Sarah Palin har legat lågt sedan skottdådet i Tucson i början av januari och i veckan meddelade Glenn Beck att han och Fox News går skilda vägar. Den amerikanska Tea Party-rörelsens båda frontfigurer har det rätt tufft nu.
Och det gäller för övrigt hela rörelsen. Förra veckan hade man hoppats samla tusentals demonstranter utanför kongressen här i Washington DC för att kräva statliga budgetnedskärningar. Det kom några hundra.
Huruvida det minskade draget kring den amerikanska yttersta högern är något tillfälligt eller en mer stabil trend, återstår att se. Men det verkar onekligen som den politiska vinden nu blåser åt vänster igen i USA efter flera år av intensiva högervindar. Demonstrationerna i Wisconsin för någon månad sedan samlade till exempel massor av folk och fick uppföljningar i ett tiotal andra delstater.
Samtidigt har intresset för Tea Party-rörelsen svalnat betydligt. I veckan som gick meddelade en av rörelsens absoluta favoriter, Glenn Beck, att han lägger av med sin dagliga show på Fox News. Det är väl inte riktigt klarlagt om han fått foten, men det är ett faktum att han tappat både publik och annonsintäkter under det senaste halvåret. Hans orerande och ritande framför några svarta tavlor har blivit alltmer förvirrat och folk och annonsörer har börjat dra öronen åt sig.
Så här i efterhand kan man konstatera att Becks absoluta höjdpunkt som politisk fixstjärna på högerkanten antagligen kom i slutet av augusti, då hans samlade hundratusentals personer längs the National Mall i samband med sitt "Restoring Honor Rally".
Hans huvudgäst då var Sarah Palin, men även hon har delvis försvunnit ur folks medvetande den gångna vintern. Hon har inte alls synts till i den allmänna debatten och verkar mer eller mindre medvetet ligga lågt. Såpass lågt att folk nu börjar undra om det har hänt något.
Hennes frånvaro från offentligheten har börjat synas i opinionsundersökningarna om vem som är favorit till att bli republikansk presidentkandidat. Enligt de senaste publicerade undersökningarna ligger Mike Huckabee och Mitt Romney på delad första plats, Donald Trump (!) på tredje och Palin på fjärde. Mellan 10 och 13 procent av de tillfrågade har Palin som favorit. Innan januari låg hon stabilt på drygt 20 procent.
Det är naturligtvis alldeles för tidigt att döma ut Tea Party-rörelsens politiska inflytande inför det kommande presidentvalet. Men den senaste tidens utveckling är onekligen intressant...
lördag 9 april 2011
söndag 3 april 2011
Långt kvar till politisk jämställdhet i USA
För en vecka sedan dog Geraldine Ferraro. Hon skrev historia genom att bli den första kvinna som funnits med på valbar position i samband med ett amerikanskt presidentval. 1984 var hon demokraten Walter Mondales vicepresident-kandidat. Duon förlorade i och för sig stort mot paret Reagan/Bush den äldre, men historiskt var det likafullt.
Sedan dess har det ju gått några år. Snart 27 närmare bestämt. Och även om jämställdheten generellt gått framåt en del i USA sedan dess, så kan knappast någon hävda att det går särskilt fort. På vissa områden går det till och med bakåt. Det gäller inte minst inom politiken.
Ferraros kandidatur har bara följts av en enda. Sarah Palin fanns ju med som John McCains "runningmate" i förra valet. Hillary Clinton var nära att utses till demokraternas presidentkandidat, men slogs ut av Barack Obama och blev heller inte vice presidentkandidat. Istället erbjöds hon och accepterade positionen som USA:s utrikesminister, en post som faktiskt flera kvinnor haft genom åren - Madeleine Albright och Condaleezza Rice var ju två av föregångarna.
I kongressen minskade andelen kvinnor för första gången på fler decennier i samband med förra årets mellanårsval. Också ute i de 50 delstatskongresser minskade kvinnorepresentationen totalt sett (även om den ökade i några enskilda parlament). Sammantaget är 83 procent av ledamöterna i USA:s kongress män - andelen är nästan exakt lika stor i både senaten som i representanhuset. Endast 6 av de 50 delstatsguvernörerna är kvinnor - vilket således motsvarar tolv procent.
Faktum är att det aldrig någonsin funnits ens 25 procents andel kvinnor i en enda av de tyngre valbara politiska församlingarna i USA.
Snart inleds nästa presidentvalskampanj. Barack Obama kommer självfallet vara demokraternas kandidat. Sannolikt står nuvarande vice president Joe Biden kvar på röstsedeln tillsammans med Obama - varför ändra ett vinnande koncept?
På republikanernas sida har det hittills mest pratats om Mitt Romney, Mick Huckabee, Tim Pawlenty, Newt Gingrich och Mitch Daniels. Två kvinnor finns i debatten: Sarah Palin och den nya politiska stjärnan Michele Bachmann. Båda är Tea Party-favoriter och konkurrerar till stor del om samma potentiella väljare, den republikanska högern.
När det gäller Palin har det alltmer börjat diskuteras om att hon nog inte kommer att ställa upp i valet. Hon har hållit en rätt låg profil den senaste tiden, möjligen något bränd av efterspelet till skottdramat i Tucson i början av året. Bachmann däremot, verkar klart inne på att kandidera. Hennes många resor till de viktigaste delstaterna i det kommande primärvalet tyder på det.
Så det är inte omöjligt att åtminstone en kvinna kommer att finnas med i nästa valrörelse. Men det är bara en av kanske tio potentiella kandidater. Och det är knappast särskilt troligt att varken Palin eller Bachmann hamnar på den slutliga valsedeln som presidentkandidat. Och att Palin på nytt skulle acceptera att kandidera som vice president känns ju inte sannolikt. Möjligen då Michele Bachman.
Men detta förändrar inte den stora bilden. Eller som jag skrev i en krönika i en svensk tidning för flera år sedan: USA är ett u-land på jämställdhet.
Sedan dess har det ju gått några år. Snart 27 närmare bestämt. Och även om jämställdheten generellt gått framåt en del i USA sedan dess, så kan knappast någon hävda att det går särskilt fort. På vissa områden går det till och med bakåt. Det gäller inte minst inom politiken.
Ferraros kandidatur har bara följts av en enda. Sarah Palin fanns ju med som John McCains "runningmate" i förra valet. Hillary Clinton var nära att utses till demokraternas presidentkandidat, men slogs ut av Barack Obama och blev heller inte vice presidentkandidat. Istället erbjöds hon och accepterade positionen som USA:s utrikesminister, en post som faktiskt flera kvinnor haft genom åren - Madeleine Albright och Condaleezza Rice var ju två av föregångarna.
I kongressen minskade andelen kvinnor för första gången på fler decennier i samband med förra årets mellanårsval. Också ute i de 50 delstatskongresser minskade kvinnorepresentationen totalt sett (även om den ökade i några enskilda parlament). Sammantaget är 83 procent av ledamöterna i USA:s kongress män - andelen är nästan exakt lika stor i både senaten som i representanhuset. Endast 6 av de 50 delstatsguvernörerna är kvinnor - vilket således motsvarar tolv procent.
Faktum är att det aldrig någonsin funnits ens 25 procents andel kvinnor i en enda av de tyngre valbara politiska församlingarna i USA.
Snart inleds nästa presidentvalskampanj. Barack Obama kommer självfallet vara demokraternas kandidat. Sannolikt står nuvarande vice president Joe Biden kvar på röstsedeln tillsammans med Obama - varför ändra ett vinnande koncept?
På republikanernas sida har det hittills mest pratats om Mitt Romney, Mick Huckabee, Tim Pawlenty, Newt Gingrich och Mitch Daniels. Två kvinnor finns i debatten: Sarah Palin och den nya politiska stjärnan Michele Bachmann. Båda är Tea Party-favoriter och konkurrerar till stor del om samma potentiella väljare, den republikanska högern.
När det gäller Palin har det alltmer börjat diskuteras om att hon nog inte kommer att ställa upp i valet. Hon har hållit en rätt låg profil den senaste tiden, möjligen något bränd av efterspelet till skottdramat i Tucson i början av året. Bachmann däremot, verkar klart inne på att kandidera. Hennes många resor till de viktigaste delstaterna i det kommande primärvalet tyder på det.
Så det är inte omöjligt att åtminstone en kvinna kommer att finnas med i nästa valrörelse. Men det är bara en av kanske tio potentiella kandidater. Och det är knappast särskilt troligt att varken Palin eller Bachmann hamnar på den slutliga valsedeln som presidentkandidat. Och att Palin på nytt skulle acceptera att kandidera som vice president känns ju inte sannolikt. Möjligen då Michele Bachman.
Men detta förändrar inte den stora bilden. Eller som jag skrev i en krönika i en svensk tidning för flera år sedan: USA är ett u-land på jämställdhet.
måndag 28 mars 2011
Moraliska ansvarsgränser och medielogiken
Vilket ansvar har en nyvald partiledare för sin särbos (kulbos, flickväns, fästmös...) handlingar och aktiviteter? Hur långt sträcker sig hans moraliska hägn?
Frågan aktualiseras av Dagens Industris avslöjande tidigare i dag om att Håkan Juholts särbo (kulbo, flickvän, fästmö...) ertappades och dömdes för att ha lurat till sig drygt 40 000 kronor från sin tidigare arbetsgivare.
Att det skulle dyka upp något tveksamt i Juholts närhet var väntat. Ingen av oss är helt utan skuld eller skrupler och är man själv, mot all förmodan, vit som snö så finns det nästan alltid någon släkting, bekant eller familjemedlem som gjort något mindre bra i något sammanhang någon gång.
Och eftersom medielogiken i vissa fall är rätt enkel att förutse, så är vi säkert många som varit medvetna om hur mycket det grävts i Håkan Juholts bakgrund och omgivningar ute på redaktionerna de senaste veckorna.
Jag håller det inte för omöjligt att det kommer att dyka upp flera avslöjanden av olika karaktär och tyngd den närmaste tiden. Men för att återgå till DI:s story:
Juholts särbo har alltså erkänt, dömts och avtjänat sitt straff - villkorlig dom och dagsböter - för flera år sedan. Såvitt jag förstått det så skedde själva brottet innan de två blev ett par.
Ingen kan väl knappast anklaga den nuvalde partiledaren för något som hans särbo gjort innan de blev tillsammans. Det faller på sin egen orimlighet. Däremot kritiseras han från flera håll för att han inte berättat om särbons brott - varken för valberedningen eller offentligt.
En fråga som infinner sig är: Var går gränsen för en offentlig persons moraliska ansvar?
Om han hade berättat det här för valberedningen, hade det på något sätt påverkat dess bedömning om hans lämplighet som partiledare? Eller är det hans underlåtenhet att berätta som bör ifrågasätta hans moraliska och etiska samvete?
Och, för att driva det här till sin spets: är hans förhållande med en person som dömts för en brottslig handling, ett tecken på dåligt omdöme?
Jag ger mig inte in i den diskussionen. För personligen tycker jag att det är betydligt mer intressant att diskutera massmediernas logik och dramaturgi i sådana här sammanhang.
Var går gränsen för en redaktions moraliska ansvar?
Frågan aktualiseras av Dagens Industris avslöjande tidigare i dag om att Håkan Juholts särbo (kulbo, flickvän, fästmö...) ertappades och dömdes för att ha lurat till sig drygt 40 000 kronor från sin tidigare arbetsgivare.
Att det skulle dyka upp något tveksamt i Juholts närhet var väntat. Ingen av oss är helt utan skuld eller skrupler och är man själv, mot all förmodan, vit som snö så finns det nästan alltid någon släkting, bekant eller familjemedlem som gjort något mindre bra i något sammanhang någon gång.
Och eftersom medielogiken i vissa fall är rätt enkel att förutse, så är vi säkert många som varit medvetna om hur mycket det grävts i Håkan Juholts bakgrund och omgivningar ute på redaktionerna de senaste veckorna.
Jag håller det inte för omöjligt att det kommer att dyka upp flera avslöjanden av olika karaktär och tyngd den närmaste tiden. Men för att återgå till DI:s story:
Juholts särbo har alltså erkänt, dömts och avtjänat sitt straff - villkorlig dom och dagsböter - för flera år sedan. Såvitt jag förstått det så skedde själva brottet innan de två blev ett par.
Ingen kan väl knappast anklaga den nuvalde partiledaren för något som hans särbo gjort innan de blev tillsammans. Det faller på sin egen orimlighet. Däremot kritiseras han från flera håll för att han inte berättat om särbons brott - varken för valberedningen eller offentligt.
En fråga som infinner sig är: Var går gränsen för en offentlig persons moraliska ansvar?
Om han hade berättat det här för valberedningen, hade det på något sätt påverkat dess bedömning om hans lämplighet som partiledare? Eller är det hans underlåtenhet att berätta som bör ifrågasätta hans moraliska och etiska samvete?
Och, för att driva det här till sin spets: är hans förhållande med en person som dömts för en brottslig handling, ett tecken på dåligt omdöme?
Jag ger mig inte in i den diskussionen. För personligen tycker jag att det är betydligt mer intressant att diskutera massmediernas logik och dramaturgi i sådana här sammanhang.
Var går gränsen för en redaktions moraliska ansvar?
torsdag 17 mars 2011
Japan, kärnkraften och tid för omprövning
Valaffisch från i höstas.
Det har inte byggts eller laddats en ny kärnkraftsreaktor på 15 år här i USA. Och mycket talar för att det kommer att dröja ytterligare på grund av det som nu utspelar sig i Japan.
Kärnkraftslobbyn har varit oerhört aktiv runt om i världen de senaste 10-15 åren. Och aktiviteterna har varit framgångsrika. I ett flertal västländer pågår nu byggen av eller diskussioner om nya reaktorer. I till exempel Sverige finns det sedan ett par år en överenskommelse mellan regeringspartierna som innebär en öppning för nya reaktorer. Folkpartiet hade kärnkraftsutbbyggnad som ett vallöfte och partiledaren Jan Björklund pratade om tio nya reaktorer. Han bedömde att det skulle börja byggas nya kärnkraftsverk i Ringhals, Oskarshamn och Forsmark redan under den här mandatperioden.
Nu har sannolikt allt detta förändrats. Händelserna i Japan har inneburit att vi plötsligt kommer ihåg varför kärnkraften var så ifrågasatt för 15-30 år sedan. Minnet är onekligen kort.
I Tyskland har man nu infört ett omedelbart stopp när det gäller fortsatta investeringar i nya anläggningar. Och här i USA ser vi nu början på en helt annan diskussion om kärnkraft och utbyggnad. Allt fler röster höjs för en omprövning av den rådande energipolitiken.
Barack Obama hittills framstått som något av en kärnkraftskramare. Han ser kärnkraften som det viktigaste alternativet till framförallt oljebaserad elproduktion. Presidenten har tidigare utlovat statligt stöd för minst tio nya reaktorer. Två av dem ska det, enligt vad Vita Huset tidigare sagt, fattas beslut om redan i år. Övriga åtta är på projekteringsstadiet - det handlar bland annat om en reaktor i grannstaten Maryland.
Överhuvudtaget har Obama en del problem när det gäller timing kring energipolitiken. Han hade just sagt ja till borrning efter olja - också så kallade djuphavsborrning - när BP-katastrofen inträffade utanför Louisianas kust. Och för ett år sedan kom hans utspel om utbyggnad av kärnkraften - motiverat främst med att minska USA:s beroende av oljeimport. Även klimatfrågan nämndes i sammanhanget, men det är uppenbart att just det argumentet spelar andrafiolen i Obamas energipolitik. Särskilt med tanke på att han vill utöka den inhemska oljeproduktionen och även öka förbränningen av kol för elproduktion.
Obamas satsningar på förnyelsebara energislag har hittills varit mest tomma ord. Och även om han hade haft ambitioner inom det området, så lär han få svårt att genomföra några större förändringar eftersom representanthuset nu kontrolleras av republikanerna - som av tradition har starka band med den inhemska olje- och kolindustrin.
USA har egentligen utmärkta förutsättningar att satsa på energialternativ som sol, vind, vattenkraft och biomassa. Och det finns sanslösa potential när det gäller att effektivisera och spara på energiförbrukningen generellt och elförbrukningen i synnerhet.
Men med en velande president utan en tydlig och klar linje i sin energipolitik och med en trilskande opposition så talar det mesta för att det mesta blir som det varit. Det vill säga en elproduktion baserad på fossila bränslen, ett tillfälligt stopp för kärnkraftsutbyggnad tills minnet av dess risker bleknat igen om fem-tio år och en minimal satsning på alternativ.
Läs mina tidigare inlägg om kärnkraft och energipolitik: "Svensk kärnkraftsvändning uppmärksammas i USA" och "Obama bygger ut kärnkraften"
måndag 14 mars 2011
Fortsatt kräftgång för tryckta medier
För första gången i historien så inhämtar amerikanerna sina nyheter via webben i större utsträckning än från tryckta tidningar.
Det visar en ny studie som Pew Project for Excellence in Journalism publicerade i dag. Enligt rapporten, som är en sammanfattning av utvecklingen inom de amerikanska medierna under 2010, så uppger 46 procent av de tillfrågade att de regelbundet använder nätet som nyhetskälla. Motsvarande siffra för andelen som uppger tryckta medier som källa är 40 procent.
Viktigaste nyhetsförmedlaren är dock de lokala TV-nyheterna. 50 procent av amerikanerna säger att de tittar på dessa sändningar minst tre gånger per vecka.
Överhuvudtaget är Pews årsrapport en rätt dyster läsning för "gammelmedia". De fortsätter överlag att tappa läsare/tittare/lyssnare. Störst problem har de tryckta medierna. Där minskar upplagorna i stort sett för alla. Dessutom minskar annonsintäkterna för tredje året i rad - för första gången är nu de samlade annonsintäkterna större på webben jämfört med de som genereras via tryckta tidningar.
Enda trösten är möjligen att 2010 inte såg riktigt lika illa ut som de två föregående åren. Antalet tidningar som tvingades lägga ner minskade och besparingar och personalminskningar var inte lika drastiska på redaktionerna jämfört med 2008 respektive 2009.
Det visar en ny studie som Pew Project for Excellence in Journalism publicerade i dag. Enligt rapporten, som är en sammanfattning av utvecklingen inom de amerikanska medierna under 2010, så uppger 46 procent av de tillfrågade att de regelbundet använder nätet som nyhetskälla. Motsvarande siffra för andelen som uppger tryckta medier som källa är 40 procent.
Viktigaste nyhetsförmedlaren är dock de lokala TV-nyheterna. 50 procent av amerikanerna säger att de tittar på dessa sändningar minst tre gånger per vecka.
Överhuvudtaget är Pews årsrapport en rätt dyster läsning för "gammelmedia". De fortsätter överlag att tappa läsare/tittare/lyssnare. Störst problem har de tryckta medierna. Där minskar upplagorna i stort sett för alla. Dessutom minskar annonsintäkterna för tredje året i rad - för första gången är nu de samlade annonsintäkterna större på webben jämfört med de som genereras via tryckta tidningar.
Enda trösten är möjligen att 2010 inte såg riktigt lika illa ut som de två föregående åren. Antalet tidningar som tvingades lägga ner minskade och besparingar och personalminskningar var inte lika drastiska på redaktionerna jämfört med 2008 respektive 2009.
torsdag 10 mars 2011
Förvånande men spännande val av Juholt
Håkan Juholt föreslås alltså bli ny partiordförande för Socialdemokraterna och jag måste säga att jag är förvånad. Jag trodde inte att valberedningen skulle våga utse en vänsterorienterad kandidat efter alla de år som S gått i motsatt rikting. Dessutom har Juholt aldrig varit minister och egentligen heller aldrig varit prövad i ett bredare politiskt sammanhang. Hans specialområde har främst varit försvarspolitik och han är ordförande i riksdagens försvarsutskott och har tidigare framgångsrikt lett försvarsberedningen.
Vi var säkert många som var övertygade om att han var självskriven som försvarsminister efter valet 2002, men då valde Göran Persson istället Leni Björklund. Och några år senare, i samband med att Persson avgick och Mona Sahlin tillträdde, verkade han definitivt ha hamnat ute i kylan. Han försvann från posten som biträdande partisekretererare - istället för att bli ordinarie, som de flesta nog trodde.
Men efter höstens katastrofval verkar Håkan Juholt varit en av de få som visat lite fan anamma i ett parti som annars verkar präglas mest av uppgivenhet och vilsenhet. Jag utgår ifrån att det är detta engagemang som nu lett fram till kandidaturen.
Jag är gammal barndomskamrat med Håkan. Vi är lika gamla, kommer från samma stad och har gått i samma klass. Han gav mig en stor snäcka från Medelhavet när vi var åtta år gamla. Den snäckan låg länge som prydnad på verandan i vårt lilla torp i den småländska skogen och jag har lyssnat på Medelhavets sus hundratals gånger i den. Nu ligger den nedpackad i någon av våra många flyttkartonger som står antingen här i USA eller i Sverige.
Jag kan inte påstå att vi ständigt hållit kontakten genom alla år som gått, men när vi stött på varandra har vi alltid stannat till och snackat en stund. Håkan har alltid varit en rejäl, konsekvent och principfast person, stått med både fötterna på jorden och med en uppväxt och bakgrund i arbetarstaden Oskarshamn förhäver man sig inte eller låter sig imponeras av bling bling.
Tro mig, jag vet.
Hans pappa Willy var under en följd av år en ledande socialdemokratisk politiker i Oskarshamn och Håkan har varit politiskt aktiv sedan barnsben.
Det ska bli spännande att följa det här framöver.
Intressant också att se att Håkan Juholts eget privata facebook-konto har försvunnit. En blivande partiordförande bör således inte ha något sådant. Misstänker att Säpo haft sina fingrar med i det beslutet...
Fram till partikongressen kan den som vill få en fördjupad bild av Håkan via den här videon:
Vi var säkert många som var övertygade om att han var självskriven som försvarsminister efter valet 2002, men då valde Göran Persson istället Leni Björklund. Och några år senare, i samband med att Persson avgick och Mona Sahlin tillträdde, verkade han definitivt ha hamnat ute i kylan. Han försvann från posten som biträdande partisekretererare - istället för att bli ordinarie, som de flesta nog trodde.
Men efter höstens katastrofval verkar Håkan Juholt varit en av de få som visat lite fan anamma i ett parti som annars verkar präglas mest av uppgivenhet och vilsenhet. Jag utgår ifrån att det är detta engagemang som nu lett fram till kandidaturen.
Jag är gammal barndomskamrat med Håkan. Vi är lika gamla, kommer från samma stad och har gått i samma klass. Han gav mig en stor snäcka från Medelhavet när vi var åtta år gamla. Den snäckan låg länge som prydnad på verandan i vårt lilla torp i den småländska skogen och jag har lyssnat på Medelhavets sus hundratals gånger i den. Nu ligger den nedpackad i någon av våra många flyttkartonger som står antingen här i USA eller i Sverige.
Jag kan inte påstå att vi ständigt hållit kontakten genom alla år som gått, men när vi stött på varandra har vi alltid stannat till och snackat en stund. Håkan har alltid varit en rejäl, konsekvent och principfast person, stått med både fötterna på jorden och med en uppväxt och bakgrund i arbetarstaden Oskarshamn förhäver man sig inte eller låter sig imponeras av bling bling.
Tro mig, jag vet.
Hans pappa Willy var under en följd av år en ledande socialdemokratisk politiker i Oskarshamn och Håkan har varit politiskt aktiv sedan barnsben.
Det ska bli spännande att följa det här framöver.
Intressant också att se att Håkan Juholts eget privata facebook-konto har försvunnit. En blivande partiordförande bör således inte ha något sådant. Misstänker att Säpo haft sina fingrar med i det beslutet...
Fram till partikongressen kan den som vill få en fördjupad bild av Håkan via den här videon:
torsdag 3 mars 2011
Yttrandefrihet - var går gränsen?
Westboro Baptist Church. Bild från Wikipedia "Jag delar inte dina åsikten, men är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem".
Enligt sägnen är det ett citat av Voltaire, men det var sannolikt författaren Evelyn Beatrice Hall som formulerade den världberömda meningen.
Yttrandefriheten är djupt rotad bland de flesta av oss. Rätten att fritt få hävda sina åsikter borde vara självklar, åtminstone vid en första anblick. Men begreppet är inte helt problemfritt. Bör det finnas någon gräns för vad som ska vara tillåtet att yttra?
Och i så fall, var ska denna gräns dras? Och av vem?
Rätt snart kommer man in på subjektiva tyckanden och tassar i utmarkerna av offentlig eller statlig åsiktskontroll.
Jag har tidigare skrivit om den här frågan under rubriken "Om presstöd och högerextremism". Inlägget handlade om huruvida det är rätt eller fel att ge tidningen Nationell Idag presstöd och om presstödsnämndens uppgift är att vara åsiktpolis eller strikt utgå ifrån det regelverk som finns.
I går kom ytterligare ett exempel på dilemmat. Den amerikanska högsta domstolen, Supreme Court, avgjorde i går ett ärende som handlar om en extrem kristen rörelses rätt att demonstrera och yttra sina åsikter offentligt. Westboro Baptist Church i Kansas har fullständigt makabra åsikter och rörelsen (som består av runt 100 församlingsmedlemmar) är övertygade om att homosexualitet är något naturvidrigt och att Gud nu straffar mänskligheten för att vi tillåter homosexuella män och kvinnor att leva öppet.
Kyrkan blev omskriven i Sverige för några år sedan när man gick ut och tackade Gud för tsunamikatastrofen. Att så många svenskar dog såg man som ett straff för den svenska inställningen till homosexuelitet i allmänhet och det faktum att pastor Åke Green åtalades efter en homofobisk predikan (han friades av hovrätten så småningom) i synnerhet.
Guds straff ska bland annat yttra sig i att amerikanska soldater dödas i krig. Alltså samlar den här rörelsen ihop anhängare och demonstrerar - torgför sina åsikter - i samband med begravningar av soldater. Och det här upprör förstås i stort sett varenda amerikan. "Support our troops" är något fundamentalt här i USA (oavsett vad man tycker om krigen) och att uttrycka förakt och hat i samband med begravningen av en man eller kvinna som offrat sitt liv för landet är oerhört provocerande och anses kränkande av de flesta.
Kyrkan har demonstrerat i samband med minst 600 militära begravningar. En pappa anmälde rörelsen för domstol för fem år sedan och det är nu det fallet som avgjorts av högsta instans.
Domstolen, som i stort sett var enig, bara en ledamot gick emot utslaget, menar att yttrandefriheten är central för nationen och att rätten att uttala sig fritt måste värnas även om det är obehagliga och osympatiska åsikter som framförs.
Domstolen skriver bland annat: att en dödad soldats begravning "is certainly hurtful and its contribution to public discourse may be negligible." Men att tysta ner den som talar är ingen framkomlig väg: "(...) As a nation we have chosen a different course - to protect even hurtful speech on public issues to ensure that we do not stifle public debate."
Enligt sägnen är det ett citat av Voltaire, men det var sannolikt författaren Evelyn Beatrice Hall som formulerade den världberömda meningen.
Yttrandefriheten är djupt rotad bland de flesta av oss. Rätten att fritt få hävda sina åsikter borde vara självklar, åtminstone vid en första anblick. Men begreppet är inte helt problemfritt. Bör det finnas någon gräns för vad som ska vara tillåtet att yttra?
Och i så fall, var ska denna gräns dras? Och av vem?
Rätt snart kommer man in på subjektiva tyckanden och tassar i utmarkerna av offentlig eller statlig åsiktskontroll.
Jag har tidigare skrivit om den här frågan under rubriken "Om presstöd och högerextremism". Inlägget handlade om huruvida det är rätt eller fel att ge tidningen Nationell Idag presstöd och om presstödsnämndens uppgift är att vara åsiktpolis eller strikt utgå ifrån det regelverk som finns.
I går kom ytterligare ett exempel på dilemmat. Den amerikanska högsta domstolen, Supreme Court, avgjorde i går ett ärende som handlar om en extrem kristen rörelses rätt att demonstrera och yttra sina åsikter offentligt. Westboro Baptist Church i Kansas har fullständigt makabra åsikter och rörelsen (som består av runt 100 församlingsmedlemmar) är övertygade om att homosexualitet är något naturvidrigt och att Gud nu straffar mänskligheten för att vi tillåter homosexuella män och kvinnor att leva öppet.
Kyrkan blev omskriven i Sverige för några år sedan när man gick ut och tackade Gud för tsunamikatastrofen. Att så många svenskar dog såg man som ett straff för den svenska inställningen till homosexuelitet i allmänhet och det faktum att pastor Åke Green åtalades efter en homofobisk predikan (han friades av hovrätten så småningom) i synnerhet.
Guds straff ska bland annat yttra sig i att amerikanska soldater dödas i krig. Alltså samlar den här rörelsen ihop anhängare och demonstrerar - torgför sina åsikter - i samband med begravningar av soldater. Och det här upprör förstås i stort sett varenda amerikan. "Support our troops" är något fundamentalt här i USA (oavsett vad man tycker om krigen) och att uttrycka förakt och hat i samband med begravningen av en man eller kvinna som offrat sitt liv för landet är oerhört provocerande och anses kränkande av de flesta.
Kyrkan har demonstrerat i samband med minst 600 militära begravningar. En pappa anmälde rörelsen för domstol för fem år sedan och det är nu det fallet som avgjorts av högsta instans.
Domstolen, som i stort sett var enig, bara en ledamot gick emot utslaget, menar att yttrandefriheten är central för nationen och att rätten att uttala sig fritt måste värnas även om det är obehagliga och osympatiska åsikter som framförs.
Domstolen skriver bland annat: att en dödad soldats begravning "is certainly hurtful and its contribution to public discourse may be negligible." Men att tysta ner den som talar är ingen framkomlig väg: "(...) As a nation we have chosen a different course - to protect even hurtful speech on public issues to ensure that we do not stifle public debate."
Den lilla extrema församlingen har naturligtvis tagit emot HD:s dom med största glädje och ska nu trappa upp sina protester ännu mer. Samtidigt har militärveteranernas mc-klubbar - och det finns ett stort antal sådana - sagt att de ska bli mer aktiva för att "skydda" militära begravningar framöver. Risk för rejäla konflikter, alltså. I yttrandefrihetens namn...
Läs mer om Högsta domstolens beslut i t ex Washington Post.
Läs mer om Högsta domstolens beslut i t ex Washington Post.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)