé-o-fish, gimme that fish" och "What if it were you hanging up on this wall, if it were you in that sandwich, you wouldn't be laughing at all".
Och vi är tydligen inte ensamma om att gilla den sjungande firren. Enligt en artikel i dagens USA Today så har den den här TV-reklamen gjort stor succé i breda folklager. "McDonald's Filet-O-Fish ad makes a big splash" skriver tidningen och berättar att inslaget, som naturligtvis finns på Youtube sedan länge, har sett mer än en miljon gånger. Klicka på USA Today-länken så kan ni ta er fram till själva filmklippet. Jag tror inte att reklamen visas i Sverige.
Huruvida denna succé kommer att ge någon effekt på försäljningen återstår att se. För min del tror jag knappast att det leder till att jag köper fler fiskburgare än vad jag hade gjort annars.
Men reklamen är kanon.
lördag 4 april 2009
Nya dystra siffror
Medierna här i USA rapporterar i dag om nya dystra siffror när det gäller arbetsmarknaden. Mer än 660 000 personer miste jobbet i mars och totalt har nu ofattbara fem miljoner amerikaner blivit av med sina arbeten på ett år.
Även om en del av dem har hittat nya jobb, så har den öppna arbetslösheten ökat med 70 procent under samma tid. Den är nu uppe i 8,5 procent och flera tunga prognosmakare är inne på att det arbetslösheten kommer att passera 10 procent redan i höst.
Dystert sa Bull.
Finns det då inga tecken på en vändning? Nej, egentligen inte. Huspriserna har slutat gå ner på en del ställen, men fortsätter falla på andra. Bostadsförsäljningen har ökat något totalt, men bara jämfört med urusla försäljningsmånader tidigare i vinter. Konsumtionen fortsätter att vika och flera stora kedjor inom detaljhandeln rapporterar om drastiska nedskärningar eller risk för konkurs. Resandet och turismen minskar kraftigt. Nöjespark-kedjan Six Flag sägs vara mer eller mindre bankrutt.
Och så vidare, och så vidare.
Det enda lilla tecken på uppgång skulle möjligen kunna vara att börserna här i USA har återhämtat sig något under mars månad. Dow Jones index orkade i fredags ta sig över 8 000 punkter för första gången på nästan två månader. Men då ska man veta att indexet låg på
omkring 14 000 för ett drygt år sedan.
President Obama försökte skicka positiva signaler till hemmafronten från toppmötet i London, men lyckades väl inte särskilt bra. Det är inte lätt att försöka hävda att vändningspunkten är här och låta trovärdig när nya dystra siffor ständigt sköljer in.
Även om en del av dem har hittat nya jobb, så har den öppna arbetslösheten ökat med 70 procent under samma tid. Den är nu uppe i 8,5 procent och flera tunga prognosmakare är inne på att det arbetslösheten kommer att passera 10 procent redan i höst.
Dystert sa Bull.
Finns det då inga tecken på en vändning? Nej, egentligen inte. Huspriserna har slutat gå ner på en del ställen, men fortsätter falla på andra. Bostadsförsäljningen har ökat något totalt, men bara jämfört med urusla försäljningsmånader tidigare i vinter. Konsumtionen fortsätter att vika och flera stora kedjor inom detaljhandeln rapporterar om drastiska nedskärningar eller risk för konkurs. Resandet och turismen minskar kraftigt. Nöjespark-kedjan Six Flag sägs vara mer eller mindre bankrutt.
Och så vidare, och så vidare.
Det enda lilla tecken på uppgång skulle möjligen kunna vara att börserna här i USA har återhämtat sig något under mars månad. Dow Jones index orkade i fredags ta sig över 8 000 punkter för första gången på nästan två månader. Men då ska man veta att indexet låg på
omkring 14 000 för ett drygt år sedan.
President Obama försökte skicka positiva signaler till hemmafronten från toppmötet i London, men lyckades väl inte särskilt bra. Det är inte lätt att försöka hävda att vändningspunkten är här och låta trovärdig när nya dystra siffor ständigt sköljer in.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)