Nya trenden: Pedalkraft på gym

Jag vet inte om den här trenden har nått Sverige. Ofta har jag en känsla av att många trender faktiskt kommer från Europa och inte sällan från Sverige för att sedan leta sig över till den här sidan Atlanten. Särskilt om det handlar om energi- och miljöfrågor. Vilket det här gör.

USA Today skrev för några dagar sedan om att allt fler gym kopplar in sina träningscyklar och andra motionsredskap på elnätet. När motionärerna trampar på för allt vad de är värda för att bli snygga och smärta och må bättre, skickar de dessutom in överskottsel till elsystemet.

En halvtimmes cykling för en person på träningscykel ger omkring 50 watt i överskott. Vilket är ungefär vad en bärbar dator gör av med på en timme. Eller sex laddningar av en mobiltelefon.

En "spinningrupp" (20 motionärer som cyklar ihop) skapar under ett år tillsammans el motsvarande vad som går åt till belysning för 72 genomsnittsstora (amerikanska) hus under en månad, har någon räknat ut.

Trenden med "grön workout" sparkade igång så smått för några år sedan och nu finns det åtminstone två företag i USA som tillverkar och säljer träningsredskap som levererar in el i systemet när de används.

"We're not going to solve global warming, but we're trying to help in any way we can", säger Jay Whelan, VD för det ena företaget - The Green Revolution - till tidningen USA Today.

Företaget har under kort tid sålt omkring 1 000 elproducerande generatorer som kan kopplas på redan existerande träningscyklar på gym runt om i landet. På ett gym har man kopplat en träningscykel direkt till en smoothie-maskin. Det tar omkring en minuts cykling för att få fart på maskinen. Den som gör det får en dollars avdrag på smoothie-priset.

Men det är inte bara träningsanläggningar som är intresserade av det här. På en avdelning på ett kvinnofängelse i Arizona kan internerna numera se på TV. Men bara om de cyklar. För TV:n drivs av elen som kommer från träningscyklarna.

Problemen med övervikt och fetma är stora bland de socialt mest utsatta grupperna. Det här är ett sätt att få de kvinnliga fångarna att bli mer motiverade att röra på sig. Och enligt den lokala sheriffen fungerar det. Alla fångar på avdelningen har anmält att de vill vara med i "the pedal-vision program".

Läs hela artikeln på USA Today's webbplats: Pedal power takes off as exercise produces electricity.

Glenn Becks stora möte vid Lincoln Memorial

Minst 200 000 personer samlades vid National Mall här i DC i lördags för att lyssna på bland andra Glenn Beck (Fox News) och Sarah Palin. Även om massmötet sades vara opolitiskt, var det ingen tvekan om att dess deltagare sympatiserar med tea party-rörelsen, som fortsätter att sätta sin prägel på den amerikanska politiska debatten. Det är snart bara två månader kvar till kongressvalet.

Becks möte var milt sagt kontroversiellt eftersom det hölls på årsdagen av Martin Luther Kings klassiska "I have a dream"-tal. Och dessutom på samma plats.

Politiska plakat var bannlysta, men det går ju att få fram sitt budskap på andra sätt...

Utsikt från Lincoln Memorials trappor. Minst 200 000 personer var samlade.

Ännu ett budskap...

...och ett till.

Sarah Palin talade...

...och folk lyssnade.

Sedan var det dags för Glenn Beck själv.

Folkmassan sträckte sig ända bort mot Washington Monument.

Restoring Honor var temat för mötet.

Plötsligt dök det upp några motdemonstranter. De buades ut av de församlade, men det blev inga våldsamheter. Mannen till höger är alltså Glenn Beck.

Olika villkor - en rapport om barns och ungas levnadsförhållanden

Nu är rapporten jag arbetade med i vintras publicerad.

Olika villkor heter den och den handlar om skillnader i levnadsförhållanden, risker och kommunala kostnader för barn och unga runt om i landets kommuner.

En kort-kort sammanfattning: Det finns väldigt stora variationer när det gäller barn och ungas levnadsförhållanden och hur kommunerna prioriterar denna grupp.

Även om jag naturligtvis delvis talar i egen sak, måste jag ändå hävda att studien är viktig och att den borde bli rejält uppmärksammad och diskuterad, särskilt på kommunal nivå. Är det rimligt att den plats du råkar växa upp på ska ha så stor betydelse för om du lyckas i livet eller inte?

Här är ett utdrag ur den debattartikel som tidningen Dagens Samhälle publicerat i dag, torsdag:

I vårt land är i stort sett alla överens om att barn och unga ska vara en prioriterad grupp. Och på många sätt är det så. I de flesta kommuner går ungefär hälften av resurserna till verksamheter för barn och unga.

Det råder också samsyn om att barn och unga ska ha samma möjligheter till goda levnadsförhållanden oavsett var de bor. Men verkligheten är en annan. Vår nya studie visar att problemfyllda levnadsförhållanden bland barn och unga varierar kraftigt mellan kommunerna.

Skillnaderna är så stora att de bör leda till en grundläggande diskussion om hur vi kan stärka och förbättra barns och ungas möjligheter till ett gott liv, oavsett var de råkar bo.

Själva rapporten hittas på Socialstyrelsens webbplats (PDF). Debattartikeln kan läsas via den här länken. Slutligen finns det även en TT-artikel om rapporten.

Tea Party-rörelsen rör om i primärval

Det är drygt två månader kvar till höstens mellanårsval den 2 november och valkampanjerna är i full gång både nationellt, delstatligt och lokalt. Det är ju inte bara en tredjedel av senaten och alla 435 platser i representahuset det ska röstas om, utan också delstatliga guvernörer, lokala borgmästare och en hel del annat.

I kväll, tisdag, är en relativt stor förfäktning inför det egentliga valet. Lite av en Super Tuesday. I fem delstater är det primärval, det vill säga respektive parti tar ut sina kandidater i de olika valen. Och Tea Party-rörelsen har satt sin prägel på denna tisdag.

Mest intressanta i kväll är Florida, Arizona och Alaska.

I Florida har det i och för sig varit klart sedan rätt länge vilka kandidaterna till senaten skulle bli. Marco Rubio slog, med hjälp av Tea Party-rörelsen, ut den sittande guvernören Charlie Crist i kampen om att bli republikanernas kandidat till senaten. Crist kommer nu istället ställa upp som oberoende (independent) kandidat i höstens val. Demokraternas kandidat blir Kendrick Meek. Här var det istället republikanernas primärval till guvernörskandidat som väckte mest uppmärksamhet. Rick Scott tog till slut hem segern mot Bill McCollum efter en jämn omröstning. Det innebär ytterligare en Tea Party-framgång.

I Arizona slåss förre presidentkanditaden John McCain mot utmanaren och radioprataren J D Hayworth (också han med stöd från Tea Party-rörelsen). På grund av tidsskillnaden vet jag inte resultatet här ännu, men allt annat än en stor seger för John McCain vore en sensation.

I Alaska spekulerades det tidigare om Sarah Palin skulle ställa upp i senastvalet. Men det gjorde hon inte. Hennes kandidat är istället Joe Miller, en kompis till hennes make. Miller befinner sig långt ut på högerkanten och har även han Tea Party-rörelsens stöd. Han utmanar sittande republikanska senatorn Lisa Murkowski. Även här innebär tidsskillnaden att jag inte kan redovisa något resultat, men Murkowski har haft ett kraftigt övertag i opinionsmätningarna.

Oavsett hur det går i kvällens olika val, står en sak klar:

Den brokiga Tea Party-rörelsen fortsätter att spela en stor roll i de kommande intensiva månaderna fram till valet den 2 november.

Hetaste valfrågan: Ett planerat bygge på Manhattan

Varför handlar den hetaste politiska debatten i det här landet om ett eventuellt bygge några kvarter från Ground Zero, när folk kämpar för att överleva i den ekonomiska krisen?

Det undrade Rachel Maddow på den liberalt färgade TV-kanalen MSNBC häromveckan.

Jag är böjd att instämma i den frågan.

Mellanårsvalet närmar sig med stormsteg. Samtliga platser i representanhuset och en tredjdedel i senaten står på spel den 2 november. Den politiska diskussionen borde handla om saker som ekonomi, arbetsmarknad, energi- och miljöfrågor, krig, hälso- och sjukvård. Men den fråga som hittills fått mest uppmärksamhet är det planerade muslimska centret två kvarter från den plats där World Trade Center en gång stod.

Redan i våras började den här diskussionen sjuda så smått. Och nu i somras tog den fart på allvar. Och tvärt emot vad många experter trott, så har den fastnat som den hetaste politiska frågan i USA.

Frågan är hur striden om det muslimska centret - som bland annat ska innehålla en moské, men även till exempel en permanent utställning om terrorattackerna för nio år - kommer att påverka valet i november.

Framförallt debattörer på den republikanska sidan har sett till att hålla diskussionen vid liv. Konservativa TV-kanalen Fox News kallar det planerade bygget för "Ground Zero Mosque" och har aggressiva inslag om det i stort sett varenda dag. Sarah Palin har uttalat sig rikligt, liksom den tidigare talmannen i representanthuset Newt Gringrich.

Demokraterna har hållit sig passiva eller varit försiktigt positiva till planerna. Det är uppenbart en politiskt känslig fråga och inget man gärna går ut och applåderar direkt. Det har varit en del mummel om att religiös frihet också borde gälla muslimer, men påtagligt lite konkret stöd för den muslimska grupp som står bakom byggplanerna.

President Barack Obama gick för någon vecka sedan ut och uttalade åtminstone ett indirekt stöd för det muslimska centret på Manhattan. Sedan tog han delvis tillbaka sitt uttalande.

För övrigt tror nästan var femte amerikan att Barack Obama är muslim.

Ingen skola utan toapapper

Så här års är det handlingstider för barnfamiljer runt om i USA. Skolorna har skickat ut sina supply-lists - långa listor med material som barnen förväntas ta med sig den första skoldagen.

Listorna har blivit allt längre under årens lopp och i takt med drastiskt försämrad kommunal ekonomi här i USA, är årets listor rekord-långa.

Vår yngste ska börja andra klass nu om en vecka. Han lista innehåller 18 punkter. Det är allt ifrån anteckningsböcker och block till 48 stycken blyertspennor, en rulle med huhållspapper, en flaska handsprit och tio tjocka färgkritor.

En snabb uppskattning av kostnaden för hela listan: Runt 80 dollar (omkring 600 kronor). Och det är bara ett av våra tre skolbarn...

Allt flera föräldrar börjar nu reagera på denna dolda skolavgift. New York Times skriver i dag om utvecklingen. Listor har funnits länge i det amerikanska skolväsendet. Men när nu skolbudgeterna skurits ner på många håll, har kostnaderna för nödvändigt material i allt högre grad lämpats över på familjerna.

Numera kan listan till exempel innehålla städmaterial, plastbestick till skolmatsalen, sopsäckar och kopieringspapper. I en skola i Honolulu måste varje elev ta med sig ett fyrpack med toalettpapper...

Alla är dock inte ledsna över det här. Lokala butiker har plötsligt fått en ny och rejäl inkomstkälla. Många är tidigt ute och kollar in de listor som skickas ut till föräldrar. Sedan ser de till att beställa hem just de varor som skolorna vill ha.

Tidningen meddelar att för vissa delar av detaljhandeln är just denna tid - när föräldrar kommer in med sina listor i högsta hugg - den mest lönsamma efter storhelgerna.

Lika glada är inte familjerna. Det finns många som har det svårt att få ekonomin att gå ihop redan som det är. Att de dessutom ska lägga ut kanske uppemot 2 000 kronor (om de har tre skolbarn) för diverse skolmaterial, trots att barnen går på en "avgiftsfri" kommunal skola, kan naturligtvis vara väldigt tufft.

Artikeln i NY Times finns via den här länken.

Vilket ansvar har medierna för sina webbarkiv?

Ett av de få svenska ord som lånats in och etablerats i engelskspråkiga länder är - som ni säkert känner till - "ombudsman".

Washington Post har en ombudsman, en person som ska ta upp frågor som ligger mellan läsekretsen och de pubicistiskt ansvariga. Han heter Andrew Alexander och han har en egen kolumn varje söndag. Den är ofta både tänkvärd och intressant att följa.

Den senaste kolumnen handlar om vilket ansvar en tidning (eller i princip vilket medium som helst) har för det som en gång publicerats och som senare kanske visade sig vara fel eller åtminstone inte gav hela bilden.

Han exemplifierar med en man som för nästan 23 år sedan greps och åtalades för "indecent exposure" på McDonalds i Woodbridge strax söder om DC. Även om det inte explicit skrivs ut, så framgår det att det gick att se mannen ädlare delar där han satt i sin kortbyxor.

Folk hade reagerat, ringt polisen och det hela blev rättssak. Det är ju USA. Inför domaren förklarade mannen att han varit ute och joggat, att han hade haft ett par gymnastikbyxor på sig och inte haft något under dessa. Så ett eller annat hade väl "tittat ut", helt enkelt. Det var absolut inte meningen, en ren fadäs, försäkrade mannen.

Domaren ogillade åtalet direkt och därmed kunde saken varit utagerad. Om det inte varit för att Washington Post snappat upp storyn. Man skrev om händelsen på hamburgerkrogen och publicerade, som den pressetiska traditionen bjuder här i USA, mannens namn och ålder. Däremot följde man aldrig upp händelsen. Således skrev aldrig tidningen om frikännandet.

Mannen tänkte emellertid inte särskilt mycket på det där utan levde vidare sitt liv utan incidenter. För en tid sedan gick han i pension och för att dryga ut pensionen sökte han ett kompletterande jobb. Men han fick inget. När han undrade varför, visade det sig att arbetsgivarna googlat på hans namn och därmed hittat den drygt 20 år gamla artikeln i Washington Post. Och det är ju ingen som vill anställa en pervers man som blottar sig på McDonalds, det kan man ju förstå.

Nu har mannen vänt sig till tidningen och bett om att artikeln ska strykas från tidiningens webbaserade och sökbara artikelarkiv. Och det är utifrån detta exempel som Andrew Alexander resonerar. Vilket ansvar har egentligen ett massmedium för att det som publiceras är korrekt? Om det i efterhand visar sig vara fel, vilket ansvar har man då att ändra i det som publicerats? Eller ta bort helt? Är det rimligt att en slarvigt ihopskriven artikel med faktafel kan få ligga kvar år efter år och dessutom vara sökbara via allmänna sökverktyg? Och bör man i efterhand gå in och ändra något som redan varit publicerat, är inte det en form av historieförfalskning?

Det finns rätt många ansvarsfrågor och rätt många etiska frågetecken som väcks när man rota i det här.

"Det är förvånande att så få medier har en policy får sådant här", säger en peson som forskat kring det här och som uttalar sig i Th Post.

Washington Post har ingen policy. Man behandlar varje begäran om ändring eller strykning för sig, som unika fall. Huvudinställningen är att inget ska ändras, men att det införs en rättelse eller att den tidigare publiceringen kompletteras med ytterligare en text - förutsatt att originaltexten var felaktig eller icke komplett. Men undantag görs. Bland annat har tidningen tagit bort en artikel från webben som innehöll namn- och adressuppgifter för en kvinna som blev förföljd.

Även om svenska medier är betydligt försiktigare med just namnpubliceringar, kan problematiken ändå sägas vara generell. Att allt fler medier lägger ut hela eller delar av sitt arkiv på webben, samtidigt som sökmotorer blir allt bättre och smartare, innebär till att publicister på ett helt annat sätt än tidigare måste tänka över vilka principer som ska gälla. Och vilket ansvar man bör ta.

Kanske bör det till och med beslutas om ett gemensamt regelverk, likt de pressetiska spelreglerna?

Om The Posts ombudsman namnger mannen även denna gång?

Jodå.

Men nu är han sannolikt något mer nöjd med texten.