Tre dygn.
Eller 73 timmar.
Så lång tid tillbringar en genomsnittlig bilförare i Washington DC med omnejd i bilköer varje år. Det visar den årliga Urban Mobiliy Report från Texas Transportation Institute, som presenterades häromdagen.
Huvudstadsområdet har därmed de största problemen med "trafikinfarkter" i hela landet. Tvåa ligger Chicago (71 timmar i snitt) och trea Los Angeles (64). Genomsnittet för hela USA är 34 timmar per person och år.
Det ständiga köandet innebär sammantaget ett otroligt slöseri med resurser och tid. Totalt handlar det om runt 100 miljarder dollar per år i olika former av förluster och kostnader på grund av bilköerna. Mer än sju miljarder liter bensin beräknas bosktavligt talat gå upp i rök på grund av motorer som står på tomgång i "traffic jams". I snitt betalar kostar det här 750 dollar per bilförare och år i USA. Kostnaden för oss som sitter fast i DC:s alla köer är i snitt dubbelt så hög, eller omkring 10 000 kronor per år.
Det är horribla siffror.
Men saker å ting börjar sakta förändras. Det tydligaste exemplet på det är kanske succén för Capital Bikeshare. Det är ett kommunalt initierat och stött projekt som drivs i samverkan med privata företag och federala myndigheter. Det började i rätt blygsam skala för tre år sedan, men har vuxit snabbt och de lätt igenkända röda cyklarna syns nu överallt i den amerikanska huvudstaden.
Det fungerar så här: Man betalar en månads- eller årsavgift (25 respektive 75 dollar). Det finns också möjlighet att betala en dagsavgift på fem dollar för tillfälliga besökare. Sedan kan man, via ett särskilt nyckelkort, hämta ut en cykel och cykla upp till 30 minuter på den utan extra kostnad. Behåller man samma cykel mer än en halvtimme, tillkommer en kostnad på några dollar per halvtimme (kostnaden ökar med tiden). Systemet är främst tänkt för alla de som pendlar med cykel och maximalt har en halvtimmes cykeltur till skolan eller jobbet.
För närvarande finns det 114 cykelstationer med totalt mer än 1 100 cyklar utspridda i Washington DC och norra Virginia. Förorterna i södra Maryland är på gång och antalet stationer växer kontinuerligt.
Succén för detta bikeshare-program förklaras med en kombination av välskötta och bra fungerande cyklar, god tillgänglighet, högre bensinpriser och - kanske framförallt - att allt fler har insett vilket utmärkt transportmedel cykeln faktiskt är. Inne i stan under rusningstrafik går det betydligt fortare att cykla jämfört med att ta sig fram med bil eller buss. Egentligen är det nog bara DC:s utmärkta tunnelbanesystem som kan konkurrera i snabbhet. Problemet är bara att det ofta är väldigt långt mellan stationerna. Så alltfler kombinerar nu tunnebanan med en "delad" cykel.
fredag 30 september 2011
torsdag 22 september 2011
Den amerikanska synen på dödsstraff
Nästan sju av tio amerikaner är för det. Barack Obama är för det. Alla 44 presidenter utom FDR, Franklin D Roosevelt, har varit för det.
Dödsstraffet.
För närvarande kan brottslingar bestraffas med döden i 36 av USA:s 50 delstater samt på federal (nationell) nivå och inom militären.
Sedan dödsstraffet återinfördes efter ett beslut i Högsta Domstolen 1976 har totalt 1 266 personer avrättats i 34 olika delstater. Dessutom har tre personer dödats på federal nivå. Fler än 3 200 personer är dömda till döden och sitter i så kallad "Death Row".
Texas är den delstat som ägnar sig överlägset mest år avrättningar. Sammanlagt 475 personer mött döden här sedan 1976.
För en europé är det rätt svårt att förstå amerikaners positiva inställning till dödsstraff och avrättningar. Jag satt och följde den makabra historien om Troy Davis i går. Davis dömdes till döden i Georgia efter att ha befunnits skyldig till ett polismord 1989. han har konsekvent hävdat att han varit oskyldig och det finns ett antal oklarheter i fallet - bland annat har sju av nio vittnen i efterhand tagit tillbaka sina vittnesmål och hävdat att de tvingats eller påverkats till att peka ut Davis av de poliser som förhört dem.
Trots osäkerheten skulle Troy Davis dödas i går kväll. Men en halvtimme innan utsatt tid, sköts avrättningen upp. Högsta Domstolen i Washington DC hade bestämt sig för att göra en sista granskning. Tre timmar senare kom beskedet. Ingen ändring, ingen omprövning.
Troy Davis förklarades död 23.08 lokal tid, efter att ha fått en dödande injektion.
Nyhetskanalen CNN intervjuade direkt efteråt den dödade polismannens mamma, som sa att hon kände sig lättad och att hon nu äntligen kunde lämna det här bakom sig och finna frid.
Hon hade aldrig tvekat på att Davis var skyldig. Rättvisa var skipad.
Och det är väl där någonstans vi möjligen hittar nyckeln och förklaringen till att så många amerikaner, även en majoritet av personer som säger sig vara demokrater, är för dödsstraffet; här finns en kultur som fokuserar på hämnd, det personliga ansvaret och "rättvisa".
Har du dödat min son, så ska du dö - omständigheter eller motiv kring mordet spelar ingen större roll.
Att det sedan en eller annan oskyldig avrättas av misstag, det är ett pris som man får betala.
Läs mer om dödsstraffet i ett av mina tidigare blogginlägg samt på min privata blogg i går kväll.
Dödsstraffet.
För närvarande kan brottslingar bestraffas med döden i 36 av USA:s 50 delstater samt på federal (nationell) nivå och inom militären.
Sedan dödsstraffet återinfördes efter ett beslut i Högsta Domstolen 1976 har totalt 1 266 personer avrättats i 34 olika delstater. Dessutom har tre personer dödats på federal nivå. Fler än 3 200 personer är dömda till döden och sitter i så kallad "Death Row".
Texas är den delstat som ägnar sig överlägset mest år avrättningar. Sammanlagt 475 personer mött döden här sedan 1976.
För en europé är det rätt svårt att förstå amerikaners positiva inställning till dödsstraff och avrättningar. Jag satt och följde den makabra historien om Troy Davis i går. Davis dömdes till döden i Georgia efter att ha befunnits skyldig till ett polismord 1989. han har konsekvent hävdat att han varit oskyldig och det finns ett antal oklarheter i fallet - bland annat har sju av nio vittnen i efterhand tagit tillbaka sina vittnesmål och hävdat att de tvingats eller påverkats till att peka ut Davis av de poliser som förhört dem.
Trots osäkerheten skulle Troy Davis dödas i går kväll. Men en halvtimme innan utsatt tid, sköts avrättningen upp. Högsta Domstolen i Washington DC hade bestämt sig för att göra en sista granskning. Tre timmar senare kom beskedet. Ingen ändring, ingen omprövning.
Troy Davis förklarades död 23.08 lokal tid, efter att ha fått en dödande injektion.
Nyhetskanalen CNN intervjuade direkt efteråt den dödade polismannens mamma, som sa att hon kände sig lättad och att hon nu äntligen kunde lämna det här bakom sig och finna frid.
Hon hade aldrig tvekat på att Davis var skyldig. Rättvisa var skipad.
Och det är väl där någonstans vi möjligen hittar nyckeln och förklaringen till att så många amerikaner, även en majoritet av personer som säger sig vara demokrater, är för dödsstraffet; här finns en kultur som fokuserar på hämnd, det personliga ansvaret och "rättvisa".
Har du dödat min son, så ska du dö - omständigheter eller motiv kring mordet spelar ingen större roll.
Att det sedan en eller annan oskyldig avrättas av misstag, det är ett pris som man får betala.
Läs mer om dödsstraffet i ett av mina tidigare blogginlägg samt på min privata blogg i går kväll.
fredag 16 september 2011
Problemfylld amerikansk satsning på alternativ energi
För några veckor sedan gick det Kalifornienbaserade företaget Solyndra Inc. i konkurs. Uppemot elvahundra personer miste jobbet.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
Sådana här konkurser är vardagsmat i den ekonomsiak krisens spår här i USA, men just Solyndra uppmärksammades särskilt. Det är nämligen ett företag som stötts särskilt av Obama. För ett drygt år sedan besökte han Solyndra och passade då på att framhålla det som ett framtidsföretag. Adminstrationen beslutade sig också för att gå i borgen för företagslån på mer än en halv miljard dollar.
Bakgrunden till stödet var att Solyndra passade perfekt in i den företagsprofil som Barack Obama vill se växa i USA. Det är en sektor där det ska skapas tiotusentals jobb, var tanken. Solyndra tillverkar - eller tillverkade rättare sagt - solpaneler och bara för några månader sedan var tilltron fortfarande stor på det här företagets framtid.
Satsningen gick dock käpprätt åt skogen. Det spekuleras om olika orsaker till konkursen. Bland annat är företaget nu föremål för en FBI-utredning och det finns klara indikationer på att en del inte gått rätt till rent juridiskt. Men den viktigaste orsaken till företagets kollaps är sannolikt konkurrensen från utländska företag.
För problemet är inte bristande intresse för solenergi. Tvärtom, just nu investeras det mer i solpaneler och solfångare - och även i vindkraft - än vad det någonsin gjorts i USA tidigare. Bara de senaste dagarna har jag läst i lokaltidningen att en av Georgetowns största butiker nu investerat i solpaneler som ska ge runt 80 procent av butikens elbehov. Den gigantiska stadion där det amerikanska fotbollslaget Redskins spelar sina hemmamatcher håller just nu på att montera 800 solpaneler som ska täcka en femtedel av arenans elkonsumtion under match och 100 procent all annan tid. Läs mer i Washington Post. Dessutom håller den amerikanska militären just nu på att investera stora summor för att montera solpaneler på många av sina stora mängder byggnader både inom och utanför USA.
Det finns alltså en marknad, utan tvekan.
Problemet är bara att den inhemska produktionen av alternativ energi inte håller måttet. Den är för dålig, för dyr, tar för lång tid på sig att leverera och ligger hopplöst efter utländska företag i konkurrenskraft. Och det handlar inte bara om konkurrens från låglöneländer. Till exempel har både danska och tyska företag haft relativt stora framgångar här i USA genom sina överlägsna tekniska kunskaper när det gäller vindkraft.
Amerikanerna hänger helt enkelt inte med i utvecklingen och blir utkonkurrerade.
Mönstret känns igen från andra sektorer, t ex bilindustrin som länge levde i någon slags egen bubbla här i USA, skyddad genom extremt låga bensinpriser och amerikanernas tradition att välja klassiska inhemska bilmärken. Men när bensinpriset började stiga och folk insåg att de utländska bilarna faktiskt var betydligt bättre - och billigare - än de som producerades i Detroit med omnejd, då slog den stora krisen till.
Överhuvudtaget har den amerikanska tillverkningsindustrin länge levt i en skyddad verkstad, där stora statliga beställningar och stort mått av nationalistiskt präglat konsumtionsmönster, kombinerad med låga energikostnader, har gjort att man inte behövt spetsa teknikutvecklingen eller effektivisera produktionen på samma sätt som omvärlden tvingats göra.
Denna skyddade verkstad är på väg bort. I dag rapporterade till exempel National Public Radio att "till och med stora byggprojekt" nu är utsatta för internationell konkurrens. Det mest slående exemplet är kanske den nya bro mellan San Francisco och Oakland som till stor del kommer att tillverkas av ett kinesiskt stålbolag.
måndag 12 september 2011
Julen kommer tidigt i år
Härom veckan reagerade jag över att vår lokala stormarknad lagt fram Halloween-grejerna. Pumpor, godispåsar, attiraljer av olika slag fanns framme på hyllorna i stora mängder redan i början av september, nästan två månader före denna stora spök- och godisdag den sista oktober.
Men det är ingenting jämfört med vad andra butiker sysslar med. För allt fler plockar fram sina julsaker allt tidigare.
USA Today rapporterade häromdagen att den stora kedjan Costco började julskylta redan den 1 september. Och konkurrenterna ligger i startgroparna, de också.
Home Depot drar igång julen om en vecka. Kmart och Sears den 25 september. Och Walmart, USA:s största butikskedja om jag inte helt missminner mig, ungefär samtidigt. Normalt har de annars börjat i mitten av oktober.
Förklaringen till att julen kommer tidigare i år är den ekonomiska krisen. Genom att förlänga säsongen hoppas kedjorna kunna dra in en och annan extra slant från oss konsumenter. Det handlar ju inte bara om julklappar utan också om utsmyckning och julattiraljer av allehanda slag. Och man kan väl aldrig få tillräckligt många kulor att hänga i grenen?
Varuhuskedjan med det svenskklingande namnet Nordstroms går dock mot denna jultrend.
"Vi har länge haft traditionen att inte julskylta våra butiker förrän efter Thanksgiving. Vi tycker att man ska fira en högtid i taget", säger deras talesperson till USA Today.
Hon har onekligen en poäng. Hur många högtider kan man egentligen skylta för samtidigt? Det känns en aning förvirrande att gå omkring i en butik där julprydnader slåss om utrymmet med pumpor till Halloween och Thanksgiving-kalkoner...
Men det är ingenting jämfört med vad andra butiker sysslar med. För allt fler plockar fram sina julsaker allt tidigare.
USA Today rapporterade häromdagen att den stora kedjan Costco började julskylta redan den 1 september. Och konkurrenterna ligger i startgroparna, de också.
Home Depot drar igång julen om en vecka. Kmart och Sears den 25 september. Och Walmart, USA:s största butikskedja om jag inte helt missminner mig, ungefär samtidigt. Normalt har de annars börjat i mitten av oktober.
Förklaringen till att julen kommer tidigare i år är den ekonomiska krisen. Genom att förlänga säsongen hoppas kedjorna kunna dra in en och annan extra slant från oss konsumenter. Det handlar ju inte bara om julklappar utan också om utsmyckning och julattiraljer av allehanda slag. Och man kan väl aldrig få tillräckligt många kulor att hänga i grenen?
Varuhuskedjan med det svenskklingande namnet Nordstroms går dock mot denna jultrend.
"Vi har länge haft traditionen att inte julskylta våra butiker förrän efter Thanksgiving. Vi tycker att man ska fira en högtid i taget", säger deras talesperson till USA Today.
Hon har onekligen en poäng. Hur många högtider kan man egentligen skylta för samtidigt? Det känns en aning förvirrande att gå omkring i en butik där julprydnader slåss om utrymmet med pumpor till Halloween och Thanksgiving-kalkoner...
onsdag 7 september 2011
Nedräkning inför tioårsdagen
Nedräkningen inför tioårsdagen av 9/11-attackerna är i full gång och alla stora amerikanska medier är naturligtvis fulla av reportage - väldigt många på temat "vad hände se'n?".
Brandmän och räddningspersonal från New York City intervjuas frekvent, liksom naturligtvis ett stort antal anhöriga till de som miste livet i attackerna. Några av de mest lyssnings- och läsvärda har varit samtal med barn till omkomna - hur deras liv påverkats av att deras pappa eller mamma dog i den mest omfattande terrorattack - direktsänd dessutom - som någonsin skett i USA. Många av dessa barn är nu unga vuxna och kan reflektera över det som hände med lite mer distans så här tio år senare.
Många reportage tar upp vinkeln om hur USA förändrats under den här perioden. Och ser man i backspegeln, så var det ett helt annat land då, i september 2001, jämfört med i dag. 2000-talet har varit tufft för landet och dess invånare. Arbetslösheten har fördubblats, konkurrensen från andra växande ekonomier har blivit allt mer kännbar och den amerikanska självbilden - störst, bäst och vackrast - har börjat krackelera på allvar.
USA har, som en direkt eller indirekt följd av attackerna den 11 september 2001, inlett flera krig och betydligt fler amerikaner har dött i dessa krig än de som fick sätta livet till i New York, Pentagon och i det störtade planet i Pennsylvania. I terrorattackerna dog nästan 3 000 personer. I striderna i Irak och Afghanistan har mer än dubbelt så många omkommit (minst, det beror lite på hur man räknar) - och då handlar det bara om amerikaner. Mångdubbelt fler irakier och afghaner har dött under krigen.
På själva årsdagen på söndag kommer det att bli ett stort antal manifestationer runt om i USA. Här i Washington DC ska president Obama, tillsammans med bland andra representanter från båda politiska lägren, från militären och från anhöriga, att samlas till en minneshögtid i National Cathedral.
Det vill säga, det var ursprungsplanen. Men sedan kom jordbävningen den 23 augusti, vilket ledde till flera skador på den gigantiska katedralen. Och i går blåste den höga kranen, som monterats upp för att laga skadorna, ner vilket ledde till ytterligare skador. Så nu är det plötsligt osäkert om man vågar hålla högtiden i byggnaden...
Bland de mer originella vinklingar av 9/11-stories jag sett de senaste dagarna, var ABC-intervjun med ett av de barn som befann sig i samma klassrum i Florida som George W Bush, när presidenten fick reda på vad som hänt i New York.
Efter en stunds förvirring insåg Bush att det var läge att sticka därifrån. Men innan han gjorde det delade han snabbt ut små M&M-påsar till alla barnen.
Den nu 17-årige Laz Dubrocq har fortfarande kvar sin godispåse och påminns om 9/11 varje gång han öppnar kylskåpsdörren.
Brandmän och räddningspersonal från New York City intervjuas frekvent, liksom naturligtvis ett stort antal anhöriga till de som miste livet i attackerna. Några av de mest lyssnings- och läsvärda har varit samtal med barn till omkomna - hur deras liv påverkats av att deras pappa eller mamma dog i den mest omfattande terrorattack - direktsänd dessutom - som någonsin skett i USA. Många av dessa barn är nu unga vuxna och kan reflektera över det som hände med lite mer distans så här tio år senare.
Många reportage tar upp vinkeln om hur USA förändrats under den här perioden. Och ser man i backspegeln, så var det ett helt annat land då, i september 2001, jämfört med i dag. 2000-talet har varit tufft för landet och dess invånare. Arbetslösheten har fördubblats, konkurrensen från andra växande ekonomier har blivit allt mer kännbar och den amerikanska självbilden - störst, bäst och vackrast - har börjat krackelera på allvar.
USA har, som en direkt eller indirekt följd av attackerna den 11 september 2001, inlett flera krig och betydligt fler amerikaner har dött i dessa krig än de som fick sätta livet till i New York, Pentagon och i det störtade planet i Pennsylvania. I terrorattackerna dog nästan 3 000 personer. I striderna i Irak och Afghanistan har mer än dubbelt så många omkommit (minst, det beror lite på hur man räknar) - och då handlar det bara om amerikaner. Mångdubbelt fler irakier och afghaner har dött under krigen.
På själva årsdagen på söndag kommer det att bli ett stort antal manifestationer runt om i USA. Här i Washington DC ska president Obama, tillsammans med bland andra representanter från båda politiska lägren, från militären och från anhöriga, att samlas till en minneshögtid i National Cathedral.
Det vill säga, det var ursprungsplanen. Men sedan kom jordbävningen den 23 augusti, vilket ledde till flera skador på den gigantiska katedralen. Och i går blåste den höga kranen, som monterats upp för att laga skadorna, ner vilket ledde till ytterligare skador. Så nu är det plötsligt osäkert om man vågar hålla högtiden i byggnaden...
Bland de mer originella vinklingar av 9/11-stories jag sett de senaste dagarna, var ABC-intervjun med ett av de barn som befann sig i samma klassrum i Florida som George W Bush, när presidenten fick reda på vad som hänt i New York.
Efter en stunds förvirring insåg Bush att det var läge att sticka därifrån. Men innan han gjorde det delade han snabbt ut små M&M-påsar till alla barnen.
Den nu 17-årige Laz Dubrocq har fortfarande kvar sin godispåse och påminns om 9/11 varje gång han öppnar kylskåpsdörren.
lördag 3 september 2011
Stor besvikelse bland progressiva över Obama
I samband med presidentvalet 2008 slöt i stort sett alla progressiva krafter upp kring Barack Obamas kandidatur; vänsterdemokrater, fredsrörelsen, fackföreningsrörelsen, miljörörelsen, kulturvänstern och så vidare.
Då fanns det en stor entusiasm i den spretiga amerikanska vänsterrörelsen. Något nytt höll på att hända i USA, efter åtta deprimerande år med Georg W Bush. Valresultatet innebar en triumf för de radikala. Obama svepte in i Vita Huset efter att ha utklassat John McCain. Demokraterna behöll sina kraftiga majoriteter i både representahuset och senaten.
Nu, bara tre år senare, är bilden en helt annan. Istället för engagemang och entusiasm, frågar sig allt fler varför de överhuvudtaget ska bry sig om att stödja president Obamas återvalskampanj.
Fackföreningsrörelsen mumlade länge och var officiellt positivt inställda till Obamas politik. Men nu är den sedan en tid helt öppen med sin kritik mot den sittande presidenten. Hans löften om att stärka de fackliga rättigheterna, främst via den så kallade Free Choice Act (som Obama stödde som senator), har helt runnit ut i sanden och utlovade reformer på arbetsmarknaden räknas nu som politiskt stendöda. Den amerikanska arbetarrörelsen är också besviken över hans kompromissande med republikanerna, särskilt när det gäller skattepolitiken.
Radikala ekonomer har länge varit på Obama när det gäller hans undfallenhet att låta de som orsakat den ekonomiska krisen ta ansvar för vad de ställt till med. De har också kritiserat att det är de fattiga, de utsatta och de arbetslösa som får betala priset för krisen - höginkomsttagare och rika har överlag sluppit mycket lindrigt undan.
När det gäller fredsrörelsen, så kan man ju bara konstatera att Obama inte lyckats med särskilt mycket av det han pratade om inför valet. Under augusti dödades fler amerikanska soldater i Afghanistan än någonsin tidigare. Och Guantanamo-fängelset är fortfarande igång.
Även i miljörörelsen mullrar det. Sedan Obama flyttade in i Vita Huset har han varit närmast märkligt passiv och de relativt ambitiösa miljömål som han pratade om i valrörelsen verkar nu allt mer orealistiska.
Senast i går, fredag, körde han över sin egen miljömyndighet EPA (Environmental Protection Agency) och stoppade förslaget på att sätta hårdare federala gränsvärden på så kallat marknära ozon, luftföroreningar som orsakar stora hälsoproblem och -kostnader.
"Varför ska vi arbeta för att få Obama återvald?" undrar MoveOn.org, en av de största samlande webbsajterna för vänsterrörelsen. Det går inte att ta fel på uppgivenheten i artikeln.
Barack Obama försvarar sig med att han är trängd av den ekonomiska krisen och av den politiska sammansättningen i kongressen och att han i praktiken inte har så mycket val; Han måste kompromissa och söka stöd också från republikanerna.
Problemet är bara att Obama kanske håller på att slå undan fötterna på sig själv. Det var just unga aktiva inom fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen etc, som var hans riktiga kärna i samband med valet. Det var de som var ute på gatorna, som fick många att skänka pengar till hans kampanj, som entusiasmerade och engagerade och som gjorde att folk gick och röstade.
En besviken, bitter och besviken kärntrupp kommer knappast att ställa upp för Obama på samma sätt under det dryga året som återstår fram till nästa val.
Samtidigt är entusiasmen och glöden stor på den andra politiska sidan - om de nu lyckas enas om en kandidat.
Det här valet kan bli betydligt tuffare för Obama än vad många trodde för bara ett halvår sedan. Och fortsätter han att göra sina väljare besvikna genom att svika i deras kärnfrågor, då lär han inte direkt förbättra oddsen.
Då fanns det en stor entusiasm i den spretiga amerikanska vänsterrörelsen. Något nytt höll på att hända i USA, efter åtta deprimerande år med Georg W Bush. Valresultatet innebar en triumf för de radikala. Obama svepte in i Vita Huset efter att ha utklassat John McCain. Demokraterna behöll sina kraftiga majoriteter i både representahuset och senaten.
Nu, bara tre år senare, är bilden en helt annan. Istället för engagemang och entusiasm, frågar sig allt fler varför de överhuvudtaget ska bry sig om att stödja president Obamas återvalskampanj.
Fackföreningsrörelsen mumlade länge och var officiellt positivt inställda till Obamas politik. Men nu är den sedan en tid helt öppen med sin kritik mot den sittande presidenten. Hans löften om att stärka de fackliga rättigheterna, främst via den så kallade Free Choice Act (som Obama stödde som senator), har helt runnit ut i sanden och utlovade reformer på arbetsmarknaden räknas nu som politiskt stendöda. Den amerikanska arbetarrörelsen är också besviken över hans kompromissande med republikanerna, särskilt när det gäller skattepolitiken.
Radikala ekonomer har länge varit på Obama när det gäller hans undfallenhet att låta de som orsakat den ekonomiska krisen ta ansvar för vad de ställt till med. De har också kritiserat att det är de fattiga, de utsatta och de arbetslösa som får betala priset för krisen - höginkomsttagare och rika har överlag sluppit mycket lindrigt undan.
När det gäller fredsrörelsen, så kan man ju bara konstatera att Obama inte lyckats med särskilt mycket av det han pratade om inför valet. Under augusti dödades fler amerikanska soldater i Afghanistan än någonsin tidigare. Och Guantanamo-fängelset är fortfarande igång.
Även i miljörörelsen mullrar det. Sedan Obama flyttade in i Vita Huset har han varit närmast märkligt passiv och de relativt ambitiösa miljömål som han pratade om i valrörelsen verkar nu allt mer orealistiska.
Senast i går, fredag, körde han över sin egen miljömyndighet EPA (Environmental Protection Agency) och stoppade förslaget på att sätta hårdare federala gränsvärden på så kallat marknära ozon, luftföroreningar som orsakar stora hälsoproblem och -kostnader.
"Varför ska vi arbeta för att få Obama återvald?" undrar MoveOn.org, en av de största samlande webbsajterna för vänsterrörelsen. Det går inte att ta fel på uppgivenheten i artikeln.
Barack Obama försvarar sig med att han är trängd av den ekonomiska krisen och av den politiska sammansättningen i kongressen och att han i praktiken inte har så mycket val; Han måste kompromissa och söka stöd också från republikanerna.
Problemet är bara att Obama kanske håller på att slå undan fötterna på sig själv. Det var just unga aktiva inom fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen etc, som var hans riktiga kärna i samband med valet. Det var de som var ute på gatorna, som fick många att skänka pengar till hans kampanj, som entusiasmerade och engagerade och som gjorde att folk gick och röstade.
En besviken, bitter och besviken kärntrupp kommer knappast att ställa upp för Obama på samma sätt under det dryga året som återstår fram till nästa val.
Samtidigt är entusiasmen och glöden stor på den andra politiska sidan - om de nu lyckas enas om en kandidat.
Det här valet kan bli betydligt tuffare för Obama än vad många trodde för bara ett halvår sedan. Och fortsätter han att göra sina väljare besvikna genom att svika i deras kärnfrågor, då lär han inte direkt förbättra oddsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)