Svågerpolitik och korruption på väg tillbaka i DC

Washington DC är den amerikanska huvudstaden och världens absoluta maktcentrum. Dess juridiska status är - och har alltid varit - rätt märklig. Sta'n tillhör ingen delstat och har därför ingen representant med rösträtt i den federala kongressen - som ironiskt nog ligger mitt i DC. Historiskt har många av de lokala besluten fattats av den ferala kongressen - det var t ex inte mer än några decennier sedan som alla större beslut om sta'ns kommunala skolor fattades av nationens parlament. Vilket ju kan tyckas vara en smula "over the top".

Under senare tid har alltmer av de kommunala angelägenheterna förts över till kommunala nämnder och styrelser. Lokala beslut har börjat fattas lokalt. Och det är naturligtvis en helt rimlig utveckling. Washington DC börjar därmed alltmer likna alla andra tusentals städer i USA - med borgmästare, politiskt vald "kommunstyrelse" (City Council), kommunala tjänstemän osv.

DC:s lokala politiska historia är alltså realtivt kort. Den första borgmästaren, som för övrigt lämpligt nog hette Washington i efternamn, tillsattes till exempel inte förrän 1975. Och politiken har i stort sett alltid varit kantad av större eller mindre skandaler, mutbrott, korruption, nepotism, inkompetens och annat skojigt.

Jag har tidigare skrivit om Marion Barry, som varit borgmästare i sammanlagt 16 år och som sedemera dömdes till fängelse för bland annat narkotikabrott - brott som inträffat under hans tid som borgmästare. Barry återvaldes fantastiskt nog till borgmästare några år senare.

Han är bara ett av många exempel på kommunala förtroendevalda och högre chefer som gjort sig skyldiga till diverse brott eller tveksamheter i samband med sina uppdrag eller anställningar.

I slutet av 1980-talet utsågs DC till den kommun som hade "the worst city government i America". Men i slutet av 1990-talet och framförallt under 200-talet började det hända saker. Det kom in nytt folk i de politiska församlingarna, en mängd kommunala chefer, rektorer och andra högre tjänstemän byttes ut och när Adrian Fenty valdes till borgmästare 2006 hade sta'ns rykte börjat förbättrats avsevärt.

Fenty fortsatte reformeringen och moderniseringen av förvaltningen och tog bland annat krafttag för att förbättra de kommunala skolorna - både avseende utbildningens kvalitet och de nedslitna byggnaderna; mängder av renoveringar inleddes.

Fenty var dock inte särskilt populär i alla läger, han kritiserades främst för sin ledarstil men hade även han en del småskandaler under sina fyra år. Bland annat åkte han på något som inte gärna kunde ses som annat än rena semesterresor med familjen, på skattebetalarnas bekostnad... Men överlag var Fentys mandatperiod relativt fri från korruptionsanklagelser och andra tveksamheter.

I höstas förlorade han valet och Vincent Gray tillträdde. Och Gray kunde ha fått en bättre start.

Efter bara knappt två månader som borgmästare har han lyckats med en hel del som han säkert ångrar:

• Han har godkänt de dyra och bensinslukande SUV:arna som tjänstebilar för sig själv och för andra ledamöter i kommunstyrelsen. Bland annat har styrelsens ordförande Kwame Brown numera två leasade monstertruckar till en total kostnad på omkring 4 000 dollar per månad för skattebetalarna.
• Han har anställt ett flertal nya höga chefstjänstemän på löner som vida överstiger de löner som Fenty godkände - och som dessutom ligger över de kommunala lönetak som finns.
• Och i dagens Washington Post (läs ledaren "Mayor Gray's bad start on hiring") får Gray kritik för ytterligare en rekrytering - han hade anställt Sulaimon Brown, uppenbart inkompetent och en pajaskandidat i samband med det senaste borgmästarvalet, på en kommunal tjänst och med en årsinkomst på drygt 700 000 kronor. Dagen efter anställningen, fick han sparken. Det är inte otänkbart att han nu kommer att stämma sta'n för löftesbrott.

Frågan är om dessa exempel (det finns flera, bl a har Gray fattat en del konstiga beslut när det gäller skolfrågor och bland det första som hände när han valdes var att den kända skolschefen Michelle Rhee packade ihop och stack), kommer att leda till att DC åter börjar närma sig gamla goda tider, där nepotism, mutor och vänskapsband blir viktigare än kompetens och lämplighet.

Eller som Washington Post avslutar sin ledare:

Neither Mr. Gray nor the city can afford a return to the sad days of city governance when whom you knew mattered more than what you knew or what you could accomplish.