Barack Obamas sjukvårdsreform är beslutad och på gång, men ännu saknar miljontals ekonomiskt utsatta amerikaner en grundläggande sjukvårdsförsäkring och därmed också all tillgång till annan vård än den rent akuta.
Att efterfrågan är stor visar inte minst de "free clinics" som regelbundet anordnas av frivillig sjukvårdspersonal runt om i USA. I går, onsdag, var det dags för en sådan i Washington DC, den första i den här storleken någonsin här. Den stora mässhallen, Convention Center, hade förvandlats till en gigantisk läkarmottagning. Uppemot 2 000 personer dök upp. Nästan dubbelt så många som man trott på förhand.
Sådana här "free clinics" visar vilket stort behov det finns av basal sjukvård i det här landet. Nästan alltid dyker det upp betydligt fler vårdsökande än vad det finns möjlighet att ta emot.
Det finns mängder av människor som aldrig haft en chans att komma in i försäkringssystemet - eller som ramlat ur det på grund av att de blivit av med sitt jobb. På sikt kommer sjukvårdsreformen att slussa in dessa personer i försäkringar, men det sker inte över en natt och vårdbehoven finns där redan nu.
De fria mottagningarna är naturligtvis en god sak, men bara en droppe i havet. De flesta som behandlas här får bara en tillfällig lindring av sina besvär. Det finns ingen möjlighet till uppföljande läkarbesök, begränsade ekonomiska möjligheter att köpa mediciner och dessutom återvänder patienten till sin gamla boendemiljö och sociala vardag, som ofta innebär att sjukdomstillståndet åter förvärras.
Det räcker således inte särskilt långt med "free clinics". Inte ens allmän sjukvård är tillräckligt om man vill gå till roten med problemen. Vård för alla måste också kombineras med olika former av sociala insatser.
USA har fortfarande en lång väg att gå om man vill att välfärden ska omfattas av alla.
Läs mer om onsdagens clinic i Washington Post, Diagnosis: A Great Need.
torsdag 5 augusti 2010
måndag 2 augusti 2010
Allt färre äger sin bostad
I USA betyder det mycket att äga sin bostad. Traditionellt har bostadsägandet varit utbrett och något som i stort sett alla amerikaner strävar efter. Att äga sin bostad är symboliskt viktigt och även, åtminstone tidigare, ansett som en långsiktig och säker privat investering
Förra presidenten, George W Bush, gjorde det här till något av en profilfråga och under hans tid i Vita Huset ökade andelen som ägde sin bostad kraftigt. Detta bland annat genom ökade möjligheter till skatteavdrag för lån, statligt subventionerade lån samt ändrade regler för kreditgivning - det som kom att kallas subprime-lån och som pekats ut som en av de viktigaste orsakerna till den nuvarande krisen i den amerikanska ekonomin föddes under Bush-administrationen.
Subprimelånen innebar att också mindre kreditvärdiga hushåll fick en möjlighet att låna pengar för att köpa en bostad. Konsekvensen blev en överhettad bostadsmarknad, där priserna ökade och hushållens lån likaså. Till slut sprack bubblan. Med känt resultat.
Som mest, något år innan fastighetsbubblan sprack, ägde 70 procent av amerikanska hushåll sin bostad. Nu har den siffran sjunkit drastiskt, rapporterar dagens USA Today. Inom något år lär siffran vara nere på runt 62 procent, den lägsta nivån på 50 år, sedan 1960.
Ironiskt nog bor många av de tidigare ägarna kvar i sin gamla bostad - som hyresgäster. Numera är det banken eller någon annan som äger huset. De före detta ägarna har bara skulderna kvar...
Förra presidenten, George W Bush, gjorde det här till något av en profilfråga och under hans tid i Vita Huset ökade andelen som ägde sin bostad kraftigt. Detta bland annat genom ökade möjligheter till skatteavdrag för lån, statligt subventionerade lån samt ändrade regler för kreditgivning - det som kom att kallas subprime-lån och som pekats ut som en av de viktigaste orsakerna till den nuvarande krisen i den amerikanska ekonomin föddes under Bush-administrationen.
Subprimelånen innebar att också mindre kreditvärdiga hushåll fick en möjlighet att låna pengar för att köpa en bostad. Konsekvensen blev en överhettad bostadsmarknad, där priserna ökade och hushållens lån likaså. Till slut sprack bubblan. Med känt resultat.
Som mest, något år innan fastighetsbubblan sprack, ägde 70 procent av amerikanska hushåll sin bostad. Nu har den siffran sjunkit drastiskt, rapporterar dagens USA Today. Inom något år lär siffran vara nere på runt 62 procent, den lägsta nivån på 50 år, sedan 1960.
Ironiskt nog bor många av de tidigare ägarna kvar i sin gamla bostad - som hyresgäster. Numera är det banken eller någon annan som äger huset. De före detta ägarna har bara skulderna kvar...
tisdag 15 juni 2010
Svanberg i strålkastarljuset
Den stora oljeläckan utanför Louisianas kust fortsätter att dominera nyhetsflödet här i USA. President Barack Obama har tillbringat två dagar nere längs delstatens kuster. Det är hans fjärde besök sedan katastrofen inträffade för snart två månader sedan. Han ska hålla en presskonferens på temat i kväll, amerikansk tid. De flesta tror att han ytterligare kommer att skärpa tonläget mot BP.
I morgon, onsdag, kommer BP:s svenska styrelseordförande Carl-Henric Svanberg, till Vita Huset för ett möte där även presidenten kommer att delta under en stund. Mötet har väckt stor uppmärksamhet här och kommer att bevakas av alla de stora medierna.
Hittills har Svanberg undvikit att hamna i strålkastarljuset. Det är mest BP:s VD Tony Hayward som uttalat sig. Och flera av hans uttalanden har väl varit mindre lyckade, om man säger så. Kändast är när han beklagade sig över sin egen privata situation med de famösa orden: "I want my life back".
Det dröjde inte länge förrän släktingar och vänner till de elva oljearbetare som dog i samband med katastrofen reagerade och sa att de nog också ville ha sina bröders, söners, makars etc liv tillbaka...
Det återstår att se hur Svanberg kommer att klara det mediela tryck han garanterat kommer att utsättas för i och med morgondagens möte. Och vilket budskap han kommer att försöka framföra till administrationen och till det amerikanska folket.
Jag och min blogg Amerikareportage tar nu sommarledigt efter ett intensivt nyhetsår med många frilansuppdrag och andra uppgifter. Jag återkommer i augusti.
Trevlig sommar!
söndag 6 juni 2010
Watergate byter ägare
Watergate har förfallit under många år. Nu ska en ny ägare renovera komplexet.
Ända sedan skandalen med inbrottet i demokraternas partikontor 1972, har Watergate stått som symbol för räv- och rackarspel i den högre politiska skolan. Inbrottet ledde så småningom att Richard Nixon tvingades avgå som president för att undvika att hamna inför riksrätt.
Watergate ligger ett längre stenkast från där jag nu sitter och byggdes som ett lyxigt bostads-, hotell- och kontorskomplex under 1960-talet.
Sedan dess har det runnit mycket vatten under Potomacs broar och Watergate är numera varken något politiskt centrum eller en lyxig adress.
Tvärtom. Det är ett kvarter i förfall. Byggnaderna är slitna, många av kontoren står tomma och hotellet har varit stängt i flera år. Butiker och restauranger håller klart tveksam kvalitet och delar av komplexet är till och med avstängt på grund av rasrisk.
Men nu ska det bli ändring på det. Ett europeiskt byggföretag, specialiserat på att lyxrenovera gamla hotell, har nu köpt Watergate och räknar med att inleda ombyggnaden inom något år. Det är främst hotelldelen som ska renoveras och återöppnas, men även resten av komplexet ska få sig en ansiktslyftning om alla planer går i lås.
Det kan alltså bli så att Watergate kommer att återta sin position som ett av den amerikanska huvudtadens verkliga maktcentrum.
torsdag 3 juni 2010
I oljekatastrofens spår
Oljekatastrofen utanför Louisianas kust präglar hela den amerikanska delen av gulfkusten, mer eller mindre. Vi har just kommit tillbaka till DC efter en veckas resa i oljans spår. Här är några snabba reflektioner.
Det sprutar ut minst 800 000 liter råolja från den havererade oljeriggen. Varje dygn. Och detta har snart pågått i 50 dagar. Det innebär i runda slängar 40 miljoner liter olja.
Och ingenting talar för att läckan ska kunna tätas den närmaste tiden. Oljebolaget BP har försökt med olika metoder, men alla har misslyckats och försöken blir nu alltmer desperata. Under tiden drabbas de olika biotoperna runt gulfen allt hårdare.
Värst är det kanske för de omfattande och extremt känsliga våtmarkerna (wetlands) i Mississppiflodens gigantiska deltaområde. Här formligen sjuder det av liv och den här delen av den Mexikanska golfen spelar en viktig roll i den komplicerade ekologiska näringskedjan för hela området.
En del av våtmarkerna har redan drabbats av oljan, med lokalt förödande konsekvenser för häckande fåglar, kräldjur, fiskar och växtlighet. Nu fruktar experter att orkansäsongen, som precis inletts, ska leda till att mycket större mängder olja pressas in mot stränder och våtmarker. Och då blir katastrofen än värre.
Hittills har de oljebälten som bildats hållits sig ganska stabilt ute runt den havererade riggen. Vädret har varit gynnsamt och strömmarna har inte tagit tag i oljan i någon större omfattning. Stränderna väster om Mississippideltat är förorenade och avstängda. Man har även börjat se olja komma in till stränderna i deltaterna Mississippi, Alabama och Florida. Men ännu så länge i liten omfattning.
Det är inte bara djur och natur som drabbas. Näringslivet i den här delen av USA är baserat på tre saker. Fiske, turism och oljeindustri. Alla är länkade till varandra på ett raffinerat och komplicerat sätt. Därför är det svårt att hitta någon som är riktigt förbannad på oljeindustrin i allmänhet och BP i synnerhet - trots katastrofen. Oljan ger jobb och många är oroliga över att det nu blir svårare att få tillstånd för att borra efter olja utanför kusten. Den oron är större än ilskan över försvunna turister och ninskat fiske.
Fisket är i det närmaste utslaget i Louisiana. Såväl räkfisket som annat fiske går på sparlåga, eftersom det råder fiskeförbud i stora delar av de normala fiskevattnen.
Också turismen drabbas. De amerikanska delstaterna som drabbats hårdast rapporterar om uppemot 25 procent färre bokningar än normalt. Och i vissa delar, som Grand Isle i södra Louisiana är det i princip inga turister alls.
"Vi brukar ha omkring 8 000 personer här på stranden under Memorial weekend", sa en kommunalanställd som jag träffade. Han blickade ut över stranden, som var helt tom förutom på ett tiotal TV-bolag som ställt upp sändarbussar och kameror - och på mängder av olja som flutit i land i form av klumpar; olja blandat med sand och grus.
Den lokala stormarknaden på Grand Isle ekade tyst och öde. Restaurangerna var tomma. Däremot var de lokala motellen fullbokade - av saneringspersonal och folk som kallats in extra av den amerikanska kustbevakningen.
"Vi har ju precis hämtat oss från orkanen Katrina, som drabbade oss väldigt hårt. Så kommer det här nu", sa en annan person som jag pratade med. Hon har sommarbott på ön i 30 år och fick sitt hus förstört av Katrina.
"Och nu det här..." sa hon sorgset och gjorde en svepande gest över stranden från sin veranda.
På det lokala Community Center hade BP satt upp ett katastrofkontor, där fiskare och ortsbefolkning kunde ställa frågor eller ge kommentarer. Så länge vi var där såg jag knappt en enda människa gå fram till personalen.
Det finns väl inte så mycket att fråga om längre, antar jag.
Det råder en allmän uppgivenhet i södra Louisiana. Det är nästan som om folk gett upp. Och man kan förstå dom.
Det sprutar ut minst 800 000 liter råolja från den havererade oljeriggen. Varje dygn. Och detta har snart pågått i 50 dagar. Det innebär i runda slängar 40 miljoner liter olja.
Och ingenting talar för att läckan ska kunna tätas den närmaste tiden. Oljebolaget BP har försökt med olika metoder, men alla har misslyckats och försöken blir nu alltmer desperata. Under tiden drabbas de olika biotoperna runt gulfen allt hårdare.
Värst är det kanske för de omfattande och extremt känsliga våtmarkerna (wetlands) i Mississppiflodens gigantiska deltaområde. Här formligen sjuder det av liv och den här delen av den Mexikanska golfen spelar en viktig roll i den komplicerade ekologiska näringskedjan för hela området.
En del av våtmarkerna har redan drabbats av oljan, med lokalt förödande konsekvenser för häckande fåglar, kräldjur, fiskar och växtlighet. Nu fruktar experter att orkansäsongen, som precis inletts, ska leda till att mycket större mängder olja pressas in mot stränder och våtmarker. Och då blir katastrofen än värre.
Hittills har de oljebälten som bildats hållits sig ganska stabilt ute runt den havererade riggen. Vädret har varit gynnsamt och strömmarna har inte tagit tag i oljan i någon större omfattning. Stränderna väster om Mississippideltat är förorenade och avstängda. Man har även börjat se olja komma in till stränderna i deltaterna Mississippi, Alabama och Florida. Men ännu så länge i liten omfattning.
Det är inte bara djur och natur som drabbas. Näringslivet i den här delen av USA är baserat på tre saker. Fiske, turism och oljeindustri. Alla är länkade till varandra på ett raffinerat och komplicerat sätt. Därför är det svårt att hitta någon som är riktigt förbannad på oljeindustrin i allmänhet och BP i synnerhet - trots katastrofen. Oljan ger jobb och många är oroliga över att det nu blir svårare att få tillstånd för att borra efter olja utanför kusten. Den oron är större än ilskan över försvunna turister och ninskat fiske.
Fisket är i det närmaste utslaget i Louisiana. Såväl räkfisket som annat fiske går på sparlåga, eftersom det råder fiskeförbud i stora delar av de normala fiskevattnen.
Också turismen drabbas. De amerikanska delstaterna som drabbats hårdast rapporterar om uppemot 25 procent färre bokningar än normalt. Och i vissa delar, som Grand Isle i södra Louisiana är det i princip inga turister alls.
"Vi brukar ha omkring 8 000 personer här på stranden under Memorial weekend", sa en kommunalanställd som jag träffade. Han blickade ut över stranden, som var helt tom förutom på ett tiotal TV-bolag som ställt upp sändarbussar och kameror - och på mängder av olja som flutit i land i form av klumpar; olja blandat med sand och grus.
Den lokala stormarknaden på Grand Isle ekade tyst och öde. Restaurangerna var tomma. Däremot var de lokala motellen fullbokade - av saneringspersonal och folk som kallats in extra av den amerikanska kustbevakningen.
"Vi har ju precis hämtat oss från orkanen Katrina, som drabbade oss väldigt hårt. Så kommer det här nu", sa en annan person som jag pratade med. Hon har sommarbott på ön i 30 år och fick sitt hus förstört av Katrina.
"Och nu det här..." sa hon sorgset och gjorde en svepande gest över stranden från sin veranda.
På det lokala Community Center hade BP satt upp ett katastrofkontor, där fiskare och ortsbefolkning kunde ställa frågor eller ge kommentarer. Så länge vi var där såg jag knappt en enda människa gå fram till personalen.
Det finns väl inte så mycket att fråga om längre, antar jag.
Det råder en allmän uppgivenhet i södra Louisiana. Det är nästan som om folk gett upp. Och man kan förstå dom.
måndag 24 maj 2010
Oljekatastrofen smutsar ner del av av miljörörelsen
Det brittiska oljeföretaget BP har jobbat intensivt de senaste åren på att skapa sig en miljöprofil. Det har handlat om allt från byte av logotype till marknadsaktiviteter inriktade på nyckelord som "ansvar", "förnyelsebar energi" och "grön energi".
I denna strategi har också ingått både direkt och indirekt stöd till olika miljö- och naturorganisationer. Sammantaget har företaget sponsrat organisationer med ett antal miljoner dollar.
Att ta emot sponsorpengar från företag är alltid riskabelt för rörelser som vill hävda sin självständighet och oberoende.
Att som miljöorganisation ta emot pengar från ett företag som BP - vars absoluta lejonpart av vinsten kommer från produktion och försäljning av oljebaserade, fossila produkter - kan tyckas vara på gränsen till ett ideologiskt självmord. Och många miljöorganisationer har också dragit den slutsatsen och säger nej tack till sponsring från företag med verksamhet som påverkar miljön negativt.
Men alla gör det inte. Washington Post skriver i dag om the Nature Conservancy, en av världens största miljöorganisationer med över en miljon medlemmar. De har bland annat tagit emot kontanter och gåvor för omkring tio miljoner dollar under senare år. Dessutom har organisationen gett företaget en plats i styrelsen för sin internationella gren.
The Post tar även upp andra miljöorganisationer som tar emot stöd från BP, dock i indre omfattning. Företaget är även med i olika former av paraplyorganisationer tillsammans med ett stort antal miljöföreningar, till exempel Partnership for Climate Action och American Wind and Wildlife Institute.
Reaktionerna från medlemmar och andra miljövänner har varit omfattande. På forum och communities på nätet diskuteras nu om det är etiskt försvarbart att ta emot pengar och stöd från företag som bedriver verksamhet som är konkret eller potentiellt hotande för miljön. Ett antal medlemmar har deklarerat att de gått ur föreningar som accepterar stöd från till exempel oljeindustrin. Och många har också beslutat sig för att sälja sina privata aktieinnehav i sådana företag. Vilket kan vara ett klokt beslut också privatekonomiskt, BP:s värde lär väl vara sjunkande ett tag framöver...
Diskussionen om sponsring av miljöorganisationer är inte ny. Vi har även haft den i Sverige. Med debatten lär ta ny fart nu på grund av den stora - och fortfarande pågående - oljekatastrofen i den Mexikanska golfen.
I denna strategi har också ingått både direkt och indirekt stöd till olika miljö- och naturorganisationer. Sammantaget har företaget sponsrat organisationer med ett antal miljoner dollar.
Att ta emot sponsorpengar från företag är alltid riskabelt för rörelser som vill hävda sin självständighet och oberoende.
Att som miljöorganisation ta emot pengar från ett företag som BP - vars absoluta lejonpart av vinsten kommer från produktion och försäljning av oljebaserade, fossila produkter - kan tyckas vara på gränsen till ett ideologiskt självmord. Och många miljöorganisationer har också dragit den slutsatsen och säger nej tack till sponsring från företag med verksamhet som påverkar miljön negativt.
Men alla gör det inte. Washington Post skriver i dag om the Nature Conservancy, en av världens största miljöorganisationer med över en miljon medlemmar. De har bland annat tagit emot kontanter och gåvor för omkring tio miljoner dollar under senare år. Dessutom har organisationen gett företaget en plats i styrelsen för sin internationella gren.
The Post tar även upp andra miljöorganisationer som tar emot stöd från BP, dock i indre omfattning. Företaget är även med i olika former av paraplyorganisationer tillsammans med ett stort antal miljöföreningar, till exempel Partnership for Climate Action och American Wind and Wildlife Institute.
Reaktionerna från medlemmar och andra miljövänner har varit omfattande. På forum och communities på nätet diskuteras nu om det är etiskt försvarbart att ta emot pengar och stöd från företag som bedriver verksamhet som är konkret eller potentiellt hotande för miljön. Ett antal medlemmar har deklarerat att de gått ur föreningar som accepterar stöd från till exempel oljeindustrin. Och många har också beslutat sig för att sälja sina privata aktieinnehav i sådana företag. Vilket kan vara ett klokt beslut också privatekonomiskt, BP:s värde lär väl vara sjunkande ett tag framöver...
Diskussionen om sponsring av miljöorganisationer är inte ny. Vi har även haft den i Sverige. Med debatten lär ta ny fart nu på grund av den stora - och fortfarande pågående - oljekatastrofen i den Mexikanska golfen.
torsdag 20 maj 2010
Bike To Work Day
Den tredje fredagen i maj är det Bike To Work Day här i USA och i Kanada och jag förväntar mig att se en massa vingliga cyklister när jag som vanligt tar bilen (!) och kör sonen till skolan vid halv åtta-tiden i morgon bitti.
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
Under de 13 år jag till och från vistats i Washington DC - de senaste tre åren som permanent boende - har cyklandet formligen exploderat. I slutet av 1990-talet var det fortfarande sällsynt att se en vardagscyklist på gatorna i huvudstaden. Cykeln var i första hand ett fritidsredskap. På helgerna svämmades stigarna längs Potomac River av cyklister, påfallande ofta med de senaste och mest avancerade cyklarna och tillhörande kläder och annan utrustning.
Numera ser man folk på vanliga cyklar och med vanliga kläder inne i stan under veckorna. Cykeln har förvandlats från ett fritidssyssla till ett transportmedel. Folk har börjat upptäcka att det går både fortare och är betydligt billigare att cykla till jobbat jämfört med att ta bilen.
Det finns flera orsaker till denna utveckling. En av de viktigaste är de höjda bensinpriserna. För några år sedan dubblerade priset på bensin inom loppet av ett halvår - till hårresande sju kronor per liter. Det sände en chockvåg över landet, eftersom så mycket infrastruktur här bygger på bilar och lastbilar. Kollektivtrafiken är ofta urusel, särskilt om man bor lite utanför stadskärnorna. Tågtrafiken är ett skämt på de flesta håll. Plötsligt insåg folk att cykeln kanske ändå var ett alternativ till bilen.
Här i DC har även den cyklande borgmästaren Adrian Fenty satsat rejält på att bygga ut cykelleder också inne i stan. Han har också initierat ett slags lånecykel-system, som fungerar så att man betalar 40 dollar per år och sedan kan man fritt lösa ut en lånecykel på någon av de automatiska stationer som finns runt om i stan.
Dessutom har säkert både klimat- och hälsodebatterna påverkat att folk i allt större utsträckning väljer att använda cykeln för transporter.
Ytterligare ett skäl för att välja cykeln är att det oftast går fortare att cykla jämfört med att ta bilen. Vid rusningstrafik sägs genomsnittsfarten för en bil inne i centrala DC vara omkring 10-15 kilometer i timmen. Och när man väl är framme måste man hitta parkeringsplats, vilket kan ta sin rundliga tid. Om man inte har en fast parkering, som dock kostar åtskilliga hundra dollar per månad att hyra downtown.
Den senaste diskussionen här lokalt är om de stora centrala gatorna M Street och Pennsylvania Avenue ska få särskilt markerade cykelbanor. Det skulle i så fall innebära att en körfil skulle försvinna från respektive gata, något som fått en del bilförare och yrkestrafikanter att protestera.
Långsiktigt är de flesta överens om att biltrafiken kommer att minska här i DC. Trenden med ökade bränslepriser kombinerat med en jämförelsevis ambitiös utbyggnad av både lokaltåg, tunnelbana och eventuellt också spårvagnstrafik, kommer att leda till färre bilar på stans gator.
Man har till och med kunnat hitta en del vilda tankar om en trängselavgift eller biltullar, ett förslag som naturligtvis är politiskt totalt omöjligt ännu så länge men som möjligen inte är helt otänkbart i ett längre tidsperspektiv. Lokaltidningarna här har bland annat haft artiklar där Stockholm och London tagits upp som positiva exempel på att det faktiskt kan fungera.
Här i Washington DC har borgmästaren fått kritik för att han försöker smyginföra en slags trängselavgift genom att höja de kommunala parkeringsavgifterna. Men det är fortfarande billigt att parkera på gatan här i stan - normalt kostar det en dollar för en timme (knappt åtta kronor).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)