Radikaliserad amerikansk huvudstad

Washington DC är en märklig stad. Den är på samma gång den formella huvudstaden i världens mäktigaste land - och samtidigt en pulserande, levande och frustande stad som lever sitt eget liv under eller bakom presidenten, kongressen och högsta domstolen.

Vi som lever i stan ser ett annat DC än det som präglas av ministerier, förvaltningar, monument, pengar och makt. Och just nu händer det intressanta grejer här i vår stad.

Washington DC håller sakta på att förvandlas till den mest progressiva staden i landet. Den är till och med på väg att slå ställen som Berkely, en av de få kommunerna i USA som haft en kommunistiskt borgmästare i modern tid.

Dagens Washington Post tar upp en hel rad av enskilda företeelser som visar att Distriktet är på väg att radikaliseras. Det handlar om allt ifrån uttänkta ekologiska strategier till liberalisering av droganvändning.

Listan är lång. Några exempel:

• Det är sedan några månader okej att gifta sig med en person av samma kön.
• Cykelleder byggs ut i rasande fart, bland annat på självaste Pennsylvania Avenue där Vita Huset ligger.
• Planer finns för att återinföra spårvagnar.
• Sedan ett drygt år finns det ett utbyggt system för lånecyklar i de centrala delarna.
• Särskild lokal skatt på plastpåsar har redan införts.
• Särskild lokal skatt på söta drycker diskuteras.
• Legalisering av marijuana för medicinskt bruk är på gång.
• Införande av bättre skolmat, bland annat ska organisk ("krav-märkt") och lokalt producerad mat prioriteras.

En av de styrande politikerna i Distriktets motsvarighet till kommunstyrelse, Tommy Wells, säger till the Post att "People are looking for a fresh approach and a progressiv approach (...) We are making the progressiv agenda the priority".

Wells åker själv till Europa varje vår för att låta sig inspireras av radikala idéer som kan föras över till den amerikanska huvudstaden.

Washington DC håller långsamt även på att förändras demografiskt, vilket kan spela in i radikaliseringen. Sta'n har traditionellt dominerats av en svart majoritet, som - vilket kan tyckas en aning märklig - haft en rätt konservativ politisk grundsyn. Eller rättare sagt kanske, de har haft andra fokus än saker som miljöfrågor, genusperspektiv och hälsosam mat.

Men de senaste åren har befolkninge blandats upp kraftigt. Dels har nya och mer radikala afro-amerikaner flytta hit. Och de har påverkat den "gamla" svarta befolkningen och fått dem att bli mer intresserade av livstilsfrågor som t ex bra mat eller miljöfrågor. Och dels har det kommit hit många fler yngre och liberala personer via universiteten och de många progressiva organisationer som finns samlade i DC. Även de har påverkat den lokala politikens inrikting.

Fortfarande är det dock enorma sociala skillnader mellan olika grupper i Washington DC. Och klyftorna har ökat under den senaste tioårsperioden.

Och som tidigare bor de fattigaste i sta'ns sydöstra del. Där är det långt mellan butiker som säljer organiska grönsaker. Där är det långt mellan butiker som säljer grönsaker överhuvudtaget...

Vad händer på Arbetaren?

Det är med sorg i hjärtat jag på avstånd följer debatten om Arbetaren, en tidning som jag läst i ganska exakt 30 år och dessutom jobbat för i några år.

För en tid sedan gick omkring 25 personer, som på olika sätt är knutna till tidningen, ut och förklarade att de inte längre kunde stå bakom Arbetarens nya ledning och inriktning. Läs deras artikel i Aftonbladet. Den förklarar bakgrunden.

Jag jobbade som reporter på Arbetaren 1996-97. Kom dit efter att ha jobbat inom skånsk dagspress från 1990, åren före Stockholmsflytten som nyhetschef på Skånskan.

Att komma till den klassiska redaktionen på Sveavägen 98 var stort i sig. Jag är uppvuxen med litterära och kulturella storheter som Stig Dagerman, Vilhelm Moberg och Tage Danielsson och plötsligt befann jag mig i samma lokaler där de en gång gått omkring.

Jag fick en fri roll som reporter och sysslade både med större och långsiktiga projekt och med kortare nyhetsjobb. Jag var van vid hetsen på en dagstidning och minns hur frustrerad jag kände mig när jag plötsligt tvingades ändra tempo. Förutom strax före pressläggning så var det så lugnt på Arbetaren. Det fanns tid för diskussioner, för resor, för rejäl research...

Ett av mina första större reportage handlade om Assar Lindbecks 113 punkter, de förslag han lämnade till regeringen som ordförande i den så kallade Lindbeckkommissionen 1993. Jag gick igenom samtliga förslag och kunde konstatera att väldigt många var genomförda. Som avslutning intervjuade jag professorn själv, som var förvånad över hur mycket som faktiskt blivit verklighet.

När det långa reportaget senare publicerades -åtta sidor vill jag minnas att det blev -var det min tur att bli förvånad. Min artikel kommenterades i nästan alla de stora tidningarna. Jag var inte van att få sådan uppmärksamhet. Jag insåg att Arbetaren - trots sin litenhet - var både läst och respekterad på redaktioner runt om i landet. Och att tidningen hade många vänner.

När dåvarande chefredaktören Martin Nilsson bestämde sig för att sluta, fick jag - helt informellt - frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta över stolen. Chefredaktören utses av ägaren, den syndikalistiska rörelsen SAC, i samband med val på kongressen. Övriga anställda rekryteras på vanligt sätt och har vanliga anställningsvillkor.

Jag tackade nej, bland annat för att jag tyckte att det fanns oroväckande splittringstendenser inom syndikalisterna och sidor av organisationen som jag inte sympatiserade med. Samtidigt hade jag börjat tröttna på journalistiken, sa upp mig en tid senare och bytte spår i yrkeslivet.

Men jag har alltid prenumerat på tidningen och på senare år även frilansat en del för den. Jag har bland annat skrivit flera stora reportage om den amerikanska fackföreningsrörelsen och om Barack Obamas första tid som president.

Tidvis - både när jag jobbade på redaktionen och efteråt - har jag varit kritisk till tidningens inrikting och innehåll. Den är ofta tråkig, irriterande politisk korrekt, väldigt förutsägbar och skulle kunna bli mycket roligare, spänstigare, fräschare och mer uppstudsig och spännande.

Samtidigt har den lika ofta varit en frisk fläkt inom vänsterpressen, en i sanning frihetlig tidning och en tidning som tidigt gett röster åt sådant som inte fått något utrymme på annat håll.

Det vore väldigt tråkigt om Arbetaren förändrar denna inriktning och istället förvandlas till ett renodlat propagandaorgan för den syndikalistiska rörelsen. Jag misstänker att det i så fall bara är en tidsfråga innan denna klassiska tidningen förenar sig med så många andra däruppe i tidningarnas egen himmel.

Läs gärna även Jonas Fogelqvists blogginlägg i ämnet.

Teaparty-rörelsens första politiska offer

Republikanen Robert Bennett ville gärna ha en fjärde mandatperiod som senator för Utah. Och för något år sedan var det knappast någon som tvekade att han skulle sitta kvar. Hans väljarstöd i den konservativa delstaten var massivt.

Tills Teaparty-rörelsen kom in i bilden. Då förändrades allt. Nu blir det ingen ytterligare period för Bennett.

Bennetts senatorsplats är en av de drygt 30 som är föremål för omval nu i höst. Varje senator sitter sex år och vartannat år är en tredjedel av mandaterna uppe till val.

Robert Bennett är en konservativ republikan. Men enligt teapartisterna är han inte tillräckligt konservativ. De har bland annat kritiserat honom för att han stödde de första besluten om att gå in och stödja bankerna med statliga medel - något som för övrigt också kritiserades från västerhåll. Det ironiska i sammanhanget är att det var den förra presidenten George W Bush som drev igenom detta statliga stöd...

Trots att Bennett fick stöd av Mitt Romney - en ytterst tänkbar republikansk presidentkandidat 2012 - röstade partiets nomineringsmöte bort honom. Och anledningen till detta kan härledas direkt till kritiken från Teaparty-rörelsen. Läs mer i Washington Post.

Att Romneys stöd inte räckte är i sig intressant och säger en del om hur stämningen är internt i det republikanska partiet och vilken effekt teaparty-rörelsen redan har internt. Det är uppenbart att partiet är på väg att vika kraftigt mot höger. Och detta är något som ses med viss förtjusning från demokraterna, eftersom ett alltmer extremt republikanskt parti lär skrämma bort mittenväljarna och de mer liberalt sinnade republikanerna.

Det finns flera tänkbara offer i kölvattnet från teapartisterna. I Florida hade den sittande republikanske guvernören Charlie Crist tänkt sig en senatorsplats från 2010 och till att börja med såg allt ut att gå enligt planerna. Men så dök Marco Rubio upp. Han befinner sig långt ut på partiets högerflygel och med stöd från bland annat teapartisterna seglade han snabbt upp i ledningen i opinionsmätningarna.

För en dryg vecka sedan meddelande Crist att han inte kommer att kandidera för det republikanska partiet vid senatsvalet i november. Han ställer upp som oberoende kandidat - och hoppas därmed att kunna få röster från mer moderata mittenväljare som tycker att Rubio befinner sig för långt till höger.

Det återstår att se om denna taktik kommer att bli framgångsrik.

Men redan nu kan man konstatera att teaparty-rörelsen satt konkreta avvttryck på den politiska kartan...

Skolfrågan i DC - en politisk krutdurk

Det drar ihop sig till en rejäl skolstrid här i Washington DC. I fokus är nuvarande borgmästaren Adrian Fenty och hans handplockade skolchef Michelle Rhee.

I november är det borgmästarval i DC, men valet avgörs i praktiken redan i september. Då håller nämligen demokraterna sitt primärval för att utse sin kandidat till borgmästare. Och eftersom demokraterna i senaste valet tog hem ganska exakt 93 procent av rösterna, så kan man i praktiken betrakta den amerikanska huvudstaden som en enparti-kommun...

Kampanjen inför primärvalet är redan i full gång. Fenty är framförallt utmanad av kommunstyrelsens ("City Council") nuvarande ordförande, Vincent Gray.

Och i spelet inför valet ligger skolfrågan och sjuder. Det är en veritabel krutdurk som när som helst kan explodera.

Bakgrunden i korthet: Skolchef Rhee tillträdde strax efter att Fenty blev vald 2006 och hon jobbar direkt på hans uppdrag och inte, som brukligt är, under skolstyrelsen. Rhee har satt igång en oerhört intensiv förändringsprocess i det ytterst nedgångna, misskötta och i vissa fall korrupta skolsystemet i DC. Lärare har sparkats, skolor har lagts ner, ett stort antal rektorer har bytts ut, skolbyggnader har renoverats, skolmaten har förbättrats och mer beslutanderätt har centraliserats och lagts direkt i skolchefens kansli. Och förändringarna har gett resultat. Förra årets testresultat visade att eleverna i DC: kommunala skolor tillhör dom som förbättrar sig mest i hela landet. Visserligen från en pinsamt låg nivå, men i alla fall.

Men under resans gång har Rhee retat många och skaffat sig ett antal fiender. Paradoxalt nog är det främst invånare i de fattigaste stadsdelarna som är mest kritiska till skolchefen, trots att de sannolikt är de största vinnarna när det gäller förändringarna. Det är framförallt Rhees tuffa attityd mot lärare, lärarfack och skolledningar som väckt ilska, men hon har även anklagats för att vara rasist och för att ensidigt arbeta för att vita ska placera sina barn i kommunala skolor istället för i privata - och på så sätt konkurrera ut barn med afro-amerikansk bakgrund. Många av dem bussas i dag till skolor i "vita" områden, eftersom dessa skolor annars skulle stå halvtomma. Skulle flera närboende placera sina barn i de här skolorna, hänvisas de inbussade barnen till sämre skolor i deras ofta fattiga och socialt utsatta bostadsområden. Närboende har alltid garanterad plats på "sin" skola.

Borgmästarvalet kan sluta hur som helt. Gray leder något i opinionsmätningarna. Och skulle han vinna är det i hög grad oklart om Michelle Rhee får fortsätta som skolchef. Hon anses vara för lierad med den sittande borgmästaren. Och försvinner Rhee, försvinner sannolikt också de förändringarnas vindar som blåser över Distriktets skolvärld.

Men det är värre än så. En del av huvudstadens skolbudget bygger på donationer. Och ett antal av de större donatorerna har villkorat sina gåvor; "Försvinner Rhee försvinner våra pengar" är budskapet. De är inte villiga att donera medel om Distriktet återgår till sitt gamla skolsystem med en skolchef som arbetar under skolstyrelsen, där makten decentraliseras och där rektorerna återigen kommer att bli som kungar i sina egna små kungariken.

Sammanlagt handlar det om åtskilliga miljoner som på detta sättet riskerar att försvinna ur skolbudgeten nästa år. Något som direkt och konkret kommer att påverka utbildningskvalitet och barnens möjlighet att tillgodogöra sig undervisningen.

Detta visar också på svagheten i ett system som delvis finansieras av donationer. Donatorerna kan således styra den politiska processen på ett inte särskilt demokratiskt sätt. För vad ska Gray välja? Vill han följa folkopinionen som vänt sig mot Rhee och Fenty? Och är han därmed beredd att mista ett antal miljoner i skolbudgeten, samtidigt som stadens skolor formligen skriker efter mer resurser bara för att klara av den dagliga verksamheten?

Och hur tungt väger egentligen det faktum att skolorna uppenbarligen fungerar allt bättre under skolchefens hårda nypor - åtminstone om man utgår från elevernas testresultat?

Oljekatastrof ändrar Obamas ståndpunkt?

I slutet av januari i år höll Barack Obama sitt första formella tal till nationen, det som kallas State of the Union. Jag skrev om det här på bloggen ett par gånger (se här respektive här).

En av de saker han tog upp var oljeborrning till havs. Det har funnits ett generellt förbud att etablera ny oljeborrning längs USA:s kuster sedan flera år. Detta är något som republikanerna körde som en av profilfrågorna i samband med det senaste presidentvalet. "Drill, baby, drill!" löds stridsropet från både John McCain och framförallt från Sarah Palin.

Obama och det demokratiska partiet har generellt varit mot oljeborrning längs kusterna. Miljöriskerna är för stora, har man menat. Men i sitt State of the Union gick Obama republikanerna till mötes och sa att han nu är för oljeborrning. Sannolikt handlade det om kohandel på hög nivå, det är ju flera viktiga lagförslag på gång i kongressen (några har antagits sedan dess) och det gäller att ge och ta i kompromissandets och förhandlandets förlovade konst - politiken.

Den amerikanska miljörörelsen protesterade högljutt och varnade bland annat för den ökade risken för utstläpp av olja i känsliga havsområden.

Och hur rätt fick de inte?

Med tanke på det som just nu händer vid en oljerigg strax utanför New Orleans, kanske Barack Obama ångrar sin utsträckta hand till republikanerna. Närmast obegripligt stora mängder olja pumpas nu ut i den mexikanska gulfen och mycket talar för att vinden vänder i dag eller i morgon och att det gigantiska oljebältet sakta kommer att flyta in mot en Mississippi-deltat, en biotop som formligen kryllar av liv som det ofta gör där salt och sött vatten möts.

Der ska bli intressant att se om oljekatastrofen i Gulfen innebär att Barack Obama ändrar sin inställning när det gäller oljeborrning längs kusterna.

Tidningsdöd kan leda till federalt presstöd

Tack Jonas Hasting, för intressant inlägg (se kommentar under det förra inlägget om presstöd och högerextremism).

Jonas inlägg får mig att tänka på något som jag skrev om här på bloggen för något halvår sedan. Det är nämligen så att man här i USA - av alla ställen - faktiskt på allvar börjat diskutera att införa någon form av federalt (statligt) driftstöd till tidningen.

Inte för att säkerställa den politiska mångfalden, som ju är grunden för det svenska driftstödet, utan för att säkerställa att det finns tidningar överhuvudtaget. Det vill säga en fjärde statsmakt som kritiskt kan granska och bevaka att de övriga maktcentra sköter sig (och det behövs verkligen en sådan tillsyn i det här landet...).

Redan nu är stora delar av USA utan en lokal tidning. Och med den takt som tidningar läggs ner i kölvattnet av den ekonomiska krisen, är den en tidsfråga innan en majoritet av USA:s befolkning inte längre har någon lokal/regional tidning där de bor. Således heller ingen professionell och obunden granskning av den lokala/regionala makten.

Det kan alltså bli så paradoxalt att den fria konkurrensens hemland, USA, inför presstöd samtidigt som Sverige alltmer diskuterar att presstödet bör avskaffas.

Apropå debatten om högerextremism och presstöd har det diskuterats friskt på den svenska hemmaplanen. Se t ex min gamle vän Martins blogginlägg. Hans slutsats är inte densamma som min. Men alla åsikter är ju tillåtna, det är en av mina poänger.... Läs även bl a DN:s ledare (vill inte helt otippat lägga ner presstödsnämnden), Sydsvenskans Per Svensson och Dagens Arena.

Om presstöd och högerextremism

I dag, torsdag, beslutade presstödsnämnden att bevilja 2,3 miljoner kronor i presstöd till tidningen Nationell Idag, en främlingsfientlig tidning som är knuten till det lilla högerextrema partiet Nationaldemokraterna. Partiet bildades av en grupp som bröt sig ur Sverigedemokraterna 2001.

Tidningen Nationell Idag uppfyller såvitt vad som framkommit alla formella krav för att vara berättigad till presstöd. Nämnden anser sig därmed inte ha något val. Uppfylls villkoren får man stödet, oavsett vilken polititisk färg eller åsikt man framför (förutsatt förstås att de håller sin inom lagens gränser). Så enkelt är det. Å ena sidan. Å andra sidan är det inte alls enkelt.

Nämndens beslut sätter fokus på presstödets funktion och ändamål. Från början skapades stödet för att säkerställa att ett flertal politiska röster skulle kunna komma till tals i den offentliga debatten. Ekonomiskt svaga andra- och tredjetidningar hölls under armarna i yttrandefrihetens och mångfaldens namn. Och systemet fungerade hyfsat i många år, även om det naturligtvis alltid har kritiserats. Främst från borgerligt håll.

Själv har jag jobbat på flera tidningar av olika politiska kulörer som haft presstöd. Socialdemokratiska Arbetet, Centerpartistiska Skånska Dagbladet. Syndikalistiska Arbetaren. Gemensamt för dem är att de är helt beroende av detta stöd (eller var i Arbetets fall). Utan presstöd, ingen tidning.

Så här hamnar flera i den något märkliga situationen att de kritiserar nämndens beslut om att ge Nationell Idag presstöd, samtidigt som de inte ifrågasätter presstödet i sig. Det handlar således om vilka som ska anses vara berättigade till stödet utifrån ett ideologiskt, etiskt eller moraliskt perspektiv. För rent tekniskt är det ju som sagt sannolikt klart som korvspad.

Så vem ska dra gränsen för vad som kan anses vara ideologiskt, etiskt eller moraliskt försvarbart? Vem är villig att ta på sig rollen som åsiktspolis? Ska staten ta sig den rollen, via Presstödsnämnden? Vilka regler ska gälla? Går det att sätta en tydlig gräns eller är det mer eller mindre godtycke i varje enskilt fall som ska gälla? När går man över gränsen? När vet man att man går över gränsen?

Vill vi verkligen ha någon som talar om för oss vad som är rätt och vad som är fel? Börjar vi inte närma oss en orwellsk mardröm då?

Är tidningen Proletären okej? Den har presstöd och framför åsikter som knappast kan sägas ligga nära vad de flesta kallar demokrati. Den ges ut av Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r), vars tidigare partiledare uttalat sitt förakt för homosexuella, som han betraktade som en borgerlig avvikelse. Det vill säga ungefär samma sak som tidskiften Nationell Idag och partiet Nationaldemokraterna påstår.

Är det godkänt att vara homofob på vänsterkanten men inte på högerkanten?

För mig är frågan snarare om vi ska ha kvar presstödet som företeelse överhuvudtaget. Den politiska mångfalden och yttrandefriheten lever och frodas som aldrig förr, tack vare att det aldrig tidigare varit så enkelt och billigt att publicera sig. Se bara på den här anspråkslösa bloggen!

Grunden för presstödet, som garant för det fria ordet, har alltså till stora delar spelat ut sin roll. Även om dagstidningar fortfarande dominerar medieflödet stort, så spelar de inte alls lika stor roll längre som opinionsbildare och debattforum. Dessutom har antalet dagstidningar sjunkit drastiskt i landet de senaste årtiondena, de som finns kvar ägs allt oftare av varandra och det politiska budskapet har alltmer sjunkit undan till förmån för ren och skär kommersialism.

Så jag ser två alternativ. Lägg ner Presstödsnämnden helt och hållet. Eller låt den fortsätta ungefär som i dag. Utan att ha en åsiktspolisiär uppgift.

Och med den logiken bör alltså den osympatiska, högerextrema tidningen Nationell Idag få sina miljoner. Åtminstone så länge Presstödsnämnden finns kvar.

För andra åsikter, läs exempelvis Kurdo Baksi i Journalisten.