Om ni undrar varför det varit tämligen tyst på denna blogg ett tag nu, så beror det inte på att jorden håller på att gå under (se förra inlägget). Lördagen den 21 maj övergick i söndag utan några märkbara tecken på jordbävningar.
Däremot har nyheterna här i USA präglats av andra tragiska naturfenomen under senare tid. Ett antal stora tornados har slagit till runt om i främst mellersta USA. Alabama drabbades ett flertal gånger under april, med sammanlagt mer än 300 döda.
Ni har säkert hört talas om staden Joplin, Missouri, där 134 personer dog när en gigantisk tornado drog fram söndagen den 22 maj. Så sent som i går eftermiddag härjade ytterligare tornados i trakten av Springfield, Massachusetts. Fyra personer har hittats döda.
Sammantaget har vårens tornadosäsong lett till minst 458 dödsfall, den högsta siffran sedan 1953.
Dessutom har delar av USA drabbats av stora översvämningar, särskilt runt Mississippi, där myndigheterna tvingades spränga hål i skyddsvallarna och släppa ut stora mängder vatten i jordbruksområden för att rädda hotade städer längs floden. Konsekvensen har blivit ett antal förstörda bondgårdar och en förstörd odlingssäsong för många lantbrukare.
Det har varit en hel del diskussioner om orsaken till dessa våldsamma naturfenomen. En del menar att det handlar om vädersituationen i haven söder om USA, som påverkar vindar och väder norrut. Främst då väderfenomenet El Ninjo, som har sitt ursprung i de tropiska delarna av Stilla Havet. Under senare år har följderna av El Ninjo och andra väderstrukturer i de tropiska delarna av jorden blivit våldsammare och "peakarna" har dessutom en tendens att återkomma oftare.
En tänkbar förklaring till detta skulle kunna vara klimatförändringen, som många också menar ligger bakom de ökade problemen med översvämningar.
Här i USA råder det långt ifrån någon konsensus om att klimatförändringar beror på mänsklig påverkan - eller ens att det existerar några förändringar värda att ta på allvar. Det är främst politiker på högerkanten som inte tror på det här och som följdaktligen gått emot de förslag som Obamaadminstrationen lagt fram och som syftar till att minska koldioxidutsläppen. När nu republikanerna är i majoritet i representanthuset, har "klimatförnekarnas" praktiska möjligheter att stoppa olika lagförslag dessutom ökat kraftigt. Obama har för övrigt tonat ner sina målsättningar när det gäller reduceringar och har bland annat diskuterat ökade möjligheter att förbränna kol och att det ska bli lättare att öppna nya oljekällor.
torsdag 2 juni 2011
onsdag 18 maj 2011
På lördag inleds undergången
Har ni några framtidsplaner så bör ni skynda er på att genomföra dem. På lördag inleds slutet på vårt jordeliv.
Det sker genom en gigantisk jordbävning och bakom det hela står Gud.
Det har blivit dags för Domens Dag. Eller Judgement Day som det heter här över. Fem månader senare, den 21 oktober, är det definitivt finito. Gud avskaffar helt enkelt planeten jorden.
Denna undergångsprofetia kommer från den 89-årige Harold Camping, en kristen radiopratare från Boulder, Colorado. Han har varit i farten under många år och har förutsett jordens undergång tidigare: den 6 september 1994. Då var han dock inte helt säker, "I could be wrong", skrev han i sin bok "1994?". Och det visade ju sig att han hade fel.
han är säkrare den här gången. Hur han kommit fram till att Domens Dag ska inledas just på lördag är en komplicerad matematisk historia, som möjligen inte känns helt trovärdig för oss skeptiker, men självfallet är totalt logisk för hans proselyter - som åkt omkring och förkunnat ordet i flera år nu. Jag såg själv en buss med budskapet "Judgement Day begins May 21, 2011" i samband med ett besök i Philadelphia för ett par år sedan.
Och i dag annonserar Camping och hans vänner på helsidor i de stora amerikanska tidningarna. Budskapet är tämligen rättframt: "Cry mightly unto God for mercy". Vi vilsna får har fortfarande chansen att få göra Gud och Jesus sällskap i himlen. Men då måste vi erkänna våra synder och be om förlåtelse och nåd. Och det är rätt bråttom.
Märkligen nog är det redan bestämt hur många som får uppleva himmelriket. Omkring 200 miljoner personer av de nu levande, vilket motsvarar runt tre procent av jordens befolkning, kommer att kunna njuta av evigt liv med änglar och trumpeter.
Resten av oss syndare (jag antar att jag tillhör den kategorin) hamnar inte i helvetet, vilket måste räknas som en ynnest. Vi dör bara. Utan vidare.
Allt enligt Harold Camping och hans följeslagare.
Det ska bli intressant att se om han har rätt den här gången. Själv befinner jag mig på en kurs i Virginia i helgen. Som tur är kommer vi att vistas utomhus under lördagen, vilket ju är bra med tanke på jordbävningen.
Den som är intresserad av Harold Campings teorier kan läsa mer på hans webbplats. Bli ej förvånade om ni kommer till en svenskspråkig sida - Gud utför de mest märkliga underverk numera (eller är det möjligen Google Translator?). Läs även mer om hans Family Radio på Wikipedia.
Det sker genom en gigantisk jordbävning och bakom det hela står Gud.
Det har blivit dags för Domens Dag. Eller Judgement Day som det heter här över. Fem månader senare, den 21 oktober, är det definitivt finito. Gud avskaffar helt enkelt planeten jorden.
Denna undergångsprofetia kommer från den 89-årige Harold Camping, en kristen radiopratare från Boulder, Colorado. Han har varit i farten under många år och har förutsett jordens undergång tidigare: den 6 september 1994. Då var han dock inte helt säker, "I could be wrong", skrev han i sin bok "1994?". Och det visade ju sig att han hade fel.
han är säkrare den här gången. Hur han kommit fram till att Domens Dag ska inledas just på lördag är en komplicerad matematisk historia, som möjligen inte känns helt trovärdig för oss skeptiker, men självfallet är totalt logisk för hans proselyter - som åkt omkring och förkunnat ordet i flera år nu. Jag såg själv en buss med budskapet "Judgement Day begins May 21, 2011" i samband med ett besök i Philadelphia för ett par år sedan.
Och i dag annonserar Camping och hans vänner på helsidor i de stora amerikanska tidningarna. Budskapet är tämligen rättframt: "Cry mightly unto God for mercy". Vi vilsna får har fortfarande chansen att få göra Gud och Jesus sällskap i himlen. Men då måste vi erkänna våra synder och be om förlåtelse och nåd. Och det är rätt bråttom.
Märkligen nog är det redan bestämt hur många som får uppleva himmelriket. Omkring 200 miljoner personer av de nu levande, vilket motsvarar runt tre procent av jordens befolkning, kommer att kunna njuta av evigt liv med änglar och trumpeter.
Resten av oss syndare (jag antar att jag tillhör den kategorin) hamnar inte i helvetet, vilket måste räknas som en ynnest. Vi dör bara. Utan vidare.
Allt enligt Harold Camping och hans följeslagare.
Det ska bli intressant att se om han har rätt den här gången. Själv befinner jag mig på en kurs i Virginia i helgen. Som tur är kommer vi att vistas utomhus under lördagen, vilket ju är bra med tanke på jordbävningen.
Den som är intresserad av Harold Campings teorier kan läsa mer på hans webbplats. Bli ej förvånade om ni kommer till en svenskspråkig sida - Gud utför de mest märkliga underverk numera (eller är det möjligen Google Translator?). Läs även mer om hans Family Radio på Wikipedia.
torsdag 12 maj 2011
Newt först ut bland de stora elefanterna
Det republikanska partiets symbol är elefanten och den närmaste tiden kommer de riktigt stora elefanterna bjuda upp till dans.
Det har nämligen blivit dags för de potentiella presidentkandidaterna att komma ut ur sina respektive garderober.
Först ut bland de stora är Newt Gingrich. Han proklamerade sin kandidatur i går eftermiddag, amerikansk tid. Och han gjorde det på ett tidstypiskt sätt: via Twitter. Sedan framträdde han hos Sean Hannity i Fox News på kvällen.
Övriga potentiella kandidater av större dignitet ligger i startgroparna. Att Mitt Romney kommer att ställa upp rådder det ingen större tvekan om. Frågan är bara när det formella beskedet kommer - och i vilken form. Han håller för närvarande på att bearbeta sin största svaghet - det faktum att han som guvernör i Massachusetts genomförde en en delstatlig sjukvårdsreform som nästan är identiskt med den som Barack Obama nu håller på att implementera för hela nationen. Romney är emot Obamas reform, men har möjligen en aning svårt att vara trovärdig i just den här frågan.
Mike Huckabee, baptistpastorn från södern med egen TV-show (i Fox News förstås) och som gärna spelar bas i sitt rockband, har hela tiden haft goda siffror i opinionsmätningarna. Han har hittills legat lågt om sin presidentambitioner, men de flesta politiska bedömare är säkra på att han kommer att vara med i racet.
Donald Trump är en pajas och har säkert ingen chans att ta hem nominationen. Men han kommer att ställa till med rätt mycket liv under resans gång. Han har själv sagt att han ska ge besked om sin kandidatur i juni, men det är uppenbart att han är ute på en veritabel kampanjturné redan nu. Hans opinionssiffror har dock sjunkit en aning den senaste tiden.
Apropå sjunkande opinionssiffror; Sarah Palin har i stort sett halverat sina siffror de senaste månaderna och allt mer pekar mot att hon inte kommer att kandidera 2012. Jag lyssnade på en politisk kommentator på radion i dag som menade att hon medvetet håller sig undan för att satsa ordentligt inför 2016 års val istället. Det är taktiskt ur flera vinklar. Framförallt talar mycket för att Barack Obama plockar hem en andra mandatperiod - med en (långsamt) förbättrad ekonomi och den stora symboliska segern i och med bin Ladins död så har Obama rätt tunga trumf på hand. Dessutom råder det ett visst kaos inom det republikanska partiet just nu, med Tea Party-rörelsen som rört runt i grytan rejält. Det är antagligen smart att avvakta till nästa val. Då har partiet hunnit samla sig och kanske lagt fundamentet för något nytt och mer stabilt. Och då vill Palin troligen finnas med.
Andra tänkbara kandidater som inom kort kommer att meddela sina beslut: Ron Paul, Michele Bachmann, Tim Pawlenty, Mitch Daniels och Rick Santorum.
För den som är intresserad av amerikansk politik och trenderna inom den rekommenderas webbplatsen Real Clear Politics - en utmärkt sammanställning av artiklar, länkar, opinionsmätningar och analyser.
Tilläggas kan att demokraternas inofficiella symbol eller maskot är åsnan. Den officiella logon är hur tråkig som helst - ett "D" i en blå ring.
Det republikanska partiet brukar oftast illustreras med röd färg - demokraterna med blå. Men den där färgsättningen är ett rätt nytt påfund, den dök upp i samband med valet 2000. Och varken republikanerna eller demokraterna har aldrig tagit något formellt färgbeslut.
Det har nämligen blivit dags för de potentiella presidentkandidaterna att komma ut ur sina respektive garderober.
Först ut bland de stora är Newt Gingrich. Han proklamerade sin kandidatur i går eftermiddag, amerikansk tid. Och han gjorde det på ett tidstypiskt sätt: via Twitter. Sedan framträdde han hos Sean Hannity i Fox News på kvällen.
Övriga potentiella kandidater av större dignitet ligger i startgroparna. Att Mitt Romney kommer att ställa upp rådder det ingen större tvekan om. Frågan är bara när det formella beskedet kommer - och i vilken form. Han håller för närvarande på att bearbeta sin största svaghet - det faktum att han som guvernör i Massachusetts genomförde en en delstatlig sjukvårdsreform som nästan är identiskt med den som Barack Obama nu håller på att implementera för hela nationen. Romney är emot Obamas reform, men har möjligen en aning svårt att vara trovärdig i just den här frågan.
Mike Huckabee, baptistpastorn från södern med egen TV-show (i Fox News förstås) och som gärna spelar bas i sitt rockband, har hela tiden haft goda siffror i opinionsmätningarna. Han har hittills legat lågt om sin presidentambitioner, men de flesta politiska bedömare är säkra på att han kommer att vara med i racet.
Donald Trump är en pajas och har säkert ingen chans att ta hem nominationen. Men han kommer att ställa till med rätt mycket liv under resans gång. Han har själv sagt att han ska ge besked om sin kandidatur i juni, men det är uppenbart att han är ute på en veritabel kampanjturné redan nu. Hans opinionssiffror har dock sjunkit en aning den senaste tiden.
Apropå sjunkande opinionssiffror; Sarah Palin har i stort sett halverat sina siffror de senaste månaderna och allt mer pekar mot att hon inte kommer att kandidera 2012. Jag lyssnade på en politisk kommentator på radion i dag som menade att hon medvetet håller sig undan för att satsa ordentligt inför 2016 års val istället. Det är taktiskt ur flera vinklar. Framförallt talar mycket för att Barack Obama plockar hem en andra mandatperiod - med en (långsamt) förbättrad ekonomi och den stora symboliska segern i och med bin Ladins död så har Obama rätt tunga trumf på hand. Dessutom råder det ett visst kaos inom det republikanska partiet just nu, med Tea Party-rörelsen som rört runt i grytan rejält. Det är antagligen smart att avvakta till nästa val. Då har partiet hunnit samla sig och kanske lagt fundamentet för något nytt och mer stabilt. Och då vill Palin troligen finnas med.
Andra tänkbara kandidater som inom kort kommer att meddela sina beslut: Ron Paul, Michele Bachmann, Tim Pawlenty, Mitch Daniels och Rick Santorum.
För den som är intresserad av amerikansk politik och trenderna inom den rekommenderas webbplatsen Real Clear Politics - en utmärkt sammanställning av artiklar, länkar, opinionsmätningar och analyser.
Tilläggas kan att demokraternas inofficiella symbol eller maskot är åsnan. Den officiella logon är hur tråkig som helst - ett "D" i en blå ring.
Det republikanska partiet brukar oftast illustreras med röd färg - demokraterna med blå. Men den där färgsättningen är ett rätt nytt påfund, den dök upp i samband med valet 2000. Och varken republikanerna eller demokraterna har aldrig tagit något formellt färgbeslut.
måndag 2 maj 2011
En partynatt vid Vita Huset
Sent i går kväll (söndag) dök det plötsligt upp information om att president Obama skulle framträda med ett "statement" framför TV-kameran i Vita Huset klockan 22.30 lokal tid.
Omedelbart startade naturligtvis spekulationerna om vad det kunda handla om. Min hustru gissade direkt att USA fångat in eller dödat Usama bin Ladin.
Det visade sig att hon hade rätt. Presidentens tal till nationen sköts upp. Först tio minuter. Sedan ytterligare tio. Sedan en kvart... Under tiden började det förstås läcka och snart var det bekräftat: bin Ladin hade dödats.
Strax före midnatt åkte vi in till Vita Huset, där det strömmade till folk i stora mängder med amerikanska flaggor och snabbt målade plakat. Uppskattningsvis var ett par tusen personer på plats runt midnatt och stämningen kan bara beskrivas i ett ord: Party. Massor av unga människor, många av dem inte ens tonåringar när terrorattackerna skedde för snart tio år sedan, dansade, jublade, sjöng och drack - det handlade inte direkt om något stillsamt eller respektfullt firande av att symbolfiguren för extremistisk islamistisk terror nu var borta.
Men det kanske inte heller var att vänta. USA har väntat länge på den här stunden. Det finns ett uppdämt behov av att njuta av en konkret framgång i det proklamerade kriget mot terrorismen.
Partyt vid Vita Huset pågick fortfarande för fullt när vi åkte tillbaka hemåt strax efter 2 på natten.
Rent parantetiskt: Jag hade på CNN i går kväll och kanalen var inte först med nyheten om att presidentens tal skulle handla om Usama bin Ladins död. Men först i CNN att berätta var nyhetsankaret John King. Jag - och många med mig har jag kunnat konstatera på nätet - reagerade på att King sluddrade, såg ofokuserad ut och tappade tråden ett antal gånger.
Se där risken med att bli inkallad till redaktionen en sen kväll när man räknat med att vara ledig och möjligen slappnat av med lite vin till middagen.
Så här såg det ut klockan 2 i natt utanför Vita Huset.
Omedelbart startade naturligtvis spekulationerna om vad det kunda handla om. Min hustru gissade direkt att USA fångat in eller dödat Usama bin Ladin.
Det visade sig att hon hade rätt. Presidentens tal till nationen sköts upp. Först tio minuter. Sedan ytterligare tio. Sedan en kvart... Under tiden började det förstås läcka och snart var det bekräftat: bin Ladin hade dödats.
Strax före midnatt åkte vi in till Vita Huset, där det strömmade till folk i stora mängder med amerikanska flaggor och snabbt målade plakat. Uppskattningsvis var ett par tusen personer på plats runt midnatt och stämningen kan bara beskrivas i ett ord: Party. Massor av unga människor, många av dem inte ens tonåringar när terrorattackerna skedde för snart tio år sedan, dansade, jublade, sjöng och drack - det handlade inte direkt om något stillsamt eller respektfullt firande av att symbolfiguren för extremistisk islamistisk terror nu var borta.
Men det kanske inte heller var att vänta. USA har väntat länge på den här stunden. Det finns ett uppdämt behov av att njuta av en konkret framgång i det proklamerade kriget mot terrorismen.
Partyt vid Vita Huset pågick fortfarande för fullt när vi åkte tillbaka hemåt strax efter 2 på natten.
Rent parantetiskt: Jag hade på CNN i går kväll och kanalen var inte först med nyheten om att presidentens tal skulle handla om Usama bin Ladins död. Men först i CNN att berätta var nyhetsankaret John King. Jag - och många med mig har jag kunnat konstatera på nätet - reagerade på att King sluddrade, såg ofokuserad ut och tappade tråden ett antal gånger.
Se där risken med att bli inkallad till redaktionen en sen kväll när man räknat med att vara ledig och möjligen slappnat av med lite vin till middagen.
Så här såg det ut klockan 2 i natt utanför Vita Huset. fredag 29 april 2011
Sanslös uppmärksamhet för kungabröllop
Två miljarder människor ska visst ha följt det kungliga bröllopet i London i dag. Det är naturligtvis fullständigt sanslöst.
Även här i USA har bröllopet uppmärksammats oerhört mycket. Ett antal kanaler har sänt evenemanget direkt, tidningar och nyhetssändningar toppar med det. Till och med den ytterst seriösa public service-radion NPR hade direktrapporter från London i morse - man värderade nyheten - om jag nu får kalla den så - som större och viktigare än t ex det faktum att omkring 300 personer dött i samband med våldsamma oväder i Alabama de senaste dagarna.
Jag kan inte låta bli att tycka att uppmärksamheten är överdriven. Milt uttryckt. Men jag har ingen större lust att driva den diskussionen med någon större emfas. Det finns sannolikt viktigare saker att ägna sig åt.
Låt mig bara konstatera att vårt eget kronprinsesspars bröllop förra sommaren förbleknar i jämförelse. Det uppmärksammades knappt alls i amerikanska medier. Det var möjligen någon liten notis eller en kort nyhetsbyråtext här och där. Det var allt.
Det är alldeles tydligt skillnad på folk och folk. Också bland kungligheter.
Även här i USA har bröllopet uppmärksammats oerhört mycket. Ett antal kanaler har sänt evenemanget direkt, tidningar och nyhetssändningar toppar med det. Till och med den ytterst seriösa public service-radion NPR hade direktrapporter från London i morse - man värderade nyheten - om jag nu får kalla den så - som större och viktigare än t ex det faktum att omkring 300 personer dött i samband med våldsamma oväder i Alabama de senaste dagarna.
Jag kan inte låta bli att tycka att uppmärksamheten är överdriven. Milt uttryckt. Men jag har ingen större lust att driva den diskussionen med någon större emfas. Det finns sannolikt viktigare saker att ägna sig åt.
Låt mig bara konstatera att vårt eget kronprinsesspars bröllop förra sommaren förbleknar i jämförelse. Det uppmärksammades knappt alls i amerikanska medier. Det var möjligen någon liten notis eller en kort nyhetsbyråtext här och där. Det var allt.
Det är alldeles tydligt skillnad på folk och folk. Också bland kungligheter.
tisdag 19 april 2011
Potentiella republikanska presidentkandidater
I höstas skrev jag ett längre reportage i den svenska veckotidningen Fokus där jag bland annat funderade på vilka som kan komma att ställa upp i nomineringen som presidentkandidater från republikanerna. Jag plockade fram åtta heta namn och åtta "bubblare".
Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.
De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.
"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.
Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.
Och nya namn, då?
Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".
Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.
Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.
I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):
1. Mike Huckabee, 18 procent
2. Mitt Romney, 16,4
3. Donald Trump, 15,7
4. Sarah Palin, 11,8
5. Newt Gringrich, 10,0
6. Ron Paul, 6,0
7. Michele Bachmann, 4,3
8. Tim Pawlenty, 3,6
9. Mitch Daniels, 3,0
10. Rick Santorum, 2,2
Sedan dess har det gått drygt fem månader och det har hänt en del - men ändå inte. De flesta namnen är fortfarande aktuella. Men några har tillkommit.
De åtta "heta" som jag namngav i slutet av oktober var Mitt Romney, Sarah Palin, Newt Gingricht, Mike Huckabee, Tim Pawlenty, Mitch Daniels, Bobby Jindal samt Jim DeMint.
"Bubblarna" var Glenn Beck, Lou Dobbs, Ron Paul, David Petreaus, Jeb Bush, Chris Christie, Haley Barbour samt Meg Whitman.
Några har det varit väldigt tyst om och de kan nog mer eller mindre räknas bort som potentiella kandidater: Bobby Jindal verkar nöjd som guvernör i Louisiana och har ju framtiden för sig. Senator Jim DeMint är fortfarande en nyckelfigur på högerkanten i partiet, men ställer nog inte upp som presidentkandidat. Mediefigurerna Glenn Beck och Lou Dobbs är nog ute ur räkningen, liksom Meg Whitman. Guvernör Haley Barbour verkar definitivt stängt dörren, av hans uttalanden att döma. Övriga är fortfarande med i diskussionen, mer eller mindre. Även om det varit osedvanligt tyst kring Sarah Palin ett tag.
Och nya namn, då?
Det är svårt att komma förbi Donald Trump. Hans snack om att kandidera som republikanernas utmanare till Barack Obama togs av de flesta inledningsvis som ett stort skämt. Men i takt med att tiden går och hans opinionssiffror ökar, så börjar bilden förändras. Läs t ex Eugene Robinsons ledarkrönika i dagens Washington Post: "Donald Trump as GOP hopeful: Take him seriously".
Michele Bachmann är ett annat namn som seglat upp under de senaste månaderna. Hon höll ett eget "alternativt" svarstal på Obamas State of the Union-tal för ett tag sedan och har dessutom kampanjat ordentligt i några av nyckelstaterna inför primärvalen som startar i början av nästa år.
Dessutom finns definitivt tidigare senatorn Rick Santorum med i debatten. Han har anmält intresset rent formellt genom att bilda en så kallad exploratory commitee för några dagar sedan.
I opinionsmätningarna när det gäller potentiella nomineringar är läget följande just nu (sammanvägt resultat av olika mätningar om stöd för potentiella kandidater):
1. Mike Huckabee, 18 procent
2. Mitt Romney, 16,4
3. Donald Trump, 15,7
4. Sarah Palin, 11,8
5. Newt Gringrich, 10,0
6. Ron Paul, 6,0
7. Michele Bachmann, 4,3
8. Tim Pawlenty, 3,6
9. Mitch Daniels, 3,0
10. Rick Santorum, 2,2
måndag 11 april 2011
Don't tread on DC!
Det jäser i Washington DC. I går kväll greps borgmästare Vincent Gray sedan han helt sonika satt sig ner på Constitution Avenue i protest mot den nationella kongressens behandling av Washington DC:s självbestämmande.
Det är i och för sig inget ovanligt med protester här. Det jäser rätt ofta i DC. Framförallt är folk förbaskade över att de är de enda av USA:s medborgare som saknar representation i det nationella parlamentet. De drygt 600.000 invånarna i landets huvudstad har inga ledamöter i vare sig representhuset eller i senaten. Det finns en slags observatör med yttranderätt i representanthuset, men hon saknar rösträtt.
Den här lätt absurda situationen har retat Washingtonborna i omkring 200 år, men det verkar inte som om det kommer att bli någon representation inom överskådlig tid.
Därav världens sannolikt mest spridda demonstrationsplakat: I stort sett samtliga bilar i DC åker nämligen omkring med texten "Taxation Without Representation" på sina registreringsskyltar.
Överhuvudtaget har DC:s möjligheter att själv som stad bestämma över sina egna angelägenheter alltid varit kraftigt beskurna. Det var bara några årtionden sedan som den nationella kongressen satt och beslutade i detalj över DC:s offentliga skolor. Det handlade om allt från övergripande budget till detaljerade frågor om byte av en värmepanna.
Och det var först 1975 som Washington fick en egen borgmästare.
På senare tid har kongressen alltmer börjat lämna över beslutanderätten till lokala politiker och folkvalda församlingar. Men fortfarande finns det en hel del märkligheter kvar. Och några av dessa märkligheter fick vi se i samband med den nyligen genomförda budgetuppgörelsen i kongressen.
Som en konsekvens av denna uppgörelse tillåts t ex nu inte längre DC att subventionera aborter för kvinnor som saknar egna medel - eller försäkring - som kan bekosta den. Tills nu har alltså också fattiga kvinnor i Washington haft möjlighet att genomgå en abort eftersom de kunnat få ekonomiskt stöd av staden för detta. Detta är ett beslut som tagits av det som motsvarar kommunfullmäktige här och pengarna kommer från skattemedel som invånare i DC själva betalat in. Men nu är det slut med det. Inga skattepengar får långre användas till aborter i den amerikanska huvudstaden. Det har kongressen bestämt.
Två dagar efter uppgörelsen var sta'n tapetserad med skyltar: "Don't Tread on DC!" (Trampa inte på DC) var budskapet. Och borgmästare Vincent Gray gick ut i ett osedvanligt hätskt angrepp mot den nationella kongressen och bristen på självstyre och beslutanderätt i egna angelägenheter som fortfarande präglar den lokala politiken i DC.
"Det är horribelt att vi inte får bestämma om hur vi vill använda våra egna pengar", var hans budskap.
I måndags kväll samlades några hundra personer utanför kongressen för att protestera mot hur Washington DC behandlas. Ett 40-tal personer greps, bland dem borgmästaren själv, när de helt sonika satte sig ner på Constitution Avenue och högljutt krävde att också DC-borna ska åtnjuta samma konstitutionella rättigheter som resten av medborgarna i USA.
Enligt uppgift ska president Obama ha "gett" ett stopp för skattefinansierade DC-aborter till republikanerna i förhandlingen i utbyte att de skulle dra tillbaka sitt krav på ett stopp för statliga pengar till organisationen och vårdgivaren Planned Parenthood.
Kongressens budgetuppgörelse har således satt ny fart och större fokus på diskussionen om den amerikanska huvudstadens minst sagt märkliga juridiska ställning och det faktum att dess invånare saknar formellt inflytande i ett flertal viktiga områden och dessutom inte har några representanter alls i landets högsta politiska församling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)