Stor besvikelse bland progressiva över Obama

I samband med presidentvalet 2008 slöt i stort sett alla progressiva krafter upp kring Barack Obamas kandidatur; vänsterdemokrater, fredsrörelsen, fackföreningsrörelsen, miljörörelsen, kulturvänstern och så vidare.

Då fanns det en stor entusiasm i den spretiga amerikanska vänsterrörelsen. Något nytt höll på att hända i USA, efter åtta deprimerande år med Georg W Bush. Valresultatet innebar en triumf för de radikala. Obama svepte in i Vita Huset efter att ha utklassat John McCain. Demokraterna behöll sina kraftiga majoriteter i både representahuset och senaten.

Nu, bara tre år senare, är bilden en helt annan. Istället för engagemang och entusiasm, frågar sig allt fler varför de överhuvudtaget ska bry sig om att stödja president Obamas återvalskampanj.

Fackföreningsrörelsen mumlade länge och var officiellt positivt inställda till Obamas politik. Men nu är den sedan en tid helt öppen med sin kritik mot den sittande presidenten. Hans löften om att stärka de fackliga rättigheterna, främst via den så kallade Free Choice Act (som Obama stödde som senator), har helt runnit ut i sanden och utlovade reformer på arbetsmarknaden räknas nu som politiskt stendöda. Den amerikanska arbetarrörelsen är också besviken över hans kompromissande med republikanerna, särskilt när det gäller skattepolitiken.

Radikala ekonomer har länge varit på Obama när det gäller hans undfallenhet att låta de som orsakat den ekonomiska krisen ta ansvar för vad de ställt till med. De har också kritiserat att det är de fattiga, de utsatta och de arbetslösa som får betala priset för krisen - höginkomsttagare och rika har överlag sluppit mycket lindrigt undan.

När det gäller fredsrörelsen, så kan man ju bara konstatera att Obama inte lyckats med särskilt mycket av det han pratade om inför valet. Under augusti dödades fler amerikanska soldater i Afghanistan än någonsin tidigare. Och Guantanamo-fängelset är fortfarande igång.

Även i miljörörelsen mullrar det. Sedan Obama flyttade in i Vita Huset har han varit närmast märkligt passiv och de relativt ambitiösa miljömål som han pratade om i valrörelsen verkar nu allt mer orealistiska.

Senast i går, fredag, körde han över sin egen miljömyndighet EPA (Environmental Protection Agency) och stoppade förslaget på att sätta hårdare federala gränsvärden på så kallat marknära ozon, luftföroreningar som orsakar stora hälsoproblem och -kostnader.

"Varför ska vi arbeta för att få Obama återvald?" undrar MoveOn.org, en av de största samlande webbsajterna för vänsterrörelsen. Det går inte att ta fel på uppgivenheten i artikeln.

Barack Obama försvarar sig med att han är trängd av den ekonomiska krisen och av den politiska sammansättningen i kongressen och att han i praktiken inte har så mycket val; Han måste kompromissa och söka stöd också från republikanerna.

Problemet är bara att Obama kanske håller på att slå undan fötterna på sig själv. Det var just unga aktiva inom fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen etc, som var hans riktiga kärna i samband med valet. Det var de som var ute på gatorna, som fick många att skänka pengar till hans kampanj, som entusiasmerade och engagerade och som gjorde att folk gick och röstade.

En besviken, bitter och besviken kärntrupp kommer knappast att ställa upp för Obama på samma sätt under det dryga året som återstår fram till nästa val.

Samtidigt är entusiasmen och glöden stor på den andra politiska sidan - om de nu lyckas enas om en kandidat.

Det här valet kan bli betydligt tuffare för Obama än vad många trodde för bara ett halvår sedan. Och fortsätter han att göra sina väljare besvikna genom att svika i deras kärnfrågor, då lär han inte direkt förbättra oddsen.